Youtube

Jag hade tänkt förse er med en HOTT TECHNICOLOR-VIDEO av mig när jag cyklar för första gången på tio år, men något i konverteringen har gjort att spektaklet snarare blivit en pixlig felvänd slideshow än en video. Hur som helst är ljudet ändå helt okej, så för den som vill höra paniken i min röst är nedanstående klipp ett måste (även Quicktime, sry2say):

HEJ JAG ÄR EN ROLIG LÄNK

Ni som hatar QT får en ännu sämre version, grattis!

Vem sager att man inte kan internetblogga bara for att man vykortsbloggar?

Ar i Amsterdam nu pa ett varmt internetcafe. Natten tillbringades pa ett kristet hostel med Glada Kristna Flickor i receptionen. Exotiskt! Besokte aven en awesome bluesklubb med liveakten The Terryman Show - youtuba “terryman show” for exempel pa hans greatness. Bra Terrymancitat om McCain: “He calls himself a war hero when all he did was to crash a fucking plane and get himself landed in a prisoner camp!”

Annars ar det basta hittills Jannas forfragan om hennes sparvagnsbiljett fortfarande var giltig. “Is it still guilty?” I syndernas stad drabbar Skulden saval manniskor som tram tickets.

Jag vet inte om det är hormoner eller något, men jag börjar på riktigt gråta av den här videon.

Såg Sex and the city-filmen nyss, med Flunky. 97 procent av filmen var som en riktigt dålig förolämpning; ni vet, en sån där tolvåriga kids drar om varandras mammor som får en att vilja skratta och gråta samtidigt (eller, som i Mr T:s fall, göra en låt om det). Och jag gillar ändå SATC. De kvarvarande tre procenten var, well…scener med Samantha. Hon var filmens enda redeeming quality (bortsett från en statist med rött hår och keps som VAR JAG, det VAR JAG I tell you!) - hela filmen borde ha hetat Samantha and the city och handlat om henne, hennes män och hennes kåta lilla terrier.

Trots allt detta gjorde de fantastiska kameraåkningarna över stan att jag drabbades av en New York-längtan jag aldrig känt förut. Jag ville också shoppa på Fifth Avenue och skrika “TAXI!” samtidigt som jag trippade runt i obekväma Manolos! “I couldn’t help but wonder, vad kostar flygbiljetter these days?”, tänkte jag för mig själv, och bokade en spontan tripp till NYC denna tisdag. Äpplet, här kommer en tjej som egentligen är allergisk mot dig men älskar dig ändå!

(Nu ljög jag. Denna resa har varit planerad i ett halvår, och jag har helt glömt att nämna den förrän nu. Haha. Lika glad för det är jag!)

Alltså. Jag hatar egentligen blogginlägg vars enda poäng är “hallååå klicka på länken dårå!” men jag kan inte låta bli. Mats skickade mig nyss en länk till en video av den här killen, och…det går inte att beskriva. Han är SÅ JÄVLA ROLIG. Jag skrattar väldigt sällan högt åt något när jag är ensam då det får mig att känna mig lite som en psykopat, men det finns some major lulzyness up in this bitch.

Show me your genitals, your genitals (wut!)
Show me your genitals (your genitali-yuuuh)

Jag försökte skicka en länk till reklamen HeadOn till ett par människor på MSN nyss, och möttes gång på gång av “Your message could not be delivered”. Mats fick samma problem, så även Axel och Elin;

Meidi says:
testa att skicka en youtubelänk till mig
elin says:
Mmm?
elin says:
Går icket!
Meidi says:
METHINKS THE ALLMIGHTY MSN HATH BLOCKED THE YOUTUBES

Vad är det här nu då? Vill Gates beskydda oss från videobloggar och filmer av söta katter? Jag LEVER ju för att skicka youtubelänkar! I en IRC-kanal jag hängde i förut kallades jag för PASTE-MEIDI!

(Ja, sånt här upprör mig verkligen när jag ligger i sängen och hostar alveolerna ur mig.)

Jag har gått runt hela dagen idag med mina trosor all up in my ass. Jag hatar att det inte är socialt acceptabelt att gräva ut textilier från sin röv (eller analis canalis som Alex skulle säga) in public! Är det inte lite förmildrande omständigheter om man sätter på sig skyddshandskar innan eller något? Fast det blir nog lite för utstuderat perverst. Lite Dekadance. Och det vill vi inte. Jag borde nog helt enkelt inse att jag inte länge är en size small i trosor, haha.

Jag såg i alla fall en dokumentär på YouTube igår om en tjej som skulle gå ner till size zero på åtta veckor med ett start-BMI på 22. Jag brukar alltid vara kluven till anorexidokumentärer, för jag tror verkligen inte att en enda liten sjuttonårig jävel tänker “Va, är det DÅLIGT att äta 500 kalorier om dagen? Shiznit!” när de ser dem. Snarare blir det inspirerande, för det understryker ju verkligen ännu mer hur mycket uppmärksamhet man får som anorektiker. Jag tror verkligen inte att det här behöver mer uppmärksamhet! Om man for real vill fÖrÄnDrA iDeAlEn borde istället man förlöjliga hela bantnings- och anorexiashiten något enormt, typ karikera bulimiker i Parlamentet eller något. Tips från coachen: Du har precis spytt upp ett Burger King-mål!

Men ja, eh, min slutsats var att den där dokumentären var rätt kul ändå. Mest för att tjejen var grym. Bästa citatet: “I’m not going to go to personal training because I don’t want to poo all over him… he’s too sexy for that kind of carry-on.”

Hon fick till och med spretigare händer av dieten, a rare side effect!

Alltså, Facebook. De här invite-grejerna. Jag fick just “Find out which Belle and Sebastian song you are! It’s SCARILY accurate.” Liksom vadå SCAAAARILY accurate? “Herregud, det är ju faktiskt jag som ÄR If you’re feeling sinister!” eller vad? Haha.

Förresten är jag sjukt besviken på den här dagen. Jag brukar alltid vara idioten som luras av allt och alla för att jag av någon anledning glömmer bort att det är första april om och om igen under dagen, men idag? Nada! Alla skämt jag googlar upp nu är dessutom rätt ovärda, utom YouTubes.

LURA MIG!

Igår vaknade jag av att Vespertine nafsade på mina vingar. Mina Always Ultra Plus©-vingar, dvs. Det var bara ett sånt där underbart hoppsan-perverst ögonblick som gör livet värt att leva. Räknas det som zoofili om katten tar initiativet? Uhh.

Förresten fångade jag ett fint ögonblick i lördags som jag glömde slänga med i förra uppdatten. I give you HEPI FEET:

Axel och Alex stod för Gunget, såklart.

De senaste dagarna jag har haft Les Sucettes med France Gall spelandes på repeat i huvudet. Den har haft en så stor inverkan på mig att jag har återupptäckt Calippo! För er som inte har en aning om vad jag pratar om:

Les Sucettes är alltså en låt skriven av Serge Gainsbourg för France Gall när hon var 18 år gammal. Den handlar om en tjej som älskar lollipops (loli, haha!). France fattade inte undertonen av OMG FELLATIO när hon spelade in den och blev tydligen mycket upprörd av det hela när hon fick reda på vad resten av världen redan fnissat åt i flera veckor. Säga vad man vill om Gainsbourgs gubbsjuka; det är en otroligt catchy låt. Och seriöst, de enorma mänskliga slickepinnarna? Hahaha. Genius.

Skulle ner och köpa sushi igår (som för övrigt smakade gammal svett, wtf!) och märkte att den glashala backen ner mot vägen täckts av ett fint lager pudersnö. Det tog mig ungefär fem gånger längre tid att ta mig ner som det brukar. Jag vet inte vad det är med mig, om jag upphäver friktionen med min blotta närvaro, men jag är verkligen väldigt väldigt bra på att halka, närhelst det är möjligt.

Under min descent kom jag för övrigt på varför pingviner går som de gör - de vet att den smått pinsamma vagg-gången är det enda vettiga sättet att undvika att falla handlöst på röven när man går på is. Om nu ens pingviner har rövar? De är mest strömlinjeformade/bowlingkägleformade. Öh.

Förresten är detta the funniest shit jag har sett på FLERA VECKOR (en vecka är skitmycket på internet!):

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nda_OSWeyn8]