Detta är ett långt och seriöst inlägg. Ni som bara gillar bloggen för dess Fina Bilder; sorry.
När jag var yngre var jag extremt PK och trodde att jag kunde förändra världen. Jag gick med i SUF, debatterade feminism på Lunarstorms forum (ja, alltså, jag var 13-ish) och gick på demonstrationer. Min omgivning var ungefär lika PK som jag, dock, vilket gjorde att min tonårsrevolution var ett enda konstant insparkande av vidöppna dörrar. Jag ville nästan ingenting hellre än att träffa en Medelålders Vit Man som tyckte att kvinnor borde stå vid spisen, men det hände aldrig.
Med åren blev jag mer och mer cynisk och demonstrationerna blev färre. Efter Göteborg 2001 (som jag inte deltog i då jag faktiskt är för EU, haha) kändes det som att hur högt man än skrek skulle ändå ingen bry sig. Det enda medierna pratade om var förstörelsen, inte anledningen till vårt missnöje. Att “visa regeringen var vi står” genom att demonstrera kändes så abstrakt och luddigt och ungefär lika meningsfullt som att gå med i en grupp på Facebook. Ofarligt och därmed obetydligt.
Jag tycker fortfarande det känns ofarligt och obetydligt att demonstrera i Sverige. Det finns något slags allmän uppfattning om att man inte ska lägga in själ och hjärta i politiska frågor eftersom “politikerna ändå inte bryr sig”, och det är sorgligt. Det är klart de inte bryr sig om vi inte är villiga att göra mer än att skriva på namninsamlingar! Vi förlorar ingenting på det, det kommer inga åsiktsregistrerare och torterar oss för att vi är “emot gatuvåldet”. Allt detta ger ett klimat där regeringen inte är rädda för folket, och det är skit. Utan en rädsla för folkets reaktion blir politiken bara en valkampanj var fjärde år och missnöjesgnäll däremellan. Jämför med t.ex Frankrike där en sak som en lag om ungdomsarbete framkallar såpass våldsamma reaktioner att Monsieur Chirac himself drar tillbaka förslaget. (Därmed inte sagt att jag är kär i den franska regeringen, obviously har de stora problem med segregation och annan skit.)
Imorgon ska jag gå på min första politiska manifestation på väldigt länge. Det handlar, som väntat, om ett stöttande av de ledamöter som kanske inte vågar rösta nej i morgondagens votering om FRA-lagen, i rädsla för en krossad politisk karriär. För första gången på länge känner jag att det faktiskt finns en möjlighet att påverka något, bara genom att finnas på en specifik plats vid en specifik tid. Ja-sidan vacklar, folkpartister vet inte om de är liberaler eller inte längre, och det känns som att ett öppet stöd för de potentiella nejröstarna kan ge dem den mentala puff de behöver för att rösta nej. Så, yes, jag kommer vara utanför Riksdagen klockan åtta imorgonbitti och inte riskera någonting alls för att försöka förändra hur mycket som helst. Även om jag inte har några vita kläder.
