Jag ska försöka se det som en avancerad sexmånadersövning i stresshantering.

Nattens nöje: leta roliga citat ur gamla lunardagböcker. “I min värld är gräset grönt, och 8 är ett udda tal.”

Från en park som påminner om Vattenfestivalen (fast något mer sexualiserad; färre lakritsremmar och fler strapons liksom) till ett Pride House fyllt med workshops där folk faktiskt diskuterar (och inte bara sitter tysta och önskar sig bort från händelsecentrum) till en Stadsteaterpremiär av en alldeles ypperlig pjäs (därtill ypperligt översatt av min egen mor – no bias, promise!) – vad mer kan man önska sig som förstagångsbesökare? När suget efter den leriga och bajsdoftande typen av festival lagt sig (nån gång i 21-årsåldern, kanske?) känns det relativt sweet att få springa runt i tält och göra roliga saker utan att behöva dra på sig en karatefylla för att stå ut med det allmänna eländet. Idag har jag dessutom sett ut såhär:

Tröja från Bang.se av Nanna Johansson

Var annars hade en sån här Dagens Outfit känts så naturlig, frågar jag mig? (Möjligtvis på typ alla feministarrangemang överallt alltid, men ändå.)

Imorgon blir det än mer såpbubbleblåsande i GayTek-tältet, därefter välbehövlig sömn inför paraden. Pepp!

Ungefär så känns det nu, anno 2010, precis i början av Prideveckan. Jag har gått i en hel del parader det senaste decenniet, tänkt att “ja Pride kanske man borde gå på, men är det inte mest schlager och glitter och sånt som campiga personer gillar och hjälp jag har ju faktiskt ingen att gå med!!1″, och därmed aldrig hamnat innanför staketet till Pride Park (eller ens innanför väggarna till Pride House). I år tänkte jag att det skulle förändras – om inte annat för att jag är ofrivilligt superledig. Så, imorgon och fredag kväll kommer jag stå i tältet för GayTek, på torsdag tänkte jag frekventa både BDSM-workshop och Schyman-samtal, och på lördagens parad…tja, you tell me?

Men. Överanalyserande som jag är, kan jag inte låta bli att fundera en stund över det här med intimhygien i offentlig miljö. Vad är protokollet för det, egentligen? Jag förstår att det kanske inte är en big deal om man oftast duschar hemma, men i och med att jag allt som oftast delar mitt tvagande med typ fyra-fem andra damer och inte vill försaka min personliga hygien i någon mån, skapas vissa orosmoment. Är det okej att full-out-tvätta sin coochie/sitt ass i närvaro av andra? Jag inser att man förmodligen inte bör böja sig framåt 180 grader och ge alla en ofrivillig rundtur av sitt anus, men kan man överhuvudtaget utföra sina intimhygiensritualer eller är det oförskämt att utsätta folks fötter för risken att komma i kontakt med någon annans vulvavatten? Bör jag kanske stänga in mig på toaletten efter det att jag duschat av kroppen, och do my biznatch där inne?

…varför kan jag aldrig ha en okomplicerad relation till min vardag?

Dessa människor har uppenbarligen inte upplevt äkta nördkärlek.

Det här är även den perfekta tidsperioden att titta ikapp på tv-serier man av någon anledning missat. Hur mycket man än vill kan man inte vistas utomhus hur mycket som helst utan att smälta ihop till en liten svettig pöl med oklädsam kräftbränna (i alla fall inte om man välsignats med min pigmentavsaknad), så det är bara att dra ner persiennerna och ge efter för dramabehovet.

Jag börjar med L-Word. Oh, Shane!

För det verkar vara det som gör folk mest upprörda; att vi nu plötsligt ägnar dyrbara tankar och känslor åt Michael Jackson när vi istället hade kunnat må dåligt över BarnenIAfrika. Tror folk verkligen att det fungerar så? Att vi har en bestämd mängd må-dåligt i hjärtat och måste ransonera den sparsamt över alla hemskheter som händer i världen? Självklart är det sjukt dåligt att media slutar ägna sin uppmärksamhet åt läget i Iran, men det betyder inte att alla som är ledsna över Michael är hjärtlösa svin som bara bryr sig om kändisar.

Kan vi inte bara vara kollektivt nöjda för att folk ännu inte blivit såpass härdade av internet att de helt saknar känslor?

När jag var yngre och inte hade lärt mig hantera min angst än slutade det oftast med att jag fokuserade på något asläskigt, väldigt intensivt. Hela sommaren. En sommar lyssnade jag så mycket på det high-pitchade bakgrundsljudet i mitt huvud att jag inte kunde sova ordentligt på flera månader. Jag övertygade mig själv om att jag hade supertinnitus som aldrig skulle försvinna, och grät floder för att jag var skadad för livet. En annan sommar skulle pappa operera gallblåsan, och jag drömde fruktansvärda mardrömmar om att han blev brutalt mördad under narkos.

Nuförtiden är det mest rastlösheten och känslan av meningslöshet som slår in när jag inte har något att göra. Avsaknad av stress gör mig stressad; jag förstår inte hur man överhuvudtaget klarar av att vara pensionerad! Det är typ den ultimata ledighetsångesten; sommarlovet som aldrig tar slut. Hemskt!