Juno

Jag känner för att skriva om fina saker just nu, jag tror jag är inne i något slags knasigt hormonellt PMS-stadie där jag blir en gladtönt istället för mitt vanliga glimten-i-ögat-misantropiska jag. Och så såg jag Juno nyss och den var så jävla braaa. Så, här följer saker som just nu (eller, alltid egentligen) gör mig happy in my panties:

Kamomillte, träningsvärk, stå framför spegeln och dansa som en manisk femåring, svengelska, rena lakan, prata bebistöntigt med sina katter, “din mamma”-skämt som är helt ologiska och inte alls roliga (typ, “Jag fyller år”, “Din MAMMA fyller år!”), dåliga ordvitsar, politiskt inkorrekt humor, amerikansk indiefilm, 90-talsnostalgi, sova i soffan, integraler, gå och läsa simultant, läsa i sängen, läsa överhuvudtaget (!), roliga fjortisar på tunnelbanan, sovmorgnar, biobesök.

Var och dansade (väst-)afrikanskt med Flunky nyss. Mina ben känns som smör! Det är rätt befriande att dansa något som inte är så jävla tjejigt, I gots me enough of that när jag var jazzdansbrud i mellanstadiet.

Imorgon tänkte jag se Juno. Diablo Cody, liksom, jag är lite kär i henne! Om det är något jag behöver i mitt liv just nu är det mer film och mer umgänge, gosh darnit. För bara någon vecka sen fann jag mig själv berättandes en anekdot om vattnets lyftkraft, liksom, what the shit is that? Det var knappt ens roligt i mitt eget huvud. Kan man förlora sina sociala färdigheter, Bullen?!

P.S. Jag skyller all min excessive engelska på Flunky. Vi har en märklig tendens att prata hysterisk Texas-amerikanska när vi ses. Jag vet egentligen inte varför? D.S.