Men. Överanalyserande som jag är, kan jag inte låta bli att fundera en stund över det här med intimhygien i offentlig miljö. Vad är protokollet för det, egentligen? Jag förstår att det kanske inte är en big deal om man oftast duschar hemma, men i och med att jag allt som oftast delar mitt tvagande med typ fyra-fem andra damer och inte vill försaka min personliga hygien i någon mån, skapas vissa orosmoment. Är det okej att full-out-tvätta sin coochie/sitt ass i närvaro av andra? Jag inser att man förmodligen inte bör böja sig framåt 180 grader och ge alla en ofrivillig rundtur av sitt anus, men kan man överhuvudtaget utföra sina intimhygiensritualer eller är det oförskämt att utsätta folks fötter för risken att komma i kontakt med någon annans vulvavatten? Bör jag kanske stänga in mig på toaletten efter det att jag duschat av kroppen, och do my biznatch där inne?

…varför kan jag aldrig ha en okomplicerad relation till min vardag?

När jag var yngre och inte hade lärt mig hantera min angst än slutade det oftast med att jag fokuserade på något asläskigt, väldigt intensivt. Hela sommaren. En sommar lyssnade jag så mycket på det high-pitchade bakgrundsljudet i mitt huvud att jag inte kunde sova ordentligt på flera månader. Jag övertygade mig själv om att jag hade supertinnitus som aldrig skulle försvinna, och grät floder för att jag var skadad för livet. En annan sommar skulle pappa operera gallblåsan, och jag drömde fruktansvärda mardrömmar om att han blev brutalt mördad under narkos.

Nuförtiden är det mest rastlösheten och känslan av meningslöshet som slår in när jag inte har något att göra. Avsaknad av stress gör mig stressad; jag förstår inte hur man överhuvudtaget klarar av att vara pensionerad! Det är typ den ultimata ledighetsångesten; sommarlovet som aldrig tar slut. Hemskt!

Ändå känns det lite hemligt och häftigt att veta att man inte kan få feedback på det man skriver. Jag skulle liksom kunna göra värsta monsteruppdateringen om att jag är nazist och lyssnar på Prussian Blue samtidigt som jag skickar brevbomber till FN, och ändå inbilla mig att ni älskar mig! Som att skriva dagbok igen och vara medveten om att den ligger väl synligt på ett bord där alla kan öppna den och läsa, men ändå inte riktigt veta säkert.

Fast mest av allt vill jag ha mina kommentarer tillbaka. :(

Dessutom ger det här mig ohämmad inspiration att spela Pandemic 2 om och om igen.

Jävla Madagaskar.

Been there, kommit över det ganska mycket. Jag började testa att göra tjejiga grejer och känna efter. Jag blev inte mer puckad av smink, inte mindre cool och inte mindre… ja, vad det nu var som var otjejigt med mig. Sen började jag rannsaka varför jag tog “du är så otjejig” som komplimang, och insåg att det var apapuckat att folk sa det till mig och väntade sig att jag skulle bli glad. För när jag tänkte efter var det ju ingen komplimang, och jag slutade bli “OMFG nisse sa att jag är som en av grabbarna!!!” helt naturligt. Jag tror helt enkelt att jag insåg att det var bäst att inte sky ena sidan, för då tappar man en massa roligt.

Det här är verkligen en sjukt bra idé! Jag tror att jag skulle behöva connecta med lite typiskt “tjejig” kultur och inse att det inte får mig att tappa hjärnceller. Problemet är bara vad jag ska söka mig till – det känns som att det mesta jag tänker på som girlygirly är riktat till tjejer som är yngre än jag (typ Gossip Girl, The OC och dylikt). Har jag fel?

Hursomhelst skulle jag behöva tips på bra kvinnokultur (Miriam, jag vet att du vill få mig att läsa Chick Lit, here’s your chance), så chat me up med rekommendationer! Serietidningar, böcker, TV-serier, hobbies; whatever. Jag sväljer allt. Go!

Kisstratten är för övrigt på väg till min dörr as we speak, och den enväldiga enmansjuryn (läs: jag) bearbetar bidragen noggrannt..

Och det är där jag börjar känna mig ganska mycket som en Dålig Människa. Eller Dålig Feminist Extreme, åtminstone. Jag tar det som en komplimang varje gång någon säger “höhö, du är ju nästan som en kille”, och lackar ur om någon på något sätt drar uppmärksamhet till mitt kvinnliga genus. Det sistnämnda kanske inte är så förvånansvärt uppseendeväckande, men att kategoriskt föredra manliga egenskaper framför kvinnliga? Wtf? Är jag Dick Masterson eller?

Och det slutar liksom inte där heller. Jag misstror “tjejiga” kvinnors intelligens allt som oftast och antar from the get-go att vi inte har något gemensamt utöver tuttar och eventuellt månatligt fittblod. Jag är den där idioten som blir seriöst förvånad när jag är i ett sällskap med tjejer och alla inte diskuterar schampo! Vad är det med mig? Jag börjar förstå varför jag är så sjukt dålig på att bli tillsammans med tjejer. På något sätt tror jag att jag är rädd för dem också; som att de dömer mig och tänker “SHIT VILKEN LAME DAGENS-OUTFIT HON HAR” varannan minut. Är det en försvarsmekanism eller något?

Frågan är nu: hur gör jag för att sluta vara ett sånt as och börja uppskatta mina fellow fittbärare? Förslag emottages tacksamt.

Tja, jag ser ut som en Belgian Blue, hur är läget?

Det mest otroliga är väl egentligen att folk faktiskt går på pro wrestling och inte dör lite inombords varje gång någon får näsan bankad mot golvet. Kanaliserar de obehaget via testosteronet och får utlopp för det genom att stå och kasta stolar in i ringen?

Jag vaknar trött, sliten och förbannad på vad det nu är för högre makt som hittat på att jag ska gå upp tidigt, och tillbringar resten av dagen i ett zombielikt tillstånd där varenda liten horisontell yta påminner mig om min ljuva säng. Allt detta med ett enda litet hopp om att åtminstone vara trött när kvällen till slut kommer – men icke! Samma cykel repeteras om och om igen kommande veckor, med vissa försök till damage control. Vara vaken ett dygn för att man har vaknat efter klockan sex på kvällen? Check. Sova två timmar före en morgonföreläsning? Check. Ta en “powernap” som varar i fem timmar? Check.

De senaste månaderna har min kropp dessutom dragit på sig en jobbig ovana att helt strunta i att mitt psyke har alla intentioner att gå upp på morgonen. Inte bara försätts jag i ett komaliknande tillstånd som gör att jag varken hör alarmklockor eller brandlarm; min kropp har dessutom tagit över en liten partition av min hjärna och satt den i arbete med att utföra illdåd på morgonen som gör att jag till slut sover till sent in på eftermiddagen!

Det fungerar såhär: jag ber en välvillig vän att ringa mig på morgonen för att försöka få upp mig (då jag sällan/aldrig hör mitt mesiga mobilalarm när jag ligger i sömnkoma). Vid sänggåendet har jag inga som helst planer på att försova mig eller hoppa över Det Där Viktiga Jag Måste Gå Upp För, men när samtalet kommer är det inte jag som svarar; det är den där lilla skärvan av mitt psyke som kräver MOAR SLEEP – det är Evil Meidi! Evil Meidi säger “ja, jag är vaken, jag ska bara gå och borsta tänderna” med en enorm övertygelse – för att sedan slänga på luren och sova i fem timmar till. Allt utan att jag har något att säga till om! Min kropp är för jävla smart!

Dock verkar det som att mina vänner är snäppet smartare. När jag fyllde år för ett par dagar sen fick jag nämligen den ultimata presenten av Alex: en Clocky. Detta är en klocka med hjul som hoppar ner från nattduksbordet och åker iväg i ilfart runt i lägenheten samtidigt som det ger ifrån sig helvetiskt irriterande ljud på något slags robotspråk. Man måste alltså släpa sig upp och FÅNGA dampklockan för att den ska sluta låta. Lägg till att den hotar en till livet med pistol, och det hade varit den perfekta fucking väckarklockan.

(Nu har jag faktiskt inte testat den än, men imorgon körs jungfruturen! Om detta inte funkar måste jag köpa ett Sonic Bomb Alarm och hoppas att mina grannar är förlåtande.)

Allt detta kanske kan fungera som en förklaring till varför jag ikväll höll på att kvävas av min egen saliv. Jag hade köpt lite mouthwatering awesomecandy i form av Mentos och Lakrisal att suga på under bion (för att inte drabbas av kariesbrist eller något annat otrevligt) och jag hade en av ovan nämnda Mentosar i munnen då jag insåg att min mun plötsligt bestämt sig för att svälja samtidigt som mina lungor bestämt sig för att andas in.

Jag vill för övrigt verkligen se den här filmen, för boken äger. Nån som vet om den är bra?

Saliven hade inte riktigt täppt till luftröret helt – det hade varit lite weird med tanke på att det är, liksom, vätska – men THE ALL-CONSUMING FORCE från mina lungor gjorde att det var snudd på omöjligt att inte börja hosta. Biohyfsad som jag är tänkte jag dock ändå att det säkert gick att lösa på något sätt som inte innebar att störa publiken mer än nödvändigt. Att försöka andas in normalt och sedan liksom andas ut med kraft (jag vet, jag är cp) gick knappt; när jag drog in luft i lungorna kändes det som att jag hade astma och/eller andades genom ett litet litet sugrör från botten av ett träsk. Att harkla sig gjorde bara hostreflexen starkare. Allt jag kunde tänka var “shitshitshit, varför kunde inte detta ha hänt under en film med mer action, då hade mitt fatala snedsteg åtminstone dränkts i ljudet av explosioner!” När jag väl gav efter (och började hosta som Joelbitar-Joel efter ett McDonaldsbesök) hade mina desperata försök att vara tyst resulterat i hostkvävningstårar över hela ansiktet.

Jag var inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här. Skeva prioriteter eller bara dåligt godisval?

Varför händer det här alltid när jag ska se någon milt horribel skräckfilm? Folk avråder mig från den å det starkaste med motiveringen att “IT CAN’T BE UNSEEN!” och så visar den sig vara ganska average på hemskhetsskalan. Kanske är folk inte belönade med samma groteska mardrömmar som jag, där folk blir lemlästade och torterade på en daglig (eh, nattlig) basis? Eller har de inte surfat avrättningsvideos i samma utsträckning?

Jag kanske behöver en psykolog. (Förresten var filmen bättre än väntat, men jag skulle hellre rekommendera Irréversible eller Funny Games om man vill se en riktigt mindfuckande film utan att ens behöva utstå våldsnärbilder.)