ångest

Jag har aldrig varit bra på att hantera långa perioder av ledighet. En hälsosamt konstant stressnivå ger mig livsvilja och något att koncentrera mina tankar på, och när jag plötsligt är “oooh, ledig” är det som att jag simmat motströms i ett år för att nu finna mig själv helt ensam någonstans mitt i Atlanten. När det inte finns några måsten kvar så bara flyter jag runt planlöst. Hur delar man upp sin tid i hanterbara små stycken om man inte har några deadlines?

När jag var yngre och inte hade lärt mig hantera min angst än slutade det oftast med att jag fokuserade på något asläskigt, väldigt intensivt. Hela sommaren. En sommar lyssnade jag så mycket på det high-pitchade bakgrundsljudet i mitt huvud att jag inte kunde sova ordentligt på flera månader. Jag övertygade mig själv om att jag hade supertinnitus som aldrig skulle försvinna, och grät floder för att jag var skadad för livet. En annan sommar skulle pappa operera gallblåsan, och jag drömde fruktansvärda mardrömmar om att han blev brutalt mördad under narkos.

Nuförtiden är det mest rastlösheten och känslan av meningslöshet som slår in när jag inte har något att göra. Avsaknad av stress gör mig stressad; jag förstår inte hur man överhuvudtaget klarar av att vara pensionerad! Det är typ den ultimata ledighetsångesten; sommarlovet som aldrig tar slut. Hemskt!

Jag hatar verkligen mitt hår just nu. Det har blivit såpass långt att jag måste borsta det flera gånger om dagen för att inte få tovor stora som fotbollar, och let’s face it; något som kräver så mycket uppmärksamhet har jag varken ork eller tid till. Jag har liksom dödat alla plantor jag någonsin ägt, haha. Problemet är att jag är 1) för fattig för att gå till frisören, och 2) för dum i huvudet för att kunna klippa det själv. Och min resident hårtuktare Evelina (som brukar klippa mitt hår en gång i halvåret för ett paket mentolcigg) har flyttat till Skåne.

Jag har redan vant mig vid att se ut som Amy Winehouse varje morgon efter att jag tagit en kvällsdusch, ska jag bara släppa taget om alla pretentioner och skaffa Dreads Au Naturel också?

Jag var och köpte Finkläder(tm) till n0llebanquetten med mina kära mor igår. För er som är trogna fanz av den här bloggen är det knappast något nytt att jag får grav ångest av att shoppa i mer än typ, en halvtimme. Efter det att denna tidsfrist gått ut är det bara mitt eventuella sällskap som kan hålla mig kvar vid galgarna, och igår var det alltså Mother Dear som fick höra mitt klagande; “Neeeeej, inte ett par skor till! JAG ORKAR INTE!”

För skor är alltid, alltid, alltid det värsta. Det är det som gör att SATC känns så brutalt långt bort från min egen verklighet. Jag fattar inte hur man kan tycka det är kul att köpa skor. Klämmer de, glappar de, är de för hårda, för mjuka, för fula? “Jag…jag vet inte!” tänker jag, och ber en stilla bön om att Gud ska komma ner från sin skolösa himmel och amputera mina fötter.

Det är också detta som är anledningen till att jag haft samma skor i snart ett och ett halvt år. De skor jag hade innan dess fick till slut femkronors-sizade hål i sulan som gav mig weirdly formade skavsår på hälen, men inte ens då gav jag efter för Skoköpet! (Jag stoppade hålen med toapapper och tejpade över med gaffa. Allt går med gaffa.)

Lägg till detta att jag känner mig som en transa i klänning, och förstå hur traumatisk gårdagens shoppingsession var för mig! DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

Det är rätt märkligt, egentligen, när man sitter bredvid ett par svarthåriga kids (hur vet man vilka av dem som är emos nuförtiden, jag fattar inte? På min tid var det lättare!) på tunnelbanan med klädsamma röda ränder över armarna och inser att man en gång i tiden säkert hade räknats till samma kategori som dem av eventuella betraktare. Mina egna röda ränder har bleknat till vitt och håret bär numera inga som helst spår av färger mörkare än rödbrunt, men det känns ändå som att jag fortfarande är medlem i klubben på något sätt. Bara det att medlemskortet kommit bort i flytten.

En gång i tiden såg jag det som en badge of honor att vara lite mentalt skadad; det gör jag verkligen inte längre. Snarare skäms jag djupt varje gång någon frågar om jag har katt och, utan någon som helst baktanke, pekar på underarmarna. Det är lite som att gå runt med en detaljerad läkarjournal tatuerad i pannan och försöka låtsas som ingenting. Är det det ultimata friskhetstecknet, att inte vilja kännas vid sjukdomen längre?

Oavsett hur mycket jag skämtar om det och hur lite inverkan det har på mitt liv i dag så är det ett faktum att jag en gång i tiden mådde jävla dåligt. Igår pratade jag med Flunky om hur det begav sig när jag fick Zoloft utskrivet, och när jag började berätta om hur jag inte kunde vara ensam en enda sekund i flera veckor, att min mamma fick stå i badrummet med mig när jag skulle duscha för att jag inte skulle flippa ur och att jag grät tills jag blev snurrig och kräktes, så insåg jag plötsligt att shit, det där är ju verkligen inte normalt. De fyra relativt normala åren efter den perioden tycks ha haft en så stor inverkan på mig att jag nästan har glömt hur det var att vara en liten 17-årig rädd Meidi. Jag vet inte om det är synd att förringa det eller om det är en fantastisk blessing att kunna distansera sig så mycket från något som en gång i tiden åt upp alldeles för mycket av mina tankar.

Det finns inget svar på det, kanske.

Jag hade tänkt skriva om hur en promenad runt Götgatan idag gav mig ångest eftersom alla är så jävla stylish att man tror att man gått rakt in i ett fucking streetstylereportage, men bleh. Jag fick mina t-shirts från Threadless idag och tänkte fira med att visa hur snygg jag är i mina kläder istället. Internetshoppning är verkligen the shit; som Flunky sa idag så känns det ju helt avlägset att man betalat för något när kläderna väl kommer, så det är som att få en present från sig själv! En present man betalat 582 kr i tullavgifter för! WOOO!

Det ni ser här är alltså resultatet av min första bild tagen med self-timer, EVER. Jag har alltid varit all about att ta poserbilder i badrumsspegeln, men nån gång måste väl även jag ta steget in i världen post-2003 antar jag. Lite mer lyckade försök bakom länken!

Read the rest of this entry »

Städade lite halvhjärtat igår och hittade diverse roliga saker jag skrivit under åren, bl.a. en skoldagbok från 1995. Jag vet att alla tycker att de var så sjukt speciella som barn, men seriöst, vem skriver “Idag fick vi skriva efter diktamen. Det var JÄTTEKUL!” som nioåring? Sen att jag bedyrar mitt hat för skolidrotten på ungefär varje sida (med fantastiska uttryck såsom “Gympan är dumidumdum!”) är väl mindre häpnadsväckande. Jag fattar egentligen inte hur jag orkade med idrotten i elva år utan att en enda gång försöka ta livet av mig! Det var verkligen den största ångestkällan för mig under hela min uppväxt.

Såhär söt var jag för övrigt på den tiden:

Var och hälsade på Victor (min andrahandsohyra) i Solna idag, och insåg hur enormt mycket SKIT jag måste ha haft när jag själv bodde där. Jag menar, han måste ha frigjort ungefär en miljard kvadratmeter. Det som förut var en sunkig “jag-pluggar-filosofi-och-är-för-upptagen-med-mina-egna-tankar-för-att-diska”-lya (okej, nej, jag har aldrig pluggat filosofi, men det är en mysig klyscha) är nu en regelrätt boudoir. Where there were nystan av sladdar, there are now skivspelare och snygga 50-talsfåtöljer.

Alltså nej, nej, NEJ, jag kan inte inreda. Jag förstår det inte alls. Att koordinera sina möbler känns ungefär lika vettigt som att försöka matcha sina ögonglober med sin favoritbok. Mats försökte få mig intresserad av Stringhyllor för någon månad sen och visade allehanda färger och former och kombinationer jämsides med ett komplicerat teoretiserande kring möblemangmatchning, färgharmoni och hyllbreddsmått; till slut ville jag bara skrika. Kläder kan jag fatta, de har man liksom…på sig? Det känns något mer konkret att faktiskt drapera sig själv i saker man gillar än att försöka få boet att representera sin amagad-stilmedvetna sida. Eller så fattar jag det bara för att det är typ tre saker att matcha istället för fem miljoner. Hahaha.

I övrigt hittade jag världens finaste lilla Helgontjej häromdagen som tyckte att “jävla emo” borde räknas som hets mot folkgrupp. GULL!