barn

Ibland inser man vilken homogen liten skara vänner man har egentligen. Man kanske borde tvinga sig själv att bli vän med värsta kvinnoföraktande nazisten bara för att inte låsas vid en världsbild där man tror att alla tänker likadant? Typ flytta till Klippan och engagera sig stenhårt i SD för att ta reda på hur de tänker egentligen.

Jag undrar ibland hur det skulle vara att få ett barn som föll så långt från trädet att det typ hamnade i omloppsbana runt jorden. Att hen blev nazist, eller (gud förbjude!) tyckte att det var tråkigt att läsa. Alla föräldrar säger att man skulle älska barnet ändå, men…seriöst? Sluta wasta kärleken och köp en hamster istället om dina gener misslyckats så fatalt!

Tolerans är inte min grej, tror jag.

Ibland funderar jag på att börja låtsas att jag inte förstår sarkasm och ta allt folk säger på allvar. Kanske mest för att jag inte fattar hur man klarade sig humormässigt innan man någon gång i fjärde klass fattade att man kunde säga saker utan att vara seriös (ni minns säkert när era klasskamrater brought down the house genom att säga saker som “smaaaartooooo!” när någon typ, tappade ett glas mjölk på golvet).

Jag minns lite svagt att jag försökte mig på en “hit-and-miss”-strategi när jag var liten och tittade på humorprogram med mina föräldrar och helt enkelt smög in ett skratt då och då där det verkade vara lämpligt, i hopp om att någon gång förstå vad som faktiskt var roligt. (En gång skrattade jag åt att Europeiska Gemenskapen skulle döpas om till Europeiska Unionen, för det lät så fånigt. Det var för övrigt på nyheterna.) Det verkar rätt drygt att vara barn, in retrospect.

En gång lyckades jag i vuxen ålder dricka bort förmågan att förstå sarkasm. Vi satt på någon klubb jag inte minns namnet på och någon person jag inte minns namnet på sa något i stil med att “fåglar är ju däggdjur, höhö.” Jag försökte sedan i ungefär tio minuter övertyga personen om att fåglar in fact lade ÄGG och därmed INTE var däggdjur. När han till slut tappade tålamodet och sa “alltså, jag skämtade bara” kände jag mig plötsligt ganska dum i huvudet och lovade mig själv att inte ta någonting på allvar ever again.

Mitt liv som kattvakt de senaste dagarna har sett ut ungefär såhär: “Internet funkar! Internet funkar inte! Internet funkar! FAN, nu funkar det inte! YES, det funkar igen!….FAN VARFÖR FUNKAR DET INTE?!” Det tär på mina nerver. Det senaste dygnet verkar situationen ha fastnat i inte-funka-läget, och då blir man glad över att ens mamma bor tre meter från ett café med ett ypperligt fungerande trådlöst nät. Även om tio pers just nu kan se exakt vad jag skriver och mitt knappande ackompanjeras av babyskrik på 130 dB (seriöst, det är typ ungen från helvetet och den låter “NNGNGGGGÄÄÄHHHH”, inte trivsamt joller direkt. Om ni fick höra en inspelning skulle ni inte kunna sova i natt).

Dessutom har min telefon gett upp, verkar det som. Den stänger varje gång jag PRECIS har författat ett sms och ska till att skicka det. Det känns som den hånar mig :(

En sak som dock gör mig glad är att min fantastiska pappa har skaffat en fantastisk blogg! Den heter Carlomonte (nej, han är inte en strandraggare vid namn Carlo, oroa er inte) och är ungefär lika smart och rolig som han själv. Dessutom tror jag fortfarande stenhårt att min pappa kan allt, så varför skulle han inte kunna blogga? AWESOME.

Jag har fått den märkliga ovanan att sova hela natten i exakt samma ställning. Detta leder till typ “jag-är-90-år-gammal”-smärtor i halva kroppen när jag vaknar; predominantly i vänstra handen och foten (eftersom jag, well, sover PÅ dem). Jag borde uppfinna en maskin som rullar runt mig då och då i sömnen, som en kyckling på ett spett! Mmm…spett.

Dagens irritationsmoment är för övrigt föräldrar som låter sina barn klänga runt på konditoridisken när man ska köpa bakelse på Ritorno. Man typ, HEY, jag tänkte välja semla nu men din unge verkar vara upptagen med att leka Snorig Vindrutetorkare och liksom täcker Karlsbadersemlorna med sin leriga overall?! Frust.

Semlan var god dock.