Psyket

You are currently browsing the archive for the Psyket category.

Jag var och köpte Finkläder(tm) till n0llebanquetten med mina kära mor igår. För er som är trogna fanz av den här bloggen är det knappast något nytt att jag får grav ångest av att shoppa i mer än typ, en halvtimme. Efter det att denna tidsfrist gått ut är det bara mitt eventuella sällskap som kan hålla mig kvar vid galgarna, och igår var det alltså Mother Dear som fick höra mitt klagande; “Neeeeej, inte ett par skor till! JAG ORKAR INTE!”

För skor är alltid, alltid, alltid det värsta. Det är det som gör att SATC känns så brutalt långt bort från min egen verklighet. Jag fattar inte hur man kan tycka det är kul att köpa skor. Klämmer de, glappar de, är de för hårda, för mjuka, för fula? “Jag…jag vet inte!” tänker jag, och ber en stilla bön om att Gud ska komma ner från sin skolösa himmel och amputera mina fötter.

Det är också detta som är anledningen till att jag haft samma skor i snart ett och ett halvt år. De skor jag hade innan dess fick till slut femkronors-sizade hål i sulan som gav mig weirdly formade skavsår på hälen, men inte ens då gav jag efter för Skoköpet! (Jag stoppade hålen med toapapper och tejpade över med gaffa. Allt går med gaffa.)

Lägg till detta att jag känner mig som en transa i klänning, och förstå hur traumatisk gårdagens shoppingsession var för mig! DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

Jag älskar personlighetstest. Egentligen vill jag inget hellre än att fylla den här bloggen med klämkäcka graphics som visar vilken Teletubby jag är eller hur mycket min kropp kommer vara värd efter min död. Det är en ständig inre kamp, som dock min mer rationella sida alltid vinner.

Man vill hemskt gärna tro att någon annan där ute på webternetsen är lika intresserad av ens Komplexa Personlighet som man själv är, men denna tro tycks tyvärr höra mer till Skunkdagboken 2001 än Wordpress 2008. Dock har jag alltid tyckt att mitt eget psyke är ungefär det mest intressanta jag under min (relativt korta) akademiska karriär förkovrat mig i. Seriöst, om jag kunde skulle jag doktorera i mig själv. Jag tror det är därför jag slutade gå till min psykolog en gång i tiden; jag vill bara prata om mig själv, inte faktiskt lösa några problem. Utan problem vore jag ju inte alls lika intressant, duh!

Tur att ett Facebooktest uttrycker det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra.

Det är rätt märkligt, egentligen, när man sitter bredvid ett par svarthåriga kids (hur vet man vilka av dem som är emos nuförtiden, jag fattar inte? På min tid var det lättare!) på tunnelbanan med klädsamma röda ränder över armarna och inser att man en gång i tiden säkert hade räknats till samma kategori som dem av eventuella betraktare. Mina egna röda ränder har bleknat till vitt och håret bär numera inga som helst spår av färger mörkare än rödbrunt, men det känns ändå som att jag fortfarande är medlem i klubben på något sätt. Bara det att medlemskortet kommit bort i flytten.

En gång i tiden såg jag det som en badge of honor att vara lite mentalt skadad; det gör jag verkligen inte längre. Snarare skäms jag djupt varje gång någon frågar om jag har katt och, utan någon som helst baktanke, pekar på underarmarna. Det är lite som att gå runt med en detaljerad läkarjournal tatuerad i pannan och försöka låtsas som ingenting. Är det det ultimata friskhetstecknet, att inte vilja kännas vid sjukdomen längre?

Oavsett hur mycket jag skämtar om det och hur lite inverkan det har på mitt liv i dag så är det ett faktum att jag en gång i tiden mådde jävla dåligt. Igår pratade jag med Flunky om hur det begav sig när jag fick Zoloft utskrivet, och när jag började berätta om hur jag inte kunde vara ensam en enda sekund i flera veckor, att min mamma fick stå i badrummet med mig när jag skulle duscha för att jag inte skulle flippa ur och att jag grät tills jag blev snurrig och kräktes, så insåg jag plötsligt att shit, det där är ju verkligen inte normalt. De fyra relativt normala åren efter den perioden tycks ha haft en så stor inverkan på mig att jag nästan har glömt hur det var att vara en liten 17-årig rädd Meidi. Jag vet inte om det är synd att förringa det eller om det är en fantastisk blessing att kunna distansera sig så mycket från något som en gång i tiden åt upp alldeles för mycket av mina tankar.

Det finns inget svar på det, kanske.

Hahaha herregud. Jag anmälde mig just till en distans-sommarkurs i programmering. Vadå sommarlov liksom, det är för losers! Vill jag ha magsår och få en slang i magen igen måste jag fan jobba på det!

Jag ifrågasätter den könsneutrala personens “jag-har-uppnått-Nirvana”-liknande ansiktsuttryck. Vad jag minns var det inte 100% fun in the sun att ha en kamera i magen samtidigt som man försöker att inte kvävas på all saliv som produceras av de upprepade kväljningarna. Men det kanske bara var jag?

Randis

Uff. Mats kom hit nyss med sin pappas katt Randis som verkar vara on her last page. Hon låg på sidan hela tiden och ville bara bli klappad; hon tryckte tassarna mot mig och ba “moar plz” om jag råkade sluta klappa henne en stund. Capa och Vespertine (våra ettåriga katter, Reds. anm.) tyckte tydligen upplevelsen var sjukt obehaglig och går nu runt och väser och morrar åt varandra. De är liksom världsbästisar annars! Jag hoppas de kommer över det snart och inte behöver terapi eller något. :(

Shaven haven

Rakade benen nyss, för första gången i år. Att raka benen är ungefär den jobbigaste skiten man kan utsätta sig för ever. För det första har vaderna tydligen en sammanlagd area motsvarande hela jävla Manchuriet. För det andra försvinner livsviljan totalt precis i den sekund man påbörjat rakningen av höger vad och inser att man måste vrida sig som något slags cirkuskines för att komma åt ordentligt. För det tredje hittar man alltid, ALLTID, oavsett hur många OS-medaljer man än råkar ha i rakning, åtminstone ETT litet arrogant fucking hårstrå mitt på vaden som man lyckats missa helt, trots dess centrala “In ya face!”-placering.

Sen att det känns som någon kletat in benen med sirap när man lagt sig tillrätta under täcket följande kväll är väl bara en bonus.

Alltså. Folk med någon som helst bakterieskräck borde aldrig någonsin läsa någon som helst form av biologi. EVER. Efter femtiotalet sidor om immunförsvaret och allehanda typer av infektioner börjar man långsamt dra upp tröjan över munnen och svär tyst på att köpa en femlitersförpackning alkotvål på apoteket. Liksom, hur nice är det att det finns en parasitmask som blockerar lymfkärlen och resulterar i att man ser ut såhär? Inte nice alls, världen.

Dock kan jag lätt leva med vetskapen av att de här doodsen är en del av kroppens artilleri:

“Ooooh, delicious förbrukad blodkropp! Om nom nom nom nom”

Det här är mitt hundrade blogginlägg! Jag har hört att man ska göra något Extra Häftigt för att fira att det finns så vackra runda siffror här i världen, så jag tänkte bjuda på lite mer dirt om mig själv som barn. Således:

Top-three tecken på att jag var en psykopat som barn (dvs, störda saker jag sysslade med before the age of ten)

1. När jag var sisådär sju-åtta år gammal var jag dödligt kär i en mycket söt och snäll kille i min klass. Jag frågade chans på honom utan att ta hänsyn till att han redan hade en flickvän och därmed var out of reach. Han avvisade mig vänligt och vi fortsatte vår vänskap (det enda jag riktigt minns att vi gjorde tillsammans var att titta på Love Boat och leka med MS Paint). Jag tyckte att det kändes som ett naturligt nästa steg i vår relation att klippa ut ett femtiotal bilder på underklädesmodeller ur en katalog och posta dem anonymt till honom. Jag minns inte om jag FAKTISKT postade dem, bara att jag skrev adressen. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde det.

2. Efter ett tag blev svartsjukan för mycket för min barnahjärna att klara av, jag behövde ta ut mina aggressioner! Vem skulle vara ett bättre mål för min svartsjukeilska än min kärleks blonda stycke till flickvän? En dag efter skolan stannade jag kvar en halvtimme extra på lekis för att sedan leta upp hennes låda innehållande alla hennes skrivböcker, vilka jag prompt förstörde med limstift och sax. Lustigt nog hörde jag aldrig mer något om det här igen och jag fick inte känna av några som helst konsekvenser. Slutsats: hämnd is the SHIT!

3. Från dess att jag var fem till det att jag var 14 bodde jag på femte våningen i ett hyreshus med balkong mot gården. Ett dagis höll till i samma hus vilket innebar att det varje lunch cyklade runt ett trettiotal små knattar på ondskefullt gnisslande trehjulingar. Och, well…när andra brände myror med förstoringsglas hällde jag litervis med vatten på intet ont anande dagisbarn. Andra dagar kände jag mig lite snällare och kastade istället bara jordnötter i mina grannars blomkrukor.

Man blir ju nästan rädd.

M.I.A

Alltså jag är KÄR i M.I.A. Inte friendcrush-kär utan KÄR-kär. Hon är så jävla bra! Och snygg! Och ah! Ah. Jag är ju inte direkt känd för att upptäcka musik direkt när den kommer ut så det är väl ingen överraskning att jag upptäckte låten Paper Planes typ förra veckan, haha, men den är så braaaaa. Sen Youtubar man lite och hittar en video från hennes uppträdande på Letterman i höstas, och liksom…wtf? Sen när är LJUDET av pistolskott tabu i landet där det ses som en mänsklig rättighet att bära vapen? Jag är förvirrad.

För övrigt försöker jag distrahera mig själv från skolarbete och har därmed gjort ett nytt Johari Window. Ni vill bidra.

Jag var precis på en föreläsning i analytisk kemi hållen av två glada karlar med varsin version av Powerpoint. Powerpoint får vuxna människor att hålla föreläsningar för andra vuxna människor med hjälp av bilder på roliga gubbar. Min biologilärare har en alldeles särskild affinitet för att slänga in foton på fåniga djur och serierutor bredvid sina prydligt staplade bullet points; typ rävar med stora öron och björnar som dansar. Igår skulle han vara lite extra pedagogisk genom att konstatera att rabies (bild på arg hund) är lika med virus (bild på komodovaran…jag tror jag missade något där) som är lika med DÖDEN (bild på, well, döden i sin sedvanliga svarta outfit).

Powerpoint har fått människor att tycka att det är helt normalt att prata om tunnskiktskromatografi med en 1×1 m stor bild på en clipart-detektiv bakom sig. Är det faktumet att man tvingats vara så dödligt seriös under hela sin karriär som kemist/biolog/fysiker som gör att Fånighetscentrat i hjärnan plötsligt blir överaktivt när man inser att man faktiskt bara lär ut ämnen på gymnasienivå för tillfället?

Jag hade tänkt skriva om hur en promenad runt Götgatan idag gav mig ångest eftersom alla är så jävla stylish att man tror att man gått rakt in i ett fucking streetstylereportage, men bleh. Jag fick mina t-shirts från Threadless idag och tänkte fira med att visa hur snygg jag är i mina kläder istället. Internetshoppning är verkligen the shit; som Flunky sa idag så känns det ju helt avlägset att man betalat för något när kläderna väl kommer, så det är som att få en present från sig själv! En present man betalat 582 kr i tullavgifter för! WOOO!

Det ni ser här är alltså resultatet av min första bild tagen med self-timer, EVER. Jag har alltid varit all about att ta poserbilder i badrumsspegeln, men nån gång måste väl även jag ta steget in i världen post-2003 antar jag. Lite mer lyckade försök bakom länken!

Read the rest of this entry »

Städade lite halvhjärtat igår och hittade diverse roliga saker jag skrivit under åren, bl.a. en skoldagbok från 1995. Jag vet att alla tycker att de var så sjukt speciella som barn, men seriöst, vem skriver “Idag fick vi skriva efter diktamen. Det var JÄTTEKUL!” som nioåring? Sen att jag bedyrar mitt hat för skolidrotten på ungefär varje sida (med fantastiska uttryck såsom “Gympan är dumidumdum!”) är väl mindre häpnadsväckande. Jag fattar egentligen inte hur jag orkade med idrotten i elva år utan att en enda gång försöka ta livet av mig! Det var verkligen den största ångestkällan för mig under hela min uppväxt.

Såhär söt var jag för övrigt på den tiden:

Fitness 2008

Jag känner mig helt sjukt nyttig just nu. Jag har tränat idag! TRÄNAT! Med en maskin! Nästan så man får hjärntumörer av ren förvåning. Varje gång jag lyckas träna mer än två gånger på en månad får jag romantiska vanföreställningar om att helt byta livsstil och typ dricka mörkgröna smoothies till frukost varje dag. Finns det något sätt att kombinera hälsosamhet med en viss förkärlek för att sitta i soffan åtta timmar om dagen i vegetativt tillstånd?

Setting: Jag får en outburst av JAGÄRFULJAGÄRFULJAGÄRFUL och gnäller (okej, gnäller kanske är fel ord; trakasserar är nog mer passande) om det för Flunky på MSN. Ungefär en halvtimme in i samtalet (som för övrigt kan sammanfattas typ: “Jag är fuuul!” “Nej det är du inte…” “JO DET ÄR JAG!”) inser jag något:

Meidi says:
Oh fuck dude
Meidi says:
I just realized something
Flunky says:
what?
Meidi says:
PAY NO ATTENTION TO ANYTHING I’VE SAID
Meidi says:
I HAVE PMS
Flunky says:
hahaha
Meidi says:
Jag hatar att kroppen gör en så förutsägbar!!!!

Det är både bäst och sämst att sånt här är så lätt att förklara bort med lite basic hormonkunskaper egentligen. Bäst för att man inser att det förmodligen kommer gå över once the flood begins, och sämst för att man inser att man är at the mercy of sin egen kropp. På något sjukt sätt känner jag mig som mindre av en feminist när jag inser såna här saker, och samtidigt ÄNNU mindre av en feminist när jag förnekar mig själv rätten att leva ut mina hormonella behov!

Slutsats: FAN VA LIVET E JÅBBIT :(

Idag luktar det damm och sol ute, precis som storstäder ska! Den doften (följd av ljudet från hundratals ilskna bilister och ett Stockholmsdimmigt solsken i ögonen) beskriver så väl anledningen till att jag vill flytta härifrån. Alldeles för få dagar är som denna! Jag vill känna att jag bor i en myrstack som aldrig sover, inte ett kackerlackshotell som går i ide nio månader om året.

STRESS. Det behövs mer.

Jag treatade mig själv två bokklassiker idag: 1984 (Jag har försökt läsa den förut, men då på svenska, och det gjorde ont i själen. Minisann liksom, uhhh!) och Catch 22. Sjukt pinsamt att jag inte läst dem tidigare! Jag skyller det på alla Ellisböcker jag plöjt igenom.

Jag har gått runt hela dagen idag med mina trosor all up in my ass. Jag hatar att det inte är socialt acceptabelt att gräva ut textilier från sin röv (eller analis canalis som Alex skulle säga) in public! Är det inte lite förmildrande omständigheter om man sätter på sig skyddshandskar innan eller något? Fast det blir nog lite för utstuderat perverst. Lite Dekadance. Och det vill vi inte. Jag borde nog helt enkelt inse att jag inte länge är en size small i trosor, haha.

Jag såg i alla fall en dokumentär på YouTube igår om en tjej som skulle gå ner till size zero på åtta veckor med ett start-BMI på 22. Jag brukar alltid vara kluven till anorexidokumentärer, för jag tror verkligen inte att en enda liten sjuttonårig jävel tänker “Va, är det DÅLIGT att äta 500 kalorier om dagen? Shiznit!” när de ser dem. Snarare blir det inspirerande, för det understryker ju verkligen ännu mer hur mycket uppmärksamhet man får som anorektiker. Jag tror verkligen inte att det här behöver mer uppmärksamhet! Om man for real vill fÖrÄnDrA iDeAlEn borde istället man förlöjliga hela bantnings- och anorexiashiten något enormt, typ karikera bulimiker i Parlamentet eller något. Tips från coachen: Du har precis spytt upp ett Burger King-mål!

Men ja, eh, min slutsats var att den där dokumentären var rätt kul ändå. Mest för att tjejen var grym. Bästa citatet: “I’m not going to go to personal training because I don’t want to poo all over him… he’s too sexy for that kind of carry-on.”

dawn

Hon fick till och med spretigare händer av dieten, a rare side effect!

carlinFriendcrushar, alltså. De är något av det finaste som finns. För er som är ovana vid min kroniska svengelska är en friendcrush alltså en platonisk förälskelse i någon som inte tillhör ens bekantskapskrets - en kändis, en person man bara träffat ett fåtal gånger - what have you. En sjukt bra människa vars vardag man vill smälta samman med sin egen, helt enkelt. Jag tänkte lista några av mina nuvarande crushar!

Matt Stone och Trey Parker, männen bakom South Park. Jag vill gnida mig hårt mot dem och be en bön om att deras briljans på något sätt smittar av sig. Sen vill jag röka gräs med dem samtidigt som vi ser en dålig stonerfilm och drar politiskt inkorrekta skämt.

George Carlin, standupkomiker. Hans bitterhet känns så jävla chic på något sätt. Betnér bara drömmer om att bli såhär bra.

Tracie-nånting, på One D At A Time. Mina tjejkompisar kan i princip räknas på lobstermannens ena hand, men det känns som att vi skulle vara så jääääävla bra ihop!

Bret Easton Ellis, författare. Jag vet i och för sig inte om det här är en friendcrush eller ren och skär idoldyrkan. Bra är han dock, haha.

Sarah Silverman, komiker. HELT FANTASTISK MÄNNISKA. Ett sure-fire test på om någon skulle passa bra ihop med mig är att visa dem den här videon och se om de skrattar. Om de inte skrattar, och/eller säger något i stil med “fan vad korkat” har vi uppenbarligen ingen framtid tillsammans.

Det finns fler, men ett par av dem läser den här bloggen och jag känner inte för att rodna framför datorn, haha. Låtsas att det är du så blir det win/win!

Nu låter jag verkligen som Anna Skipper (SE ILLUSTRATION), men dagens random irritationsobjekt är folk som inte respekterar Frukosten. Jag tyckte det var weird redan när jag var liten och var hemma hos vänner att folk faktiskt äter typ, Frosties till frukost. Wtf! Eller ännu värre, folk som sockrar vanliga flingor. Det är som att kissa på julgranen! Eller att föra högljudda konversationer under ett biobesök! Jag är 100% för att äta sega nappar till middag eller chokladpudding till lunch men frukost är fan heligt. (Det säger sig självt att bakismorgnar följer sina egna regler; typ MEST FETT VINNER.)

Nåväl. Jag funderar på att starta en ny följetong här i Blågen; Meidi Läser Dålig Litteratur. Jag har insett att jag är världens bokelitist som tycker det är sjukligt pinsamt att läsa chick lit eller annan litteratur av ett folkligare värde, speciellt in public (jag vet, jag vet, image minded och allt det där), så att tvinga mig själv att läsa The Game eller vadsomhelst av Dan Brown på tunnelbanan känns som ett sätt att befria mig från mina uppnästa fasoner. Dessutom får jag något att spy galla över! Sweet!

Gud vilket aggressivt inlägg det här blev. Jag är ju snäll egentligen? Jag skyller på fysikångest.

annaskipper

Jaaa, jag vet, hennes horn ser mer ut som dildos. Jag fick inte direkt MVG i bild, haha.

Det är ändå med viss glädje jag inser att det största problemet jag har just nu är att lista ut om man kan gå på KTH i fem år utan att bli ful och tråkig. Jag kollade på den där “studenter berättar om utbildningen”-länken under Internationell Datateknik, och en våg av töntigt ytlig ångest sköljde över mig samtidigt som jag erinrade mig ett barndomsminne:

Min syster Toiko läser en “fråga personer på stan”-spalt i VeckoRevyn. En kille som intervjuats lider av manligt håravfall som om det vore hans jobb; typ hej-jag-har-hårfästet-i-nacken. Han är 21-ish, ser ut mer som 35 i sin corporate aura, och pluggar Något Viktigt på KTH. Toiko utbrister “Haha, det är sånt som händer om man går på KTH! Då åldras man tre gånger så snabbt som vi andra!”

On a lighter note misslyckades jag just med att koka ris för ungefär googolde gången i mitt liv. Om det är någon som förtjänar hushållsnära tjänster så är det fan jag.

Facial

Jag har i allmänhet sjukligt torr hud, så när min superhudkräm Atrix (det är billig skit, men det är även The Shit) tog slut härom veckan fick jag Mats att köpa ny på vägen hem. Atrix fanns dock inte på affären han gick till, så jag fick HTH. Jag har tappert försökt att gilla den, men den lämnar efter sig ett klistrigt lager på huden som bara kan jämföras med känslan man har efter att någon kommit en i ansiktet. Dessutom har den oooh aaah “lågt pH”, och eftersom jag tydligen smörjer in mig med obehindrat enorma flaxande armrörelser kunde jag inte undvika att få lite i ögat. Jag trodde seriöst att det skulle spricka inifrån. Aj. Detta ger även en sur smak på läpparna som är allt annat än angenäm. Till sist ser den ut som färsk sperma!

Problemet är att jag får ångest om jag slänger något som knappt är öppnat, det är i princip den värsta i-landssynden man kan begå. Någon som vill ha lite hudkräm som förmodligen är helt okej om man inte är en människa som tydligen behöver skyddsutrustning för att tvätta håret?! Såhär glad blir jag om någon vill befria mig från min slösångest:

lolrandom

Alltså ååh vad jag hatar kläder! Redan när jag vaknade idag förbannade jag textiliernas existens, trots de TRE TON KLÄDER jag äger så var allting antingen 1) för varmt, 2) för kallt, 3) för hippiefult (sommaren 2006, vad kan jag säga) eller 4) för litet. Jag skulle kunna bränna upp allt och start anew, om jag inte hatade att shoppa. Min shoppingtaktik är att vara in and out på under en kvart, man liksom känner hur hudlager efter hudlager nöts bort efter allt detta provande och provande och provande, aaargh! Min shoppingfobi har fått mig att bli världens hobo; när jag hade nött ut mina vans så att innersulan fått ett par snygga femkronors-sizade hål fyllde jag dem med toapapper och tejpade över med gaffa. Haha. Och slitaget i skrevet på mina “all day, every day”-jeans gör att de är mer assless chaps än Cheap Monday.

Jag köpte i alla fall en byrå för att försöka bli av med problemet (alltså ja, jag har en garderob också), men det räckte inte! Jag måste frammana bicepskraften från Helvetet för att kunna trycka ner allt i lådorna! Herregud! Kan inte skiten bara spontant självantändas?

byrå

Bluääääärgh, jag kräks kläder över dig och din livsvilja, Meidi!!!

Pissoarångest

Dansade idag! När jag efteråt tog min celebratory dusch kom jag att tänka på (usch, jag hatar egentligen inlägg som börjar “idag gjorde jag x, det fick mig att tänka på y” - som att man behöver rättfärdiga sitt associationsmönster liksom?!) hela fenomenet Offentliga Duschar. Jag minns när jag var på Arvikafestivalen 2006 med ett par besökande brudar från Kanada, och vi till slut tvingades face up to vår hygiensituation via en sedvanlig tripp till badhuset. “We…we shower in front of eachother?!” Tydligen har man separata duschar i omklädningsrummen i Kanada. Jag har fo’ real aldrig känt mig så mycket som en svensk porrklyscha.

meidimjukost

Relevant Festivalbild.

Anyway; jag är verkligen sjukt oblyg. Att visa mig naken är ingen big deal för mig, i alla fall inte IRL (bilder är oförlåtande!). Men ibland, när jag duschar bland en massa nakna kvinns, drabbas jag av något slags nakenneuros. Det är som med män och pissoarer, kan jag tänka mig; jag vet liksom inte alls var jag ska titta och det känns som att alla tänker “Öh! Den där bruden tittade på mitt ass en sekund för länge! Hon är perveeers!” Speciellt när det är barn involverade, alltså, herregud. Det känns som att jag ska bli lynchad för pedostirrande! Trots att jag inte alls stirrar (haha, älskar att neurosen gått så långt att jag bortförklarar mig även här, lovely)!

För övrigt vill jag ha ett påskägg. Man blir väl aldrig för gammal för påskägg?

lolfysik

Fysik är inte min vän just nu.

Such great heights

Gick och lade mig klockan sju imorse efter att ha sett Oscarsgalan, vaknade runt tolv. Det otroliga med detta scenario är att det var sjukt länge sen jag ens somnade efter klockan tre, och ännu längre sen jag vaknade på Den Regelrätta Eftermiddagen (vilken enligt mig inträffar någon gång runt tretiden). Vad har hänt? Jag brukade vara ett poster child för sömnproblem! Jag hade en period för något år sen då jag sov ungefär två timmar per natt och låg och vred mig i sängen till fyra-femtiden utan att kunna somna, oavsett hur lite jag sovit natten innan. Inte för att jag direkt saknar den tiden, men det känns oerhört märkligt att en så stor del av mitt psyke nu förpassats till något litet skrymsle i bakdelen av hjärnan, only to be seen sporadically.

Jag kanske har blivit en sån där anpassad och hälsosam individ? Gud förbjude!

Såg om Garden State nyss. Lite förlösande regn vore trevligt.