om meidi

Det här är mitt hundrade blogginlägg! Jag har hört att man ska göra något Extra Häftigt för att fira att det finns så vackra runda siffror här i världen, så jag tänkte bjuda på lite mer dirt om mig själv som barn. Således:

Top-three tecken på att jag var en psykopat som barn (dvs, störda saker jag sysslade med before the age of ten)

1. När jag var sisådär sju-åtta år gammal var jag dödligt kär i en mycket söt och snäll kille i min klass. Jag frågade chans på honom utan att ta hänsyn till att han redan hade en flickvän och därmed var out of reach. Han avvisade mig vänligt och vi fortsatte vår vänskap (det enda jag riktigt minns att vi gjorde tillsammans var att titta på Love Boat och leka med MS Paint). Jag tyckte att det kändes som ett naturligt nästa steg i vår relation att klippa ut ett femtiotal bilder på underklädesmodeller ur en katalog och posta dem anonymt till honom. Jag minns inte om jag FAKTISKT postade dem, bara att jag skrev adressen. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde det.

2. Efter ett tag blev svartsjukan för mycket för min barnahjärna att klara av, jag behövde ta ut mina aggressioner! Vem skulle vara ett bättre mål för min svartsjukeilska än min kärleks blonda stycke till flickvän? En dag efter skolan stannade jag kvar en halvtimme extra på lekis för att sedan leta upp hennes låda innehållande alla hennes skrivböcker, vilka jag prompt förstörde med limstift och sax. Lustigt nog hörde jag aldrig mer något om det här igen och jag fick inte känna av några som helst konsekvenser. Slutsats: hämnd is the SHIT!

3. Från dess att jag var fem till det att jag var 14 bodde jag på femte våningen i ett hyreshus med balkong mot gården. Ett dagis höll till i samma hus vilket innebar att det varje lunch cyklade runt ett trettiotal små knattar på ondskefullt gnisslande trehjulingar. Och, well…när andra brände myror med förstoringsglas hällde jag litervis med vatten på intet ont anande dagisbarn. Andra dagar kände jag mig lite snällare och kastade istället bara jordnötter i mina grannars blomkrukor.

Man blir ju nästan rädd.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på hur konstigt mitt namn är egentligen. Jag är säkerligen inte den enda som har issues med sitt förnamn, men…Meidi, liksom. Meeeeidi. När jag var liten hatade jag den där diftongen. Den fick mig att tänka på senap och andra äckligt gula saker. Messmör. Meidi Messmör. Därför ville jag heta andra saker; jag minns att Therese var en favorit. Therese var varmt och kvinnligt och blommigt och Meidi var senap. Jag har fått berättat för mig att jag en tid ville heta Lisa, men eftersom jag inte kunde heta Lisa började jag kalla mig själv Asil. Barnalogik, osv. Unikt och Vanligt samtidigt.

Mejjjjjdi. När folk stavar mitt namn så kommer senaps- och messmörsassociationerna tillbaka all over again, även om jag faktiskt lärt mig gilla mitt namn de senaste tio-nånting åren av mitt liv. Okej att det osökt för tankarna till en viss HIV-man, men whattafuck. Det kan jag ta. Mayday Meidi, Iron Meidin, Meid in Sweden; det är helt okej. Projicera alla dina ouppfyllda drömmar om att ha ett Häftigt Smeknamn på mig, I can take it! Alla är inte lika lyckligt lottade som jag, med mitt UFO-namn.

Jag antar att folk blir förvirrade när de inte vet vilket fack de ska placera namnet i. No sweat, jag blir själv otroligt irriterad när jag hör ett ord eller ett namn som inte åtföljs av en uppenbar stavning. Så, without further ado:

Namnet kommer inte från någon speciellt land. Jag är halvest, dock, så jag antar att namnet då också per definition är halvestniskt. Min mamma kom på det när hon var barn och hade för vana att dricka te med sin tvillingbror. De brukade döpa sockerbitarna (herregud, nu inser jag att min egen mor faktiskt druckit te med SOCKER, är jag adopterad?!); flicksockerbiten hette Meidi och pojksockerbiten hette Plogi. Den obligatoriska frågan blir om jag har en bror som heter Plogi, och nej, det har jag inte. Han heter Raoul.

Namnet betyder även ett par saker på kinesiska varav en av betydelserna är Vacker Mark. Jag är alltså inte bara människa, jag är även attraktiv på bostadsmarknaden! Ett tag funderade jag på att tatuera in Mei Di i teckenform någonstans, men kom på att jag bara skulle bli ännu en sån där loser med sushimenyn permanent fastetsad på skuldran.

Jag heter inte Maidi, Heidi, Mady eller Melody. Ej heller Midi, Maydie eller Malin. Det är okej att be om att få titta på mitt ID-kort för att få stavningen rätt; tillsammans med mitt häftiga estniska efternamn och mina tre mellannamn är jag medveten om att det inte är en bit kaka att lista sig till. Och oavsett hur många gånger du frågar eller hur högt jag skriker kommer du aldrig fatta vad jag heter om du frågar mig på ett ställe med en ljudnivå över 70 decibel.