Skolan

Jag känner att det är för lite bilder i den här bloggen. För lite spontanitet, för lite…bloggfeeling. Som tur är har jag precis insett att jag har en webcam på min lilla, lilla dator, och därmed kan ge er en liveuppdatering om vad som händer precis just nu. New and happenin’ in the life of Meidi.

Ja, ni förstår.

När jag kom till KTH trodde jag att alla skulle vara 19-åriga fullblodsmoderater som bodde i familjevillan i Täby fortfarande, och typ, hade båt eller något.

Tydligen inte.

Det går runt en spinkig kille med Unixskägg och samlar upp tomburkar utanför datasalarna här på KTH. Det förvirrar mig. Det verkar inte som att han gör något annat på skolan än att samla burkar; är han anställd utifrån som lokalvårdare med burkspecialitet? Är det en rastlös doktorand som försöker bygga ett torn till månen? Han är liksom här varje dag, och det krävs passerkort för att komma in i de här korridorerna.

Kanske är det kåren som försöker förebygga underskott tills det att kårobligatoriet försvinner? Tragiskt.

Definitionen av en hjärtattack: gå till en kontrollskrivning i differential- och integralkalkyl utan några som helst pretentioner att klara den, få förvånansvärt lätta frågor och inse att man har en god chans att lyckas om man spikat de frågor man kunde tekniken till, springa hem i vild panik för att kolla facit, inse att det står 15pi/4 och inte 11pi/4 som man själv skrivit, vara deprimerad i en hel kvart, sedan få reda på att det är FEL I FACIT och att man själv skrivit rätt.

[15:52:27] <@Meidi> VAD SVARADE HAN
[15:52:29] <@Meidi> AHHHHHHHHH
[15:52:30] <@Meidi> :D
[15:52:42] <@slemming> Meidi:   “Tack för uppmärksamheten!”
[15:52:42] <@slemming> “Jag skall korrigera felet.”
[15:52:47] <@Meidi> JAG ÄLSKAR SERGUEI

Om jag inte redan satt ner skulle jag behöva sätta mig ner.

Nu har jag både fyllt 22 år och failat min första KTH-tenta! Det känns ganska mysigt faktiskt, speciellt eftersom tentavakten fnissade åt mig när jag lämnade in efter en timme (efter att ha ätit min awesometårta, såklart). Jag är sjukt stolt över mina partners in fail som inte bangade partyhattarna, vi äger!

Jag har tillbringat den senaste veckan med att koda ett textbaserat spel i Java, som slutuppgift för höstterminsdelen av programmeringskursen. Tydligen är det rätt standard på den här uppgiften att göra ett spel som går ut på att döda sina övningsassistenter, men då jag är pacifist (lol) körde jag istället på en lite mer innovativ idé.

Tanken är att man ska vara en fattig student som vaknar i sitt äckliga studentrum och inser att hen är fuckin’ broke. Resten av spelet går sedan ut på att inte bli fattiglapp med 0 kr kvar (pengar funkar som health points); något som förhindras av två magnifika fiender – hyran och CSN-skulden. Vissa har ifrågasatt att CSN-skulden morrar åt en, eller att man ens kan bli attackerad av ett gäng papperslappar, men fuck you – det är mitt spel! Inom ramarna för det här spelet är det dessutom helt logiskt att man kan ta upp ett item som heter “phonecall” och lägga det i fickan för senare användning. Att “take phonecall” inte betyder att svara i telefonen är väl uppenbart, right?

Det enda jag inte riktigt förstår är hur jag kom fram till att man skulle vinna spelet genom att spela Guitar Hero i en föreläsningssal. Jag tror att jag blev lite foggy i huvudet någon av de nätter jag stannade uppe till mittinatten för att “bara göra klart den här delen…”

Hursomhelst, in retrospect är mitt spel rätt representativt för mig själv; det är förvirrat, ostrukturerat och tidvis ganska roligt. Jag bara ångrar att jag först nu, efter inlämningen, kommer på att det jag helt klart BORDE ha gjort är en en textbaserad version av Super Mario. Förstår ni hur win det skulle varit?

> use mushroom
You become very large.
> use star
Frantic music starts playing and you suddenly feel like you could take on the entire world. You are fucking INVINCIBLE. Go, Mario, go!

Nästa termin, kanske.

För ungefär två veckor sen deltog jag (och fyra faktiskt riktigt kompetenta programmerare, som tillsammans med mig utgjorde laget Inte Din Mamma) i en programmeringstävling med temat handboll. Målet var att programmera ett awesome handbollslag bestående av små blobbar som skulle vinna över alla andra små blobb-lag.

Vi sparkade rumpa i gruppspelet och ägde alla andra lag. Sen åkte vi ut i kvartsfinalen mot det sämsta laget i andra gruppen. Go figure.

Nedan ser ni gruppspelsmatchen mot h4ndb0ll, en Otroligt Spännande match där vi satte 5-4 i 1.59.9 (yes, tvåminutersmatcher)! Jag har aldrig sett ett gäng dataloger vara så pepp inför något sportrelaterat, haha.

Vi är de cerisa blobbarna!

Trots min sistaminuten-taktik som beskrevs i gårdagens blogg så blev jag faktiskt till slut klar med programmeringsläxan. En av uppgifterna som skulle redovisas idag gick ut på att koda en låda (okej, en rektangel – whatever) innehållande en massa bollar cirklar med slumpmässiga färger och hastigheter som studsade runt i ovan nämnda låda.

Nej, mina bollar är inte halva, Java håller på att rita ut dem. Skyll på Java!

Det är smått otroligt att se hur många olika sätt man kan lyckas göra fel på en uppgift. Bara det att bollarna ibland klumpar ihop sig i rader och liknar bouncingSticks mer än bouncingBalls är rätt exotiskt. Att sedan en testkörning lyckas få till Schrödinger’s Balls – bollarna flimrade in-ut-in-ut-in-ut ur lådan i ljusets hastighet – gör att man inte kan göra annat än att förundras över Java och dess allsmäktiga kraft att få en att bli galen.

Sen att överdrivna repetitioner av ordet BALLS under 5+ timmar framkallar en alldeles speciell typ av humor är väl inte direkt någon överraskning. Kanske.

Det finns få saker som är så mysiga som att sitta i en nästan övergiven KTH-korridor klockan ett på natten och plugga programmering. Munnen tuggar godis och sväljer cola, ögonen hoppar frenetiskt fram och tillbaka över skärmen. Någon ensam stackare i en av terminalsalarna sisådär tjugo meter längre bort visslar för sig själv, och ger då och då ifrån sig en djup suck riktad till ett buggande JavaScript.

I helgen impulsköpte jag en ny liten bebis vid namn Asus Eee 901 (den har verkligen samma effekt på folk som en bebis också; alla vill komma fram och gulla med pyttetangentbordet). Den är OMGJÄTTELITEN och har en batteritid på över 9000 år. I samband med detta tänkte jag att jag kanske skulle ge Linux en chans – det var trots allt senast nån gång på 90-talet jag brottades med det. Att jag dessutom fortfarande har en rätt huge mama till ThinkPad med Windows XP hemma gör liksom att det inte ens behöver vara en nosedive in i terminalfönstret utan möjlighet till internethjälp.

Så, enligt rekommendationer från mina fellow nurdz på Data blev det Ubuntu som installerades. Enligt mina fellow nurdz på Data behövde man även rensa lite bland alla auto-installerade program som hängde med installationen, så de satte sig ner och haxade bort ungefär 1 gigabyte seemingly onödiga program.

Oväntat att jag vid nästa inloggning skulle mötas endast av en beige bakgrund och en muspekare utan några som helst möjligheter att navigera vidare? Värt att ta bort fönsterhanteraren.

Sammanfattningsvis känner jag mig i alla fall lite som att jag är på ett Häftigt Äventyr™, mer än att jag ligger i krig med mitt OS (som med t.ex. Windows Vista). Jag satsar på att bli super1337!

För cirka sex månader sen bloggade jag om Microsofts nya tjejsatsning DigiGirlz, och dissade upplägget ganska brutalt. Gamla bloggläsare kanske till och med minns det. Dessa gamla läsare lär bli ganska förvånade när jag nu outar att jag idag har jobbat för dem. Sellout!

För en vecka sen kom det upp en liten notis på datasektionens hemsida om att en DigiGirlz-kurs skulle hållas här i skolan i samarbete med KTH. Min inledande reaktion var inte sådär aspositiv med tanke på ovan nämnda blogginlägg, men jag tänkte ändå att något sånt i samarbete med KTH skulle kunna bli något ganska schysst. Så jag mailade kursansvarige och frågade om de behövde hjälp. Ett par timmar senare fick jag inte ett svar – jag fick ett schema med inbokade labbpass. Det är trevligt att vara eftertraktad!

Fast-forward till idag. Imorse visste jag i princip inte så mycket mer än att jag skulle hjälpa tjejerna
med PowerPoint-presentationer och lite basic websideshaxing (i Visual Web Developer, ett askorkat program med alldeles för mycket funktioner för en sån här kurs, trots visuellt upplägg), samt att ta med dem på lunch för att bonda lite (jag är ju trots allt en kvinnlig förebild, eller?).

PowerPoint-passet gick bra; jag kan förstå vitsen i att låta tjejerna göra något spexigt som de kan visa upp för andra utan vidare ansträngning, men…har inte alla redan gjort grejer i PP? There’s only so much you can do med bilder och animerade text-swooooshes.

(På lunchen hoppade två tjejer av – enligt egen utsago för att de inte kände att det var något för dem, och för att de kunde allt de hade gjort hittills sen tidigare. Go figure.)

Efter en lunchruntvandring på campus då jag bondade med några av tjejerna och peppade deras matteintresse (som sagt, jag är en fet förebild osv) gick vi tillbaka till sammanträdesrummet för lite briefing inför websideshaxningpasset. En anmärkning från någon om att lagarna om fildelning inte är hundraprocentigt klarlagda ledde plötsligt till ett engagerat brandtal från MicrosoftRepresentanten om hur moraliskt förkastligt och “OMG STÖLD!!” det är med fildelning. Citatet “jag tror knappast att era föräldrar uppmanar er att stjäla, eller hur?!” känns rätt beskrivande för situationen. Jag satt mest och blev mer och mer röd i ansiktet av den här otroligt arroganta Microsoftmänniskans självhävdade rätt att hålla i en etikföreläsning inför ett gäng oförberedda åttondeklassare. Det är inte hennes åsikt som gör mig arg – jag röstade t.ex. inte på piratpartiet – utan faktumet att hon tycker det är en självklarhet att pracka på den framtida generationen sin åsikt utan att ens ta upp argument från någon annan sida. Det är typiskt inte okej.

Det är även inte okej att sucka åt KTH-representanten när hon har problem med att ansluta projektorn till sin låne-PC och säga “gå och hjälp henne, hon är macanvändare…” med avsmak i rösten.

That aside; Visual Web Developer. Programmet är fucking nedlusat med knappar och menyer vars syfte man aldrig riktigt förstår förrän nån av menyerna, t.ex., försvinner, och man inte kan, t.ex., byta bakgrundsbild. Så ypperligt praktiskt att menyn gick att ta bort från första början! Typ 90% av alla frågor jag fick under webhaxpasset gick inte att besvara due to det jävla HÄRJ av ikoner och knappar som VWD innebär. Varför inte fråga MicrosoftRepresentanten då, hon borde ju ha koll på programvaran eftersom det är, liksom, hon som är ansvarig för hela grejen? Nejdå. Hon kan ingenting om programmet. Hur bra som helst.

Överlag får DigiGirlz lika dåligt betyg av mig nu när jag faktiskt har erfarenhet av det som back in may när jag endast spekulerade. Eller, egentligen är det väl Microsoft som får det dåliga betyget, för sin arrogans och för sin halvhjärtat dolda indoktrinering. Därtill den totala underskattningen av tjejers förmåga att förstå sig på teknik på ett annat plan än att göra fluffgrejer i PP. Hela kvällen har jag suttit och RAGE:at åt Microsoft, och jag skulle nog kunna skriva mycket mer än bara en enda blogg-WALLOFTEXT om det.

Just nu känner jag mig bara väldigt nöjd för att jag skriver det här på en Linuxdator.

Jag har de senaste veckorna haft ett “arbete” i franska hängande över mig (250 ord, inte direkt jämförbart med your average doktorsavhandling), due tomorrow. Jag hade tänkt skriva om allas vår favoritfeminist Simone de Beauvoir, men…jag har liksom skrivit om henne förut. Sisådär hundratusen gånger. Imagine the HAPPY när jag då så sent som igår blev informerad om Ada Lovelaces existens – Lord Byrons dotter tillika världens första programmerare. Feministpepp if there ever was! När jag blir stor ska jag också bli ett matematiskt underbarn och se sådär blasénöjd ut på alla mina porträttmålningar.

Sen att hennes namn alltid får mig att tänka på Linda Lovelace, well…

Ibland blir jag ledsen för att jag inte är ett supergeni med massor av pengar som kan gå på MIT. Om jag hade varit det kanske jag hade fått se den här killen live istället för att nöja mig med lågupplösta youtubevideos av hans föreläsningar. Och så kanske jag hade vunnit Nobelpriset och/eller blivit astronaut.

Man kan alltid drömma?

Dagens citat: “Jag gillade faktiskt sudoku innan det blev mainstream.” Ungefär 1000 prettopoäng à la nörd på det, tror jag!

Annars känns det rätt bra att tillbringa dagen (post-tenta) med att sitta och spela Death Worm och dricka te.

Jag kan med stolthet rapportera att jag numera kan lösa Rubiks kub. Jag känner mig som motherfucking Leonardo da Vinci. Skitsamma om den här civilingenjörsutbildningen går åt helvete och det slutar med att jag står i kassan på ICA for the rest of my life, liksom, jag kan lösa kuben! Epic win!

Sen att jag löser den i snitt på fyra minuter (världsrekordet tror jag är…sju sekunder?) och att det egentligen inte är så komplicerat att lösa den som man tror; det är liksom sekundärt. Om inte annat är det ett rätt fantastiskt partytrick. N’est-ce pas?

Att vara tjej på internet är alltid Exotiskt. Tjej på KTH också, för den delen. Att då sedan vara tjej på Data skulle kunna liknas vid att vara en utrotningshotad panda i en hamsteraffär på Fältöversten. Mot bakgrund av detta tolkar jag följande Facebookmail, skickat från Nån Kille som känner Nån Kille jag träffade i fem minuter på Sjöslaget:

Stalkers. Man får mängdrabatt på dem här borta. Den här killen ringer mig i alla fall inte åtta gånger mitt i natten?

Jag sitter seriöst och skriver ett program i Java som simulerar en pojkvän. Det är extremt roligt, speciellt metoden som säger åt dig att dumpa pojkvännen om han ger dig oralsex i mindre än 15 minuter. Hahaha. Jag skulle pasta hela koden, men…jag är rädd att det skulle få mig att framstå som lite av en psykopat.

Om jag inte redan gjort det vid det här laget, dvs.

EPISODE 1 – in which allt blir roligare om man låtsas att det är ett spel

Jag, Daniel och Jonas sitter och pluggar Linjär algebra (finns det något annat?). Vi har precis satt sista spiken i en uppgift om skärningspunkten mellan ett plan och en linje och konstaterat via facit att vårt svar blev 100% rätt.

“Yes, det blev rätt! Förstår du vad det här innebär? Vi är klara med kapitlet! Level up!” utbrister jag och high-fivar min kurskamrat. “Gud vad skönt. Tror du vi kan gå vidare till det där övningspappret hon gav oss förra lektionen?”

“Nä, det verkar sjukt svårt… Vi borde grinda vektorer ett par timmar och få upp vår xp innan dess,” påpekar Daniel.

“Sant, det är nog dumt att dra iväg på ett quest utan att levla ett par gånger först. Du får inte gå hem nu isåfall Jonas, vi behöver fortfarande bli healade av dina vektoralgebraskills!” Jag borstar bort en hög suddflisor från mitt anteckningsblock. “Fan, vi är världens bästa guild.”

ROLL CREDITS

P.S. Jag har pluggat i nio timmar idag, vilket gör att det är orimligt att förvänta sig ett välformulerat eller ens någotsånär normalt inlägg från min sida. Jag ber om ursäkt.

Någon gång under gårdagens maratonpluggsession i linjär algebra insåg jag än en gång att tentan i detta fantastiska ämne kommer att äga rum på min födelsedag den 17:e december. Det slog mig då att jag borde komma dit med partyhatt på huvudet och en tårtbit i en liten matlåda, för att…lulz. Oavsett hur tentan går då så vinner jag liksom!

Frågan är om man får göra det, dock, eller om tentavakterna tycker det blir “för distraherande” eller något annat töntigt. Personligen tror jag att blotta synen av en partyhattsbeklädd tentaskrivare (djupt försjunken i n-dimensionella vektorrum) skulle kunna bli en riktig pickmeup, i klass med Red Bull-och-kaffe-combon en klasskamrat hittade på härom dagen! Lägg till det att jag får äta tårta medan alla andra sitter med Pluggbananen, och…nej. Jag måste göra det!

Slå mig om ni läser det här någon gång i december och jag har bangat ur.

Jag har gjort en jätteful kth-hemsida i svart och cerise, haha. Den kan besökas här, for great pleasure. Hemsidan är ju egentligen till en HTML-labbuppgift, varvid jag inte direkt kan lägga upp nakenbilder och annat roligt, men…jag funderar på att göra den till ett riktigt 90-tals-mayhem. Blinkande graphix, marqueetaggar och omotiverade tabeller. Vad säger ni, internets? Ska jag radda upp mina favoritdjur i pedagogiska bullet point-listor också?

För övrigt kan en eventuellt uttråkad bloggbesökare notera att länken från hemsidan tillbaka till bloggen ger möjligheter till en jätterolig klickloop mellan hemsidan och bloggen, till dess att man öppnat 53 nya Firefox-tabbar och fnissar lite skamset över sin egen busighet.

Jag, Emilia och Veronica i min klass har idag anmält oss till SM i programmering som äger rum den 4:e oktober. Hahaha. Detta är EXTREMT roligt. För att inse riktigt hur roligt det är skulle man kunna säga att det är som att delta i OS i fjärilssim när man bara kan koka kaffe. Det är helt uppenbart att vi kommer misslyckas fatalt, men på något sätt känns det ändå som att vi kommer vinna oavsett hur det går.

Det kan ha något att göra med att man får en gratis t-shirt. Vad vet jag?

Jag kom hem klockan åtta imorse. Jag brukar verkligen inte vara den som går hem sist, men igår kändes det bara 100% rätt. Det kändes även 100% rätt att hoppa i en hoppborg med en trasig fot, så min magkänsla kanske inte går att lita på sådär…hundraprocentigt.

Hur lagar man en dygnsrytm som är jättejättetrasig? Med sömnpiller och gaffatejp?

Stod och spelade Double Dragon med Daniel i ESCapen tidigare idag, då följande utväxling skedde mellan mig och Nån Kille Som Stod Bakom Mig:

Nån Kille: Jag såg Iron Man igår, så jävla bra!
Meidi: Nä, jag vet inte, jag tyckte den sög faktiskt.
Nån Kille: Ameh, det är ju bara för att du är tjej.

Vad gjorde jag då, efter att ha funderat ett par sekunder på om han verkligen var seriös med sin fantastiska slutledning (om tjej => ogillar Iron Man)? Blev jag arg och ifrågasatte hans uttalande? Nej. Sa jag något trevande om att Iron Mans hjärta påminde mig om E.T., för att sedan bli arg EFTERÅT och prata i 100 km/h med Alex och Daniel om hur idiotiskt det är att säga något sånt? Oh yes.

Jag har en tendens att bli efterskottsarg rätt ofta, känns det som. En gång när en kille jag dejtat i några veckor avslöjade att han ljugit om sin ålder och i själva verket var 12 år äldre än vad han sagt (haha jag vet, det låter som jag är DUM I HUVUDET verkligen, men jag lovar att han såg ung ut) sa jag mest “eeeh, eeeh, eeeeh” i en timme för att bli svinförbannad ett par timmar senare. Wtf is up with that liksom?

För övrigt vet jag inte om det är kanske är lite töntigt att bli arg på att någon ifrågasätter min auktoritet inom fältet actionfilmer. Nån som vill bekräfta min ilska?

KTH är en egen planet på många sätt. Till exempel tror jag inte att jag har några vänner kvar utanför KTH-planetens eget gravitationsfält; jag har i alla fall inte sett något som helst spår av dem på ungefär en månad (måste jag börja schemalägga folk?). Plötsligt tillhör man en art vars habitatgränser knappast sträcker sig mer än någon meter förbi Valhallavägen, och som pratar ett språk som få utomstående tycks förstå (linalg och inda och Flottis, oh my!). Fritiden tillbringas i, believe it or not, årskursens egen IRC-kanal. Fritid är för övrigt något ganska exotiskt; eftersom man halkade efter i linjär algebra redan andra dagen i skolan tillbringas minst åtta timmar varje dag (utöver schemalagd undervisning) med panikplugg i KTHs lokaler.

Är assimileringen utförd till 100%? Stay tuned for another episode of Meidi och Vägen Till Examen.

P.S. Det är i alla fall roligt! D.S.

Igår under kvällens n0llepubrunda lyckades jag med något ganska fantastiskt. Något som verkligen sätter vardagen i perspektiv till vad som är bebloggningsvärt 4-real. På väg till kemisektionens klubblokal måste jag ha inhalerat osedvanligt kraftigt eller något, för jag kände plötsligt hur någonting liksom följde med andetaget och sögs ner långt ner i strupen. Sekunden efteråt hostade jag upp ungefär 95% av objektet i min hand. En fluga. Som fortfarande levde (och sprattlade), mind you.

Jag sköljde ner de amputerade flugben som fortfarande befann sig i min hals med kemisektionens sektionsdrink; organslask.

I övrigt kan kvällen beskrivas ungefär såhär:

Vi hade allmän kursinformation någon dag förra veckan, vilket mest innebar tragglande hit och dit om vilka matteböcker som skulle inhandlas och hur jobbigt allt snart skulle komma att bli. Hållningen blev mer och mer slokande och ögonlocken mer och mer tunga allt eftersom minuterna gick – fram tills dess att en liten glad man stegade fram till katedern och berättade att vi kommer få läsa den här kursen i höst. “Ja, alltså, det var från början inte meningen att kursen skulle ges, men sen blev det så, och alltså, vi har bara labbtillfällen mitt i natten i princip hohoho!” Artificiell muthafuckin intelligens och multiagentsystem. What! Klassens avmätta miner förbyttes genast i ett kollektivt :D med mungiporna någonstans över norra polcirkeln. Labba mitt i natten? Whatever – det här är framtiden! Det här är satans så 1337! Vi kommer få titta på små program som springer omkring och som har utvecklat en egen form av intelligens, ahhh! Oh my science!

Det känns som att jag har valt rätt linje.

Mottagningen har börjat sätta sina spår; inte bara i själ, men även i kropp. Från att ha haft en kille i klassen med kryckor är vi nu tre personer som haltar omkring på KTH-campuset. Själv stukade jag foten under ett intensivt laserkrig, då jag på något högeligen märkligt sätt lyckades fastna med sidan av mina vans på golvet på ett sånt sätt att jag kastade hela min tyngd på vristen. Jag har gått från “aj, det gör lite ont” till “fan vad ont det gör” till “herregud, har jag ett glödgat spett i foten?!” på under 24 timmar – ganska impressive.

Jag har även börjat känna mig som något slags patetisk zombie i Resident Evil då jag försökt springa till bussen med högerfoten släpandes bakom mig (i baktakt!). Man tror att såna här skador ska framkalla sympatier amongst the general public, men det känns snarare som att alla tror att jag är utvecklingsstörd och glömt min vårdare hemma. Typ som den här dooden i Silent Hill-filmen:

Den tredje kryck-killen hade förresten trampat på en spik under dagens lådbilsbyggande och fick åka in på akuten för att få stelkrampsspruta. Hahaha. Oh, KTH!

Det är helt sjukt vad lite jag bloggar just nu jämfört med min sedvanliga veckostandard! Förmodligen för att det händer en jävla massa precis hela tiden just nu. Min grej är ju liksom att ha relativt lite innehåll och relativt mycket putslustig utfyllnad, inte att skriva retroaktiva kärleksballader till eventz som skett under dagen.

Jag återkommer nog till 100% när vardagen återinträtt i atmosfären, med en nyttig dos bloggbitterhet! Nu ska jag duscha. (Jag är möjligtvis lite full.)

KTH-mottagningen är sjukt söt! Det känns lite som att börja på lågstadiet igen, med tanke på hur, liksom, gulligt allt är. Alla är som stora femåringar!

Det bästa jag lärt mig denna dag är dock ändå att det finns ett programmeringsspråk som heter Lolcode:

HAI
CAN HAS STDIO?
PLZ OPEN FILE “LOLCATS.TXT”?
AWSUM THX
VISIBLE FILE
O NOES
INVISIBLE “ERROR!”
KTHXBYE

Liksom. Seriöst.

Jag fick ett samtal från en tjej på Datasektionen som undrade om jag var överkänslig mot höga ljud, epileptiker eller allergisk mot några nämnvärda substanser. “Hallå, jag har varit på rave,” tänkte jag at the time, men seriöst – vad tänker de göra med oss? Rickrolla oss i 160 dB i ett rum fyllt med pollenutsöndrande stroboskop?

‘Cause that would suck.

Jag vet ärligt talat inte om det här är bra eller dåligt. Sure att jag får lediga måndagkvällar och ledig tid i huvudet åt saker som är svårare än att typ skriva små uppsatser om Edith Piaf, men let’s face it, jag pratar inte franska sådär jätteofta direkt. Jag fick en adresslista till nyintagna franska studenter på KTH som vill ha kontakt med svenska studenter, men vad skulle jag skriva i ett eventuellt mail? “SALUT MONSIEUR, PLZ DEVENEZ MON AMI?”

I-landsprobleeeeem.

Roar mig (ja, jag har märkliga definitioner av FUN2DO) med att kolla mitt datatekniksschema för hösten, och förundras över ett par saker:

Det första jag tänkte var “what, har vi bara franska en gång i veckan?” Ja, det har vi. I fyra timmar. På kvällen. Det känns verkligen som att man kommer kunna koncentrera sig på språket när man vet att man måste gå och lägga sig sekunden man kommit hem för att kunna gå upp klockan sex följande morgon.

Sedan, tentaveckan. Vad jag vet är tentaveckor till för att stressplugga/angsta över att man inte stresspluggar/sova ut i en vecka före tentan, inte efter. Vad är det som kommer ske på denna mattetenta den 20:e oktober som är så hemskt att vi kommer behöva en veckas återhämtning efteråt? Tentainducerad masspsykos?

All this aside känns det som att skolan inte kan börja snart nog, och inte bara för att jag är helt pank och vill bli kompis med CSN igen.

Möttes i dörren av ett brev från KTH. “Grattis, du har kommit in!” stod det, och trots att jag redan visste det internetledes känns det ganska win att skriftligen få bekräftat att jag är SMRT. Nu återstår bara att försöka reparera ekonomin med lite extrajobb samtidigt som jag smälter resan. Denna dialog från i tisdags kan få beskriva det monetära läget:

Meidi tar ut pengar i en bankomat och betraktar kontoutdraget.
Meidi: OJ! Hahahaha!
Janna: Vadå?
Meidi: Jag har verkligen skitlite pengar kvar! Hur fan har tretusen spänn försvunnit på en vecka?
Janna: Men…du hade väl tänkt före resan att du skulle ha något kvar att leva på när du kommit hem?
Meidi: …nej! Hahaha!
Janna: Hahahaha!

Det känns som jag är översvämmad av anekdoter från Resan, och de kommer bebloggas tids nog. Nu ska jag sova i en säng som 1) inte är en luftmadrass, 2) inte är en soffa, 3) inte luktar konstigt. YAY!

“Ibland hör man också benämningen ”data”. I IT-sammanhang betyder data endast information. Personer som använder data (eller ännu värre: ”datan”) för att referera till själva datorn upplevs ofta som mindre kunniga (se t ex Maria Bloms film Masjävlar) av de som skiljer på datorer och informationen som datorerna behandlar.”

“Programmerare och andra nördar är kända för sin torra humor. Ett sätt att införa det i programmet är att införa en konstant.”

Hahahaha, vad i helvete har jag registrerat mig på?

Hahaha herregud. Jag anmälde mig just till en distans-sommarkurs i programmering. Vadå sommarlov liksom, det är för losers! Vill jag ha magsår och få en slang i magen igen måste jag fan jobba på det!

Jag ifrågasätter den könsneutrala personens “jag-har-uppnått-Nirvana”-liknande ansiktsuttryck. Vad jag minns var det inte 100% fun in the sun att ha en kamera i magen samtidigt som man försöker att inte kvävas på all saliv som produceras av de upprepade kväljningarna. Men det kanske bara var jag?

Hade sista tentan igår och är därmed fri från plugg tills jag börjar på KTH i höst, amagad! Det känns helt sjukt att jag kan typ, läsa böcker utan att ha ångest över att det är något annat jag borde lära mig. Anyway. Satt i Frescati med klassen i sisådär åtta timmar efter tentan och åt potatissallad samt brände mig i solen. Jag hade fått låna någons solkräm (faktor 30, a.k.a. smör på flaska) och utvecklade därmed inte blåsor (Arvika 2005, hej hudcancer!), thank god. Dock insåg jag när jag kommit hem att jag hade utvecklat en röd patch på armen, formad som typ…ett städ?

Liksom wtf? Hur händer det här ens?, TÄNKTE JAG, innan jag insåg att det är typ outlinen på min HAND som gjort detta möjligt. Jag är alltså lika cool som han äckliga killen i Sällskapsresan. Jag kan dock säga med relativt stor säkerhet att jag inte hållit mig om armen konstant i åtta timmar, så jag måste ha typ smetat ut überkrämen jättedåligt med handen och därmed missat en bit längst upp som blev promptly stekt av solens smaskiga UV-strålar. Asnice.

Förresten hade jag fysiktenta idag. Helt berusad av hur bra det gick tyckte jag att det skulle passa sig väl att spexa lite i svaren och ge Mr Rätter-man lite saftigt lingvistisk fysikkuriosa à la “Visste du att “de Broglie” uttalas typ “de Bröj”, trots att han var fransk? Helt sjukt!” Hoppas han uppskattar det. de Broglie är ju trots allt något av en superhjälte inom fysiken, han är fan värd ett korrekt uttal! Sen att hans namn i sin helhet lyder Louis-Victor-Pierre-Raymond, 7ème duc de Broglie är väl något man kan ha överseende med. Vad är dealen med fransmän och deras milslånga förnamnskedjor anyway? “ETT namn? ETT?” “But…this is too much…this is madness!”

“THEEESS EEEESS FREEEENCE.”

Biologitenta idag. En av frågorna löd “Vad finns det för skillnader mellan vår kroppstemperatur och en abborre?” Well…den ena mäts i antingen Kelvin, Celsius eller Fahrenheit och brukar ligga runt 37°C…och den andra…är en fisk?

Kanske, asså, jag är ju ingen biolog eller nåt va.

Alltså. Folk med någon som helst bakterieskräck borde aldrig någonsin läsa någon som helst form av biologi. EVER. Efter femtiotalet sidor om immunförsvaret och allehanda typer av infektioner börjar man långsamt dra upp tröjan över munnen och svär tyst på att köpa en femlitersförpackning alkotvål på apoteket. Liksom, hur nice är det att det finns en parasitmask som blockerar lymfkärlen och resulterar i att man ser ut såhär? Inte nice alls, världen.

Dock kan jag lätt leva med vetskapen av att de här doodsen är en del av kroppens artilleri:

“Ooooh, delicious förbrukad blodkropp! Om nom nom nom nom”

Jag är för tillfället kattvakt hos min mamma, vilket innebär att jag får dras med hennes labila trådlösa nät som har en tendens att sparka ut mig lite då och då. Hade jag varit 15 hade jag typ varit i upplösningstillstånd över att inte kunna internetta närsomhelst, men nu verkar jag tycka att det är helt okej att byta ut ett tidsfördriv (bloggar!) mot ett annat (sitcoms!). Det verkar som att min kropp gör precis allt för att distrahera mig från att trycka in citronsyracykeln i huvudet, i alla fall.

Jag kanske säger emot mig själv lite nu i och med att jag tagit med mig datorn till skolan bara för att
surfa blogz, haha. Step one: admit you’re an addict :(

Jag har tre tentor nästa vecka. Eller, well, “tentor”…det känns alltid fel att kalla något på gymnasienivå, och som inte ens innehåller orden diskurs eller paradigm eller dekonstruktion, för en tenta. Överhuvudtaget är jag väldigt besviken på mina naturbasårslärares bristfälliga språkkunskaper, det bidrar liksom till att jag inte kan ta allt det här på allvar till 100%, haha. Min biologilärare säger “hands-out” istället för “hand-outs” (jazz hands!), mina kemilärare stavar och uttalar alla franska namn fel (Descartes =/= “Deskart”), och i fredags genomled jag en hel föreläsning där “matris” konsekvent felstavades “matis”. Wtf liksom! Och särskrivningarna! Jag dör! DET ÄR BÄST FÖR ER ATT “LABB ROCKAR” ÄR EN DÅLIG ORDVITS!

Jag slutade dejta en person en gång för att hen uttalade chèvre “schevré”. Jag vet inte om jag är sinnessjuk eller om det är alla andra som är det. Eller så kanske jag bara är predestinerad att bli korrekturläsare.

Toalettklotter är väl oftast inte direkt en källa till insikt och eftertanke, men något med kombinationen universitetsstudent och spritpenna gör att resultatet blir alldeles särskilt speciellt. Något jag roat mig med under mina månader på naturbasåret är att jämföra den naturvetenskapliga toalettklotterdiskursen med den samhällsvetenskapliga.

Ett parafraserat utdrag ur en toalettväggsdialog på den humanistiska sidan kan lyda ungefär såhär:

- Jag hatar killar!!! :(

- Sådär kan man ju inte resonera. Förstår du inte att du bara förstärker samhällets könsuppdelning med ett sådant uttalande? Sluta cementera könsrollerna din jävla biologist!

- Men hallå, utan hatet underifrån kommer den feministiska revolutionen aldrig bli av. För att älska kvinnor måste du hata män! Klasskamp är kvinnokamp!

- Man kan inte välja sida sådär i kampen för jämställdhet, bägge könen drabbas lika mycket av könssegregeringen…

- Hallå KÖN FINNS INTE ERA IDIOTER!!!

En naturvetenskaplig klosettdebatt riktar dock in sig på lite andra ämnen:

- Jag vill ha sex!

- Går man upp klockan fem har man en timme till sex. Höhö.

- Jag hinner aldrig ha sex :(

- FEST HOS JOCKE PÅ FREDAG!!!

Jag vet inte riktigt vad slutsatsen av min empiriska studie är. Kanske att tentafrustration tar sig olika uttryck beroende på det sociala klimatet?

Jag var precis på en föreläsning i analytisk kemi hållen av två glada karlar med varsin version av Powerpoint. Powerpoint får vuxna människor att hålla föreläsningar för andra vuxna människor med hjälp av bilder på roliga gubbar. Min biologilärare har en alldeles särskild affinitet för att slänga in foton på fåniga djur och serierutor bredvid sina prydligt staplade bullet points; typ rävar med stora öron och björnar som dansar. Igår skulle han vara lite extra pedagogisk genom att konstatera att rabies (bild på arg hund) är lika med virus (bild på komodovaran…jag tror jag missade något där) som är lika med DÖDEN (bild på, well, döden i sin sedvanliga svarta outfit).

Powerpoint har fått människor att tycka att det är helt normalt att prata om tunnskiktskromatografi med en 1×1 m stor bild på en clipart-detektiv bakom sig. Är det faktumet att man tvingats vara så dödligt seriös under hela sin karriär som kemist/biolog/fysiker som gör att Fånighetscentrat i hjärnan plötsligt blir överaktivt när man inser att man faktiskt bara lär ut ämnen på gymnasienivå för tillfället?

Biologilabbade idag, med cancerceller vars anfaderceller ursprungligen kom från en spontan prostatatumör! Indirectly from a man’s ass, dvs. Rätt spännande. Vi fick attackera dem med lite allt möjligt, bl.a. en detergent vid namn Triton X-100. Seriöst, vem namnger de här grejerna? Manusförfattarna till Star Trek?

I övrigt var kanske inte cellerna i sig särskilt intressanta, men det sötaste ever var när en bollformad bakterie (tänk de här grejerna från Spirited Away) vandrade tvärs över petriskålen. Den liksom vibrerade och klämde sig fram mellan cellerna som en tanig kille på en korridorsfest med två efterfrågade öl i handen; “Excuse me, coming through, sorry bout that…” Gullbakterie!

jag har alldeles för mycket att göra för att kunna skriva ett vettigt blogginlägg, så jag lämnar er med denna smått beskrivande MSN-utväxling istället:

impish says:
jävla vinhelvete. att det måste vara så hysteriskt dyrt
Meidi says:
Jävla kvasar. Måste jag bestämma hur långt borta du är genom att använda din rödförskjutningsberäknade radialhastighet?!

Jag har fortsatt läsa igenom min skoldagbok från mellanstadiet, och…jag kan inte hålla mig längre. Jag MÅSTE posta ett utdrag! Jag är seriöst helt kär i mig själv som barn.

Utöver mina artistic mishaps: Futurekids, alltså. För er som inte gick på hightech innerstadsskolor kan det vara värt att veta att Futurekids var (på 90-talet alltså, säkerligen får dagens framtidsungar haxa Perl eller något annat trevligt) en institution som samarbetade med skolan om att utbilda framtidens datornördar. Det låter väldigt fint, men i ärlighetens namn minns jag inte att vi gjorde särskilt mycket mer än att rita fula grejer i Creative Writer och spela Backpacker. Jag undrar vad det är för databas jag pratar om liksom? En…mapp, måhända? Jag blir i alla fall väldigt imponerad av hur internets jag var innan jag ens hunnit fylla nio:

Så. Jag ska försöka hålla mig ifrån att posta fler “I WAS A CHILD GENIUS!!!!”-inlägg nu, jag vet att det är ungefär lika kul att läsa om som det är att tvingas gå igenom en hel familjs semesteralbum. Men ändå!

Städade lite halvhjärtat igår och hittade diverse roliga saker jag skrivit under åren, bl.a. en skoldagbok från 1995. Jag vet att alla tycker att de var så sjukt speciella som barn, men seriöst, vem skriver “Idag fick vi skriva efter diktamen. Det var JÄTTEKUL!” som nioåring? Sen att jag bedyrar mitt hat för skolidrotten på ungefär varje sida (med fantastiska uttryck såsom “Gympan är dumidumdum!”) är väl mindre häpnadsväckande. Jag fattar egentligen inte hur jag orkade med idrotten i elva år utan att en enda gång försöka ta livet av mig! Det var verkligen den största ångestkällan för mig under hela min uppväxt.

Såhär söt var jag för övrigt på den tiden:

Dagens tre höjdpunkter:

1. På en promenad ner till Alviks Strand blir jag audiovisuellt upplyst om hur fiskmåsar ser ut (Och låter. Gud vad de låter) när de kopulerar.

2. På ICA har någon glömt en tia i växelgrejsskålen som sköljs ut tillsammans med min faktiska växel.

3. Anna messar mig för att säga att jag lyckats få alla rätt på min fysiktenta. A MASTER OF SCIENCE IS ME!

Fancy a shag, eh?

Nu blir det lite väl mycket nörderier här, men jag gjorde ett “vilken sorts ingenjör är du”-test på kth.se. Klart som fan att jag ska låta ett internettest bestämma åt mig! Det är ju Framtiden om något! Först “personlighetsanalysen” (ooooh):

Alltså ursäkta, men sista stycket får mig att framstå lite som en psykopat. Jag har faktiskt vänner! Och inte bara i mitt huvud! Och jag har extremt lågt tålamod med blyga människor! Jag är inte en wallflower! Guh. Nåväl, onto the real stuff:

Rätt klockrent ändå. Men Öppen ingång? Misstänker att alla får den rekommendationen. Det är typ KTH:s mellanmjölkslinje.

Diskussioner om Einstein under fysiklektionen idag gav denna bild:

För att vara en total idiot på Photoshop tycker jag ändå den blev rätt fin. Glädjen i hans ögon, liksom. Den ger allt. Sen att handen tillhör någon random ladyboy är liksom sekundärt?

Det är ändå med viss glädje jag inser att det största problemet jag har just nu är att lista ut om man kan gå på KTH i fem år utan att bli ful och tråkig. Jag kollade på den där “studenter berättar om utbildningen”-länken under Internationell Datateknik, och en våg av töntigt ytlig ångest sköljde över mig samtidigt som jag erinrade mig ett barndomsminne:

Min syster Toiko läser en “fråga personer på stan”-spalt i VeckoRevyn. En kille som intervjuats lider av manligt håravfall som om det vore hans jobb; typ hej-jag-har-hårfästet-i-nacken. Han är 21-ish, ser ut mer som 35 i sin corporate aura, och pluggar Något Viktigt på KTH. Toiko utbrister “Haha, det är sånt som händer om man går på KTH! Då åldras man tre gånger så snabbt som vi andra!”

On a lighter note misslyckades jag just med att koka ris för ungefär googolde gången i mitt liv. Om det är någon som förtjänar hushållsnära tjänster så är det fan jag.

Könsroller alltså, haha. Jag har nästan, NÄSTAN slutat bli upprörd över dem – nuförtiden tycker jag mest de är knasiga. Knaaaasiga, som Crab People eller Linda Skugge. Haha. Jag kollar på Extreme Home Makeover, och utöver faktumet att tjejernas rum såklart blev roooosa så fick den tvååriga killen ett Häftigt Sportrum. Med basketbollar, slagträn och hockeyklubbor. What? Det känns som att killen kanske borde få chans att, say, LÄRA SIG GÅ innan han satsar på en karriär som elitidrottare. Just sayin’.

Förresten funderar jag på att gå det här programmet. Aaahhh. Jag kan inte bestämma mig!

Jag kom just ihåg att jag drömde värsta romantiska sexdrömmen om min labassistent i natt. Herregud. Vi var på ett stort skepp av något slag och han skulle rädda mig från något och…ja…

Anders, om du läser det här, förlåt. Jag lovar att jag egentligen är en mycket professionell människa.

Fysik är inte min vän just nu.

I väntan på Johnnys Singstar-fest, och i syfte att undvika den stundande fysiklabrapporten, har jag idag roat mig med att vara en tönt på internet. Alla som vill höra mina karaokeversioner av Spice Girls och Michael Jackson lär ju hoppa upp och ner av glädje inför detta teknikens under!

Jag känner mest för att spela Silent Hill och äta chips.

Labbade igår! Vi fick instruktionen av vår labassistent att utföra Sammanblandandet Av Illaluktande Skit i dragskåp, trots att lukten relativt sett inte var särskilt påträngande (i jämförelse med, t.ex., ammoniak). “Varför?” frågade Nyfiken Tjej. “Ni får cancer och dör” blev svaret. Tydligen är 1-bromobutan något som man ger till möss för att de ska få cancer, i forskningssyfte. Och nu skulle vi tillsätta en kubikcentimeter av detta i ett jävla provrör? Oh hell no! Självklart fick alla panik och kallade den onda flaskan för “cancern” resten av labben. Det finaste var ändå att Gabriel hällde ungefär en deciliter av Cancern över sin hand, utan handskar. “Cancern har vält! Stand back!”

Ibland innehåller mitt liv lite väl mycket action.

Åt lunch på den skabbiga pizzerian i Frescati idag och kom osökt in på ämnet dålig sexualundervisning (alltså, ja, jag hade sällskap; jag för otroligt nog inte särskilt spännande konversationer med mig själv). De intryck min självupplevda knullteori gett mig kan sammanfattas enligt följande:

Vi tvingades (eller okej, vi tvingades faktiskt inte – Den Kristna Tjejen var inte med på lektionen alls) först kolla på en konstig lättklädd musikvideo med Madonna som gjorde vår lärare noticably besvärad. Då en kille i klassen visade sin förvirring inför detta (genom att säga typ “öh, vafan kollar vi på det här för”) blev han utkastad under premissen att han störde lektionen. Haha. Efter videon följde en ännu konstigare tecknad dansk sexfilm med en berättarröst som såg till att vi inte missade vitala delar av plotten (typ, “Lisa tycker om Peter. Då känns det som det kittlas det mellan benen”). Detta gjorde stämningen märkbart mer obehaglig.

Till sist skulle vår lärare förklara menscykeln. Av detta minns jag i princip bara att han blev rödare och rödare i ansiktet ju längre han pratade, haha. Tönt. What I know about my bleedin’ har jag verkligen bara lärt mig av hemskickad Libressereklam och the internets.

Såhär såg jag för övrigt ut på den tiden, för den som undrar. OMGOTH!

Fikade i sammanlagt fem timmar idag, på Creem. Jag hade tänkt gå på sena fysikföreläsningen som började vid ett, men konceptet att gå till en lektion med en lärare som bara ser plågad ut av att tala inför folk är så sjukt deprimerande. Det, och så uttalar han “fjäder” “fjeeeeder”. Han är typ Stockholmaren ingen trodde fanns på riktigt längre.

Så. Jag festade till det med Alex och Karin och åt både semla och chokladboll. Tjockis! Bevis på min glädje över att slippa lyssna på dåliga fysikskämt demonstreras nedan.

Alex har självklart gjort det tidsödande Photoshoparbetet bakom denna, till synes, fullkomligen omöjliga bild. My senses, they fail me!

Mattetenta idag. Det är alltid trevligt att gå upp halv sju på en lördagsmorgon och stöta ihop med förvirrade tjejer i höga klackar som är på väg hem från någon efterfest. TÄNK VA, för bara något år sen var jag den tjejen! Minus klackarna förvisso, men hey. Det är otroligt vilken tant jag blivit verkligen, istället för att bli aspackad och nästan bränna ner lägenheten med pasta om kvällarna (ja, true story) sitter jag hemma och läser böcker. En fantastisk FaceBook-grupp på detta ämne finns för övrigt här.

Undrar om jag kommer få en livskris om ett par år och flippa ur totalt, bli clubkid och tillsbringa mina onsdagar med att dra kokslinor off a hooker’s ass? TIME WILL TELL, typ.

ALLTSÅ OKEJ, nytt ämne; jag såg nyss världens sämsta reklam featuring världens sämsta logga:

Varför? Varför har de klämt in en smiley lite hafsigt mitt i allt? Det är inte IT, det är inte Web 2.0, det är INTE Framtiden! Jag dör!

Jag tror att mina två kemilärare är kära i varandra. Jag vet att det är lite osedvanligt att RP-slasha två män i 70-årsåldern, men de är verkligen så tighta att man UNDRAR LITE, liksom. De avslutar varandras skämt och driver med varandra på det där “vi har varit med om så mycket tillsammans”-sättet, som i vissa fall är olidligt (som när man hänger med två super-bästisar-från-barndomen som bara kör internskämt hela tiden) men i detta fall bara är fiiiiint.

Jag vet inte vad det är med gamla människor, för övrigt. Jag får typ moderskänslor för människor över 60 (och under 90, okej, jag är inte ett stort fan av okontrollerad salivering och dito avföring)! Är det evolutionens inbyggda lilla pension? Eller bara ett sätt att sluta cirkeln, liksom; man är skitsöt när man föds, sen blir man fulare och fulare och någonstans runt 65 slår det runt på fulskalan och man blir söt igen? Haha. Jag kanske borde nämna in the name of PK att det faktiskt finns gamla människor som är heta och inte bara söta, typ… Faye Dunaway!

Anyway, nej; jag har inte tagit oavstående bild. Den är en produkt av en annan klasskamrats mobilkamera och vad jag tror är en undermedveten uppskattning av männens uppenbara kärleksförhållande. Yes!

Idag hade jag kemitenta. Det är svårt att säga riktigt hur det gick, men på en av frågorna svarade jag ungefär “Jag vet inte. Den här stolen är obekväm.” Jag funderade på att skriva en haiku eller att rita en fin bild, men man vill ju inte spela Allan va! Förresten ritade jag ett par sjukt söta vattenmolekyler för ett tag sen:

Vill man inte bara krama och klappa på dem liksom? De bara vänder sina fria elektronpar mot kopparjonen, helt på egen hand! Gullegull! ^___^

Jag tror att det här basåret har gjort mig galen.

Detta är en isbrytare, vilket är en metafor för att jag helst vill ha ett helt meningslöst inlägg som inledning på denna nystartade blogg. Detta för att smeta på något slags pretto-repellant-kräm över hela grejen så att jag inte om två veckor känner att, “shiit, jag måste skriva värsta djuplodande politiska analyserna jag orkar inte amagad!” utan bara kör på och ser hur det går. Och förhoppningsvis kommer väl de där snygga smarta inläggen ändå.

På tal om snygg och smart insåg jag idag att om jag läser 10 sidor om dagen i Det andra könet så blir jag klar med den om två och en halv månad, haha. Det kräver tid att vara bildad, speciellt när man försöker trycka in saker som Gibbs fria energi och “lagen om minsta tvånget” (vilket låter som något slags S&M-devis, men nej, det är faktiskt kemi) i huvudet. Kan man kombinera naturvetenskap och feminism på något vettigt sätt egentligen, så att man känner att man får utbyte av de olika kategorierna sinsemellan? Man undrar.