Gick och såg Milk tidigare ikväll, efter att ha blivit matad med Flunkys kärlek till filmen i över två månader. Den var sjukt bra, och jag grät som en liten ostraight bebis mot slutet av de två timmarna framför duken. Måste verkligen köpa filmen när den kommer på DVD.
Varje gång jag ser en film eller läser en artikel om Social Orättvisa(tm) får jag nästan dåligt samvete för att jag bor i Sverige. På förra filmfestivalen såg jag en dokumentär om Pride-rörelsen i Moskva, och liksom…Pride där borta är inte en parad, det är upplopp och massmisshandel. Ortodoxa kristna som kastar stenar i huvudet på fredliga demonstranter, medan polisen bara tittar på. Lägg ihop detta med artikeln i Aftonbladet härom dagen om “korrigerande våldtäkter” av lesbiska kvinnor, och det är ett fucking under att jag inte bara lägger mig på marken och skriker.
Det finns liksom inte så mycket revolution kvar att göra här i Sverige på det planet, känns det som. Sure att det fortfarande finns trångsynta människor och störda människor som tar till våld, men att utvecklingen går åt rätt håll går inte att förneka. Sen ett par dagar tillbaka kan vi gifta oss med vem vi vill oavsett kön, och jag hör inga högljudda protester mot det (eller ens idiotiska TV-reklamer). Allt detta är såklart nothing short of fantastic, men det känns ändå som att all min frustration liksom inte riktigt spelar någon roll här borta när jag redan har hela samhället på min sida. Borde jag fly landet och bli en statslös aktivist? Turnera i sydstats-USA? Konfrontera Fred Phelps?
Att bara sitta här och vara arg känns så tandlöst.