Politik

Ja, hörni, det här med Pride kanske inte var så dumt ändå?

Från en park som påminner om Vattenfestivalen (fast något mer sexualiserad; färre lakritsremmar och fler strapons liksom) till ett Pride House fyllt med workshops där folk faktiskt diskuterar (och inte bara sitter tysta och önskar sig bort från händelsecentrum) till en Stadsteaterpremiär av en alldeles ypperlig pjäs (därtill ypperligt översatt av min egen mor – no bias, promise!) – vad mer kan man önska sig som förstagångsbesökare? När suget efter den leriga och bajsdoftande typen av festival lagt sig (nån gång i 21-årsåldern, kanske?) känns det relativt sweet att få springa runt i tält och göra roliga saker utan att behöva dra på sig en karatefylla för att stå ut med det allmänna eländet. Idag har jag dessutom sett ut såhär:

Tröja från Bang.se av Nanna Johansson

Var annars hade en sån här Dagens Outfit känts så naturlig, frågar jag mig? (Möjligtvis på typ alla feministarrangemang överallt alltid, men ändå.)

Imorgon blir det än mer såpbubbleblåsande i GayTek-tältet, därefter välbehövlig sömn inför paraden. Pepp!

“Har du inte alltid sagt, att Pride är ingenting för dig?” “Men, det var ju lääänge sen…”

Ungefär så känns det nu, anno 2010, precis i början av Prideveckan. Jag har gått i en hel del parader det senaste decenniet, tänkt att “ja Pride kanske man borde gå på, men är det inte mest schlager och glitter och sånt som campiga personer gillar och hjälp jag har ju faktiskt ingen att gå med!!1″, och därmed aldrig hamnat innanför staketet till Pride Park (eller ens innanför väggarna till Pride House). I år tänkte jag att det skulle förändras – om inte annat för att jag är ofrivilligt superledig. Så, imorgon och fredag kväll kommer jag stå i tältet för GayTek, på torsdag tänkte jag frekventa både BDSM-workshop och Schyman-samtal, och på lördagens parad…tja, you tell me?

Jag funderade på att vara lite sådär halvhemlig med vad jag skulle rösta på i EU-valet, och skriva något kryptiskt i stil med “det enda partiet man kan lita på får min röst!” eller “jag kryssar en som jag verkligen tror på”. Men, geez. Hur skulle jag då kunna använda min blogg som ett indoktrineringsverktyg? Dessutom har jag aldrig förstått det här med att vara hemliZz med vad man röstar på om det inte är något väldigt radikalt, eller om ens vänkrets är intoleranta idioter.

ANYWAY. Sanningen är sådan att jag precis insett vem i mp jag ska kryssa, och eftersom hon är så Internet att hon försett oss politiska groupies med en praktisk liten banner…

…har jag väl ingen anledning att mörka det, precis. Klicka, du vet att du vill!

Läste i Metro häromdagen om nån ny grej i WoW som går ut på att folk sätter kaninöron på kvinnliga karaktärer för att få acheivementpoäng. Tydligen blev tjejen i artikeln kränkt av detta för att det 1) bara gällde kvinnliga karaktärer (i artikeln verkar det som det gäller kvinnliga SPELARE, vilket är lite vilseledande) och 2) förde tankarna direkt till Playboy.

Rent spontant känner jag mig inte så upprörd över kaninörons vara eller icke vara i ett spel där både de kvinnliga och manliga könsrollerna är uppenbart superöverdrivna och karikerade. Kaninöron känns dessutom lite mer harmlöst än de asextravaganta tuttframhävande Xena-kläderna de kvinnliga karaktärerna har på sig, rent könsstruktursmässigt. Och är det bara jag som faktiskt inte tänker på Playboy när jag ser kaninöron? Men, sure, jag drar alltid en djup suck när uttröttade könsroller be starin’ me in the face.

HOWEVER. Det som gör mig lack är som sagt inte kaninöronen i sig, utan WoW-bloggarnas allmänna respons på artikeln. Typ, det här inlägget och alla dess kommentarer. En återkommande fras är “amen lol, det är ju bara ett spel” samt “blanda inte in politik i spel FFS”. Som att spel inte skulle vara en kulturyttring som tillhör vårt samhälle och därmed går utanför all möjlighet till politisk diskussion? ELLER? Hur ofta hör man någon säga “blanda inte in politik i mina böcker” eller “det är ju bara en film”? Man kan tycka att kaninöron är en töntig grej att störa sig på, man kan t.o.m vara antifeminist eller kvinnohatare for all I care, men man kan aldrig hävda att en specifik typ av kultur är okritiserbar (hittade jag på ett ord nu?).

För ja, det handlar om kritik och inte censur. Herregud. Det finns ingen feministmaffia som kommer springa iväg med era WoW-konton i nävarna och skrika “haha nu måste du bli jämställd, fucker!” Debatt och kritik är en del av vilket välfungerande samhälle som helst, och kritik != censur. Mitt råd är att lära er att besvara kritiken på ett sätt som inte ogiltigförklarar hela diskussionen.

För övrigt kan jag ingenting överhuvudtaget om WoW, I must admit. Spel där man behöver tänka slutade vara kul efter Civilization 1. Skjuta zombies är roligare!

Gick och såg Milk tidigare ikväll, efter att ha blivit matad med Flunkys kärlek till filmen i över två månader. Den var sjukt bra, och jag grät som en liten ostraight bebis mot slutet av de två timmarna framför duken. Måste verkligen köpa filmen när den kommer på DVD.

Varje gång jag ser en film eller läser en artikel om Social Orättvisa(tm) får jag nästan dåligt samvete för att jag bor i Sverige. På förra filmfestivalen såg jag en dokumentär om Pride-rörelsen i Moskva, och liksom…Pride där borta är inte en parad, det är upplopp och massmisshandel. Ortodoxa kristna som kastar stenar i huvudet på fredliga demonstranter, medan polisen bara tittar på. Lägg ihop detta med artikeln i Aftonbladet härom dagen om “korrigerande våldtäkter” av lesbiska kvinnor, och det är ett fucking under att jag inte bara lägger mig på marken och skriker.

Det finns liksom inte så mycket revolution kvar att göra här i Sverige på det planet, känns det som. Sure att det fortfarande finns trångsynta människor och störda människor som tar till våld, men att utvecklingen går åt rätt håll går inte att förneka. Sen ett par dagar tillbaka kan vi gifta oss med vem vi vill oavsett kön, och jag hör inga högljudda protester mot det (eller ens idiotiska TV-reklamer). Allt detta är såklart nothing short of fantastic, men det känns ändå som att all min frustration liksom inte riktigt spelar någon roll här borta när jag redan har hela samhället på min sida. Borde jag fly landet och bli en statslös aktivist? Turnera i sydstats-USA? Konfrontera Fred Phelps?

Att bara sitta här och vara arg känns så tandlöst.

Än en gång förvånar folk mig med sina reaktioner på något som Händer Just Nu. Läste i Aftonbladet igår om en kvinna som fått sitt ansikte förstört av svavelsyra, och den iranska rättens dom att låta henne droppa samma typ av syra i ögonen på sin förövare. Min första tanke var att det skulle bli överflödigt om jag bloggade om det eftersom “alla lär ju tänka som jag”, men…nej. Efter att ha läst trackbacks till en del bloggar om det (och kommentarer därtill) är min samlade uppfattning att folk stödjer domen, och kvinnans rätt till brutal hämnd.

Det känns ibland som att människor i allmänhet har en rätt luddig uppfattning om vad en princip är. Ungefär alla jag känner hävdar att de är emot dödsstraffet, men jublar ändå när Saddam Hussein blir hängd inför publik, eller önskar livet ur män som Anders Eklund och Josef Fritzl. Att vara emot dödsstraff innebär att man tycker att det är principiellt fel av staten att döda, inte bara att det är fel “ibland”. På samma sätt kan man inte neka någon den mänskliga rättigheten att slippa tortyr för att personen själv har torterat andra. Mänskliga rättigheter är eviga och skrivna i fucking sten – det är inget vi kan ta ifrån någon, någonsin. Annars skulle det inte vara en rättighet, utan en bonus för gott beteende!

En mysig enbäddssäng med tillhörande apbur. Don’t feed the condemned!

Hämndbegär är något väldigt mänskligt; lika mänskligt som avundsjuka och raseri. Det innebär för fan inte att någon av de känslorna ska vara en del av rättssystemet! Rätten ska vara objektiv och känslokall, inte hämndlysten.

En av de sakerna som egentligen gör mig mest upprörd i såna här fall är att möjligheten att känna ilska inför våldsmannen (eller pedofilen, mördaren; whoever) tas ifrån mig. Det känns vidrigare för mig att en domstol kallt och beräknande ger order att injicera någon med gift, än att en psykopat ballar ur och skjuter ihjäl en hel familj. Jag vill inte tycka synd om massmördare, men den här världen ger mig inget jävla val.

Jag fick en bra kommentar av Tanja på mitt misogynistinlägg häromdagen:

Been there, kommit över det ganska mycket. Jag började testa att göra tjejiga grejer och känna efter. Jag blev inte mer puckad av smink, inte mindre cool och inte mindre… ja, vad det nu var som var otjejigt med mig. Sen började jag rannsaka varför jag tog “du är så otjejig” som komplimang, och insåg att det var apapuckat att folk sa det till mig och väntade sig att jag skulle bli glad. För när jag tänkte efter var det ju ingen komplimang, och jag slutade bli “OMFG nisse sa att jag är som en av grabbarna!!!” helt naturligt. Jag tror helt enkelt att jag insåg att det var bäst att inte sky ena sidan, för då tappar man en massa roligt.

Det här är verkligen en sjukt bra idé! Jag tror att jag skulle behöva connecta med lite typiskt “tjejig” kultur och inse att det inte får mig att tappa hjärnceller. Problemet är bara vad jag ska söka mig till – det känns som att det mesta jag tänker på som girlygirly är riktat till tjejer som är yngre än jag (typ Gossip Girl, The OC och dylikt). Har jag fel?

Hursomhelst skulle jag behöva tips på bra kvinnokultur (Miriam, jag vet att du vill få mig att läsa Chick Lit, here’s your chance), så chat me up med rekommendationer! Serietidningar, böcker, TV-serier, hobbies; whatever. Jag sväljer allt. Go!

Kisstratten är för övrigt på väg till min dörr as we speak, och den enväldiga enmansjuryn (läs: jag) bearbetar bidragen noggrannt..

Jag får rätt ofta höra att jag är mer som en kille än som en tjej. Jag pluggar data i en klass med 95% killar, jag känner ingen inneboende craving för att gifta mig, jag gillar politiskt cp-inkorrekt internethumor…the list goes on. Det är inte som att alla remarks om min manlighet är oprovocerade heller – snarare tvärtom. Jag brukar driva rätt ofta med faktumet att jag inte är brudig, eller understryka hur mycket jag hatar kjolar åtminstone femtio gånger varje sommar.

Och det är där jag börjar känna mig ganska mycket som en Dålig Människa. Eller Dålig Feminist Extreme, åtminstone. Jag tar det som en komplimang varje gång någon säger “höhö, du är ju nästan som en kille”, och lackar ur om någon på något sätt drar uppmärksamhet till mitt kvinnliga genus. Det sistnämnda kanske inte är så förvånansvärt uppseendeväckande, men att kategoriskt föredra manliga egenskaper framför kvinnliga? Wtf? Är jag Dick Masterson eller?

Och det slutar liksom inte där heller. Jag misstror “tjejiga” kvinnors intelligens allt som oftast och antar from the get-go att vi inte har något gemensamt utöver tuttar och eventuellt månatligt fittblod. Jag är den där idioten som blir seriöst förvånad när jag är i ett sällskap med tjejer och alla inte diskuterar schampo! Vad är det med mig? Jag börjar förstå varför jag är så sjukt dålig på att bli tillsammans med tjejer. På något sätt tror jag att jag är rädd för dem också; som att de dömer mig och tänker “SHIT VILKEN LAME DAGENS-OUTFIT HON HAR” varannan minut. Är det en försvarsmekanism eller något?

Frågan är nu: hur gör jag för att sluta vara ett sånt as och börja uppskatta mina fellow fittbärare? Förslag emottages tacksamt.

Något av det konstigaste man kan göra här i världen är att referera könsbestämt till sina vänner. Jag hajar alltid till varje gång någon säger att de ska “ut och träffa en tjejkompis” eller att de “såg en bra film med en killkompis i helgen”. Vad fyller det för syfte, egentligen? Varför finner vissa människor det nödvändigt att dela in folk i kategorierna Vänner och Vänner-Av-Det-Andra-Könet? Är det för att man som åhörare snabbt ska kunna bilda en fördomsbaserad uppfattning om vad för slags umgänge det gäller? “Ah, hon hängde med en KILLkompis, det förklarar att de gick och såg en actionfilm istället för att gå och fika…”

En något förenklad bild av verkligheten.

Jag vet inte om det bara är jag, men i min värld har de flesta kommit över uppfattningen om att folk med annorlunda genitalier är oooh, aah, “exotiska”; i alla fall inte såpass exotiska att man måste uppmärksamma hur coolt det är att man vågar prata med dem varje vaken sekund. Och när man tänker efter mer än fem sekunder är det verkligen inte någon skillnad mellan att säga att man ska gå och träffa en tjejkompis, och att säga att man ska “hänga med en svart vän”. “Ah, tja, jag kan inte hänga med ut ikväll, en mulattpolare till mig är hemma från semestern. Jag och min turkvän ska fixa filmkväll.”

“Happens to be.” “He happens to be black.” Like it’s a fucking accident, you know. He happens to be black? Yes, he happens to be black. Ah, yes, yes, yes. He had two black parents? Oh, yes, that’s right, two black parents. And they fucked? Oh, indeed they did. So where does the surprise part come in? I would think it would be more unusual if he just “happened” to be Scandinavian!

George Carlin

Rätt ofta drabbas jag av wonder och amazement över hur pinsamt kategoriserande vi människor kan vara.

Jag har börjat med en sån där grej som folk typiskt gör efter nyår: jag har börjat träna! För er som inte umgåtts med mig det senaste halvåret kanske det är en nyhet att jag ens slutat träna, men eh… KTH äter tid. Liksom, hur förväntas man hinna röra på sig när man måste gå på så många pubar?

Jag har i alla fall klara mål den här gången; 100 armhävningar och 200 situps ska jag klara av då jag gått igenom de ovan länkade träningsprogrammen. Sex veckor säger siten – jag är lite skeptisk. Jag har liksom kunnat göra 20 armhävningar som max ever in my life, och även de var på knä. Men hey, drömmen är fortfarande att bli Sarah Connor, så varför inte prova?

KTH-bubblan gör även att jag hamnat i ett slags bloggvakuum de senaste månaderna där jag inte riktigt är medveten om all drama som kokar runt mig, och oftast är det skönt. Ibland är det dock synd att missa att en vän skrivit en formidabel krönika, och man blir hemskt glad över att man råkar halka in på den av en slump.

Jag kan väl inte säga annat än “amen!” åt Annikas betraktelse gällande denna fallna förebild. När jag var 13 läste jag Fittstim för första gången (och sedermera typ en gång i veckan därefter), och jag gör en klar skillnad mellan dåvarande Linda och nuvarande Linda. Linda Norrman Skugge och Linda Skugge. Bara namnändringen känns ganska beskrivande för hennes personliga utveckling. En stympad identitet.

För cirka sex månader sen bloggade jag om Microsofts nya tjejsatsning DigiGirlz, och dissade upplägget ganska brutalt. Gamla bloggläsare kanske till och med minns det. Dessa gamla läsare lär bli ganska förvånade när jag nu outar att jag idag har jobbat för dem. Sellout!

För en vecka sen kom det upp en liten notis på datasektionens hemsida om att en DigiGirlz-kurs skulle hållas här i skolan i samarbete med KTH. Min inledande reaktion var inte sådär aspositiv med tanke på ovan nämnda blogginlägg, men jag tänkte ändå att något sånt i samarbete med KTH skulle kunna bli något ganska schysst. Så jag mailade kursansvarige och frågade om de behövde hjälp. Ett par timmar senare fick jag inte ett svar – jag fick ett schema med inbokade labbpass. Det är trevligt att vara eftertraktad!

Fast-forward till idag. Imorse visste jag i princip inte så mycket mer än att jag skulle hjälpa tjejerna
med PowerPoint-presentationer och lite basic websideshaxing (i Visual Web Developer, ett askorkat program med alldeles för mycket funktioner för en sån här kurs, trots visuellt upplägg), samt att ta med dem på lunch för att bonda lite (jag är ju trots allt en kvinnlig förebild, eller?).

PowerPoint-passet gick bra; jag kan förstå vitsen i att låta tjejerna göra något spexigt som de kan visa upp för andra utan vidare ansträngning, men…har inte alla redan gjort grejer i PP? There’s only so much you can do med bilder och animerade text-swooooshes.

(På lunchen hoppade två tjejer av – enligt egen utsago för att de inte kände att det var något för dem, och för att de kunde allt de hade gjort hittills sen tidigare. Go figure.)

Efter en lunchruntvandring på campus då jag bondade med några av tjejerna och peppade deras matteintresse (som sagt, jag är en fet förebild osv) gick vi tillbaka till sammanträdesrummet för lite briefing inför websideshaxningpasset. En anmärkning från någon om att lagarna om fildelning inte är hundraprocentigt klarlagda ledde plötsligt till ett engagerat brandtal från MicrosoftRepresentanten om hur moraliskt förkastligt och “OMG STÖLD!!” det är med fildelning. Citatet “jag tror knappast att era föräldrar uppmanar er att stjäla, eller hur?!” känns rätt beskrivande för situationen. Jag satt mest och blev mer och mer röd i ansiktet av den här otroligt arroganta Microsoftmänniskans självhävdade rätt att hålla i en etikföreläsning inför ett gäng oförberedda åttondeklassare. Det är inte hennes åsikt som gör mig arg – jag röstade t.ex. inte på piratpartiet – utan faktumet att hon tycker det är en självklarhet att pracka på den framtida generationen sin åsikt utan att ens ta upp argument från någon annan sida. Det är typiskt inte okej.

Det är även inte okej att sucka åt KTH-representanten när hon har problem med att ansluta projektorn till sin låne-PC och säga “gå och hjälp henne, hon är macanvändare…” med avsmak i rösten.

That aside; Visual Web Developer. Programmet är fucking nedlusat med knappar och menyer vars syfte man aldrig riktigt förstår förrän nån av menyerna, t.ex., försvinner, och man inte kan, t.ex., byta bakgrundsbild. Så ypperligt praktiskt att menyn gick att ta bort från första början! Typ 90% av alla frågor jag fick under webhaxpasset gick inte att besvara due to det jävla HÄRJ av ikoner och knappar som VWD innebär. Varför inte fråga MicrosoftRepresentanten då, hon borde ju ha koll på programvaran eftersom det är, liksom, hon som är ansvarig för hela grejen? Nejdå. Hon kan ingenting om programmet. Hur bra som helst.

Överlag får DigiGirlz lika dåligt betyg av mig nu när jag faktiskt har erfarenhet av det som back in may när jag endast spekulerade. Eller, egentligen är det väl Microsoft som får det dåliga betyget, för sin arrogans och för sin halvhjärtat dolda indoktrinering. Därtill den totala underskattningen av tjejers förmåga att förstå sig på teknik på ett annat plan än att göra fluffgrejer i PP. Hela kvällen har jag suttit och RAGE:at åt Microsoft, och jag skulle nog kunna skriva mycket mer än bara en enda blogg-WALLOFTEXT om det.

Just nu känner jag mig bara väldigt nöjd för att jag skriver det här på en Linuxdator.

Ibland inser man vilken homogen liten skara vänner man har egentligen. Man kanske borde tvinga sig själv att bli vän med värsta kvinnoföraktande nazisten bara för att inte låsas vid en världsbild där man tror att alla tänker likadant? Typ flytta till Klippan och engagera sig stenhårt i SD för att ta reda på hur de tänker egentligen.

Jag undrar ibland hur det skulle vara att få ett barn som föll så långt från trädet att det typ hamnade i omloppsbana runt jorden. Att hen blev nazist, eller (gud förbjude!) tyckte att det var tråkigt att läsa. Alla föräldrar säger att man skulle älska barnet ändå, men…seriöst? Sluta wasta kärleken och köp en hamster istället om dina gener misslyckats så fatalt!

Tolerans är inte min grej, tror jag.

Ända sen jag läste She’s such a geek har jag känt mig så sjukt upplyft. Jag behöver mer peppfeministisk litteratur! Som Flunky sa till mig för ett par dagar sen så är ju bara rena fakta otroligt deprimerande, men det finns en gräns där den bittra verkligheten inte längre bidrar till lite nyttig riot grrl-ilska utan bara gör en apatisk. And that ain’t good.

Jag tänkte tillbringa de närmaste dagarna med ett försöka hitta awesome kvinnliga förebilder inom mitt eget blivande fält. I’d hate to become en kvinnoseparatist verkligen, men ibland behöver man lite pepp från personer som har haft samma kuklösa utgångsläge som en själv. Förslag på peppfeministisk litteratur tas emot med glädje!

Jag fick även för ett par dagar sen en mailinbjudan till datatjejfika på KTH, vilken jag accepterade med en fråga om hur många fellow klitorisbärare som faktiskt skulle gå på kursen. Det jag inte behöver just nu är mer deprimerande verklighet; typ att jag kommer till tjejfikat och är den enda personen där utöver organisatören själv.

Och jag typ; 13 tjejer?! Det är ju ungefär 13 gånger så många tjejer som jag trodde! Helt awesome.

Klickade mig in på webaffären Bytelove.com och tänkte att jag kunde hitta något grymt att represent:a (nej, det heter inte representera, det är inte gangsta) Datateknik med i IRL-världen. Omgwtfbbq-tröjan, t.ex., är rätt sweet. Efter en stunds runtklickande såg jag att det fanns en kategori vid namn “jewelry”, innehållande ett par kondensatorörhängen och ett diodhalsband. Okej, jag kanske inte är 100% all about the ellära, men det är ändå rätt fresh att gå runt och känna sig som ett modermodem dagarna i ända.

Beskrivningen nedan kastade mig genast ur den hallucinatoriska dagdröm jag befunnit mig i ett par minuter, en dagdröm där jag är en nörd som alla andra och inte bara FE-MALE.

Seriöst, vad är det här? (Inte nog med att tjejer inte kan vara nördar, för övrigt, de tillhör även sina pojkvänner?) Jag blir så sjukt ledsen och besviken på att det här händer i en subkultur som supposedly ska vara så jävla framåt och banbrytande och whatever. Varje gång jag ser den där reklamen för dokuserien om tjejlaget i CounterStrike vill jag bita av någons huvud. Varför har inte utvecklingen gått längre än att den klassiska comic reliefen “ful nörd möter snygg brud” inte bara är ett high school-filmsgag, utan en muthafucking påtvingad verklighet?

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om härskartekniker och om förminskning av kvinnor via sexualisering, men jag orkar fan inte. Det gör ont att bli kastad ur mysiga hallucinatoriska dagdrömmar i vilka jag inte är ett cirkusfreak (bara för att att mitt kön är inkompatibelt med mina intressen).

XKCD säger det så mycket bättre ändå.

Johnny Scharonne har skrivit ett mer utförligt inlägg om FRA-demonstrationen. Med HOT PICZ! Tagna av mannen själv, såklart.

Miriam, jag och Victor kanaliserar vår ilska i momentan glädje över att bli fotade.

Jag är så jävla arg och ledsen just nu. Politiska frågor kan (och brukar ofta) göra mig fly förbannad, men de har aldrig gjort att jag känt för att gråta förrän nu. Jag skulle kunna dra hur många klyschor och liknelser med Orwell-böcker som helst, men jag känner mig helt matt ända in i själen. Bara uppgiven och ledsen, som att demokratin har gjort slut med mig. Jag hoppas att det sjunker in snabbt så att jag kan byta sorg mot konstruktiv ilska.

In the meantime, lite bilder:

Prioriteringar, de är rimliga.

Jag smygfotar Pagrotsky.

Riksdagen är täckt av penisar, det känns passande på något sätt.

Jag ska nog skriva mer om FRA-demonstrationen ikväll när allt är över, men när jag nu är hemma en sekund för att trycka i mig mat och kaffe måste jag ändå säga att…

…fan vad Pagrotsky är söt.

Detta är ett långt och seriöst inlägg. Ni som bara gillar bloggen för dess Fina Bilder; sorry.

När jag var yngre var jag extremt PK och trodde att jag kunde förändra världen. Jag gick med i SUF, debatterade feminism på Lunarstorms forum (ja, alltså, jag var 13-ish) och gick på demonstrationer. Min omgivning var ungefär lika PK som jag, dock, vilket gjorde att min tonårsrevolution var ett enda konstant insparkande av vidöppna dörrar. Jag ville nästan ingenting hellre än att träffa en Medelålders Vit Man som tyckte att kvinnor borde stå vid spisen, men det hände aldrig.

Med åren blev jag mer och mer cynisk och demonstrationerna blev färre. Efter Göteborg 2001 (som jag inte deltog i då jag faktiskt är för EU, haha) kändes det som att hur högt man än skrek skulle ändå ingen bry sig. Det enda medierna pratade om var förstörelsen, inte anledningen till vårt missnöje. Att “visa regeringen var vi står” genom att demonstrera kändes så abstrakt och luddigt och ungefär lika meningsfullt som att gå med i en grupp på Facebook. Ofarligt och därmed obetydligt.

Jag tycker fortfarande det känns ofarligt och obetydligt att demonstrera i Sverige. Det finns något slags allmän uppfattning om att man inte ska lägga in själ och hjärta i politiska frågor eftersom “politikerna ändå inte bryr sig”, och det är sorgligt. Det är klart de inte bryr sig om vi inte är villiga att göra mer än att skriva på namninsamlingar! Vi förlorar ingenting på det, det kommer inga åsiktsregistrerare och torterar oss för att vi är “emot gatuvåldet”. Allt detta ger ett klimat där regeringen inte är rädda för folket, och det är skit. Utan en rädsla för folkets reaktion blir politiken bara en valkampanj var fjärde år och missnöjesgnäll däremellan. Jämför med t.ex Frankrike där en sak som en lag om ungdomsarbete framkallar såpass våldsamma reaktioner att Monsieur Chirac himself drar tillbaka förslaget. (Därmed inte sagt att jag är kär i den franska regeringen, obviously har de stora problem med segregation och annan skit.)

Imorgon ska jag gå på min första politiska manifestation på väldigt länge. Det handlar, som väntat, om ett stöttande av de ledamöter som kanske inte vågar rösta nej i morgondagens votering om FRA-lagen, i rädsla för en krossad politisk karriär. För första gången på länge känner jag att det faktiskt finns en möjlighet att påverka något, bara genom att finnas på en specifik plats vid en specifik tid. Ja-sidan vacklar, folkpartister vet inte om de är liberaler eller inte längre, och det känns som att ett öppet stöd för de potentiella nejröstarna kan ge dem den mentala puff de behöver för att rösta nej. Så, yes, jag kommer vara utanför Riksdagen klockan åtta imorgonbitti och inte riskera någonting alls för att försöka förändra hur mycket som helst. Även om jag inte har några vita kläder.

Toalettklotter är väl oftast inte direkt en källa till insikt och eftertanke, men något med kombinationen universitetsstudent och spritpenna gör att resultatet blir alldeles särskilt speciellt. Något jag roat mig med under mina månader på naturbasåret är att jämföra den naturvetenskapliga toalettklotterdiskursen med den samhällsvetenskapliga.

Ett parafraserat utdrag ur en toalettväggsdialog på den humanistiska sidan kan lyda ungefär såhär:

- Jag hatar killar!!! :(

- Sådär kan man ju inte resonera. Förstår du inte att du bara förstärker samhällets könsuppdelning med ett sådant uttalande? Sluta cementera könsrollerna din jävla biologist!

- Men hallå, utan hatet underifrån kommer den feministiska revolutionen aldrig bli av. För att älska kvinnor måste du hata män! Klasskamp är kvinnokamp!

- Man kan inte välja sida sådär i kampen för jämställdhet, bägge könen drabbas lika mycket av könssegregeringen…

- Hallå KÖN FINNS INTE ERA IDIOTER!!!

En naturvetenskaplig klosettdebatt riktar dock in sig på lite andra ämnen:

- Jag vill ha sex!

- Går man upp klockan fem har man en timme till sex. Höhö.

- Jag hinner aldrig ha sex :(

- FEST HOS JOCKE PÅ FREDAG!!!

Jag vet inte riktigt vad slutsatsen av min empiriska studie är. Kanske att tentafrustration tar sig olika uttryck beroende på det sociala klimatet?

Tanja upplyser om Microsofts nya tjejsatsning (bara det ordet får min korrumperade hjärna att rysa och fnissa samtidigt); en kurs vid namn Digigirlz. Vid första anblicken verkar det som att det är något slags Futurekids för den nya generationen (as they say – Z i egennamn används bara 1) då man riktar sig till barn, 2) i post-post-ironiska internetnick, 3) i dansbandsvärlden), men sen gör man en googling och noterar att kursmedlemmarnas ålder ligger någonstans runt 15. Okej. Och de tyckte att det var en grym idé att peppa tjejers teknikintresse genom ett spexigt zäta, eller vad?

Notera förresten ordet teknikintresse, för problemet som formuleras är att “…gymnasieskolor och högskolor [har] i Sverige haft svårt att få fler tjejer att välja tekniska utbildningar och yrken.” Fine, så ligger landet. Då verkar det väl vettigt att, say, låta tyngdpunkten ligga främst på teknik i den här kursen? Åtminstone låta dem köra lite basic html för att få förhöjt haxing-självförtroende?

Vad var det bästa med kursen?

— Jag lärde mig mycket om Windows Live Messenger och om Live Spaces och hur jag skulle göra en egen MSN-sida, svarar Bella.

Alltså. Det här är som att starta en kurs i snickeri och låta eleverna sätta ihop IKEA-möbler. Var ligger värdet i att lära sig chatta om man ska förbereda sig för en teknisk utbildning?!

Hela grejen känns bara som en enda stor reklamkampanj baserad på indoktrinering. “Kolla på oss, vi ser grymt genusmedvetna ut samtidigt som vi låter tjejer världen över tro att Windows Vista är det enda operativsystemet som finns, WOO! Dubbelvinst!”

Jag går NÄSTAN över till Linux i ren ilska. Nästan.

Såg just en repris av Debatt om den sexuella revolutionen. Rätt förutsägbart och inte särskilt mycket nya insikter, men ändå rätt skönt att se ett program om sex där inte alla fnissar hela tiden (Ja, Sex med Victor-Victor, I’m talking to you! Du hade potential, but you blew it!). Även om fnisslösheten också innebar en hel del Allvarliga Tankar om hur sex utan kärlek är skadligt (Eva Rusz, din knasboll…VeckoRevyns sexspalt really knows how to pick ‘em). Charlotta Levay sa också att aborter är en förutsättning för den fria sexualiteten. Wtf? Fritt sex betyder väl ändå inte oskyddat sex, Frk Abortmotståndare?

Slutligen ett citat från Janne Josefsson himself: “Men handlade det verkligen om kärlek? Handlade det inte bara om att knulla?” (Jag älskar ändå att jag bor i ett land där man kan säga KNULLA på tv utan att någon ens hajar till.)

Jo, säkerligen. Det var väl därför den kallades den sexuella revolutionen och inte den romantiska revolutionen? TAGGA NER, KILLEN.

Post Scriptum: Jag har nyligen insett att den årliga Eroticamässan hålls sjukt nära mitt eget hem! Jag vill nog gå dit men känner inte för att betala 300 kronor i inträde bara för att kolla på typ, ätbara trosor. Någon som kan komma med en kvalitativ recension av stället?

Men herregud. Vad är det här för århundrade? Sitter och slökollar på Oprah (jag vet, Samvetet, jag borde lära mig om magnetiska fält istället) och får lära mig att kvinnor bör fråga män om de kan öppna burkar åt dem även om de kan fixa det själva – för att de ska få känna sig som män. Ursäkta, men jag behöver inte känna att jag inte kan öppna en syltburk för att känna mig som kvinna? Det här med att kvinnor har något slags ansvar för män – för deras sexualitet, för deras välbefinnande, för deras självförtroende – är bara så sjukt OLD. Get over it, världen!

Jag har gått runt hela dagen idag med mina trosor all up in my ass. Jag hatar att det inte är socialt acceptabelt att gräva ut textilier från sin röv (eller analis canalis som Alex skulle säga) in public! Är det inte lite förmildrande omständigheter om man sätter på sig skyddshandskar innan eller något? Fast det blir nog lite för utstuderat perverst. Lite Dekadance. Och det vill vi inte. Jag borde nog helt enkelt inse att jag inte länge är en size small i trosor, haha.

Jag såg i alla fall en dokumentär på YouTube igår om en tjej som skulle gå ner till size zero på åtta veckor med ett start-BMI på 22. Jag brukar alltid vara kluven till anorexidokumentärer, för jag tror verkligen inte att en enda liten sjuttonårig jävel tänker “Va, är det DÅLIGT att äta 500 kalorier om dagen? Shiznit!” när de ser dem. Snarare blir det inspirerande, för det understryker ju verkligen ännu mer hur mycket uppmärksamhet man får som anorektiker. Jag tror verkligen inte att det här behöver mer uppmärksamhet! Om man for real vill fÖrÄnDrA iDeAlEn borde istället man förlöjliga hela bantnings- och anorexiashiten något enormt, typ karikera bulimiker i Parlamentet eller något. Tips från coachen: Du har precis spytt upp ett Burger King-mål!

Men ja, eh, min slutsats var att den där dokumentären var rätt kul ändå. Mest för att tjejen var grym. Bästa citatet: “I’m not going to go to personal training because I don’t want to poo all over him… he’s too sexy for that kind of carry-on.”

Hon fick till och med spretigare händer av dieten, a rare side effect!

Könsroller alltså, haha. Jag har nästan, NÄSTAN slutat bli upprörd över dem – nuförtiden tycker jag mest de är knasiga. Knaaaasiga, som Crab People eller Linda Skugge. Haha. Jag kollar på Extreme Home Makeover, och utöver faktumet att tjejernas rum såklart blev roooosa så fick den tvååriga killen ett Häftigt Sportrum. Med basketbollar, slagträn och hockeyklubbor. What? Det känns som att killen kanske borde få chans att, say, LÄRA SIG GÅ innan han satsar på en karriär som elitidrottare. Just sayin’.

Förresten funderar jag på att gå det här programmet. Aaahhh. Jag kan inte bestämma mig!

Schlager igår. Det som började som en snacksätarorgie tätt avbruten av tonartshöjningar och Kristian Luuk spårade ur i en djuplodande teologisk diskussion som inte tog slut förrän tretiden på morgonen. Själv föredrar jag det senare, so I’m nöjd! Jag och Janna roade oss med att ta bilder:

“Se ut som du ska på arbetsintervju!” Jag tycker jag ser mer nyfrälst ut än meriterad.

Read the rest of this entry »