Psyket

You are currently browsing the archive for the Psyket category.

Mycket har hänt sen jag bloggade sist. T.ex. har jag ägnat stora delar av de senaste tolv månaderna åt att bli ett fullfjädrat träningsfreak, så till den grad att jag nu dricker proteinshakes och schemalägger muskelgrupper som om det vore föreläsningar. Denna livsstilsförändring medför inte bara att jag numera finner stort nöje i att stå framför spegeln och titta på mina magmuskler, utan även att jag duschar ungefär tre av fyra gånger på gymmet. Att gå hem svettig är ju ingen hit, liksom.

Men. Överanalyserande som jag är, kan jag inte låta bli att fundera en stund över det här med intimhygien i offentlig miljö. Vad är protokollet för det, egentligen? Jag förstår att det kanske inte är en big deal om man oftast duschar hemma, men i och med att jag allt som oftast delar mitt tvagande med typ fyra-fem andra damer och inte vill försaka min personliga hygien i någon mån, skapas vissa orosmoment. Är det okej att full-out-tvätta sin coochie/sitt ass i närvaro av andra? Jag inser att man förmodligen inte bör böja sig framåt 180 grader och ge alla en ofrivillig rundtur av sitt anus, men kan man överhuvudtaget utföra sina intimhygiensritualer eller är det oförskämt att utsätta folks fötter för risken att komma i kontakt med någon annans vulvavatten? Bör jag kanske stänga in mig på toaletten efter det att jag duschat av kroppen, och do my biznatch där inne?

1950slysol

…varför kan jag aldrig ha en okomplicerad relation till min vardag?

Sommarångest

Jag har aldrig varit bra på att hantera långa perioder av ledighet. En hälsosamt konstant stressnivå ger mig livsvilja och något att koncentrera mina tankar på, och när jag plötsligt är “oooh, ledig” är det som att jag simmat motströms i ett år för att nu finna mig själv helt ensam någonstans mitt i Atlanten. När det inte finns några måsten kvar så bara flyter jag runt planlöst. Hur delar man upp sin tid i hanterbara små stycken om man inte har några deadlines?

När jag var yngre och inte hade lärt mig hantera min angst än slutade det oftast med att jag fokuserade på något asläskigt, väldigt intensivt. Hela sommaren. En sommar lyssnade jag så mycket på det high-pitchade bakgrundsljudet i mitt huvud att jag inte kunde sova ordentligt på flera månader. Jag övertygade mig själv om att jag hade supertinnitus som aldrig skulle försvinna, och grät floder för att jag var skadad för livet. En annan sommar skulle pappa operera gallblåsan, och jag drömde fruktansvärda mardrömmar om att han blev brutalt mördad under narkos.

Nuförtiden är det mest rastlösheten och känslan av meningslöshet som slår in när jag inte har något att göra. Avsaknad av stress gör mig stressad; jag förstår inte hur man överhuvudtaget klarar av att vara pensionerad! Det är typ den ultimata ledighetsångesten; sommarlovet som aldrig tar slut. Hemskt!

Min blogg vägrar svälja kommentarer, helt plötsligt. Den ignorerar alla försök och bara redirectar tillbaka till inlägget utan att ge något som helst indiktation på att något gått fel. Så jävla elakt, bloggen! Kommentarer är ju typ bättre än 7-11:s yoghurtglass för mitt svullna ego. Hur ska jag annars få tillgång till den villkorslösa kärlek som bara bloggstalkers kan ge?!

Ändå känns det lite hemligt och häftigt att veta att man inte kan få feedback på det man skriver. Jag skulle liksom kunna göra värsta monsteruppdateringen om att jag är nazist och lyssnar på Prussian Blue samtidigt som jag skickar brevbomber till FN, och ändå inbilla mig att ni älskar mig! Som att skriva dagbok igen och vara medveten om att den ligger väl synligt på ett bord där alla kan öppna den och läsa, men ändå inte riktigt veta säkert.

Fast mest av allt vill jag ha mina kommentarer tillbaka. :(

Det här med svininfluensan är rätt intressant. Är det bara jag, eller blev folk mycket mer panikslagna över fågelinfluensan för ett par år sen? Det är som att alla ba “djurinfluensa is SO LAST SEASON! Vad kommer näst, hamsterinfluensan? LAME.” Det är även ganska intressant att jag, superhypokondrikern som trodde att hon hade mjältbrand för ett par år sen, inte är orolig överhuvudtaget. Egentligen tycker jag nog att det är lika delar läskigt och ashäftigt med Världens Undergång(tm), whether it be by influensa, atombomber eller zombies.

Dessutom ger det här mig ohämmad inspiration att spela Pandemic 2 om och om igen.

Jävla Madagaskar.

Tjejkultur

Jag fick en bra kommentar av Tanja på mitt misogynistinlägg häromdagen:

Been there, kommit över det ganska mycket. Jag började testa att göra tjejiga grejer och känna efter. Jag blev inte mer puckad av smink, inte mindre cool och inte mindre… ja, vad det nu var som var otjejigt med mig. Sen började jag rannsaka varför jag tog “du är så otjejig” som komplimang, och insåg att det var apapuckat att folk sa det till mig och väntade sig att jag skulle bli glad. För när jag tänkte efter var det ju ingen komplimang, och jag slutade bli “OMFG nisse sa att jag är som en av grabbarna!!!” helt naturligt. Jag tror helt enkelt att jag insåg att det var bäst att inte sky ena sidan, för då tappar man en massa roligt.

Det här är verkligen en sjukt bra idé! Jag tror att jag skulle behöva connecta med lite typiskt “tjejig” kultur och inse att det inte får mig att tappa hjärnceller. Problemet är bara vad jag ska söka mig till – det känns som att det mesta jag tänker på som girlygirly är riktat till tjejer som är yngre än jag (typ Gossip Girl, The OC och dylikt). Har jag fel?

Hursomhelst skulle jag behöva tips på bra kvinnokultur (Miriam, jag vet att du vill få mig att läsa Chick Lit, here’s your chance), så chat me up med rekommendationer! Serietidningar, böcker, TV-serier, hobbies; whatever. Jag sväljer allt. Go!

Kisstratten är för övrigt på väg till min dörr as we speak, och den enväldiga enmansjuryn (läs: jag) bearbetar bidragen noggrannt..

Jag får rätt ofta höra att jag är mer som en kille än som en tjej. Jag pluggar data i en klass med 95% killar, jag känner ingen inneboende craving för att gifta mig, jag gillar politiskt cp-inkorrekt internethumor…the list goes on. Det är inte som att alla remarks om min manlighet är oprovocerade heller – snarare tvärtom. Jag brukar driva rätt ofta med faktumet att jag inte är brudig, eller understryka hur mycket jag hatar kjolar åtminstone femtio gånger varje sommar.

Och det är där jag börjar känna mig ganska mycket som en Dålig Människa. Eller Dålig Feminist Extreme, åtminstone. Jag tar det som en komplimang varje gång någon säger “höhö, du är ju nästan som en kille”, och lackar ur om någon på något sätt drar uppmärksamhet till mitt kvinnliga genus. Det sistnämnda kanske inte är så förvånansvärt uppseendeväckande, men att kategoriskt föredra manliga egenskaper framför kvinnliga? Wtf? Är jag Dick Masterson eller?

Och det slutar liksom inte där heller. Jag misstror “tjejiga” kvinnors intelligens allt som oftast och antar from the get-go att vi inte har något gemensamt utöver tuttar och eventuellt månatligt fittblod. Jag är den där idioten som blir seriöst förvånad när jag är i ett sällskap med tjejer och alla inte diskuterar schampo! Vad är det med mig? Jag börjar förstå varför jag är så sjukt dålig på att bli tillsammans med tjejer. På något sätt tror jag att jag är rädd för dem också; som att de dömer mig och tänker “SHIT VILKEN LAME DAGENS-OUTFIT HON HAR” varannan minut. Är det en försvarsmekanism eller något?

Frågan är nu: hur gör jag för att sluta vara ett sånt as och börja uppskatta mina fellow fittbärare? Förslag emottages tacksamt.

Var och såg The Wrestler idag. Bortsett från att filmen var sjukt bra så fick den även mig att betvivla att jag verkligen är så härdad och känslolös som jag trodde. Jag menar, herregud. Häftklamrar i armarna? Really? Under den sammanlagda kvarten av pro wrestler-slagsmål (som förvisso är ganska fake, och definitivt jättefake på film) som filmen innehöll tillbringade jag ungefär 80% med att sitta och säga “eeeeh, eh, AH! GAH!” så tyst som möjligt för mig själv, med handen framför munnen. Jag vet inte om det är att våldet kändes mycket mer realistiskt än i skräckfilmer där de flår varandra eller skär sig själva i ögonen, liksom?

Tja, jag ser ut som en Belgian Blue, hur är läget?

Det mest otroliga är väl egentligen att folk faktiskt går på pro wrestling och inte dör lite inombords varje gång någon får näsan bankad mot golvet. Kanaliserar de obehaget via testosteronet och får utlopp för det genom att stå och kasta stolar in i ringen?

I ungefär hela livet har jag haft svårt att sova som en vettig människa. När det är meningen att man ska bli trött och lägga sig vaknar min hjärna till liv och hittar massor av intressanta saker att tänka på; sängen känns tråkig och ologisk och förblir ickesoven i (trots tappra försök) tills suddet mellan natt och morgon har börjat infinna sig.

Jag vaknar trött, sliten och förbannad på vad det nu är för högre makt som hittat på att jag ska gå upp tidigt, och tillbringar resten av dagen i ett zombielikt tillstånd där varenda liten horisontell yta påminner mig om min ljuva säng. Allt detta med ett enda litet hopp om att åtminstone vara trött när kvällen till slut kommer – men icke! Samma cykel repeteras om och om igen kommande veckor, med vissa försök till damage control. Vara vaken ett dygn för att man har vaknat efter klockan sex på kvällen? Check. Sova två timmar före en morgonföreläsning? Check. Ta en “powernap” som varar i fem timmar? Check.

De senaste månaderna har min kropp dessutom dragit på sig en jobbig ovana att helt strunta i att mitt psyke har alla intentioner att gå upp på morgonen. Inte bara försätts jag i ett komaliknande tillstånd som gör att jag varken hör alarmklockor eller brandlarm; min kropp har dessutom tagit över en liten partition av min hjärna och satt den i arbete med att utföra illdåd på morgonen som gör att jag till slut sover till sent in på eftermiddagen!

Det fungerar såhär: jag ber en välvillig vän att ringa mig på morgonen för att försöka få upp mig (då jag sällan/aldrig hör mitt mesiga mobilalarm när jag ligger i sömnkoma). Vid sänggåendet har jag inga som helst planer på att försova mig eller hoppa över Det Där Viktiga Jag Måste Gå Upp För, men när samtalet kommer är det inte jag som svarar; det är den där lilla skärvan av mitt psyke som kräver MOAR SLEEP – det är Evil Meidi! Evil Meidi säger “ja, jag är vaken, jag ska bara gå och borsta tänderna” med en enorm övertygelse – för att sedan slänga på luren och sova i fem timmar till. Allt utan att jag har något att säga till om! Min kropp är för jävla smart!

Dock verkar det som att mina vänner är snäppet smartare. När jag fyllde år för ett par dagar sen fick jag nämligen den ultimata presenten av Alex: en Clocky. Detta är en klocka med hjul som hoppar ner från nattduksbordet och åker iväg i ilfart runt i lägenheten samtidigt som det ger ifrån sig helvetiskt irriterande ljud på något slags robotspråk. Man måste alltså släpa sig upp och FÅNGA dampklockan för att den ska sluta låta. Lägg till att den hotar en till livet med pistol, och det hade varit den perfekta fucking väckarklockan.

(Nu har jag faktiskt inte testat den än, men imorgon körs jungfruturen! Om detta inte funkar måste jag köpa ett Sonic Bomb Alarm och hoppas att mina grannar är förlåtande.)

Jag var på filmfestivalen ikväll, och såg Gonzo – filmen om Hunter S. Thompsons liv. Något jag verkligen älskar med filmfestivalen är publiken; det kan vara den mest fantastiskt civiliserade publiken in the EVER. Folk håller käft, prasslar inte, pratar inte, skrattar när det är lämpligt och applåderar när regissören är närvarande. Biohyfs är så underskattat! Jag har verkligen väldigt låg tolerans för ljud på bio överhuvudtaget. Om någon i mitt sällskap frågar mig något under visningen svarar jag inte; vid upprepade överträdelser hyschar jag argt och gör en mental note to self att inte ta med vederbörande på bio i framtiden.

Allt detta kanske kan fungera som en förklaring till varför jag ikväll höll på att kvävas av min egen saliv. Jag hade köpt lite mouthwatering awesomecandy i form av Mentos och Lakrisal att suga på under bion (för att inte drabbas av kariesbrist eller något annat otrevligt) och jag hade en av ovan nämnda Mentosar i munnen då jag insåg att min mun plötsligt bestämt sig för att svälja samtidigt som mina lungor bestämt sig för att andas in.

Jag vill för övrigt verkligen se den här filmen, för boken äger. Nån som vet om den är bra?

Saliven hade inte riktigt täppt till luftröret helt – det hade varit lite weird med tanke på att det är, liksom, vätska – men THE ALL-CONSUMING FORCE från mina lungor gjorde att det var snudd på omöjligt att inte börja hosta. Biohyfsad som jag är tänkte jag dock ändå att det säkert gick att lösa på något sätt som inte innebar att störa publiken mer än nödvändigt. Att försöka andas in normalt och sedan liksom andas ut med kraft (jag vet, jag är cp) gick knappt; när jag drog in luft i lungorna kändes det som att jag hade astma och/eller andades genom ett litet litet sugrör från botten av ett träsk. Att harkla sig gjorde bara hostreflexen starkare. Allt jag kunde tänka var “shitshitshit, varför kunde inte detta ha hänt under en film med mer action, då hade mitt fatala snedsteg åtminstone dränkts i ljudet av explosioner!” När jag väl gav efter (och började hosta som Joelbitar-Joel efter ett McDonaldsbesök) hade mina desperata försök att vara tyst resulterat i hostkvävningstårar över hela ansiktet.

Jag var inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här. Skeva prioriteter eller bara dåligt godisval?

Gorelicious

Gick och såg Martyrs på filmfestivalen ikväll, trots alla förmaningar. Tydligen skulle den vara psykologiskt fruktansvärd och så OMG GORE att folk hade sprungit ut ur biosalongen för att kräkas. Jag förberedde mig mentalt på något slags hybrid av Saw och Funny Games, men… Det hade jag inte behövt. Visst var den stundtals ganska creepy och jobbig att titta på, men jag har verkligen sett mycket värre.

Varför händer det här alltid när jag ska se någon milt horribel skräckfilm? Folk avråder mig från den å det starkaste med motiveringen att “IT CAN’T BE UNSEEN!” och så visar den sig vara ganska average på hemskhetsskalan. Kanske är folk inte belönade med samma groteska mardrömmar som jag, där folk blir lemlästade och torterade på en daglig (eh, nattlig) basis? Eller har de inte surfat avrättningsvideos i samma utsträckning?

Jag kanske behöver en psykolog. (Förresten var filmen bättre än väntat, men jag skulle hellre rekommendera Irréversible eller Funny Games om man vill se en riktigt mindfuckande film utan att ens behöva utstå våldsnärbilder.)

Att vara sjuk på vintern kan vara det sämsta i världen. Allt det här sovandet gör att man missar alla möjliga chanser att se solen (även om det skulle ha varit genom ett kilometertjockt regntäcke). Det känns lite som jag är fången i min egen lägenhet, vilket också förklarar att jag just nu sagt FUCKYOU till lymfkörtlarna och begett mig ut till mitt gamla stammiscafé Bönor & Bakat för att trycka i mig lite paj. Sängliggande får mig att ḱänna mig så värdelös.

Jag vill mest bara stirra in i en lysrörslampa just nu och låtsas att det är ljuv och underbar sommar, och att jag ligger ute på en gräsmatta och läser böcker.

Frusna bubblan

Den senaste tiden har jag gjort det till mitt personliga livsmål att bli bäst i världen på Frozen Bubble; detta tidlösa spel! Det sista jag ser innan jag somnar är bubblor, och jag har fått en märklig tendens att se bubbelliknande mönster i allt omkring mig. Typ grafer och annat matterelaterat.

Vagina or bubbles?

Jag började sedermera undra vad det är som gör Frozen Bubble till ett så enormt beroendeframkallande spel. Det är inte så att gameplayen förändras något enormt från omgång till omgång; det är liksom…skjuta bubblor. Om och om igen. Ändå klockar jag nog in på ungefär en timme speltid om dagen den här veckan.

Är det något slags underliggande ordningsbehov? En oöverkomlig vilja att sortera saker efter färg och sedan städa upp dem? Vad säger du, Tanja?

Jag sitter seriöst och skriver ett program i Java som simulerar en pojkvän. Det är extremt roligt, speciellt metoden som säger åt dig att dumpa pojkvännen om han ger dig oralsex i mindre än 15 minuter. Hahaha. Jag skulle pasta hela koden, men…jag är rädd att det skulle få mig att framstå som lite av en psykopat.

Om jag inte redan gjort det vid det här laget, dvs.

EPISODE 1 – in which allt blir roligare om man låtsas att det är ett spel

Jag, Daniel och Jonas sitter och pluggar Linjär algebra (finns det något annat?). Vi har precis satt sista spiken i en uppgift om skärningspunkten mellan ett plan och en linje och konstaterat via facit att vårt svar blev 100% rätt.

“Yes, det blev rätt! Förstår du vad det här innebär? Vi är klara med kapitlet! Level up!” utbrister jag och high-fivar min kurskamrat. “Gud vad skönt. Tror du vi kan gå vidare till det där övningspappret hon gav oss förra lektionen?”

“Nä, det verkar sjukt svårt… Vi borde grinda vektorer ett par timmar och få upp vår xp innan dess,” påpekar Daniel.

“Sant, det är nog dumt att dra iväg på ett quest utan att levla ett par gånger först. Du får inte gå hem nu isåfall Jonas, vi behöver fortfarande bli healade av dina vektoralgebraskills!” Jag borstar bort en hög suddflisor från mitt anteckningsblock. “Fan, vi är världens bästa guild.”

ROLL CREDITS

P.S. Jag har pluggat i nio timmar idag, vilket gör att det är orimligt att förvänta sig ett välformulerat eller ens någotsånär normalt inlägg från min sida. Jag ber om ursäkt.

Följande miniscreenshot från IRCen kan väl allra bäst beskriva min reaktion på resultatet av en länkning Hanna gjorde till mig (i ett ganska tveksamt matchmakingsammanhang, no less) tidigare idag:

Jag har känt mig som en superstar när jag fått dagssnittet över 60, liksom. Det var länge sen jag sa “VA?!” framför datorn! Tur att IRC också fungerar som ett ganska mysigt lugnande medel:

För övrigt känns det nästan lite pinsamt att inlägget som låg högst upp i bloggen inför denna besökschock var inlägget om min asfula hemsida, haha. Lite som att få oväntat Gevalia-besök precis när man sitter och syr ihop sina gamla trasiga otvättade “b-league”-trosor. Eller något.

Grannskap och rikedomar

Varje gång jag går förbi den handskrivna skylten om V64 utanför grannskapets lilla tobaksaffär läser jag det som √64 och tänker “yes, en jämn kvadrat, det blir åtta! JAG KLARADE DET!”

I övrigt känner jag mig inte sådär superhemma i de här östermalmskvarteren. Alla är liksom rika, och verkar (att döma av alla övervakningskameror och “grannsamverkan mot brott”-stickers) tro att alla andra är ute efter deras grejer. Jag vill bara säga “lugna dig killen, jag vill varken ha din antika farfarsklocka eller dina dammiga minkpälsar”, men jag är rädd att det skulle kunna feltolkas. Istället sitter jag i självvald husarrest (när jag väl inte är i skolan) med IRCen igång och nudlarna i en skål bredvid mig.

Att jag känner mig obekväm kan även ha något med det att göra att en tjej på sushistället i Fältöversten skrattade åt mig häromdagen när jag försökte köpa en overpriced vegosushi – med kontanter. Eller att alla sales clerks är sådär jobbigt påstridigt övertrevliga och använder svengelska begrepp i stil med “super mega deluxe facial cream de la France that will make din hud jättenice”.

Nåväl, om max två månader är jag tillbaka på blå linjen. Prisa ghettoguden!

Stod och spelade Double Dragon med Daniel i ESCapen tidigare idag, då följande utväxling skedde mellan mig och Nån Kille Som Stod Bakom Mig:

Nån Kille: Jag såg Iron Man igår, så jävla bra!
Meidi: Nä, jag vet inte, jag tyckte den sög faktiskt.
Nån Kille: Ameh, det är ju bara för att du är tjej.

Vad gjorde jag då, efter att ha funderat ett par sekunder på om han verkligen var seriös med sin fantastiska slutledning (om tjej => ogillar Iron Man)? Blev jag arg och ifrågasatte hans uttalande? Nej. Sa jag något trevande om att Iron Mans hjärta påminde mig om E.T., för att sedan bli arg EFTERÅT och prata i 100 km/h med Alex och Daniel om hur idiotiskt det är att säga något sånt? Oh yes.

Jag har en tendens att bli efterskottsarg rätt ofta, känns det som. En gång när en kille jag dejtat i några veckor avslöjade att han ljugit om sin ålder och i själva verket var 12 år äldre än vad han sagt (haha jag vet, det låter som jag är DUM I HUVUDET verkligen, men jag lovar att han såg ung ut) sa jag mest “eeeh, eeeh, eeeeh” i en timme för att bli svinförbannad ett par timmar senare. Wtf is up with that liksom?

För övrigt vet jag inte om det är kanske är lite töntigt att bli arg på att någon ifrågasätter min auktoritet inom fältet actionfilmer. Nån som vill bekräfta min ilska?

KTH är en egen planet på många sätt. Till exempel tror jag inte att jag har några vänner kvar utanför KTH-planetens eget gravitationsfält; jag har i alla fall inte sett något som helst spår av dem på ungefär en månad (måste jag börja schemalägga folk?). Plötsligt tillhör man en art vars habitatgränser knappast sträcker sig mer än någon meter förbi Valhallavägen, och som pratar ett språk som få utomstående tycks förstå (linalg och inda och Flottis, oh my!). Fritiden tillbringas i, believe it or not, årskursens egen IRC-kanal. Fritid är för övrigt något ganska exotiskt; eftersom man halkade efter i linjär algebra redan andra dagen i skolan tillbringas minst åtta timmar varje dag (utöver schemalagd undervisning) med panikplugg i KTHs lokaler.

Är assimileringen utförd till 100%? Stay tuned for another episode of Meidi och Vägen Till Examen.

P.S. Det är i alla fall roligt! D.S.

Jag var och köpte Finkläder(tm) till n0llebanquetten med mina kära mor igår. För er som är trogna fanz av den här bloggen är det knappast något nytt att jag får grav ångest av att shoppa i mer än typ, en halvtimme. Efter det att denna tidsfrist gått ut är det bara mitt eventuella sällskap som kan hålla mig kvar vid galgarna, och igår var det alltså Mother Dear som fick höra mitt klagande; “Neeeeej, inte ett par skor till! JAG ORKAR INTE!”

För skor är alltid, alltid, alltid det värsta. Det är det som gör att SATC känns så brutalt långt bort från min egen verklighet. Jag fattar inte hur man kan tycka det är kul att köpa skor. Klämmer de, glappar de, är de för hårda, för mjuka, för fula? “Jag…jag vet inte!” tänker jag, och ber en stilla bön om att Gud ska komma ner från sin skolösa himmel och amputera mina fötter.

Det är också detta som är anledningen till att jag haft samma skor i snart ett och ett halvt år. De skor jag hade innan dess fick till slut femkronors-sizade hål i sulan som gav mig weirdly formade skavsår på hälen, men inte ens då gav jag efter för Skoköpet! (Jag stoppade hålen med toapapper och tejpade över med gaffa. Allt går med gaffa.)

Lägg till detta att jag känner mig som en transa i klänning, och förstå hur traumatisk gårdagens shoppingsession var för mig! DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

Jag älskar personlighetstest. Egentligen vill jag inget hellre än att fylla den här bloggen med klämkäcka graphics som visar vilken Teletubby jag är eller hur mycket min kropp kommer vara värd efter min död. Det är en ständig inre kamp, som dock min mer rationella sida alltid vinner.

Man vill hemskt gärna tro att någon annan där ute på webternetsen är lika intresserad av ens Komplexa Personlighet som man själv är, men denna tro tycks tyvärr höra mer till Skunkdagboken 2001 än Wordpress 2008. Dock har jag alltid tyckt att mitt eget psyke är ungefär det mest intressanta jag under min (relativt korta) akademiska karriär förkovrat mig i. Seriöst, om jag kunde skulle jag doktorera i mig själv. Jag tror det är därför jag slutade gå till min psykolog en gång i tiden; jag vill bara prata om mig själv, inte faktiskt lösa några problem. Utan problem vore jag ju inte alls lika intressant, duh!

Tur att ett Facebooktest uttrycker det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra.

Det är rätt märkligt, egentligen, när man sitter bredvid ett par svarthåriga kids (hur vet man vilka av dem som är emos nuförtiden, jag fattar inte? På min tid var det lättare!) på tunnelbanan med klädsamma röda ränder över armarna och inser att man en gång i tiden säkert hade räknats till samma kategori som dem av eventuella betraktare. Mina egna röda ränder har bleknat till vitt och håret bär numera inga som helst spår av färger mörkare än rödbrunt, men det känns ändå som att jag fortfarande är medlem i klubben på något sätt. Bara det att medlemskortet kommit bort i flytten.

En gång i tiden såg jag det som en badge of honor att vara lite mentalt skadad; det gör jag verkligen inte längre. Snarare skäms jag djupt varje gång någon frågar om jag har katt och, utan någon som helst baktanke, pekar på underarmarna. Det är lite som att gå runt med en detaljerad läkarjournal tatuerad i pannan och försöka låtsas som ingenting. Är det det ultimata friskhetstecknet, att inte vilja kännas vid sjukdomen längre?

Oavsett hur mycket jag skämtar om det och hur lite inverkan det har på mitt liv i dag så är det ett faktum att jag en gång i tiden mådde jävla dåligt. Igår pratade jag med Flunky om hur det begav sig när jag fick Zoloft utskrivet, och när jag började berätta om hur jag inte kunde vara ensam en enda sekund i flera veckor, att min mamma fick stå i badrummet med mig när jag skulle duscha för att jag inte skulle flippa ur och att jag grät tills jag blev snurrig och kräktes, så insåg jag plötsligt att shit, det där är ju verkligen inte normalt. De fyra relativt normala åren efter den perioden tycks ha haft en så stor inverkan på mig att jag nästan har glömt hur det var att vara en liten 17-årig rädd Meidi. Jag vet inte om det är synd att förringa det eller om det är en fantastisk blessing att kunna distansera sig så mycket från något som en gång i tiden åt upp alldeles för mycket av mina tankar.

Det finns inget svar på det, kanske.

Hahaha herregud. Jag anmälde mig just till en distans-sommarkurs i programmering. Vadå sommarlov liksom, det är för losers! Vill jag ha magsår och få en slang i magen igen måste jag fan jobba på det!

Jag ifrågasätter den könsneutrala personens “jag-har-uppnått-Nirvana”-liknande ansiktsuttryck. Vad jag minns var det inte 100% fun in the sun att ha en kamera i magen samtidigt som man försöker att inte kvävas på all saliv som produceras av de upprepade kväljningarna. Men det kanske bara var jag?

Randis

Uff. Mats kom hit nyss med sin pappas katt Randis som verkar vara on her last page. Hon låg på sidan hela tiden och ville bara bli klappad; hon tryckte tassarna mot mig och ba “moar plz” om jag råkade sluta klappa henne en stund. Capa och Vespertine (våra ettåriga katter, Reds. anm.) tyckte tydligen upplevelsen var sjukt obehaglig och går nu runt och väser och morrar åt varandra. De är liksom världsbästisar annars! Jag hoppas de kommer över det snart och inte behöver terapi eller något. :(

Shaven haven

Rakade benen nyss, för första gången i år. Att raka benen är ungefär den jobbigaste skiten man kan utsätta sig för ever. För det första har vaderna tydligen en sammanlagd area motsvarande hela jävla Manchuriet. För det andra försvinner livsviljan totalt precis i den sekund man påbörjat rakningen av höger vad och inser att man måste vrida sig som något slags cirkuskines för att komma åt ordentligt. För det tredje hittar man alltid, ALLTID, oavsett hur många OS-medaljer man än råkar ha i rakning, åtminstone ETT litet arrogant fucking hårstrå mitt på vaden som man lyckats missa helt, trots dess centrala “In ya face!”-placering.

Sen att det känns som någon kletat in benen med sirap när man lagt sig tillrätta under täcket följande kväll är väl bara en bonus.

Alltså. Folk med någon som helst bakterieskräck borde aldrig någonsin läsa någon som helst form av biologi. EVER. Efter femtiotalet sidor om immunförsvaret och allehanda typer av infektioner börjar man långsamt dra upp tröjan över munnen och svär tyst på att köpa en femlitersförpackning alkotvål på apoteket. Liksom, hur nice är det att det finns en parasitmask som blockerar lymfkärlen och resulterar i att man ser ut såhär? Inte nice alls, världen.

Dock kan jag lätt leva med vetskapen av att de här doodsen är en del av kroppens artilleri:

“Ooooh, delicious förbrukad blodkropp! Om nom nom nom nom”

Det här är mitt hundrade blogginlägg! Jag har hört att man ska göra något Extra Häftigt för att fira att det finns så vackra runda siffror här i världen, så jag tänkte bjuda på lite mer dirt om mig själv som barn. Således:

Top-three tecken på att jag var en psykopat som barn (dvs, störda saker jag sysslade med before the age of ten)

1. När jag var sisådär sju-åtta år gammal var jag dödligt kär i en mycket söt och snäll kille i min klass. Jag frågade chans på honom utan att ta hänsyn till att han redan hade en flickvän och därmed var out of reach. Han avvisade mig vänligt och vi fortsatte vår vänskap (det enda jag riktigt minns att vi gjorde tillsammans var att titta på Love Boat och leka med MS Paint). Jag tyckte att det kändes som ett naturligt nästa steg i vår relation att klippa ut ett femtiotal bilder på underklädesmodeller ur en katalog och posta dem anonymt till honom. Jag minns inte om jag FAKTISKT postade dem, bara att jag skrev adressen. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde det.

2. Efter ett tag blev svartsjukan för mycket för min barnahjärna att klara av, jag behövde ta ut mina aggressioner! Vem skulle vara ett bättre mål för min svartsjukeilska än min kärleks blonda stycke till flickvän? En dag efter skolan stannade jag kvar en halvtimme extra på lekis för att sedan leta upp hennes låda innehållande alla hennes skrivböcker, vilka jag prompt förstörde med limstift och sax. Lustigt nog hörde jag aldrig mer något om det här igen och jag fick inte känna av några som helst konsekvenser. Slutsats: hämnd is the SHIT!

3. Från dess att jag var fem till det att jag var 14 bodde jag på femte våningen i ett hyreshus med balkong mot gården. Ett dagis höll till i samma hus vilket innebar att det varje lunch cyklade runt ett trettiotal små knattar på ondskefullt gnisslande trehjulingar. Och, well…när andra brände myror med förstoringsglas hällde jag litervis med vatten på intet ont anande dagisbarn. Andra dagar kände jag mig lite snällare och kastade istället bara jordnötter i mina grannars blomkrukor.

Man blir ju nästan rädd.

M.I.A

Alltså jag är KÄR i M.I.A. Inte friendcrush-kär utan KÄR-kär. Hon är så jävla bra! Och snygg! Och ah! Ah. Jag är ju inte direkt känd för att upptäcka musik direkt när den kommer ut så det är väl ingen överraskning att jag upptäckte låten Paper Planes typ förra veckan, haha, men den är så braaaaa. Sen Youtubar man lite och hittar en video från hennes uppträdande på Letterman i höstas, och liksom…wtf? Sen när är LJUDET av pistolskott tabu i landet där det ses som en mänsklig rättighet att bära vapen? Jag är förvirrad.

För övrigt försöker jag distrahera mig själv från skolarbete och har därmed gjort ett nytt Johari Window. Ni vill bidra.

Jag var precis på en föreläsning i analytisk kemi hållen av två glada karlar med varsin version av Powerpoint. Powerpoint får vuxna människor att hålla föreläsningar för andra vuxna människor med hjälp av bilder på roliga gubbar. Min biologilärare har en alldeles särskild affinitet för att slänga in foton på fåniga djur och serierutor bredvid sina prydligt staplade bullet points; typ rävar med stora öron och björnar som dansar. Igår skulle han vara lite extra pedagogisk genom att konstatera att rabies (bild på arg hund) är lika med virus (bild på komodovaran…jag tror jag missade något där) som är lika med DÖDEN (bild på, well, döden i sin sedvanliga svarta outfit).

Powerpoint har fått människor att tycka att det är helt normalt att prata om tunnskiktskromatografi med en 1×1 m stor bild på en clipart-detektiv bakom sig. Är det faktumet att man tvingats vara så dödligt seriös under hela sin karriär som kemist/biolog/fysiker som gör att Fånighetscentrat i hjärnan plötsligt blir överaktivt när man inser att man faktiskt bara lär ut ämnen på gymnasienivå för tillfället?

Jag hade tänkt skriva om hur en promenad runt Götgatan idag gav mig ångest eftersom alla är så jävla stylish att man tror att man gått rakt in i ett fucking streetstylereportage, men bleh. Jag fick mina t-shirts från Threadless idag och tänkte fira med att visa hur snygg jag är i mina kläder istället. Internetshoppning är verkligen the shit; som Flunky sa idag så känns det ju helt avlägset att man betalat för något när kläderna väl kommer, så det är som att få en present från sig själv! En present man betalat 582 kr i tullavgifter för! WOOO!

Det ni ser här är alltså resultatet av min första bild tagen med self-timer, EVER. Jag har alltid varit all about att ta poserbilder i badrumsspegeln, men nån gång måste väl även jag ta steget in i världen post-2003 antar jag. Lite mer lyckade försök bakom länken!

Read the rest of this entry »

Städade lite halvhjärtat igår och hittade diverse roliga saker jag skrivit under åren, bl.a. en skoldagbok från 1995. Jag vet att alla tycker att de var så sjukt speciella som barn, men seriöst, vem skriver “Idag fick vi skriva efter diktamen. Det var JÄTTEKUL!” som nioåring? Sen att jag bedyrar mitt hat för skolidrotten på ungefär varje sida (med fantastiska uttryck såsom “Gympan är dumidumdum!”) är väl mindre häpnadsväckande. Jag fattar egentligen inte hur jag orkade med idrotten i elva år utan att en enda gång försöka ta livet av mig! Det var verkligen den största ångestkällan för mig under hela min uppväxt.

Såhär söt var jag för övrigt på den tiden:

Fitness 2008

Jag känner mig helt sjukt nyttig just nu. Jag har tränat idag! TRÄNAT! Med en maskin! Nästan så man får hjärntumörer av ren förvåning. Varje gång jag lyckas träna mer än två gånger på en månad får jag romantiska vanföreställningar om att helt byta livsstil och typ dricka mörkgröna smoothies till frukost varje dag. Finns det något sätt att kombinera hälsosamhet med en viss förkärlek för att sitta i soffan åtta timmar om dagen i vegetativt tillstånd?

Setting: Jag får en outburst av JAGÄRFULJAGÄRFULJAGÄRFUL och gnäller (okej, gnäller kanske är fel ord; trakasserar är nog mer passande) om det för Flunky på MSN. Ungefär en halvtimme in i samtalet (som för övrigt kan sammanfattas typ: “Jag är fuuul!” “Nej det är du inte…” “JO DET ÄR JAG!”) inser jag något:

Meidi says:
Oh fuck dude
Meidi says:
I just realized something
Flunky says:
what?
Meidi says:
PAY NO ATTENTION TO ANYTHING I’VE SAID
Meidi says:
I HAVE PMS
Flunky says:
hahaha
Meidi says:
Jag hatar att kroppen gör en så förutsägbar!!!!

Det är både bäst och sämst att sånt här är så lätt att förklara bort med lite basic hormonkunskaper egentligen. Bäst för att man inser att det förmodligen kommer gå över once the flood begins, och sämst för att man inser att man är at the mercy of sin egen kropp. På något sjukt sätt känner jag mig som mindre av en feminist när jag inser såna här saker, och samtidigt ÄNNU mindre av en feminist när jag förnekar mig själv rätten att leva ut mina hormonella behov!

Slutsats: FAN VA LIVET E JÅBBIT :(

Idag luktar det damm och sol ute, precis som storstäder ska! Den doften (följd av ljudet från hundratals ilskna bilister och ett Stockholmsdimmigt solsken i ögonen) beskriver så väl anledningen till att jag vill flytta härifrån. Alldeles för få dagar är som denna! Jag vill känna att jag bor i en myrstack som aldrig sover, inte ett kackerlackshotell som går i ide nio månader om året.

STRESS. Det behövs mer.

Jag treatade mig själv två bokklassiker idag: 1984 (Jag har försökt läsa den förut, men då på svenska, och det gjorde ont i själen. Minisann liksom, uhhh!) och Catch 22. Sjukt pinsamt att jag inte läst dem tidigare! Jag skyller det på alla Ellisböcker jag plöjt igenom.

Jag har gått runt hela dagen idag med mina trosor all up in my ass. Jag hatar att det inte är socialt acceptabelt att gräva ut textilier från sin röv (eller analis canalis som Alex skulle säga) in public! Är det inte lite förmildrande omständigheter om man sätter på sig skyddshandskar innan eller något? Fast det blir nog lite för utstuderat perverst. Lite Dekadance. Och det vill vi inte. Jag borde nog helt enkelt inse att jag inte länge är en size small i trosor, haha.

Jag såg i alla fall en dokumentär på YouTube igår om en tjej som skulle gå ner till size zero på åtta veckor med ett start-BMI på 22. Jag brukar alltid vara kluven till anorexidokumentärer, för jag tror verkligen inte att en enda liten sjuttonårig jävel tänker “Va, är det DÅLIGT att äta 500 kalorier om dagen? Shiznit!” när de ser dem. Snarare blir det inspirerande, för det understryker ju verkligen ännu mer hur mycket uppmärksamhet man får som anorektiker. Jag tror verkligen inte att det här behöver mer uppmärksamhet! Om man for real vill fÖrÄnDrA iDeAlEn borde istället man förlöjliga hela bantnings- och anorexiashiten något enormt, typ karikera bulimiker i Parlamentet eller något. Tips från coachen: Du har precis spytt upp ett Burger King-mål!

Men ja, eh, min slutsats var att den där dokumentären var rätt kul ändå. Mest för att tjejen var grym. Bästa citatet: “I’m not going to go to personal training because I don’t want to poo all over him… he’s too sexy for that kind of carry-on.”

dawn

Hon fick till och med spretigare händer av dieten, a rare side effect!

carlinFriendcrushar, alltså. De är något av det finaste som finns. För er som är ovana vid min kroniska svengelska är en friendcrush alltså en platonisk förälskelse i någon som inte tillhör ens bekantskapskrets – en kändis, en person man bara träffat ett fåtal gånger – what have you. En sjukt bra människa vars vardag man vill smälta samman med sin egen, helt enkelt. Jag tänkte lista några av mina nuvarande crushar!

Matt Stone och Trey Parker, männen bakom South Park. Jag vill gnida mig hårt mot dem och be en bön om att deras briljans på något sätt smittar av sig. Sen vill jag röka gräs med dem samtidigt som vi ser en dålig stonerfilm och drar politiskt inkorrekta skämt.

George Carlin, standupkomiker. Hans bitterhet känns så jävla chic på något sätt. Betnér bara drömmer om att bli såhär bra.

Tracie-nånting, på One D At A Time. Mina tjejkompisar kan i princip räknas på lobstermannens ena hand, men det känns som att vi skulle vara så jääääävla bra ihop!

Bret Easton Ellis, författare. Jag vet i och för sig inte om det här är en friendcrush eller ren och skär idoldyrkan. Bra är han dock, haha.

Sarah Silverman, komiker. HELT FANTASTISK MÄNNISKA. Ett sure-fire test på om någon skulle passa bra ihop med mig är att visa dem den här videon och se om de skrattar. Om de inte skrattar, och/eller säger något i stil med “fan vad korkat” har vi uppenbarligen ingen framtid tillsammans.

Det finns fler, men ett par av dem läser den här bloggen och jag känner inte för att rodna framför datorn, haha. Låtsas att det är du så blir det win/win!

Nu låter jag verkligen som Anna Skipper (SE ILLUSTRATION), men dagens random irritationsobjekt är folk som inte respekterar Frukosten. Jag tyckte det var weird redan när jag var liten och var hemma hos vänner att folk faktiskt äter typ, Frosties till frukost. Wtf! Eller ännu värre, folk som sockrar vanliga flingor. Det är som att kissa på julgranen! Eller att föra högljudda konversationer under ett biobesök! Jag är 100% för att äta sega nappar till middag eller chokladpudding till lunch men frukost är fan heligt. (Det säger sig självt att bakismorgnar följer sina egna regler; typ MEST FETT VINNER.)

Nåväl. Jag funderar på att starta en ny följetong här i Blågen; Meidi Läser Dålig Litteratur. Jag har insett att jag är världens bokelitist som tycker det är sjukligt pinsamt att läsa chick lit eller annan litteratur av ett folkligare värde, speciellt in public (jag vet, jag vet, image minded och allt det där), så att tvinga mig själv att läsa The Game eller vadsomhelst av Dan Brown på tunnelbanan känns som ett sätt att befria mig från mina uppnästa fasoner. Dessutom får jag något att spy galla över! Sweet!

Gud vilket aggressivt inlägg det här blev. Jag är ju snäll egentligen? Jag skyller på fysikångest.

annaskipper

Jaaa, jag vet, hennes horn ser mer ut som dildos. Jag fick inte direkt MVG i bild, haha.

Det är ändå med viss glädje jag inser att det största problemet jag har just nu är att lista ut om man kan gå på KTH i fem år utan att bli ful och tråkig. Jag kollade på den där “studenter berättar om utbildningen”-länken under Internationell Datateknik, och en våg av töntigt ytlig ångest sköljde över mig samtidigt som jag erinrade mig ett barndomsminne:

Min syster Toiko läser en “fråga personer på stan”-spalt i VeckoRevyn. En kille som intervjuats lider av manligt håravfall som om det vore hans jobb; typ hej-jag-har-hårfästet-i-nacken. Han är 21-ish, ser ut mer som 35 i sin corporate aura, och pluggar Något Viktigt på KTH. Toiko utbrister “Haha, det är sånt som händer om man går på KTH! Då åldras man tre gånger så snabbt som vi andra!”

On a lighter note misslyckades jag just med att koka ris för ungefär googolde gången i mitt liv. Om det är någon som förtjänar hushållsnära tjänster så är det fan jag.

Facial

Jag har i allmänhet sjukligt torr hud, så när min superhudkräm Atrix (det är billig skit, men det är även The Shit) tog slut härom veckan fick jag Mats att köpa ny på vägen hem. Atrix fanns dock inte på affären han gick till, så jag fick HTH. Jag har tappert försökt att gilla den, men den lämnar efter sig ett klistrigt lager på huden som bara kan jämföras med känslan man har efter att någon kommit en i ansiktet. Dessutom har den oooh aaah “lågt pH”, och eftersom jag tydligen smörjer in mig med obehindrat enorma flaxande armrörelser kunde jag inte undvika att få lite i ögat. Jag trodde seriöst att det skulle spricka inifrån. Aj. Detta ger även en sur smak på läpparna som är allt annat än angenäm. Till sist ser den ut som färsk sperma!

Problemet är att jag får ångest om jag slänger något som knappt är öppnat, det är i princip den värsta i-landssynden man kan begå. Någon som vill ha lite hudkräm som förmodligen är helt okej om man inte är en människa som tydligen behöver skyddsutrustning för att tvätta håret?! Såhär glad blir jag om någon vill befria mig från min slösångest:

lolrandom

Alltså ååh vad jag hatar kläder! Redan när jag vaknade idag förbannade jag textiliernas existens, trots de TRE TON KLÄDER jag äger så var allting antingen 1) för varmt, 2) för kallt, 3) för hippiefult (sommaren 2006, vad kan jag säga) eller 4) för litet. Jag skulle kunna bränna upp allt och start anew, om jag inte hatade att shoppa. Min shoppingtaktik är att vara in and out på under en kvart, man liksom känner hur hudlager efter hudlager nöts bort efter allt detta provande och provande och provande, aaargh! Min shoppingfobi har fått mig att bli världens hobo; när jag hade nött ut mina vans så att innersulan fått ett par snygga femkronors-sizade hål fyllde jag dem med toapapper och tejpade över med gaffa. Haha. Och slitaget i skrevet på mina “all day, every day”-jeans gör att de är mer assless chaps än Cheap Monday.

Jag köpte i alla fall en byrå för att försöka bli av med problemet (alltså ja, jag har en garderob också), men det räckte inte! Jag måste frammana bicepskraften från Helvetet för att kunna trycka ner allt i lådorna! Herregud! Kan inte skiten bara spontant självantändas?

byrå

Bluääääärgh, jag kräks kläder över dig och din livsvilja, Meidi!!!

Pissoarångest

Dansade idag! När jag efteråt tog min celebratory dusch kom jag att tänka på (usch, jag hatar egentligen inlägg som börjar “idag gjorde jag x, det fick mig att tänka på y” – som att man behöver rättfärdiga sitt associationsmönster liksom?!) hela fenomenet Offentliga Duschar. Jag minns när jag var på Arvikafestivalen 2006 med ett par besökande brudar från Kanada, och vi till slut tvingades face up to vår hygiensituation via en sedvanlig tripp till badhuset. “We…we shower in front of eachother?!” Tydligen har man separata duschar i omklädningsrummen i Kanada. Jag har fo’ real aldrig känt mig så mycket som en svensk porrklyscha.

meidimjukost

Relevant Festivalbild.

Anyway; jag är verkligen sjukt oblyg. Att visa mig naken är ingen big deal för mig, i alla fall inte IRL (bilder är oförlåtande!). Men ibland, när jag duschar bland en massa nakna kvinns, drabbas jag av något slags nakenneuros. Det är som med män och pissoarer, kan jag tänka mig; jag vet liksom inte alls var jag ska titta och det känns som att alla tänker “Öh! Den där bruden tittade på mitt ass en sekund för länge! Hon är perveeers!” Speciellt när det är barn involverade, alltså, herregud. Det känns som att jag ska bli lynchad för pedostirrande! Trots att jag inte alls stirrar (haha, älskar att neurosen gått så långt att jag bortförklarar mig även här, lovely)!

För övrigt vill jag ha ett påskägg. Man blir väl aldrig för gammal för påskägg?

lolfysik

Fysik är inte min vän just nu.

Such great heights

Gick och lade mig klockan sju imorse efter att ha sett Oscarsgalan, vaknade runt tolv. Det otroliga med detta scenario är att det var sjukt länge sen jag ens somnade efter klockan tre, och ännu längre sen jag vaknade på Den Regelrätta Eftermiddagen (vilken enligt mig inträffar någon gång runt tretiden). Vad har hänt? Jag brukade vara ett poster child för sömnproblem! Jag hade en period för något år sen då jag sov ungefär två timmar per natt och låg och vred mig i sängen till fyra-femtiden utan att kunna somna, oavsett hur lite jag sovit natten innan. Inte för att jag direkt saknar den tiden, men det känns oerhört märkligt att en så stor del av mitt psyke nu förpassats till något litet skrymsle i bakdelen av hjärnan, only to be seen sporadically.

Jag kanske har blivit en sån där anpassad och hälsosam individ? Gud förbjude!

Såg om Garden State nyss. Lite förlösande regn vore trevligt.