Jag hade säkerligen kunnat stanna kvar på vandrarhemmet och hängt med det lilla gänget stoners som höll i stället (de var för stenade för att ta emot vår betalning när vi kom dit, och låg mesta delen av tiden i ett gäng saccosäckar och kollade på South Park), men något inuti mig ville till Camden Town och vandra runt. Det värsta som finns, sett ur en plånboks synvinkel, är att “bara vandra runt” med en ospecifierad mängd pengar på kontot.

På fyra timmar hann jag köpa två sorters konstig choklad, en påse chips, tre tidningar, två “roliga underlägg” (wtf?), tre koppar kaffe, en pirog, en mjukdjursvariant av syfilis och ett par illrosa hörlurar från Skull Candy. (Jag höll på att köpa en skylt med texten “You say ‘chocaholic’ like it’s a bad thing!” men hejdade mig i sista sekunden.) Note to self: elektronik är nog bäst köpt efter mer eftertanke än “oooh, shiny!”. Jag har nu ett par hörlurar som fungerar som ett skruvstäd runt mitt huvud och som dessutom är för små för att kunna bäras runt halsen ens i dess största läge (ja, jag har testat – de blir till en neonrosa attacksnara runt halsen). De är i alla fall snygga, right?

• Man kan andas på Fabric, och inte bara vid dörren. Istället för att springa ut var femte minut för att ta luft (och således bli instaförkyld) kunde man stanna kvar på dansgolvet och njuta av något som jag tror kallas för vettig ventilation.
• Ljudet får en inte att vilja ta livet av sig med en pickaxe to the brain. I Stockholm känns det alltid som att folk drar upp basen till absurda nivåer som får flimmerhåren i halsen att vibrera så våldsamt att man till slut hostar ur sig en halv lunga innan låten ens är slut. På Fabric är ljudet högt, men behagligt! Som att ha sex i öronen, fast skönt.

• Vatten finns tillgängligt. FÖR FAN. Ska man dansa i mer än tjugo minuter till monoton musik behöver man, t.ex., inte dö av uttorkning för att det inte finns en enda vattenkran i hela byggnaden. Jag har gått hem från ett flertal rave (eh ja, jag har varit en sån där person som sprungit runt i skogen och viftat med glowsticks i händerna – more on that nån annan gång) för att det inte funnits ett enda handfat i närheten som fått plats med en vattenflaska under kranen. Vad gör man liksom, lapar upp sin egen svett? På Fabric hade de iaf awesome kranar och därtill oändligt många vattenflaskor till försäljning i baren.

Sen att vi stod i kö i en timme utanför klubben följt av en halvtimme garderobskö, och att ett hundratal personer med biljetter inte kom in för att de tryckte in för mycket folk, well…det känns så sekundärt för min upplevelse, ya know? Bara det att se en e:ad kille utan tröja ligga och hångla med sig själv i en soffa gjorde ungefär halva min kväll.

Aleks och jag i Göteborg i början av 2004. Ack, minnen…

Senare på kvällen satt vi och IRCade om Aleks stundande resa till London för att gå på dnb-spelning på awesomeklubben Fabric. Efter att ha beklagat mig över att Stockholm är tråkigt och grått sa Aleks till slut “men, häng med då?” Jag började kolla biljetter mest for the lols, men tänkte någostans ändå att…varför inte? Jag har ändå ingenting att göra den närmaste månaden bortsett från att sitta och bli tjock på julgodis; jag kan lika gärna avsätta 48 timmar till att hoppa runt i neon och fika i Camden. Sure, jag borde plugga, men två dygn är ju knappt fem sidor i matematiktid!

Så, jag köpte en flygbiljett. Ibland äger det att vara vuxen och kunna bestämma själv vad som är vettigt att göra – även om det mesta delen av tiden innebär något annat än att boka in spontanresor till London.

För övrigt behöver jag sluta äta skräpmat varje dag. Ska bara ner till Alviksgrillen först.

Jag + vänner, inom kort.

Alltså jag är KÄR i M.I.A. Inte friendcrush-kär utan KÄR-kär. Hon är så jävla bra! Och snygg! Och ah! Ah. Jag är ju inte direkt känd för att upptäcka musik direkt när den kommer ut så det är väl ingen överraskning att jag upptäckte låten Paper Planes typ förra veckan, haha, men den är så braaaaa. Sen Youtubar man lite och hittar en video från hennes uppträdande på Letterman i höstas, och liksom…wtf? Sen när är LJUDET av pistolskott tabu i landet där det ses som en mänsklig rättighet att bära vapen? Jag är förvirrad.

För övrigt försöker jag distrahera mig själv från skolarbete och har därmed gjort ett nytt Johari Window. Ni vill bidra.

Les Sucettes är alltså en låt skriven av Serge Gainsbourg för France Gall när hon var 18 år gammal. Den handlar om en tjej som älskar lollipops (loli, haha!). France fattade inte undertonen av OMG FELLATIO när hon spelade in den och blev tydligen mycket upprörd av det hela när hon fick reda på vad resten av världen redan fnissat åt i flera veckor. Säga vad man vill om Gainsbourgs gubbsjuka; det är en otroligt catchy låt. Och seriöst, de enorma mänskliga slickepinnarna? Hahaha. Genius.

Jag är även kär i ena tjejen i Nouvelle Vague, hon som gör de där axelrörelserna när hon uppträder och verkar bli helt rosig om kinderna av att få stå på scen och sjunga new wave-covers.

Jag borde göra en lista på alla människor jag är avståndskär i (inkluderat friend-crushes) och skicka ut brev till dem eller något. Som jobbansökningar fast med roligare meriter, som t.ex. att jag är ett asbra TV-spelssällskap och att jag har sjukt bra filmsmak. Och att jag dricker te utan mjölk och socker. Och att jag är bra på att färga folks hår, men inte mitt eget.

Typ så.