Alex

Stod och spelade Double Dragon med Daniel i ESCapen tidigare idag, då följande utväxling skedde mellan mig och Nån Kille Som Stod Bakom Mig:

Nån Kille: Jag såg Iron Man igår, så jävla bra!
Meidi: Nä, jag vet inte, jag tyckte den sög faktiskt.
Nån Kille: Ameh, det är ju bara för att du är tjej.

Vad gjorde jag då, efter att ha funderat ett par sekunder på om han verkligen var seriös med sin fantastiska slutledning (om tjej => ogillar Iron Man)? Blev jag arg och ifrågasatte hans uttalande? Nej. Sa jag något trevande om att Iron Mans hjärta påminde mig om E.T., för att sedan bli arg EFTERÅT och prata i 100 km/h med Alex och Daniel om hur idiotiskt det är att säga något sånt? Oh yes.

Jag har en tendens att bli efterskottsarg rätt ofta, känns det som. En gång när en kille jag dejtat i några veckor avslöjade att han ljugit om sin ålder och i själva verket var 12 år äldre än vad han sagt (haha jag vet, det låter som jag är DUM I HUVUDET verkligen, men jag lovar att han såg ung ut) sa jag mest “eeeh, eeeh, eeeeh” i en timme för att bli svinförbannad ett par timmar senare. Wtf is up with that liksom?

För övrigt vet jag inte om det är kanske är lite töntigt att bli arg på att någon ifrågasätter min auktoritet inom fältet actionfilmer. Nån som vill bekräfta min ilska?

Mottagningen har börjat sätta sina spår; inte bara i själ, men även i kropp. Från att ha haft en kille i klassen med kryckor är vi nu tre personer som haltar omkring på KTH-campuset. Själv stukade jag foten under ett intensivt laserkrig, då jag på något högeligen märkligt sätt lyckades fastna med sidan av mina vans på golvet på ett sånt sätt att jag kastade hela min tyngd på vristen. Jag har gått från “aj, det gör lite ont” till “fan vad ont det gör” till “herregud, har jag ett glödgat spett i foten?!” på under 24 timmar - ganska impressive.

Jag har även börjat känna mig som något slags patetisk zombie i Resident Evil då jag försökt springa till bussen med högerfoten släpandes bakom mig (i baktakt!). Man tror att såna här skador ska framkalla sympatier amongst the general public, men det känns snarare som att alla tror att jag är utvecklingsstörd och glömt min vårdare hemma. Typ som den här dooden i Silent Hill-filmen:

Den tredje kryck-killen hade förresten trampat på en spik under dagens lådbilsbyggande och fick åka in på akuten för att få stelkrampsspruta. Hahaha. Oh, KTH!

Firade något slags midsommar igår (eller så var det bara en vanlig fredagkväll?) med Mats, Alex, Jon, Sara och Saras vänner.

Just ja, Frasse var med också. Frasse är en amstaff på åtta jordsnurrizar som Sara ska passa i två månader. Han gillade att ligga på rygg och sola genitalierna, att äta fimpar, samt att kissa på Saras vän Niklas Lacosteskor.

Mer bilder efter denna fantastiska länk.

Read the rest of this entry »

Firade Mats födelsedag igår med lite OMG WTF BBQ på uteplatsen. Vi hällde säkert sammanlagt tre liter marinad i gräset, haha. Hoppas grannarna uppskattar att trädgården luktar mangobalsamico.

Det är så jävla grymt med sommar egentligen. Synd att den inte slagit på ordentligt än och att jag tvingas leva med vårallergier à l’extrème istället, LAME! Fler bildz och witty commentary bakom länken.

Read the rest of this entry »

Aleks bjöd på trummorochbas-förfest i Tensta igår, och självklart gjorde jag ett appearance! Dock kändes det lite lame att betala 175 pengaroner för att komma in på ett ställe där jag äter sunklunch ett par gånger i veckan, så huvudakten skippades fullständigt. Att döma av Alexs mittinatten-sms tycks det ha blivit en trevlig tillställning, dock (I quote: “Ulf .Ace i:)åklag.g.bly abb .g:)le i…lad läckace jag.åka jjj abba eden .blad kön illow i.g.jakod ? ELLER?”).

Jag har uppenbarligen fantastiska händer. Fler bilder efter länkizen.

Read the rest of this entry »

Igår tyckte Mats och Alex att det vore en god idé att bada i Mälaren eftersom det var så sjukt varmt ute (två grader Celsius, man riktigt dröp av svett!). Herrarna Gammeldansk och Kilkenny befäste karlakarlarnas mod i frågan och badbyxor packades ner i diverse plastpåsar. På väg till bryggan blev dock gånghastigheten långsammare och långsammare och Alex upprepade fraser i stil med “herregud, tänk om jag får en hjärtattack och DÖR?!” Jag fnissade åt hans ångest; inte för att jag är så sjukt köldresistant och cool utan snarare för att jag inte hade några som helst intentioner att hoppa i. Och för att jag hade en kamera.

Varken Mats eller Alex tyckte att deras kroppar såg 100% fördelaktiga ut på bilderna där de kommer skjutande upp ur vattnet likt pistolkulor av adrenalin, så jag gjorde det enda vettiga och croppade bilderna lite. Här syns Mats med en stark längtan efter en varm handduk.

Jag tror dock att Alex vinner en eventuell grimasduell. Det ser ut som han FÖDS! Notera även att vattnet ger honom ett stiligt örhänge; så snabbt dök han upp från avgrunden.

Lättnaden. Den är stor.

Jag har gått runt hela dagen idag med mina trosor all up in my ass. Jag hatar att det inte är socialt acceptabelt att gräva ut textilier från sin röv (eller analis canalis som Alex skulle säga) in public! Är det inte lite förmildrande omständigheter om man sätter på sig skyddshandskar innan eller något? Fast det blir nog lite för utstuderat perverst. Lite Dekadance. Och det vill vi inte. Jag borde nog helt enkelt inse att jag inte länge är en size small i trosor, haha.

Jag såg i alla fall en dokumentär på YouTube igår om en tjej som skulle gå ner till size zero på åtta veckor med ett start-BMI på 22. Jag brukar alltid vara kluven till anorexidokumentärer, för jag tror verkligen inte att en enda liten sjuttonårig jävel tänker “Va, är det DÅLIGT att äta 500 kalorier om dagen? Shiznit!” när de ser dem. Snarare blir det inspirerande, för det understryker ju verkligen ännu mer hur mycket uppmärksamhet man får som anorektiker. Jag tror verkligen inte att det här behöver mer uppmärksamhet! Om man for real vill fÖrÄnDrA iDeAlEn borde istället man förlöjliga hela bantnings- och anorexiashiten något enormt, typ karikera bulimiker i Parlamentet eller något. Tips från coachen: Du har precis spytt upp ett Burger King-mål!

Men ja, eh, min slutsats var att den där dokumentären var rätt kul ändå. Mest för att tjejen var grym. Bästa citatet: “I’m not going to go to personal training because I don’t want to poo all over him… he’s too sexy for that kind of carry-on.”

Hon fick till och med spretigare händer av dieten, a rare side effect!

Igår vaknade jag av att Vespertine nafsade på mina vingar. Mina Always Ultra Plus©-vingar, dvs. Det var bara ett sånt där underbart hoppsan-perverst ögonblick som gör livet värt att leva. Räknas det som zoofili om katten tar initiativet? Uhh.

Förresten fångade jag ett fint ögonblick i lördags som jag glömde slänga med i förra uppdatten. I give you HEPI FEET:

Axel och Alex stod för Gunget, såklart.

Då gårdagens Singstarfest blev inställd pga Johnnys sjuka à la vinterkräk byttes karaokeplanerna till technoplaner. Robert Hood på Clustret. Det var trevligt, men den överdrivet höga basen gjorde all form av kommunikation omöjlig. As below:

Jag: Hej, en Burn!
Bartender: Va?
Jag: En BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRN!
Bartender: Vaaaa?
Jag: Alltså, Burn! Energidrycken Burn! Energidryck!
Bartender: Nej, nej, inte fri dricka, det kostar!

Jag tar upp mobilen och skriver “Energidrycken burn”. Bartendern skakar på huvudet. Jag ser smått förvirrad ut, eftersom hela klubbkvällen verkar vara sponsrad av Burn - mitt i de Coola TechnoProjektionerna kommer det upp reklam för nämnda dryck ungefär var femte sekund. Alex pekar ut det 20-talet burnflaskor som står en decimeter från bartendern. Et voilà! Wtf.

Anyway, basfrekvenserna och de tjackade idioterna som stod närmast dj-båset gjorde att min självbevarelsedrift förpassade mig till utkanten av dansgolvsklungan; ni vet, där den där konstiga killen som flaxar för mycket med armarna alltid befinner sig. Denna kväll var inkarnationen en svettig 45-åring i kostym och militärkeps.

BILDER NEDAN! Dock ej på Konstiga Killen, jag ville verkligen inte uppmuntra hans sälliknande parningsrop.

Read the rest of this entry »

Fikade i sammanlagt fem timmar idag, på Creem. Jag hade tänkt gå på sena fysikföreläsningen som började vid ett, men konceptet att gå till en lektion med en lärare som bara ser plågad ut av att tala inför folk är så sjukt deprimerande. Det, och så uttalar han “fjäder” “fjeeeeder”. Han är typ Stockholmaren ingen trodde fanns på riktigt längre.

Så. Jag festade till det med Alex och Karin och åt både semla och chokladboll. Tjockis! Bevis på min glädje över att slippa lyssna på dåliga fysikskämt demonstreras nedan.

Alex har självklart gjort det tidsödande Photoshoparbetet bakom denna, till synes, fullkomligen omöjliga bild. My senses, they fail me!