Jag har redan vant mig vid att se ut som Amy Winehouse varje morgon efter att jag tagit en kvällsdusch, ska jag bara släppa taget om alla pretentioner och skaffa Dreads Au Naturel också?

Egentligen skulle man kunna föra något slags chart över hur långt sminket kommit i sin degraderingsprocess och på så sätt kalkylera hur länge kvällen fortskridit.

Stage 1: Din kajal har lämnat lustiga små avtryck i övre delen av ögonlocket som får dig att se ut som en lezen panda. Du rättar till problemet med ett fuktat finger; no biggie.

Stage 2: Din ögonskugga har bytt fas från fast till flytande och lagt sig tillrätta i ett mysigt streck rakt över ögonlocket. Du smetar ut strecket och hoppas att det funkar.

Stage 3: Upp har blivit ner och ner har blivit upp. Du minns inte att du gick hemifrån i corpsepaint och eyelinertårar - ej heller att du fått ett plötsligt utbrott av läppstiftsherpes. Tydligen är dock detta numera fallet, så du fräschar upp dig med lite vattenstänk i ansiktet och försöker dölja halva ansiktet med håret resten av kvällen.

Varför finns det förresten inte peel off-smink? Det skulle vara precis som det där nagellacket som kom nån gång på 90-talet sen fast liksom, på ansiktet. Och awesome. I och med att det troligtvis skulle behöva vara latexbaserat eller något skulle man säkert se ut lite som en cyborg, men hey; det behöver inte vara en nackdel. För det finns trots allt inget tråkigare än att tvätta bort smink.

PATRICK BATEMAN APPROVES OF THIS

För skor är alltid, alltid, alltid det värsta. Det är det som gör att SATC känns så brutalt långt bort från min egen verklighet. Jag fattar inte hur man kan tycka det är kul att köpa skor. Klämmer de, glappar de, är de för hårda, för mjuka, för fula? “Jag…jag vet inte!” tänker jag, och ber en stilla bön om att Gud ska komma ner från sin skolösa himmel och amputera mina fötter.

Det är också detta som är anledningen till att jag haft samma skor i snart ett och ett halvt år. De skor jag hade innan dess fick till slut femkronors-sizade hål i sulan som gav mig weirdly formade skavsår på hälen, men inte ens då gav jag efter för Skoköpet! (Jag stoppade hålen med toapapper och tejpade över med gaffa. Allt går med gaffa.)

Lägg till detta att jag känner mig som en transa i klänning, och förstå hur traumatisk gårdagens shoppingsession var för mig! DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

Så bra att den lagts ner, såklart. Men det betyder inte att man inte kan gräva upp den då och då, som den där underbara släktingen som dog när man var liten och som man önskar att man hade hunnit lära känna lite bättre. Ungefär.

What’s with the enorma kinder dessutom? Tur att jag inte är med i Top Model, jag hade fått en major utskällning av Tyra för den här bilden. INTE FIERCE!

Frånsett det att det ser ut som jag har sperma i håret tycker jag det blev rätt hett!

Så jävla snyggt! Mitt enda problem är egentligen NÄR denna blåndering (höhö) ska äga rum. Jag vet inte om jag vill ha blått hår när jag är i Serbien och träffar hela Jannas släkt, liksom. Det blir nog tillräckligt jobbigt att vara vegetarian.

Men AH! BLÅTT HÅR!!!!!!!!!!1

Det ni ser här är alltså resultatet av min första bild tagen med self-timer, EVER. Jag har alltid varit all about att ta poserbilder i badrumsspegeln, men nån gång måste väl även jag ta steget in i världen post-2003 antar jag. Lite mer lyckade försök bakom länken!

“I wear my sunglasses at night”, som man säger, och med dödskallarna blir det liksom “I WEAR MY SUNGLASSES IN THE ETERNAL NIGHT OF DEATH”. Party in the afterlife! Hoppas alla fattar budskapet, det vore ju verkligen hemskt om folk trodde att jag köpte den här tröjan bara för att jag gillar färgerna.

Gud vad söt jag är. Jag vill bokstavligen nypa mig själv i kinderna. GULLMEIDI!

Det här är så Fight Club-minus-Fight Club. Åh!

Det här är alltså the corporate ladder. Passande för min framtida karriär!

Hahaha. Det ser ut som att någon just sagt till mig att “DANSAAAA!” och att jag gör mitt bästa för att inte kräkas över mig själv. Gillar tröjan iaf, den är säkert väldigt symbolisk eller något.

Jag använder mig av subtila knep för att rikta betraktarens uppmärksamhet åt rätt håll.

Powered by awesome liksom, jag kände att det var jag.

Jag är även kär i ena tjejen i Nouvelle Vague, hon som gör de där axelrörelserna när hon uppträder och verkar bli helt rosig om kinderna av att få stå på scen och sjunga new wave-covers.

Jag borde göra en lista på alla människor jag är avståndskär i (inkluderat friend-crushes) och skicka ut brev till dem eller något. Som jobbansökningar fast med roligare meriter, som t.ex. att jag är ett asbra TV-spelssällskap och att jag har sjukt bra filmsmak. Och att jag dricker te utan mjölk och socker. Och att jag är bra på att färga folks hår, men inte mitt eget.

Typ så.