Nörderier

Vissa kanske ser det som ett slöseri att köpa en dryck med ett literpris på 240 kr bara för flaskans skull.

Dessa människor har uppenbarligen inte upplevt äkta nördkärlek.

Det här med nationaldagen, alltså. Jag har själv aldrig firat den, men jag kan inte låta bli att säga “awww” för mig själv när jag ser alla Volvosvenskar iklädda flaggor och fotbollströjor. Det känns å ena sidan lite krystat att alla blir aspepp på nationaldagen typ fem år efter att den blev en officiell helgdag, men å andra sidan känns det bara gulligt. Jag kanske borde kasta mig ut i blåsten och sjunga nationalsången? Jag firar ändå inte midsommar, så lite svennepoäng borde jag ta.

Å tredje sidan (what!) ska jag på LAN och borde diska.

Läste i Metro häromdagen om nån ny grej i WoW som går ut på att folk sätter kaninöron på kvinnliga karaktärer för att få acheivementpoäng. Tydligen blev tjejen i artikeln kränkt av detta för att det 1) bara gällde kvinnliga karaktärer (i artikeln verkar det som det gäller kvinnliga SPELARE, vilket är lite vilseledande) och 2) förde tankarna direkt till Playboy.

Rent spontant känner jag mig inte så upprörd över kaninörons vara eller icke vara i ett spel där både de kvinnliga och manliga könsrollerna är uppenbart superöverdrivna och karikerade. Kaninöron känns dessutom lite mer harmlöst än de asextravaganta tuttframhävande Xena-kläderna de kvinnliga karaktärerna har på sig, rent könsstruktursmässigt. Och är det bara jag som faktiskt inte tänker på Playboy när jag ser kaninöron? Men, sure, jag drar alltid en djup suck när uttröttade könsroller be starin’ me in the face.

HOWEVER. Det som gör mig lack är som sagt inte kaninöronen i sig, utan WoW-bloggarnas allmänna respons på artikeln. Typ, det här inlägget och alla dess kommentarer. En återkommande fras är “amen lol, det är ju bara ett spel” samt “blanda inte in politik i spel FFS”. Som att spel inte skulle vara en kulturyttring som tillhör vårt samhälle och därmed går utanför all möjlighet till politisk diskussion? ELLER? Hur ofta hör man någon säga “blanda inte in politik i mina böcker” eller “det är ju bara en film”? Man kan tycka att kaninöron är en töntig grej att störa sig på, man kan t.o.m vara antifeminist eller kvinnohatare for all I care, men man kan aldrig hävda att en specifik typ av kultur är okritiserbar (hittade jag på ett ord nu?).

För ja, det handlar om kritik och inte censur. Herregud. Det finns ingen feministmaffia som kommer springa iväg med era WoW-konton i nävarna och skrika “haha nu måste du bli jämställd, fucker!” Debatt och kritik är en del av vilket välfungerande samhälle som helst, och kritik != censur. Mitt råd är att lära er att besvara kritiken på ett sätt som inte ogiltigförklarar hela diskussionen.

För övrigt kan jag ingenting överhuvudtaget om WoW, I must admit. Spel där man behöver tänka slutade vara kul efter Civilization 1. Skjuta zombies är roligare!

Definitionen av en hjärtattack: gå till en kontrollskrivning i differential- och integralkalkyl utan några som helst pretentioner att klara den, få förvånansvärt lätta frågor och inse att man har en god chans att lyckas om man spikat de frågor man kunde tekniken till, springa hem i vild panik för att kolla facit, inse att det står 15pi/4 och inte 11pi/4 som man själv skrivit, vara deprimerad i en hel kvart, sedan få reda på att det är FEL I FACIT och att man själv skrivit rätt.

[15:52:27] <@Meidi> VAD SVARADE HAN
[15:52:29] <@Meidi> AHHHHHHHHH
[15:52:30] <@Meidi> :D
[15:52:42] <@slemming> Meidi:   “Tack för uppmärksamheten!”
[15:52:42] <@slemming> “Jag skall korrigera felet.”
[15:52:47] <@Meidi> JAG ÄLSKAR SERGUEI

Om jag inte redan satt ner skulle jag behöva sätta mig ner.

Jag har nyligen insett att världens enklaste sätt att skaffa nya vänner (eventuellt en egen liten fanclub av stirrande tanter och farbröder) är att sitta på tunnelbanan och lösa Rubiks kub. Jag kan seriöst inte tänka mig något bättre; man ser ut som att man sitter och mindar sin egen business, liksom, inget attention-whorande, men folk KAN inte hålla sig från att ställa frågor! Kuben är tillräckligt hypad som genitillbehör i media för att folk ska veta vad det är och vara nyfikna – det är inte direkt samma sak som att sitta och plugga differentialkalkyl på nattbussen hem (seriöst, hur sexiga är gränsvärden för en oinvigd?). Man slipper ta initiativ, och alla som chattar upp en tror automatiskt att man är supersmart. Senast igårkväll utbrast en kille “JAG ÄR IMPONERAD!” och sa att jag borde börja jobba på hans bettingföretag, haha.

Är det här nya krograggningsprylen? Sitta på en barstol och lösa ett 3D-pussel om och om igen tills någon blir kär i en? Jag är fan på.

Jag har tillbringat den senaste veckan med att koda ett textbaserat spel i Java, som slutuppgift för höstterminsdelen av programmeringskursen. Tydligen är det rätt standard på den här uppgiften att göra ett spel som går ut på att döda sina övningsassistenter, men då jag är pacifist (lol) körde jag istället på en lite mer innovativ idé.

Tanken är att man ska vara en fattig student som vaknar i sitt äckliga studentrum och inser att hen är fuckin’ broke. Resten av spelet går sedan ut på att inte bli fattiglapp med 0 kr kvar (pengar funkar som health points); något som förhindras av två magnifika fiender – hyran och CSN-skulden. Vissa har ifrågasatt att CSN-skulden morrar åt en, eller att man ens kan bli attackerad av ett gäng papperslappar, men fuck you – det är mitt spel! Inom ramarna för det här spelet är det dessutom helt logiskt att man kan ta upp ett item som heter “phonecall” och lägga det i fickan för senare användning. Att “take phonecall” inte betyder att svara i telefonen är väl uppenbart, right?

Det enda jag inte riktigt förstår är hur jag kom fram till att man skulle vinna spelet genom att spela Guitar Hero i en föreläsningssal. Jag tror att jag blev lite foggy i huvudet någon av de nätter jag stannade uppe till mittinatten för att “bara göra klart den här delen…”

Hursomhelst, in retrospect är mitt spel rätt representativt för mig själv; det är förvirrat, ostrukturerat och tidvis ganska roligt. Jag bara ångrar att jag först nu, efter inlämningen, kommer på att det jag helt klart BORDE ha gjort är en en textbaserad version av Super Mario. Förstår ni hur win det skulle varit?

> use mushroom
You become very large.
> use star
Frantic music starts playing and you suddenly feel like you could take on the entire world. You are fucking INVINCIBLE. Go, Mario, go!

Nästa termin, kanske.

För ungefär två veckor sen deltog jag (och fyra faktiskt riktigt kompetenta programmerare, som tillsammans med mig utgjorde laget Inte Din Mamma) i en programmeringstävling med temat handboll. Målet var att programmera ett awesome handbollslag bestående av små blobbar som skulle vinna över alla andra små blobb-lag.

Vi sparkade rumpa i gruppspelet och ägde alla andra lag. Sen åkte vi ut i kvartsfinalen mot det sämsta laget i andra gruppen. Go figure.

Nedan ser ni gruppspelsmatchen mot h4ndb0ll, en Otroligt Spännande match där vi satte 5-4 i 1.59.9 (yes, tvåminutersmatcher)! Jag har aldrig sett ett gäng dataloger vara så pepp inför något sportrelaterat, haha.

Vi är de cerisa blobbarna!

Trots min sistaminuten-taktik som beskrevs i gårdagens blogg så blev jag faktiskt till slut klar med programmeringsläxan. En av uppgifterna som skulle redovisas idag gick ut på att koda en låda (okej, en rektangel – whatever) innehållande en massa bollar cirklar med slumpmässiga färger och hastigheter som studsade runt i ovan nämnda låda.

Nej, mina bollar är inte halva, Java håller på att rita ut dem. Skyll på Java!

Det är smått otroligt att se hur många olika sätt man kan lyckas göra fel på en uppgift. Bara det att bollarna ibland klumpar ihop sig i rader och liknar bouncingSticks mer än bouncingBalls är rätt exotiskt. Att sedan en testkörning lyckas få till Schrödinger’s Balls – bollarna flimrade in-ut-in-ut-in-ut ur lådan i ljusets hastighet – gör att man inte kan göra annat än att förundras över Java och dess allsmäktiga kraft att få en att bli galen.

Sen att överdrivna repetitioner av ordet BALLS under 5+ timmar framkallar en alldeles speciell typ av humor är väl inte direkt någon överraskning. Kanske.

Det finns få saker som är så mysiga som att sitta i en nästan övergiven KTH-korridor klockan ett på natten och plugga programmering. Munnen tuggar godis och sväljer cola, ögonen hoppar frenetiskt fram och tillbaka över skärmen. Någon ensam stackare i en av terminalsalarna sisådär tjugo meter längre bort visslar för sig själv, och ger då och då ifrån sig en djup suck riktad till ett buggande JavaScript.

I helgen impulsköpte jag en ny liten bebis vid namn Asus Eee 901 (den har verkligen samma effekt på folk som en bebis också; alla vill komma fram och gulla med pyttetangentbordet). Den är OMGJÄTTELITEN och har en batteritid på över 9000 år. I samband med detta tänkte jag att jag kanske skulle ge Linux en chans – det var trots allt senast nån gång på 90-talet jag brottades med det. Att jag dessutom fortfarande har en rätt huge mama till ThinkPad med Windows XP hemma gör liksom att det inte ens behöver vara en nosedive in i terminalfönstret utan möjlighet till internethjälp.

Så, enligt rekommendationer från mina fellow nurdz på Data blev det Ubuntu som installerades. Enligt mina fellow nurdz på Data behövde man även rensa lite bland alla auto-installerade program som hängde med installationen, så de satte sig ner och haxade bort ungefär 1 gigabyte seemingly onödiga program.

Oväntat att jag vid nästa inloggning skulle mötas endast av en beige bakgrund och en muspekare utan några som helst möjligheter att navigera vidare? Värt att ta bort fönsterhanteraren.

Sammanfattningsvis känner jag mig i alla fall lite som att jag är på ett Häftigt Äventyr™, mer än att jag ligger i krig med mitt OS (som med t.ex. Windows Vista). Jag satsar på att bli super1337!

Jag har de senaste veckorna haft ett “arbete” i franska hängande över mig (250 ord, inte direkt jämförbart med your average doktorsavhandling), due tomorrow. Jag hade tänkt skriva om allas vår favoritfeminist Simone de Beauvoir, men…jag har liksom skrivit om henne förut. Sisådär hundratusen gånger. Imagine the HAPPY när jag då så sent som igår blev informerad om Ada Lovelaces existens – Lord Byrons dotter tillika världens första programmerare. Feministpepp if there ever was! När jag blir stor ska jag också bli ett matematiskt underbarn och se sådär blasénöjd ut på alla mina porträttmålningar.

Sen att hennes namn alltid får mig att tänka på Linda Lovelace, well…

Ibland blir jag ledsen för att jag inte är ett supergeni med massor av pengar som kan gå på MIT. Om jag hade varit det kanske jag hade fått se den här killen live istället för att nöja mig med lågupplösta youtubevideos av hans föreläsningar. Och så kanske jag hade vunnit Nobelpriset och/eller blivit astronaut.

Man kan alltid drömma?

Jag kan med stolthet rapportera att jag numera kan lösa Rubiks kub. Jag känner mig som motherfucking Leonardo da Vinci. Skitsamma om den här civilingenjörsutbildningen går åt helvete och det slutar med att jag står i kassan på ICA for the rest of my life, liksom, jag kan lösa kuben! Epic win!

Sen att jag löser den i snitt på fyra minuter (världsrekordet tror jag är…sju sekunder?) och att det egentligen inte är så komplicerat att lösa den som man tror; det är liksom sekundärt. Om inte annat är det ett rätt fantastiskt partytrick. N’est-ce pas?

Jag sitter seriöst och skriver ett program i Java som simulerar en pojkvän. Det är extremt roligt, speciellt metoden som säger åt dig att dumpa pojkvännen om han ger dig oralsex i mindre än 15 minuter. Hahaha. Jag skulle pasta hela koden, men…jag är rädd att det skulle få mig att framstå som lite av en psykopat.

Om jag inte redan gjort det vid det här laget, dvs.

EPISODE 1 – in which allt blir roligare om man låtsas att det är ett spel

Jag, Daniel och Jonas sitter och pluggar Linjär algebra (finns det något annat?). Vi har precis satt sista spiken i en uppgift om skärningspunkten mellan ett plan och en linje och konstaterat via facit att vårt svar blev 100% rätt.

“Yes, det blev rätt! Förstår du vad det här innebär? Vi är klara med kapitlet! Level up!” utbrister jag och high-fivar min kurskamrat. “Gud vad skönt. Tror du vi kan gå vidare till det där övningspappret hon gav oss förra lektionen?”

“Nä, det verkar sjukt svårt… Vi borde grinda vektorer ett par timmar och få upp vår xp innan dess,” påpekar Daniel.

“Sant, det är nog dumt att dra iväg på ett quest utan att levla ett par gånger först. Du får inte gå hem nu isåfall Jonas, vi behöver fortfarande bli healade av dina vektoralgebraskills!” Jag borstar bort en hög suddflisor från mitt anteckningsblock. “Fan, vi är världens bästa guild.”

ROLL CREDITS

P.S. Jag har pluggat i nio timmar idag, vilket gör att det är orimligt att förvänta sig ett välformulerat eller ens någotsånär normalt inlägg från min sida. Jag ber om ursäkt.

Följande miniscreenshot från IRCen kan väl allra bäst beskriva min reaktion på resultatet av en länkning Hanna gjorde till mig (i ett ganska tveksamt matchmakingsammanhang, no less) tidigare idag:

Jag har känt mig som en superstar när jag fått dagssnittet över 60, liksom. Det var länge sen jag sa “VA?!” framför datorn! Tur att IRC också fungerar som ett ganska mysigt lugnande medel:

För övrigt känns det nästan lite pinsamt att inlägget som låg högst upp i bloggen inför denna besökschock var inlägget om min asfula hemsida, haha. Lite som att få oväntat Gevalia-besök precis när man sitter och syr ihop sina gamla trasiga otvättade “b-league”-trosor. Eller något.

Jag har gjort en jätteful kth-hemsida i svart och cerise, haha. Den kan besökas här, for great pleasure. Hemsidan är ju egentligen till en HTML-labbuppgift, varvid jag inte direkt kan lägga upp nakenbilder och annat roligt, men…jag funderar på att göra den till ett riktigt 90-tals-mayhem. Blinkande graphix, marqueetaggar och omotiverade tabeller. Vad säger ni, internets? Ska jag radda upp mina favoritdjur i pedagogiska bullet point-listor också?

För övrigt kan en eventuellt uttråkad bloggbesökare notera att länken från hemsidan tillbaka till bloggen ger möjligheter till en jätterolig klickloop mellan hemsidan och bloggen, till dess att man öppnat 53 nya Firefox-tabbar och fnissar lite skamset över sin egen busighet.

Jag, Emilia och Veronica i min klass har idag anmält oss till SM i programmering som äger rum den 4:e oktober. Hahaha. Detta är EXTREMT roligt. För att inse riktigt hur roligt det är skulle man kunna säga att det är som att delta i OS i fjärilssim när man bara kan koka kaffe. Det är helt uppenbart att vi kommer misslyckas fatalt, men på något sätt känns det ändå som att vi kommer vinna oavsett hur det går.

Det kan ha något att göra med att man får en gratis t-shirt. Vad vet jag?

KTH är en egen planet på många sätt. Till exempel tror jag inte att jag har några vänner kvar utanför KTH-planetens eget gravitationsfält; jag har i alla fall inte sett något som helst spår av dem på ungefär en månad (måste jag börja schemalägga folk?). Plötsligt tillhör man en art vars habitatgränser knappast sträcker sig mer än någon meter förbi Valhallavägen, och som pratar ett språk som få utomstående tycks förstå (linalg och inda och Flottis, oh my!). Fritiden tillbringas i, believe it or not, årskursens egen IRC-kanal. Fritid är för övrigt något ganska exotiskt; eftersom man halkade efter i linjär algebra redan andra dagen i skolan tillbringas minst åtta timmar varje dag (utöver schemalagd undervisning) med panikplugg i KTHs lokaler.

Är assimileringen utförd till 100%? Stay tuned for another episode of Meidi och Vägen Till Examen.

P.S. Det är i alla fall roligt! D.S.

Det är något allra extra mysigt, det här att ligga i sängen med en varmt brummande laptop i knät. Som att ha någons huvud i knät och kärleksfullt stryka fingrarna över denne någons hår; bara det att håret är tangenter och kärleken är oändlig.

Är det creepy att sova bredvid sin laptop? Det känns som att jag borde ringa något slags hotline om jag vaknar imorgon tätt omslingrad min kära Thinkpad Z61p, eller vad säger ni?

Det är möjligt att jag kanske är lite för trött för att blogga vettigt just nu.

Min mamma hittade en gammal bild på mig anno 1990, som även kan fungera som ett ganska slagkraftigt “jag är mer data än du”-bevis:

Okej, jag skrev visserligen brev och haxade inte program, men…jag var tre och ett halvt år gammal! Haha. Dessutom minns jag relativt tydligt att jag kunde en del DOS-kommandon, i alla fall “cd ..” ! Otroligt avancerat.

Åh, 90-talet, var tog det vägen?

Jag gillar att DN understryker det viktigaste, verkligen. “Shit, störst i världen, då måste det vara seriöst!”

För övrigt vet jag inte hur ni känner, men imo är det fett värt att bli uppäten av ett litet svart hål om det innebär att vi hittat/diskvalificerat Higgspartikeln. En nanosekund av “YES, WE DID IT” och sen schlurp. Oh, science!

Jag lämnar er med denna något fantastiska rap om LHC:

Laddade ner Spore Creature Creator för att kolla om spelet verkade värt att lägga ner pengar motsvarande typ 40 Pressbyrån-kaffekoppar på, och insåg efter ett par minuter att evolution suger. Evolution innebär att livsodugliga men fantastiskt roliga djur som det på bilden nedan (ömt döpt till “Cp-lol” av yours truly) inte skulle ha en chans att få sprida sina gener på den här planeten. “Ameh, näbbdjuret då,” säger ni kanske, “eller djuphavsbläckfisken?” De kommer inte ens i närheten. Ett djur utan armar och med en enorm spikklubbepenis; där har vi en vinnare.

Vi hade allmän kursinformation någon dag förra veckan, vilket mest innebar tragglande hit och dit om vilka matteböcker som skulle inhandlas och hur jobbigt allt snart skulle komma att bli. Hållningen blev mer och mer slokande och ögonlocken mer och mer tunga allt eftersom minuterna gick – fram tills dess att en liten glad man stegade fram till katedern och berättade att vi kommer få läsa den här kursen i höst. “Ja, alltså, det var från början inte meningen att kursen skulle ges, men sen blev det så, och alltså, vi har bara labbtillfällen mitt i natten i princip hohoho!” Artificiell muthafuckin intelligens och multiagentsystem. What! Klassens avmätta miner förbyttes genast i ett kollektivt :D med mungiporna någonstans över norra polcirkeln. Labba mitt i natten? Whatever – det här är framtiden! Det här är satans så 1337! Vi kommer få titta på små program som springer omkring och som har utvecklat en egen form av intelligens, ahhh! Oh my science!

Det känns som att jag har valt rätt linje.

KTH-mottagningen är sjukt söt! Det känns lite som att börja på lågstadiet igen, med tanke på hur, liksom, gulligt allt är. Alla är som stora femåringar!

Det bästa jag lärt mig denna dag är dock ändå att det finns ett programmeringsspråk som heter Lolcode:

HAI
CAN HAS STDIO?
PLZ OPEN FILE “LOLCATS.TXT”?
AWSUM THX
VISIBLE FILE
O NOES
INVISIBLE “ERROR!”
KTHXBYE

Liksom. Seriöst.

Ända sen jag läste She’s such a geek har jag känt mig så sjukt upplyft. Jag behöver mer peppfeministisk litteratur! Som Flunky sa till mig för ett par dagar sen så är ju bara rena fakta otroligt deprimerande, men det finns en gräns där den bittra verkligheten inte längre bidrar till lite nyttig riot grrl-ilska utan bara gör en apatisk. And that ain’t good.

Jag tänkte tillbringa de närmaste dagarna med ett försöka hitta awesome kvinnliga förebilder inom mitt eget blivande fält. I’d hate to become en kvinnoseparatist verkligen, men ibland behöver man lite pepp från personer som har haft samma kuklösa utgångsläge som en själv. Förslag på peppfeministisk litteratur tas emot med glädje!

Jag fick även för ett par dagar sen en mailinbjudan till datatjejfika på KTH, vilken jag accepterade med en fråga om hur många fellow klitorisbärare som faktiskt skulle gå på kursen. Det jag inte behöver just nu är mer deprimerande verklighet; typ att jag kommer till tjejfikat och är den enda personen där utöver organisatören själv.

Och jag typ; 13 tjejer?! Det är ju ungefär 13 gånger så många tjejer som jag trodde! Helt awesome.

Jag fick ett samtal från en tjej på Datasektionen som undrade om jag var överkänslig mot höga ljud, epileptiker eller allergisk mot några nämnvärda substanser. “Hallå, jag har varit på rave,” tänkte jag at the time, men seriöst – vad tänker de göra med oss? Rickrolla oss i 160 dB i ett rum fyllt med pollenutsöndrande stroboskop?

‘Cause that would suck.

Jag mailade aldrig Bytelove.com om deras förargande produktbeskrivning. Jag hade tänkt maila dem med en länk till inlägget, men jag har skickat så många klagomail på sistone (bl.a. till BankID om avsaknad av Firefoxstöd) att jag nästan (nästan!) blivit trött på mig själv, haha. DÖM OM MIN FÖRVÅNING då när jag fick följande kommentar av Mikael Palmstedt på mitt arga inlägg:

Hej

Tack för feedbacken på vår butik och på våra örhängen, vi har ändrat lite i produktbeskrivningen. Förslag tas gärna emot.

Faktum är att nästan hälften av våra kunder är kvinnor så vi vill såklart ha en butik som tilltalar alla.

Och sure enough, beskrivningen är ändrad till det bättre! Jag känner mig som världens bästa feminist just nu, seriöst. Efter att ha gnällt och bråkat i två timmar i en fokusgrupp inför Okejsex.nu-kampanjen utan resultat känns det sällan som att man kan skapa någon som helst förändring in da world. Och okej, en webshop kanske inte är extremt representativ för världsläget, men det känns ändå extremt bra. Next step: end world hunger!

Klickade mig in på webaffären Bytelove.com och tänkte att jag kunde hitta något grymt att represent:a (nej, det heter inte representera, det är inte gangsta) Datateknik med i IRL-världen. Omgwtfbbq-tröjan, t.ex., är rätt sweet. Efter en stunds runtklickande såg jag att det fanns en kategori vid namn “jewelry”, innehållande ett par kondensatorörhängen och ett diodhalsband. Okej, jag kanske inte är 100% all about the ellära, men det är ändå rätt fresh att gå runt och känna sig som ett modermodem dagarna i ända.

Beskrivningen nedan kastade mig genast ur den hallucinatoriska dagdröm jag befunnit mig i ett par minuter, en dagdröm där jag är en nörd som alla andra och inte bara FE-MALE.

Seriöst, vad är det här? (Inte nog med att tjejer inte kan vara nördar, för övrigt, de tillhör även sina pojkvänner?) Jag blir så sjukt ledsen och besviken på att det här händer i en subkultur som supposedly ska vara så jävla framåt och banbrytande och whatever. Varje gång jag ser den där reklamen för dokuserien om tjejlaget i CounterStrike vill jag bita av någons huvud. Varför har inte utvecklingen gått längre än att den klassiska comic reliefen “ful nörd möter snygg brud” inte bara är ett high school-filmsgag, utan en muthafucking påtvingad verklighet?

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om härskartekniker och om förminskning av kvinnor via sexualisering, men jag orkar fan inte. Det gör ont att bli kastad ur mysiga hallucinatoriska dagdrömmar i vilka jag inte är ett cirkusfreak (bara för att att mitt kön är inkompatibelt med mina intressen).

XKCD säger det så mycket bättre ändå.

Alltså. Jag vet att det är hemskt praktiskt och väldigt säkert och i princip det enda sättet man kan vara säker på att inte få passet stulet när man sover bland fulla backpackers…men…jag kan inte släppa det här. Jag har på mig en FANNYPACK. Det här är typ det ultimata beviset på att jag är en nörd to tha core.

Med detta säger vi adjö för denna gång, bros n hoes!

Jag skulle vilja skriva att jag “precis kom hem från New York” men det är verkligen inte sant. Jag kom hem klockan sju igår morse och har sedan dess gått runt i något slags jetlag-dvala. Jag vet inte riktigt vad klockan är i huvudet på mig just nu, men inte är den något vettigt.

För att komma in i mina internetrutiner igen tänkte jag dock försöka NYC-blogga så utförligt jag kan innan jag svimmar över tangentbordet. Detta kommer förmodligen innebära en enorm bildpost med en rad lite lustiga undertitlar. Precis så mycket text gemene man orkar med på en tisdagskväll, det vill säga!

Vi bodde precis söder om Harlem, i ett område som kallas Morningside Heights. Bilden till trots var det värsta söta lilla området med affärer fulla av grejer en svensk vegetarian som jag bara drömmer om. Typ fake-bacon! FAKEON!

Klicka nedan för fortsättningen, bitches.

Read the rest of this entry »

“Ibland hör man också benämningen ”data”. I IT-sammanhang betyder data endast information. Personer som använder data (eller ännu värre: ”datan”) för att referera till själva datorn upplevs ofta som mindre kunniga (se t ex Maria Bloms film Masjävlar) av de som skiljer på datorer och informationen som datorerna behandlar.”

“Programmerare och andra nördar är kända för sin torra humor. Ett sätt att införa det i programmet är att införa en konstant.”

Hahahaha, vad i helvete har jag registrerat mig på?

Hahaha herregud. Jag anmälde mig just till en distans-sommarkurs i programmering. Vadå sommarlov liksom, det är för losers! Vill jag ha magsår och få en slang i magen igen måste jag fan jobba på det!

Jag ifrågasätter den könsneutrala personens “jag-har-uppnått-Nirvana”-liknande ansiktsuttryck. Vad jag minns var det inte 100% fun in the sun att ha en kamera i magen samtidigt som man försöker att inte kvävas på all saliv som produceras av de upprepade kväljningarna. Men det kanske bara var jag?

“Wtf?” tänkte jag nyss när jag ännu en gång kollade besöksstatistiken och noterade att “komodovaran” låg högst bland sökordsträffarna denna vecka. Inte “rakad fitta” eller “kåta tanter” eller något annat ganska rimligt, utan…komodovaran. Jag hann bli riktigt glad över internätets aldrig sinande utbud av zoologi-nördar, innan jag insåg att 90% av sökarna förmodligen aldrig hört talas om varaner innan de läste att de där dykarna hade fightats med dem.

Besviken.

Det finns så många häftiga djur som folk förmodligen aldrig hört talas om! T.ex. tror jag att det i princip bara är furries som vet om att det finns en sån här krabat:

Fennekräven! Den har skitstora öron för att bli av med värme och inte kollapsa in da heat. Om jag hade trott på intelligent design hade jag förklarat öronen med att Gud fick ett “aaawww, SUPER KAWAII!”-infall.

Förresten hade jag fysiktenta idag. Helt berusad av hur bra det gick tyckte jag att det skulle passa sig väl att spexa lite i svaren och ge Mr Rätter-man lite saftigt lingvistisk fysikkuriosa à la “Visste du att “de Broglie” uttalas typ “de Bröj”, trots att han var fransk? Helt sjukt!” Hoppas han uppskattar det. de Broglie är ju trots allt något av en superhjälte inom fysiken, han är fan värd ett korrekt uttal! Sen att hans namn i sin helhet lyder Louis-Victor-Pierre-Raymond, 7ème duc de Broglie är väl något man kan ha överseende med. Vad är dealen med fransmän och deras milslånga förnamnskedjor anyway? “ETT namn? ETT?” “But…this is too much…this is madness!”

“THEEESS EEEESS FREEEENCE.”

Jag har tre tentor nästa vecka. Eller, well, “tentor”…det känns alltid fel att kalla något på gymnasienivå, och som inte ens innehåller orden diskurs eller paradigm eller dekonstruktion, för en tenta. Överhuvudtaget är jag väldigt besviken på mina naturbasårslärares bristfälliga språkkunskaper, det bidrar liksom till att jag inte kan ta allt det här på allvar till 100%, haha. Min biologilärare säger “hands-out” istället för “hand-outs” (jazz hands!), mina kemilärare stavar och uttalar alla franska namn fel (Descartes =/= “Deskart”), och i fredags genomled jag en hel föreläsning där “matris” konsekvent felstavades “matis”. Wtf liksom! Och särskrivningarna! Jag dör! DET ÄR BÄST FÖR ER ATT “LABB ROCKAR” ÄR EN DÅLIG ORDVITS!

Jag slutade dejta en person en gång för att hen uttalade chèvre “schevré”. Jag vet inte om jag är sinnessjuk eller om det är alla andra som är det. Eller så kanske jag bara är predestinerad att bli korrekturläsare.

Toalettklotter är väl oftast inte direkt en källa till insikt och eftertanke, men något med kombinationen universitetsstudent och spritpenna gör att resultatet blir alldeles särskilt speciellt. Något jag roat mig med under mina månader på naturbasåret är att jämföra den naturvetenskapliga toalettklotterdiskursen med den samhällsvetenskapliga.

Ett parafraserat utdrag ur en toalettväggsdialog på den humanistiska sidan kan lyda ungefär såhär:

- Jag hatar killar!!! :(

- Sådär kan man ju inte resonera. Förstår du inte att du bara förstärker samhällets könsuppdelning med ett sådant uttalande? Sluta cementera könsrollerna din jävla biologist!

- Men hallå, utan hatet underifrån kommer den feministiska revolutionen aldrig bli av. För att älska kvinnor måste du hata män! Klasskamp är kvinnokamp!

- Man kan inte välja sida sådär i kampen för jämställdhet, bägge könen drabbas lika mycket av könssegregeringen…

- Hallå KÖN FINNS INTE ERA IDIOTER!!!

En naturvetenskaplig klosettdebatt riktar dock in sig på lite andra ämnen:

- Jag vill ha sex!

- Går man upp klockan fem har man en timme till sex. Höhö.

- Jag hinner aldrig ha sex :(

- FEST HOS JOCKE PÅ FREDAG!!!

Jag vet inte riktigt vad slutsatsen av min empiriska studie är. Kanske att tentafrustration tar sig olika uttryck beroende på det sociala klimatet?

Jag var precis på en föreläsning i analytisk kemi hållen av två glada karlar med varsin version av Powerpoint. Powerpoint får vuxna människor att hålla föreläsningar för andra vuxna människor med hjälp av bilder på roliga gubbar. Min biologilärare har en alldeles särskild affinitet för att slänga in foton på fåniga djur och serierutor bredvid sina prydligt staplade bullet points; typ rävar med stora öron och björnar som dansar. Igår skulle han vara lite extra pedagogisk genom att konstatera att rabies (bild på arg hund) är lika med virus (bild på komodovaran…jag tror jag missade något där) som är lika med DÖDEN (bild på, well, döden i sin sedvanliga svarta outfit).

Powerpoint har fått människor att tycka att det är helt normalt att prata om tunnskiktskromatografi med en 1×1 m stor bild på en clipart-detektiv bakom sig. Är det faktumet att man tvingats vara så dödligt seriös under hela sin karriär som kemist/biolog/fysiker som gör att Fånighetscentrat i hjärnan plötsligt blir överaktivt när man inser att man faktiskt bara lär ut ämnen på gymnasienivå för tillfället?

Alltså gud vad jag älskar Mythbusters. Jag orkar för det mesta inte följa TV-serier 4-real utan föredrar att slentriantitta för att distrahera mig från mina mortal toils, men jag kan helt ärligt säga att jag lyser upp av glädje varje kväll när jag inser att Mythbusters börjar snart. Haha. Jag skulle kunna ha Mythbusters-maraton i en hel vecka utan att tröttna. Undrar om de behöver groupies?

Personer jag skulle kunna bli groupie till utan att blinka:

Adam Savage
Kari Byron
Grant Imahara
Trey Parker och/eller Matt Stone
Killen som har den här youtubekanalen

Om jag hade varit Blondinbella hade jag säkert fått betalt för att skriva såna här inlägg. Tänk, bara, hur mycket av min gränslösa kärlek som jag slösar bort!

Min dator har en saknad (eller dysfunktionell, det är lite svårt att veta just nu) .dll-fil. I mänsklig motsvarighet kan man säga att den har blivit lobotomerad och nu endast går att kommunicera med via djup hypnos (BIOS). Annars sitter den mest där och dreglar ur sig felmeddelanden. Eftersom jag är så sjukt häftig och inte gjort en backup får jag helt enkelt använda min fyra år gamla monsterdator ett tag tills jag ominstallerat XP. Jaja. Det finns sämre svepskäl för att inte skriva labbrapporter.

Jag undrar om det finns något underliggande psykologiskt skäl till att jag förmänskligar saker omkring mig (t.ex. vattenmolekyler, bakterier och nu datorer).

Biologilabbade idag, med cancerceller vars anfaderceller ursprungligen kom från en spontan prostatatumör! Indirectly from a man’s ass, dvs. Rätt spännande. Vi fick attackera dem med lite allt möjligt, bl.a. en detergent vid namn Triton X-100. Seriöst, vem namnger de här grejerna? Manusförfattarna till Star Trek?

I övrigt var kanske inte cellerna i sig särskilt intressanta, men det sötaste ever var när en bollformad bakterie (tänk de här grejerna från Spirited Away) vandrade tvärs över petriskålen. Den liksom vibrerade och klämde sig fram mellan cellerna som en tanig kille på en korridorsfest med två efterfrågade öl i handen; “Excuse me, coming through, sorry bout that…” Gullbakterie!

jag har alldeles för mycket att göra för att kunna skriva ett vettigt blogginlägg, så jag lämnar er med denna smått beskrivande MSN-utväxling istället:

impish says:
jävla vinhelvete. att det måste vara så hysteriskt dyrt
Meidi says:
Jävla kvasar. Måste jag bestämma hur långt borta du är genom att använda din rödförskjutningsberäknade radialhastighet?!

Jag har fortsatt läsa igenom min skoldagbok från mellanstadiet, och…jag kan inte hålla mig längre. Jag MÅSTE posta ett utdrag! Jag är seriöst helt kär i mig själv som barn.

Utöver mina artistic mishaps: Futurekids, alltså. För er som inte gick på hightech innerstadsskolor kan det vara värt att veta att Futurekids var (på 90-talet alltså, säkerligen får dagens framtidsungar haxa Perl eller något annat trevligt) en institution som samarbetade med skolan om att utbilda framtidens datornördar. Det låter väldigt fint, men i ärlighetens namn minns jag inte att vi gjorde särskilt mycket mer än att rita fula grejer i Creative Writer och spela Backpacker. Jag undrar vad det är för databas jag pratar om liksom? En…mapp, måhända? Jag blir i alla fall väldigt imponerad av hur internets jag var innan jag ens hunnit fylla nio:

Så. Jag ska försöka hålla mig ifrån att posta fler “I WAS A CHILD GENIUS!!!!”-inlägg nu, jag vet att det är ungefär lika kul att läsa om som det är att tvingas gå igenom en hel familjs semesteralbum. Men ändå!

Jag kom just på att jag drömde en sexdröm i natt. Om datorer. Jag spelade Civ 1, tror jag, och någon kom och uppgraderade hela min dator. Jag blev helt otroligt upphetsad! Inget regelrätt sex utspelade sig ens, det bara låg i luften. Haha. Jag är verkligen inte frisk.

Spelade Monopol igår i alla fall, och avslutade min karriär thusly:

Jag vet, jag vet, det är helt sjuuukt ute att driva med modebloggar, men jag kom inte på något annat vettigt sätt att peppa min nördtröja som kom med posten idag! Så, to cut to the chase:

Foto: iDCIK

Tröja, despair.com
Halsband, madewithmolecules.com
Jeans, min mamma
Miniräknare, Texas Instruments
Finurlig uppsyn (privat)

Okej, internets; vem har inte velat bli intervjuad fo real någon gång? Alla som förnekar att någon gång ha OKEJ-tidningsintervjuat sig själv i huvudet är en damn liar, I say. Därför är det så sjukt pepp att ha blivit intervjuad i egenskap av internörd over at Orchidpussy! Jag vet, jag vet, bilden är sjukt gammal (anno 2004 tror jag?) men det var den nördigaste jag hade. You like it.

Nu blir det lite väl mycket nörderier här, men jag gjorde ett “vilken sorts ingenjör är du”-test på kth.se. Klart som fan att jag ska låta ett internettest bestämma åt mig! Det är ju Framtiden om något! Först “personlighetsanalysen” (ooooh):

Alltså ursäkta, men sista stycket får mig att framstå lite som en psykopat. Jag har faktiskt vänner! Och inte bara i mitt huvud! Och jag har extremt lågt tålamod med blyga människor! Jag är inte en wallflower! Guh. Nåväl, onto the real stuff:

Rätt klockrent ändå. Men Öppen ingång? Misstänker att alla får den rekommendationen. Det är typ KTH:s mellanmjölkslinje.

Jag beställde just den här tröjan:

Alla som fattar kan ju skratta genom-näsan-style med mig. “It’s funny because it’s TRUE!”

Diskussioner om Einstein under fysiklektionen idag gav denna bild:

För att vara en total idiot på Photoshop tycker jag ändå den blev rätt fin. Glädjen i hans ögon, liksom. Den ger allt. Sen att handen tillhör någon random ladyboy är liksom sekundärt?

Labbade igår! Vi fick instruktionen av vår labassistent att utföra Sammanblandandet Av Illaluktande Skit i dragskåp, trots att lukten relativt sett inte var särskilt påträngande (i jämförelse med, t.ex., ammoniak). “Varför?” frågade Nyfiken Tjej. “Ni får cancer och dör” blev svaret. Tydligen är 1-bromobutan något som man ger till möss för att de ska få cancer, i forskningssyfte. Och nu skulle vi tillsätta en kubikcentimeter av detta i ett jävla provrör? Oh hell no! Självklart fick alla panik och kallade den onda flaskan för “cancern” resten av labben. Det finaste var ändå att Gabriel hällde ungefär en deciliter av Cancern över sin hand, utan handskar. “Cancern har vält! Stand back!”

Ibland innehåller mitt liv lite väl mycket action.

Idag hade jag kemitenta. Det är svårt att säga riktigt hur det gick, men på en av frågorna svarade jag ungefär “Jag vet inte. Den här stolen är obekväm.” Jag funderade på att skriva en haiku eller att rita en fin bild, men man vill ju inte spela Allan va! Förresten ritade jag ett par sjukt söta vattenmolekyler för ett tag sen:

Vill man inte bara krama och klappa på dem liksom? De bara vänder sina fria elektronpar mot kopparjonen, helt på egen hand! Gullegull! ^___^

Jag tror att det här basåret har gjort mig galen.