barndom

Jag har fortsatt läsa igenom min skoldagbok från mellanstadiet, och…jag kan inte hålla mig längre. Jag MÅSTE posta ett utdrag! Jag är seriöst helt kär i mig själv som barn.

Utöver mina artistic mishaps: Futurekids, alltså. För er som inte gick på hightech innerstadsskolor kan det vara värt att veta att Futurekids var (på 90-talet alltså, säkerligen får dagens framtidsungar haxa Perl eller något annat trevligt) en institution som samarbetade med skolan om att utbilda framtidens datornördar. Det låter väldigt fint, men i ärlighetens namn minns jag inte att vi gjorde särskilt mycket mer än att rita fula grejer i Creative Writer och spela Backpacker. Jag undrar vad det är för databas jag pratar om liksom? En…mapp, måhända? Jag blir i alla fall väldigt imponerad av hur internets jag var innan jag ens hunnit fylla nio:

Så. Jag ska försöka hålla mig ifrån att posta fler “I WAS A CHILD GENIUS!!!!”-inlägg nu, jag vet att det är ungefär lika kul att läsa om som det är att tvingas gå igenom en hel familjs semesteralbum. Men ändå!

Städade lite halvhjärtat igår och hittade diverse roliga saker jag skrivit under åren, bl.a. en skoldagbok från 1995. Jag vet att alla tycker att de var så sjukt speciella som barn, men seriöst, vem skriver “Idag fick vi skriva efter diktamen. Det var JÄTTEKUL!” som nioåring? Sen att jag bedyrar mitt hat för skolidrotten på ungefär varje sida (med fantastiska uttryck såsom “Gympan är dumidumdum!”) är väl mindre häpnadsväckande. Jag fattar egentligen inte hur jag orkade med idrotten i elva år utan att en enda gång försöka ta livet av mig! Det var verkligen den största ångestkällan för mig under hela min uppväxt.

Såhär söt var jag för övrigt på den tiden:

Var och firade min mammas födelsedag igår och hann avhandla både knark, skidåkning och World of Warcraft. På något sätt kom vi in på Det andra könet (okej, kanske för att den tar upp typ 45% av min hjärnkapacitet just nu):

Gunilla: Det är ju Åsa Moberg som översatt den! Henne har du träffat när du var liten. Du blev kär i henne direkt!
Jag: Hahaha, va?
Gunilla: Ja, du blev helt förälskad. Det var så fint att se; det var som att ni fann varandra med en gång.

Det känns fint att jag även som femåring gjorde skäl för min frigjorda uppväxt med en åldersgränsöverskridande blixtromans, alltså. Gullemeidi! Jag var verkligen en liten lesbian som barn, i lågstadiet blev jag helt besatt av min kompis Sussi och la lappar i hennes låda där jag bedyrade min vänskapliga (ha!) kärlek till henne. Hon hade så blont hår att det var vitt och var otroligt överklass, vilket jag insåg först senare. Undrar vad hon gör nu? Jag gissar på 1) juridikstudent eller 2) au pair.

På detta tema kan ni även läsa min recension av But I’m A Cheerleader på gayfilmsbloggen nu, rejoice!