Livet

Förresten gick strömmen tidigare ikväll, i ungefär 1½ timme. Tydligen hade något coolt exploderat någonstans. Spännande! Jag reagerade som man alltid reagerar när strömmen går och tände typ åttio små ljus runt om i lägenheten, trots att solen inte ens hade gått ner än. Något slags apokalypsförberedelseinstinkter, säkert. “Om zombies anfaller mig nu kan jag i alla fall försvara mig med PARAFFINLJUS!”

När jag tänder ljus (vilket händer 1) under ett strömavbrott, 2) under Earth Hour) återkommer alltid samma corny tankemönster till min lilla veka 2000-talshjärna. Jag börjar tänka att “oooh, såhär levde folk på 1800-talet när de inte hade elektricitet och datorer och TV! Jag är så in touch med mina rötter just nu!” Som att mina förfäder ofta fann sig i en situation där de var ensamma och uttråkade i en funkislägenhet som inte blivit städad på tre veckor. Jag tänker dessutom alltid att jag borde göra något “som folk brukade göra istället för att kolla på TV”, typ läsa en bok och försöka att inte få migrän för att ljuset är för svagt. Av någon anledning verkar jag tycka att det är otroligt värdefullt att låtsas som att jag inte, t.ex., har en ficklampa.

Fatta hur awesome det hade varit om folk hade Twittrat på den här tiden.

Den här gången gav jag dock upp efter ungefär fem minuter och effektiviserade gammal Javakod på min laptop istället. Civilisationen – Pretentionerna, 1 – 0.

Efter en månads förberedelse på navelpiercing har min och Johans challenge tagit en intressant vändning. En något antiklimaktisk sådan, dock. Han tog helt enkelt en öl på eftermiddagen igår med motiveringen att han hade “planerat det länge” (något som jag anser vara taktisk bullshit för att försöka dölja faktumet att han gav efter för suget tre dagar innan challengen skulle ta slut, men men).

SÅ. Ingen 90-talspiercing för mig, men väl supah sexy läpp-piercing för Johan. Haha. Och eftersom det är jag som väljer smycket skulle jag bara vilja klargöra att…

…nej, jag har ingen nåd.

Prussian Blue fick mig osökt att tänka på en aerobicsledare jag haft sammanlagt tre gånger nu. Hon är ganska awesome och pepp, och kombinerar de vinnande koncepten headset och hög musik med varandra på ett sätt som ger ganska underbara resultat.

När man aerobicsar är det kutym att ledaren pekar åt hållet man ska samtidigt som de ger en verbal instruktion, typ “kick” eller “snurr”. Just den här ledaren är inget undantag, och ofta hör man hennes breda skånska formas till välkända peppfraser som “high kick” eller “high jump”. Problemet är bara det att skånskan, i samarbete med ovannämnda volym gör att varje “high” låter som “heil”. Och med ett visst mått fantasi gör detta även “kick” till “Hitler”.

Tanzen Adolf Hitler!

Vi hoppar alltså från sida till sida i takt till Eurodance Remixes 2007, samtidigt som en söt skånska säger “Heil Hitler! Heil Hitler!” om och om igen. Med ett brett leende på läpparna.

Hur kan man INTE gilla friskis?

Jag har börjat träna, igen. På riktigt. Inte tio hopplösa armhävningar på mitt dammiga trägolv varannan dag, utan gammal hederlig Friskisträning ungefär tre gånger i veckan. Aerobics är min nya grej, och jag har lärt mig älska svetten som allt som oftast droppar från mitt hår ner på golvet i små pölar som jag försöker att inte halka i. Att se att jag faktiskt har antydan till biceps gör mig helt hög! Jag har dessutom börjat tycka det är roligt att äta nyttigt och sova regelbundet. Vad i helvete?

Jag måste erkänna att Friskis ibland känns lite som ett väckelsemöte när man står i en ring runt någon och viftar med armarna i en timme..

Jag har ganska svårt att inte överdriva när jag hittar en ny syssla jag gillar. Jag nördar ofta in mig på småämnen och ältar dem intensivt under en viss tidsperiod för att sedan hitta en ny obsession. Detta gäller inte bara intresseområden, för övrigt; jag har hittat många älsklingar i fruktdisken som jag dejtat with a fiery passion i mågra månader, för att sedan dumpa dem för något Nytt och Fräscht. En tid var jag helt besatt av röda paprikor och åt dem som äpplen ett par tre gånger om dagen. En månad senare kunde jag inte överleva utan minst femton mandariner om dagen (på riktigt, mina händer blev nikotingula av allt skalande!).

Jag hoppas att jag på något sätt lyckas hålla fast vid min nya fästmö Sunt Liv ™ och att jag inte typ, blir beroende av maränger och ligger på soffan till fyra på eftermiddagen. Samtidigt vill jag verkligen inte vara den där jävla hurtbullen som tackar nej till en öl för att det har för högt GI (whatever that means). Är det möjligt att hitta en gyllene medelväg och förvandla besatthet till livsstil?

Jag kanske borde bli buddhist.

Jag har just gått med på att pierca naveln om min vän Johan klarar av att hålla sig ifrån alkohol i en månad. Om han misslyckas ska han pierca läppen.

Jag känner mig “lite” nervös inför utfallet av den här utmaningen.

Då jag igår fick ett välpaketerat litet brev innehållandes två kisstrattar tyckte jag att det kunde vara en god idé att uppdatera Mr Blawg med resultatet från tävlingen. Jag är mycket imponerad av alla bidrag; jag själv har knappast något riktigt juicy att bidra med i en sån här tävling, faktiskt. Det enda jag kan tänka mig är att jag har en tendens att kissa på mina fötter när jag är full, men hey…det gör väl alla?

Nåväl. Då jag själv är en sucker för humiliation var det en speciell historia som fick mig att skratta lite extra högt (samtidigt som jag sa “awwwww!” och knöt mina händer i djupt medlidande, såklart): fotbollskisshistorien. Gympaångest och kiss i en välorkestrerad symfoni leder till att jag enväldigt utser min kära vän Leks till Vinnare av Kisstratten!

Aleks tyckte att jag skulle hitta en bild på henne där hon såg skamsen ut, men jag bidrar istället med denna klassiska festivalbild på oss två från 2006. Awww.

Dock skulle det vara förfärligt nedrigt av mig att inte ge lite recognition till några andra fantastiska kisshistorier, i form av tröstpris. När jag gjorde min beställning från Lunapads slängde jag nämligen även med lite awesome klistermärken med motivet “I <3 my period” (blod är coolt, okej?). Elin J kan vänta sig ett sådant i posten, och så även anonymiz om hon känner för att mottaga ett solklart bevis på sin hemliga identitet till hela sin bekantskapskrets. Haha. (Annars får du säga till, så ger jag mitt übersticker till någon annan!!!)

Jag får rätt ofta höra att jag är mer som en kille än som en tjej. Jag pluggar data i en klass med 95% killar, jag känner ingen inneboende craving för att gifta mig, jag gillar politiskt cp-inkorrekt internethumor…the list goes on. Det är inte som att alla remarks om min manlighet är oprovocerade heller – snarare tvärtom. Jag brukar driva rätt ofta med faktumet att jag inte är brudig, eller understryka hur mycket jag hatar kjolar åtminstone femtio gånger varje sommar.

Och det är där jag börjar känna mig ganska mycket som en Dålig Människa. Eller Dålig Feminist Extreme, åtminstone. Jag tar det som en komplimang varje gång någon säger “höhö, du är ju nästan som en kille”, och lackar ur om någon på något sätt drar uppmärksamhet till mitt kvinnliga genus. Det sistnämnda kanske inte är så förvånansvärt uppseendeväckande, men att kategoriskt föredra manliga egenskaper framför kvinnliga? Wtf? Är jag Dick Masterson eller?

Och det slutar liksom inte där heller. Jag misstror “tjejiga” kvinnors intelligens allt som oftast och antar from the get-go att vi inte har något gemensamt utöver tuttar och eventuellt månatligt fittblod. Jag är den där idioten som blir seriöst förvånad när jag är i ett sällskap med tjejer och alla inte diskuterar schampo! Vad är det med mig? Jag börjar förstå varför jag är så sjukt dålig på att bli tillsammans med tjejer. På något sätt tror jag att jag är rädd för dem också; som att de dömer mig och tänker “SHIT VILKEN LAME DAGENS-OUTFIT HON HAR” varannan minut. Är det en försvarsmekanism eller något?

Frågan är nu: hur gör jag för att sluta vara ett sånt as och börja uppskatta mina fellow fittbärare? Förslag emottages tacksamt.

Efter fyra dagars hejdlöst festande och en hel del samvetslös internetshopping börjar plånboken skrika efter uppmärksamhet. Kanske var det inte helt hundraprocentigt awesome att köpa saker för tusen spänn på ThinkGeek (okej, vem försöker jag lura, koffeinhaltiga tuggummin var typ den bästa investeringen of my life – men ändå!).

Med anledning av detta (och att jag tänkte köpa biljetter till Sensation White imorgon) känns det som en bra idé att leva frugalt och kristligt i åtminstone en vecka. Hence: nudelveckan. I en vecka ska jag motstå impulsen att köpa sushi, eller ens en falafelrulle, när jag sitter i skolan till sent och känner hur magen börjar tala i tungor. Jag kommer gå runt med åtminstone ett paket snabbnudlar i väskan at any given point och festa på dessa om det behövs. Det enda jag kommer äta under denna vecka kommer alltså vara frukt (hej skörbjugg annars), nudlar, och eventuell tidigare köpt hemlagad mat.

Kanske är det dags att börja gå runt i säckväv och plastpåsar också?

Unrelated note: Jag blev tydligen nominerad till Stora Bloggpriset för någon månad sen av någon vänlig själ i bloggpanelen. Aww! Den enda jag känner ens remotely i panelen är Hanna Fridén, så; tack Hanna, om det var du!

Jag har alltid tyckt att det är sjukt drygt att vara tjej i urineringssammanhang. På äckliga toaletter måste man ha feta lårmuskler för att lyckas manövrera benen tillräckligt brett isär, utomhus får man blåbärsris och fästingar i fittan, bär man overall (vilket jag gör då och då, som den tönt jag är) måste man i princip klä av sig helt för att kunna sätta sig på toaletten. Allt detta för att man har ett lite för kort urinrör. Det suger!

Många webstores har kommit med produkter som syftar till att lösa detta problem; P-mate, t.ex., var jag rätt sugen på att köpa ett tag. Nackdelen med P-maten är dock att den är en engångsprodukt gjord i kartong, och jag är en hippie som inte gillar slöseri när det kan undvikas. Andra affärer fraktar inte till Sverige, eller avkräver töntigt höga kostnader för att göra det.

Imagine the bliss, då, när jag nyss märkte att fantastiska Lunapads har kommit med en ny produkt som heter pStyle! Den är i hårdplast och kommer i flera olika färger (for that fashion statement man bara måste göra när man kissar ståendes). Jag köpte en rosa, för liksom…kawaii supah cute! Osv.

Först efteråt insåg jag att rosa förmodligen innebär…skärt. Och att skärt ligger ganska nära min egen blaskiga hudfärg. Och att folk kanske blir “lite” förvånade av att se en tjej hala fram något hudfärgat ur jeansen på festivaler. Haha. Nu vill jag kissa i varende gatuhörn, bara för att se folks reaktioner! Kanske crossdressa lite också när jag ändå håller på. A gender bender is me!

Jag har ingen nyckel till tvättstugan. Detta är ett relativt gammalt problem; jag tror att det härstammar från den gången mitt ex Johan fylletappade min ena nyckelknippa någonstans i Norrköping. Det har egentligen alltid varit ett ganska irrelevant problem för mig i vardagen, i och med att jag haft nyckel till själva tvättstugedörren och bara inte kunnat boka någon tid med min bokningsnyckel, men… Nu har de tydligen bytt bokningssystem här nere. Och jag kommer inte in.

Det mest uppenbara här vore kanske att gå till fastighetsskötaren och få en ny nyckel. Och ja, det hade jag också tyckt, om det inte vore så att hans enda mottagningstid sammanfaller med den enda lektionen jag har i veckan som är sådär absolut 100% obligatorisk. Tvätta eller få A i en kurs, liksom? Inte ett svårt val för en nrrd som jag.

Detta medför dock att jag börjar, well, få slut på saker att ha på mig. Jag har börjat krångla mig in i tröjor som slutat passa för flera år sen, bara för att allt annat luktar Unken Meidi. Jag ser lite ut som en stoppad korv med djupt missanpassat fashion sense.

Det är tur att man han en mamma man kan snylta på.

Definitionen av en hjärtattack: gå till en kontrollskrivning i differential- och integralkalkyl utan några som helst pretentioner att klara den, få förvånansvärt lätta frågor och inse att man har en god chans att lyckas om man spikat de frågor man kunde tekniken till, springa hem i vild panik för att kolla facit, inse att det står 15pi/4 och inte 11pi/4 som man själv skrivit, vara deprimerad i en hel kvart, sedan få reda på att det är FEL I FACIT och att man själv skrivit rätt.

[15:52:27] <@Meidi> VAD SVARADE HAN
[15:52:29] <@Meidi> AHHHHHHHHH
[15:52:30] <@Meidi> :D
[15:52:42] <@slemming> Meidi:   “Tack för uppmärksamheten!”
[15:52:42] <@slemming> “Jag skall korrigera felet.”
[15:52:47] <@Meidi> JAG ÄLSKAR SERGUEI

Om jag inte redan satt ner skulle jag behöva sätta mig ner.

När jag var i London hade jag inte bara väldigt roligt; jag hade också ganska…well, tråkigt. Okej – oändligt tråkigt. Detta inte på grund av stan i sig, utan på en pengamedvetenhet som några veckor tidigare fått mig att boka hemresebiljetter ett halvt dygn senare än mina resekamrater. Det är ju inte direkt en katastrof i sig att vara ensam i en stad man inte känner till, men när det handlar om ett så drygt antal timmar (för länge för att bara fika bort tiden, för kort för att verkligen hinna göra något vettigt) känns det svårt att komma på bra aktiviteter att förlusta sig med.

Jag hade säkerligen kunnat stanna kvar på vandrarhemmet och hängt med det lilla gänget stoners som höll i stället (de var för stenade för att ta emot vår betalning när vi kom dit, och låg mesta delen av tiden i ett gäng saccosäckar och kollade på South Park), men något inuti mig ville till Camden Town och vandra runt. Det värsta som finns, sett ur en plånboks synvinkel, är att “bara vandra runt” med en ospecifierad mängd pengar på kontot.

På fyra timmar hann jag köpa två sorters konstig choklad, en påse chips, tre tidningar, två “roliga underlägg” (wtf?), tre koppar kaffe, en pirog, en mjukdjursvariant av syfilis och ett par illrosa hörlurar från Skull Candy. (Jag höll på att köpa en skylt med texten “You say ‘chocaholic’ like it’s a bad thing!” men hejdade mig i sista sekunden.) Note to self: elektronik är nog bäst köpt efter mer eftertanke än “oooh, shiny!”. Jag har nu ett par hörlurar som fungerar som ett skruvstäd runt mitt huvud och som dessutom är för små för att kunna bäras runt halsen ens i dess största läge (ja, jag har testat – de blir till en neonrosa attacksnara runt halsen). De är i alla fall snygga, right?

Så, jag åkte till London för att gå på klubb. Det kanske låter lite som att åka till Skövde för att köpa mjölk, men tro mig; det var värt varenda krona. Det är inte varje dag man får dansa sönder nerverna i fötterna (ja, jag har tappat känseln i mina tår, what gives?) till högklassig dnb i en enorm klubb – speciellt inte i Stockholm. Faktum är att jag inte varit ute och dansat i Stockholm en enda gång sen jag började på KTH. Det kan för all del bero på att jag finner det lite mer roligt att nörda runt på internet these days, men följande skillnader mellan Fabric och your average Stockholmsklubb kan också ha spelat in:

• Man kan andas på Fabric, och inte bara vid dörren. Istället för att springa ut var femte minut för att ta luft (och således bli instaförkyld) kunde man stanna kvar på dansgolvet och njuta av något som jag tror kallas för vettig ventilation.
• Ljudet får en inte att vilja ta livet av sig med en pickaxe to the brain. I Stockholm känns det alltid som att folk drar upp basen till absurda nivåer som får flimmerhåren i halsen att vibrera så våldsamt att man till slut hostar ur sig en halv lunga innan låten ens är slut. På Fabric är ljudet högt, men behagligt! Som att ha sex i öronen, fast skönt.

• Vatten finns tillgängligt. FÖR FAN. Ska man dansa i mer än tjugo minuter till monoton musik behöver man, t.ex., inte dö av uttorkning för att det inte finns en enda vattenkran i hela byggnaden. Jag har gått hem från ett flertal rave (eh ja, jag har varit en sån där person som sprungit runt i skogen och viftat med glowsticks i händerna – more on that nån annan gång) för att det inte funnits ett enda handfat i närheten som fått plats med en vattenflaska under kranen. Vad gör man liksom, lapar upp sin egen svett? På Fabric hade de iaf awesome kranar och därtill oändligt många vattenflaskor till försäljning i baren.

Sen att vi stod i kö i en timme utanför klubben följt av en halvtimme garderobskö, och att ett hundratal personer med biljetter inte kom in för att de tryckte in för mycket folk, well…det känns så sekundärt för min upplevelse, ya know? Bara det att se en e:ad kille utan tröja ligga och hångla med sig själv i en soffa gjorde ungefär halva min kväll.

Jag har börjat med en sån där grej som folk typiskt gör efter nyår: jag har börjat träna! För er som inte umgåtts med mig det senaste halvåret kanske det är en nyhet att jag ens slutat träna, men eh… KTH äter tid. Liksom, hur förväntas man hinna röra på sig när man måste gå på så många pubar?

Jag har i alla fall klara mål den här gången; 100 armhävningar och 200 situps ska jag klara av då jag gått igenom de ovan länkade träningsprogrammen. Sex veckor säger siten – jag är lite skeptisk. Jag har liksom kunnat göra 20 armhävningar som max ever in my life, och även de var på knä. Men hey, drömmen är fortfarande att bli Sarah Connor, så varför inte prova?

KTH-bubblan gör även att jag hamnat i ett slags bloggvakuum de senaste månaderna där jag inte riktigt är medveten om all drama som kokar runt mig, och oftast är det skönt. Ibland är det dock synd att missa att en vän skrivit en formidabel krönika, och man blir hemskt glad över att man råkar halka in på den av en slump.

Jag kan väl inte säga annat än “amen!” åt Annikas betraktelse gällande denna fallna förebild. När jag var 13 läste jag Fittstim för första gången (och sedermera typ en gång i veckan därefter), och jag gör en klar skillnad mellan dåvarande Linda och nuvarande Linda. Linda Norrman Skugge och Linda Skugge. Bara namnändringen känns ganska beskrivande för hennes personliga utveckling. En stympad identitet.

Jag träffade Aleks igår, och reminiscade lite (ok, mycket) över tiden då vi var Galna Tonåringar och sprang runt på fester och festivaler stup i kvarten. Vår gemensamma slutsats verkade bli något i stil med “gah, varför gör vi inte sånt längre?!” följt av räkningsbetyngda vuxensuckar och nostalgiglansiga blickar. Rutiner och plikter har blivit något lite mer motiverat när åren har gått (inte minst känns det ganska bra att kunna bestämma själv när man ska lägga sig, även om det leder till komplikationer à la förra blogginlägget), men en del av kroppen saknar ändå att flänga runt utan mål och mening och hälla i sig äcklig alkohol. Jag är väldigt bra på att romantisera det förflutna.

Aleks och jag i Göteborg i början av 2004. Ack, minnen…

Senare på kvällen satt vi och IRCade om Aleks stundande resa till London för att gå på dnb-spelning på awesomeklubben Fabric. Efter att ha beklagat mig över att Stockholm är tråkigt och grått sa Aleks till slut “men, häng med då?” Jag började kolla biljetter mest for the lols, men tänkte någostans ändå att…varför inte? Jag har ändå ingenting att göra den närmaste månaden bortsett från att sitta och bli tjock på julgodis; jag kan lika gärna avsätta 48 timmar till att hoppa runt i neon och fika i Camden. Sure, jag borde plugga, men två dygn är ju knappt fem sidor i matematiktid!

Så, jag köpte en flygbiljett. Ibland äger det att vara vuxen och kunna bestämma själv vad som är vettigt att göra – även om det mesta delen av tiden innebär något annat än att boka in spontanresor till London.

I ungefär hela livet har jag haft svårt att sova som en vettig människa. När det är meningen att man ska bli trött och lägga sig vaknar min hjärna till liv och hittar massor av intressanta saker att tänka på; sängen känns tråkig och ologisk och förblir ickesoven i (trots tappra försök) tills suddet mellan natt och morgon har börjat infinna sig.

Jag vaknar trött, sliten och förbannad på vad det nu är för högre makt som hittat på att jag ska gå upp tidigt, och tillbringar resten av dagen i ett zombielikt tillstånd där varenda liten horisontell yta påminner mig om min ljuva säng. Allt detta med ett enda litet hopp om att åtminstone vara trött när kvällen till slut kommer – men icke! Samma cykel repeteras om och om igen kommande veckor, med vissa försök till damage control. Vara vaken ett dygn för att man har vaknat efter klockan sex på kvällen? Check. Sova två timmar före en morgonföreläsning? Check. Ta en “powernap” som varar i fem timmar? Check.

De senaste månaderna har min kropp dessutom dragit på sig en jobbig ovana att helt strunta i att mitt psyke har alla intentioner att gå upp på morgonen. Inte bara försätts jag i ett komaliknande tillstånd som gör att jag varken hör alarmklockor eller brandlarm; min kropp har dessutom tagit över en liten partition av min hjärna och satt den i arbete med att utföra illdåd på morgonen som gör att jag till slut sover till sent in på eftermiddagen!

Det fungerar såhär: jag ber en välvillig vän att ringa mig på morgonen för att försöka få upp mig (då jag sällan/aldrig hör mitt mesiga mobilalarm när jag ligger i sömnkoma). Vid sänggåendet har jag inga som helst planer på att försova mig eller hoppa över Det Där Viktiga Jag Måste Gå Upp För, men när samtalet kommer är det inte jag som svarar; det är den där lilla skärvan av mitt psyke som kräver MOAR SLEEP – det är Evil Meidi! Evil Meidi säger “ja, jag är vaken, jag ska bara gå och borsta tänderna” med en enorm övertygelse – för att sedan slänga på luren och sova i fem timmar till. Allt utan att jag har något att säga till om! Min kropp är för jävla smart!

Dock verkar det som att mina vänner är snäppet smartare. När jag fyllde år för ett par dagar sen fick jag nämligen den ultimata presenten av Alex: en Clocky. Detta är en klocka med hjul som hoppar ner från nattduksbordet och åker iväg i ilfart runt i lägenheten samtidigt som det ger ifrån sig helvetiskt irriterande ljud på något slags robotspråk. Man måste alltså släpa sig upp och FÅNGA dampklockan för att den ska sluta låta. Lägg till att den hotar en till livet med pistol, och det hade varit den perfekta fucking väckarklockan.

(Nu har jag faktiskt inte testat den än, men imorgon körs jungfruturen! Om detta inte funkar måste jag köpa ett Sonic Bomb Alarm och hoppas att mina grannar är förlåtande.)

Jag var på filmfestivalen ikväll, och såg Gonzo – filmen om Hunter S. Thompsons liv. Något jag verkligen älskar med filmfestivalen är publiken; det kan vara den mest fantastiskt civiliserade publiken in the EVER. Folk håller käft, prasslar inte, pratar inte, skrattar när det är lämpligt och applåderar när regissören är närvarande. Biohyfs är så underskattat! Jag har verkligen väldigt låg tolerans för ljud på bio överhuvudtaget. Om någon i mitt sällskap frågar mig något under visningen svarar jag inte; vid upprepade överträdelser hyschar jag argt och gör en mental note to self att inte ta med vederbörande på bio i framtiden.

Allt detta kanske kan fungera som en förklaring till varför jag ikväll höll på att kvävas av min egen saliv. Jag hade köpt lite mouthwatering awesomecandy i form av Mentos och Lakrisal att suga på under bion (för att inte drabbas av kariesbrist eller något annat otrevligt) och jag hade en av ovan nämnda Mentosar i munnen då jag insåg att min mun plötsligt bestämt sig för att svälja samtidigt som mina lungor bestämt sig för att andas in.

Jag vill för övrigt verkligen se den här filmen, för boken äger. Nån som vet om den är bra?

Saliven hade inte riktigt täppt till luftröret helt – det hade varit lite weird med tanke på att det är, liksom, vätska – men THE ALL-CONSUMING FORCE från mina lungor gjorde att det var snudd på omöjligt att inte börja hosta. Biohyfsad som jag är tänkte jag dock ändå att det säkert gick att lösa på något sätt som inte innebar att störa publiken mer än nödvändigt. Att försöka andas in normalt och sedan liksom andas ut med kraft (jag vet, jag är cp) gick knappt; när jag drog in luft i lungorna kändes det som att jag hade astma och/eller andades genom ett litet litet sugrör från botten av ett träsk. Att harkla sig gjorde bara hostreflexen starkare. Allt jag kunde tänka var “shitshitshit, varför kunde inte detta ha hänt under en film med mer action, då hade mitt fatala snedsteg åtminstone dränkts i ljudet av explosioner!” När jag väl gav efter (och började hosta som Joelbitar-Joel efter ett McDonaldsbesök) hade mina desperata försök att vara tyst resulterat i hostkvävningstårar över hela ansiktet.

Jag var inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här. Skeva prioriteter eller bara dåligt godisval?

Om man poströstar och sen dör innan rösten hinner räknas i det faktiska valet, räknas rösten trots att man är död? How about om man har fyllt i alla valsedlar, slickat igen kuvertet, och dör under tvåmeterspromenaden till valurnan? Kort sagt: har man rösträtt som död?

Att vara sjuk på vintern kan vara det sämsta i världen. Allt det här sovandet gör att man missar alla möjliga chanser att se solen (även om det skulle ha varit genom ett kilometertjockt regntäcke). Det känns lite som jag är fången i min egen lägenhet, vilket också förklarar att jag just nu sagt FUCKYOU till lymfkörtlarna och begett mig ut till mitt gamla stammiscafé Bönor & Bakat för att trycka i mig lite paj. Sängliggande får mig att ḱänna mig så värdelös.

Jag vill mest bara stirra in i en lysrörslampa just nu och låtsas att det är ljuv och underbar sommar, och att jag ligger ute på en gräsmatta och läser böcker.

Trots min sistaminuten-taktik som beskrevs i gårdagens blogg så blev jag faktiskt till slut klar med programmeringsläxan. En av uppgifterna som skulle redovisas idag gick ut på att koda en låda (okej, en rektangel – whatever) innehållande en massa bollar cirklar med slumpmässiga färger och hastigheter som studsade runt i ovan nämnda låda.

Nej, mina bollar är inte halva, Java håller på att rita ut dem. Skyll på Java!

Det är smått otroligt att se hur många olika sätt man kan lyckas göra fel på en uppgift. Bara det att bollarna ibland klumpar ihop sig i rader och liknar bouncingSticks mer än bouncingBalls är rätt exotiskt. Att sedan en testkörning lyckas få till Schrödinger’s Balls – bollarna flimrade in-ut-in-ut-in-ut ur lådan i ljusets hastighet – gör att man inte kan göra annat än att förundras över Java och dess allsmäktiga kraft att få en att bli galen.

Sen att överdrivna repetitioner av ordet BALLS under 5+ timmar framkallar en alldeles speciell typ av humor är väl inte direkt någon överraskning. Kanske.

Det finns få saker som är så mysiga som att sitta i en nästan övergiven KTH-korridor klockan ett på natten och plugga programmering. Munnen tuggar godis och sväljer cola, ögonen hoppar frenetiskt fram och tillbaka över skärmen. Någon ensam stackare i en av terminalsalarna sisådär tjugo meter längre bort visslar för sig själv, och ger då och då ifrån sig en djup suck riktad till ett buggande JavaScript.

Den senaste tiden har jag gjort det till mitt personliga livsmål att bli bäst i världen på Frozen Bubble; detta tidlösa spel! Det sista jag ser innan jag somnar är bubblor, och jag har fått en märklig tendens att se bubbelliknande mönster i allt omkring mig. Typ grafer och annat matterelaterat.

Vagina or bubbles?

Jag började sedermera undra vad det är som gör Frozen Bubble till ett så enormt beroendeframkallande spel. Det är inte så att gameplayen förändras något enormt från omgång till omgång; det är liksom…skjuta bubblor. Om och om igen. Ändå klockar jag nog in på ungefär en timme speltid om dagen den här veckan.

Är det något slags underliggande ordningsbehov? En oöverkomlig vilja att sortera saker efter färg och sedan städa upp dem? Vad säger du, Tanja?

I helgen impulsköpte jag en ny liten bebis vid namn Asus Eee 901 (den har verkligen samma effekt på folk som en bebis också; alla vill komma fram och gulla med pyttetangentbordet). Den är OMGJÄTTELITEN och har en batteritid på över 9000 år. I samband med detta tänkte jag att jag kanske skulle ge Linux en chans – det var trots allt senast nån gång på 90-talet jag brottades med det. Att jag dessutom fortfarande har en rätt huge mama till ThinkPad med Windows XP hemma gör liksom att det inte ens behöver vara en nosedive in i terminalfönstret utan möjlighet till internethjälp.

Så, enligt rekommendationer från mina fellow nurdz på Data blev det Ubuntu som installerades. Enligt mina fellow nurdz på Data behövde man även rensa lite bland alla auto-installerade program som hängde med installationen, så de satte sig ner och haxade bort ungefär 1 gigabyte seemingly onödiga program.

Oväntat att jag vid nästa inloggning skulle mötas endast av en beige bakgrund och en muspekare utan några som helst möjligheter att navigera vidare? Värt att ta bort fönsterhanteraren.

Sammanfattningsvis känner jag mig i alla fall lite som att jag är på ett Häftigt Äventyr™, mer än att jag ligger i krig med mitt OS (som med t.ex. Windows Vista). Jag satsar på att bli super1337!

Ibland blir jag ledsen för att jag inte är ett supergeni med massor av pengar som kan gå på MIT. Om jag hade varit det kanske jag hade fått se den här killen live istället för att nöja mig med lågupplösta youtubevideos av hans föreläsningar. Och så kanske jag hade vunnit Nobelpriset och/eller blivit astronaut.

Man kan alltid drömma?

Att vara tjej på internet är alltid Exotiskt. Tjej på KTH också, för den delen. Att då sedan vara tjej på Data skulle kunna liknas vid att vara en utrotningshotad panda i en hamsteraffär på Fältöversten. Mot bakgrund av detta tolkar jag följande Facebookmail, skickat från Nån Kille som känner Nån Kille jag träffade i fem minuter på Sjöslaget:

Stalkers. Man får mängdrabatt på dem här borta. Den här killen ringer mig i alla fall inte åtta gånger mitt i natten?

Jag har fått en del önskemål på MOAR PICS i den här bloggen, och vem är jag att neka min ljuva bloggpublik? Nedan ser ni en bild på mig (från gårdagen, no less!) ur min absolut bästa vinkel, featuring bebismodet 2008:

Ja, jag har flätor. Ingen drog i dem på hela kvällen, helt otroligt!

EPISODE 1 – in which allt blir roligare om man låtsas att det är ett spel

Jag, Daniel och Jonas sitter och pluggar Linjär algebra (finns det något annat?). Vi har precis satt sista spiken i en uppgift om skärningspunkten mellan ett plan och en linje och konstaterat via facit att vårt svar blev 100% rätt.

“Yes, det blev rätt! Förstår du vad det här innebär? Vi är klara med kapitlet! Level up!” utbrister jag och high-fivar min kurskamrat. “Gud vad skönt. Tror du vi kan gå vidare till det där övningspappret hon gav oss förra lektionen?”

“Nä, det verkar sjukt svårt… Vi borde grinda vektorer ett par timmar och få upp vår xp innan dess,” påpekar Daniel.

“Sant, det är nog dumt att dra iväg på ett quest utan att levla ett par gånger först. Du får inte gå hem nu isåfall Jonas, vi behöver fortfarande bli healade av dina vektoralgebraskills!” Jag borstar bort en hög suddflisor från mitt anteckningsblock. “Fan, vi är världens bästa guild.”

ROLL CREDITS

P.S. Jag har pluggat i nio timmar idag, vilket gör att det är orimligt att förvänta sig ett välformulerat eller ens någotsånär normalt inlägg från min sida. Jag ber om ursäkt.

Någon gång under gårdagens maratonpluggsession i linjär algebra insåg jag än en gång att tentan i detta fantastiska ämne kommer att äga rum på min födelsedag den 17:e december. Det slog mig då att jag borde komma dit med partyhatt på huvudet och en tårtbit i en liten matlåda, för att…lulz. Oavsett hur tentan går då så vinner jag liksom!

Frågan är om man får göra det, dock, eller om tentavakterna tycker det blir “för distraherande” eller något annat töntigt. Personligen tror jag att blotta synen av en partyhattsbeklädd tentaskrivare (djupt försjunken i n-dimensionella vektorrum) skulle kunna bli en riktig pickmeup, i klass med Red Bull-och-kaffe-combon en klasskamrat hittade på härom dagen! Lägg till det att jag får äta tårta medan alla andra sitter med Pluggbananen, och…nej. Jag måste göra det!

Slå mig om ni läser det här någon gång i december och jag har bangat ur.

Följande miniscreenshot från IRCen kan väl allra bäst beskriva min reaktion på resultatet av en länkning Hanna gjorde till mig (i ett ganska tveksamt matchmakingsammanhang, no less) tidigare idag:

Jag har känt mig som en superstar när jag fått dagssnittet över 60, liksom. Det var länge sen jag sa “VA?!” framför datorn! Tur att IRC också fungerar som ett ganska mysigt lugnande medel:

För övrigt känns det nästan lite pinsamt att inlägget som låg högst upp i bloggen inför denna besökschock var inlägget om min asfula hemsida, haha. Lite som att få oväntat Gevalia-besök precis när man sitter och syr ihop sina gamla trasiga otvättade “b-league”-trosor. Eller något.

Varje gång jag går förbi den handskrivna skylten om V64 utanför grannskapets lilla tobaksaffär läser jag det som √64 och tänker “yes, en jämn kvadrat, det blir åtta! JAG KLARADE DET!”

I övrigt känner jag mig inte sådär superhemma i de här östermalmskvarteren. Alla är liksom rika, och verkar (att döma av alla övervakningskameror och “grannsamverkan mot brott”-stickers) tro att alla andra är ute efter deras grejer. Jag vill bara säga “lugna dig killen, jag vill varken ha din antika farfarsklocka eller dina dammiga minkpälsar”, men jag är rädd att det skulle kunna feltolkas. Istället sitter jag i självvald husarrest (när jag väl inte är i skolan) med IRCen igång och nudlarna i en skål bredvid mig.

Att jag känner mig obekväm kan även ha något med det att göra att en tjej på sushistället i Fältöversten skrattade åt mig häromdagen när jag försökte köpa en overpriced vegosushi – med kontanter. Eller att alla sales clerks är sådär jobbigt påstridigt övertrevliga och använder svengelska begrepp i stil med “super mega deluxe facial cream de la France that will make din hud jättenice”.

Nåväl, om max två månader är jag tillbaka på blå linjen. Prisa ghettoguden!

Jag, Emilia och Veronica i min klass har idag anmält oss till SM i programmering som äger rum den 4:e oktober. Hahaha. Detta är EXTREMT roligt. För att inse riktigt hur roligt det är skulle man kunna säga att det är som att delta i OS i fjärilssim när man bara kan koka kaffe. Det är helt uppenbart att vi kommer misslyckas fatalt, men på något sätt känns det ändå som att vi kommer vinna oavsett hur det går.

Det kan ha något att göra med att man får en gratis t-shirt. Vad vet jag?

Jag kom hem klockan åtta imorse. Jag brukar verkligen inte vara den som går hem sist, men igår kändes det bara 100% rätt. Det kändes även 100% rätt att hoppa i en hoppborg med en trasig fot, så min magkänsla kanske inte går att lita på sådär…hundraprocentigt.

Hur lagar man en dygnsrytm som är jättejättetrasig? Med sömnpiller och gaffatejp?

KTH är en egen planet på många sätt. Till exempel tror jag inte att jag har några vänner kvar utanför KTH-planetens eget gravitationsfält; jag har i alla fall inte sett något som helst spår av dem på ungefär en månad (måste jag börja schemalägga folk?). Plötsligt tillhör man en art vars habitatgränser knappast sträcker sig mer än någon meter förbi Valhallavägen, och som pratar ett språk som få utomstående tycks förstå (linalg och inda och Flottis, oh my!). Fritiden tillbringas i, believe it or not, årskursens egen IRC-kanal. Fritid är för övrigt något ganska exotiskt; eftersom man halkade efter i linjär algebra redan andra dagen i skolan tillbringas minst åtta timmar varje dag (utöver schemalagd undervisning) med panikplugg i KTHs lokaler.

Är assimileringen utförd till 100%? Stay tuned for another episode of Meidi och Vägen Till Examen.

P.S. Det är i alla fall roligt! D.S.

Min mamma hittade en gammal bild på mig anno 1990, som även kan fungera som ett ganska slagkraftigt “jag är mer data än du”-bevis:

Okej, jag skrev visserligen brev och haxade inte program, men…jag var tre och ett halvt år gammal! Haha. Dessutom minns jag relativt tydligt att jag kunde en del DOS-kommandon, i alla fall “cd ..” ! Otroligt avancerat.

Åh, 90-talet, var tog det vägen?

En (säkert inte alldeles unik) undran: varför förkortas Överskottsbolaget ÖoB? Överskotts-och-bolaget? Jag förstår inte.

Annars vill jag mest sova i tusen år. Jag somnade på bussen idag; något som verkligen aldrig händer mig vanligtvis. Jag vaknade först när vi skumpade in på någon ojämn jävel till väg och mitt huvud dunkades mot fönsterrutan upprepade gånger. Kanske har jag lärt mig att sova obekvämt under tågluffen? Har man sovit i ett sittsäte åtta timmar (och vaknat varje halvtimme av att ens rumpa har somnat) känns det som att man blivit en rätt epic överalltsovare.

Kan man jobba som det?

Johnny tipsade om ett vetenskapligt försök att göra den sämsta låten ever (återfinnes här). Och alltså…jag älskar den. Operarappen, den hysteriskt skrikande barnkören, banjon – allt! Vad säger det om min musiksmak?

För övrigt behöver jag sluta äta skräpmat varje dag. Ska bara ner till Alviksgrillen först.

Jag + vänner, inom kort.

Jag hatar verkligen mitt hår just nu. Det har blivit såpass långt att jag måste borsta det flera gånger om dagen för att inte få tovor stora som fotbollar, och let’s face it; något som kräver så mycket uppmärksamhet har jag varken ork eller tid till. Jag har liksom dödat alla plantor jag någonsin ägt, haha. Problemet är att jag är 1) för fattig för att gå till frisören, och 2) för dum i huvudet för att kunna klippa det själv. Och min resident hårtuktare Evelina (som brukar klippa mitt hår en gång i halvåret för ett paket mentolcigg) har flyttat till Skåne.

Jag har redan vant mig vid att se ut som Amy Winehouse varje morgon efter att jag tagit en kvällsdusch, ska jag bara släppa taget om alla pretentioner och skaffa Dreads Au Naturel också?

Igår under kvällens n0llepubrunda lyckades jag med något ganska fantastiskt. Något som verkligen sätter vardagen i perspektiv till vad som är bebloggningsvärt 4-real. På väg till kemisektionens klubblokal måste jag ha inhalerat osedvanligt kraftigt eller något, för jag kände plötsligt hur någonting liksom följde med andetaget och sögs ner långt ner i strupen. Sekunden efteråt hostade jag upp ungefär 95% av objektet i min hand. En fluga. Som fortfarande levde (och sprattlade), mind you.

Jag sköljde ner de amputerade flugben som fortfarande befann sig i min hals med kemisektionens sektionsdrink; organslask.

I övrigt kan kvällen beskrivas ungefär såhär:

Vi hade allmän kursinformation någon dag förra veckan, vilket mest innebar tragglande hit och dit om vilka matteböcker som skulle inhandlas och hur jobbigt allt snart skulle komma att bli. Hållningen blev mer och mer slokande och ögonlocken mer och mer tunga allt eftersom minuterna gick – fram tills dess att en liten glad man stegade fram till katedern och berättade att vi kommer få läsa den här kursen i höst. “Ja, alltså, det var från början inte meningen att kursen skulle ges, men sen blev det så, och alltså, vi har bara labbtillfällen mitt i natten i princip hohoho!” Artificiell muthafuckin intelligens och multiagentsystem. What! Klassens avmätta miner förbyttes genast i ett kollektivt :D med mungiporna någonstans över norra polcirkeln. Labba mitt i natten? Whatever – det här är framtiden! Det här är satans så 1337! Vi kommer få titta på små program som springer omkring och som har utvecklat en egen form av intelligens, ahhh! Oh my science!

Det känns som att jag har valt rätt linje.

Det är rätt spännande att komma hem och upptäcka att det smink man en gång i tiden hade ovanför ögat nu migrerat till något skönt ställe mellan nedre franskanten och kindbenen. Hur går det till egentligen? Är det små små svettdroppar som fungerar som något slags Klarälvsfors och för sminket längre och längre ner över ansiktet? God only knows.

Egentligen skulle man kunna föra något slags chart över hur långt sminket kommit i sin degraderingsprocess och på så sätt kalkylera hur länge kvällen fortskridit.

Stage 1: Din kajal har lämnat lustiga små avtryck i övre delen av ögonlocket som får dig att se ut som en lezen panda. Du rättar till problemet med ett fuktat finger; no biggie.

Stage 2: Din ögonskugga har bytt fas från fast till flytande och lagt sig tillrätta i ett mysigt streck rakt över ögonlocket. Du smetar ut strecket och hoppas att det funkar.

Stage 3: Upp har blivit ner och ner har blivit upp. Du minns inte att du gick hemifrån i corpsepaint och eyelinertårar – ej heller att du fått ett plötsligt utbrott av läppstiftsherpes. Tydligen är dock detta numera fallet, så du fräschar upp dig med lite vattenstänk i ansiktet och försöker dölja halva ansiktet med håret resten av kvällen.

Varför finns det förresten inte peel off-smink? Det skulle vara precis som det där nagellacket som kom nån gång på 90-talet sen fast liksom, på ansiktet. Och awesome. I och med att det troligtvis skulle behöva vara latexbaserat eller något skulle man säkert se ut lite som en cyborg, men hey; det behöver inte vara en nackdel. För det finns trots allt inget tråkigare än att tvätta bort smink.

PATRICK BATEMAN APPROVES OF THIS

Mottagningen har börjat sätta sina spår; inte bara i själ, men även i kropp. Från att ha haft en kille i klassen med kryckor är vi nu tre personer som haltar omkring på KTH-campuset. Själv stukade jag foten under ett intensivt laserkrig, då jag på något högeligen märkligt sätt lyckades fastna med sidan av mina vans på golvet på ett sånt sätt att jag kastade hela min tyngd på vristen. Jag har gått från “aj, det gör lite ont” till “fan vad ont det gör” till “herregud, har jag ett glödgat spett i foten?!” på under 24 timmar – ganska impressive.

Jag har även börjat känna mig som något slags patetisk zombie i Resident Evil då jag försökt springa till bussen med högerfoten släpandes bakom mig (i baktakt!). Man tror att såna här skador ska framkalla sympatier amongst the general public, men det känns snarare som att alla tror att jag är utvecklingsstörd och glömt min vårdare hemma. Typ som den här dooden i Silent Hill-filmen:

Den tredje kryck-killen hade förresten trampat på en spik under dagens lådbilsbyggande och fick åka in på akuten för att få stelkrampsspruta. Hahaha. Oh, KTH!

Jag känner att det är dags att bring back my roots i den här bloggen och köra på ett klassiskt overshareinlägg! Det är trots allt sånt jag lever för.

När jag var på tågluffen (närmare bestämt i Berlin) och fick oväntad mens hos den blyga tyska kommunisten lärde jag mig inte bara att ett par ihoprullade trosor kan fungera som tillfällig scoutlösning på problemet. Jag lärde mig även att det på Lidl finns två valmöjligheter vad gäller mensverktyg; ett enormt årsförbrukningspaket av de gamla vanliga Alwaysbindorna, samt ett litet nätt paket tyska bindor med doft av Aloe vera och avokado. Och att man inte under några som helst omständigheter ska välja det senare, hur praktiskt det än låter.

Doften av livmodersblod har man definitivt vant sig vid efter ungefär tio år, men ingenting hade kunnat bereda mig på den överväldigande kvalmiga stanken av avokadoblandat mensblod. Min första tanke var att jag hade dragit på mig något slags sjukdom i Fröken Fitta som hade resulterat i denna guacamoleinspirerade luktfest, men till min enorma lättnad insåg jag sekunden efteråt vad orsaken var. Detta gjorde dock inte att jag inte fick kväljningar varje gång jag sedan var tvungen att återigen konfrontera styggelsen i mina trosor.

Kommer detta bli en trend? Kanske finns det redan tzatzikidoftande kompresser och gasväv med lukt av sötsur sås? Time will tell.

Jag var och köpte Finkläder(tm) till n0llebanquetten med mina kära mor igår. För er som är trogna fanz av den här bloggen är det knappast något nytt att jag får grav ångest av att shoppa i mer än typ, en halvtimme. Efter det att denna tidsfrist gått ut är det bara mitt eventuella sällskap som kan hålla mig kvar vid galgarna, och igår var det alltså Mother Dear som fick höra mitt klagande; “Neeeeej, inte ett par skor till! JAG ORKAR INTE!”

För skor är alltid, alltid, alltid det värsta. Det är det som gör att SATC känns så brutalt långt bort från min egen verklighet. Jag fattar inte hur man kan tycka det är kul att köpa skor. Klämmer de, glappar de, är de för hårda, för mjuka, för fula? “Jag…jag vet inte!” tänker jag, och ber en stilla bön om att Gud ska komma ner från sin skolösa himmel och amputera mina fötter.

Det är också detta som är anledningen till att jag haft samma skor i snart ett och ett halvt år. De skor jag hade innan dess fick till slut femkronors-sizade hål i sulan som gav mig weirdly formade skavsår på hälen, men inte ens då gav jag efter för Skoköpet! (Jag stoppade hålen med toapapper och tejpade över med gaffa. Allt går med gaffa.)

Lägg till detta att jag känner mig som en transa i klänning, och förstå hur traumatisk gårdagens shoppingsession var för mig! DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

Ibland inser man vilken homogen liten skara vänner man har egentligen. Man kanske borde tvinga sig själv att bli vän med värsta kvinnoföraktande nazisten bara för att inte låsas vid en världsbild där man tror att alla tänker likadant? Typ flytta till Klippan och engagera sig stenhårt i SD för att ta reda på hur de tänker egentligen.

Jag undrar ibland hur det skulle vara att få ett barn som föll så långt från trädet att det typ hamnade i omloppsbana runt jorden. Att hen blev nazist, eller (gud förbjude!) tyckte att det var tråkigt att läsa. Alla föräldrar säger att man skulle älska barnet ändå, men…seriöst? Sluta wasta kärleken och köp en hamster istället om dina gener misslyckats så fatalt!

Tolerans är inte min grej, tror jag.

Det är helt sjukt vad lite jag bloggar just nu jämfört med min sedvanliga veckostandard! Förmodligen för att det händer en jävla massa precis hela tiden just nu. Min grej är ju liksom att ha relativt lite innehåll och relativt mycket putslustig utfyllnad, inte att skriva retroaktiva kärleksballader till eventz som skett under dagen.

Jag återkommer nog till 100% när vardagen återinträtt i atmosfären, med en nyttig dos bloggbitterhet! Nu ska jag duscha. (Jag är möjligtvis lite full.)

KTH-mottagningen är sjukt söt! Det känns lite som att börja på lågstadiet igen, med tanke på hur, liksom, gulligt allt är. Alla är som stora femåringar!

Det bästa jag lärt mig denna dag är dock ändå att det finns ett programmeringsspråk som heter Lolcode:

HAI
CAN HAS STDIO?
PLZ OPEN FILE “LOLCATS.TXT”?
AWSUM THX
VISIBLE FILE
O NOES
INVISIBLE “ERROR!”
KTHXBYE

Liksom. Seriöst.

Var på Cybertown och spelade laser tag med ett gäng koola kidz tidigare ikväll och insåg än en gång vilken dålig vinnare jag är (okej, inte för att jag direkt vann, men tvåa är tillräckligt in my book). Bra förlorare, men dålig vinnare. Sure, jag skriker också “AAAGHHHH NEEEEEEEEEJ” när någon äger mig i Tekken, men jag klagar i alla fall inte på glappande kontroller eller felkonstruerade spel (ni vet vilka ni är). Jag är egentligen heller ingen direkt tävlingsmänniska och brukar vara mer för att tävla med mig själv än att ställas mot andra, men när jag väl hamnar i en tävlingssituation och det går bra så blir jag helt egohög.

Om jag hade åkt till OS och vunnit någon medalj i något skulle jag typ sprungit runt och skrikit “HA-HA-HA, ni är sämst och jag är BÄST!” om och om igen istället för att göra ett ärofyllt segervarv. Är det ett tecken på dåligt självförtroende?

Ibland funderar jag på att börja låtsas att jag inte förstår sarkasm och ta allt folk säger på allvar. Kanske mest för att jag inte fattar hur man klarade sig humormässigt innan man någon gång i fjärde klass fattade att man kunde säga saker utan att vara seriös (ni minns säkert när era klasskamrater brought down the house genom att säga saker som “smaaaartooooo!” när någon typ, tappade ett glas mjölk på golvet).

Jag minns lite svagt att jag försökte mig på en “hit-and-miss”-strategi när jag var liten och tittade på humorprogram med mina föräldrar och helt enkelt smög in ett skratt då och då där det verkade vara lämpligt, i hopp om att någon gång förstå vad som faktiskt var roligt. (En gång skrattade jag åt att Europeiska Gemenskapen skulle döpas om till Europeiska Unionen, för det lät så fånigt. Det var för övrigt på nyheterna.) Det verkar rätt drygt att vara barn, in retrospect.

En gång lyckades jag i vuxen ålder dricka bort förmågan att förstå sarkasm. Vi satt på någon klubb jag inte minns namnet på och någon person jag inte minns namnet på sa något i stil med att “fåglar är ju däggdjur, höhö.” Jag försökte sedan i ungefär tio minuter övertyga personen om att fåglar in fact lade ÄGG och därmed INTE var däggdjur. När han till slut tappade tålamodet och sa “alltså, jag skämtade bara” kände jag mig plötsligt ganska dum i huvudet och lovade mig själv att inte ta någonting på allvar ever again.

Ända sen jag läste She’s such a geek har jag känt mig så sjukt upplyft. Jag behöver mer peppfeministisk litteratur! Som Flunky sa till mig för ett par dagar sen så är ju bara rena fakta otroligt deprimerande, men det finns en gräns där den bittra verkligheten inte längre bidrar till lite nyttig riot grrl-ilska utan bara gör en apatisk. And that ain’t good.

Jag tänkte tillbringa de närmaste dagarna med ett försöka hitta awesome kvinnliga förebilder inom mitt eget blivande fält. I’d hate to become en kvinnoseparatist verkligen, men ibland behöver man lite pepp från personer som har haft samma kuklösa utgångsläge som en själv. Förslag på peppfeministisk litteratur tas emot med glädje!

Jag fick även för ett par dagar sen en mailinbjudan till datatjejfika på KTH, vilken jag accepterade med en fråga om hur många fellow klitorisbärare som faktiskt skulle gå på kursen. Det jag inte behöver just nu är mer deprimerande verklighet; typ att jag kommer till tjejfikat och är den enda personen där utöver organisatören själv.

Och jag typ; 13 tjejer?! Det är ju ungefär 13 gånger så många tjejer som jag trodde! Helt awesome.

Jag fick ett samtal från en tjej på Datasektionen som undrade om jag var överkänslig mot höga ljud, epileptiker eller allergisk mot några nämnvärda substanser. “Hallå, jag har varit på rave,” tänkte jag at the time, men seriöst – vad tänker de göra med oss? Rickrolla oss i 160 dB i ett rum fyllt med pollenutsöndrande stroboskop?

‘Cause that would suck.

Jag vet ärligt talat inte om det här är bra eller dåligt. Sure att jag får lediga måndagkvällar och ledig tid i huvudet åt saker som är svårare än att typ skriva små uppsatser om Edith Piaf, men let’s face it, jag pratar inte franska sådär jätteofta direkt. Jag fick en adresslista till nyintagna franska studenter på KTH som vill ha kontakt med svenska studenter, men vad skulle jag skriva i ett eventuellt mail? “SALUT MONSIEUR, PLZ DEVENEZ MON AMI?”

I-landsprobleeeeem.

Jag och Mats kör just nu en Six feet under-revisit mha de fem DVD-boxarna han köpte förra sommaren. Jag är helt kär i SFU. Om SFU var en människa skulle jag dregla och drabbas av eufori-inducerad afasi varje gång jag såg henom på stan. Det är för bra! FÖR BRA! Som en fantastisk film, fast utspridd i fem säsonger och snyggt förpackad i entimmesavsnitt.

Så bra att den lagts ner, såklart. Men det betyder inte att man inte kan gräva upp den då och då, som den där underbara släktingen som dog när man var liten och som man önskar att man hade hunnit lära känna lite bättre. Ungefär.

Det är så fantastiskt underbart när det blåser så mycket att man måste brottas med paraplyet. Och paraplyet vinner.

Jag har börjat jobba på Ordfront igen, vilket för oinvigda läsare innebär att jag ringer upp gamla medlemmar och ba TJABA TJENA VILL DU BLI VÅR KOMPIS IGEN. Förutom att jag inte alls låter sådär när jag ringer på riktigt. Faktum är att jag under mitt första pass på nästan ett år insåg att min småstockholmska dialekt inte alls går hem hos majoriteten av Ordfronts före detta medlemmar. Jag började lyssna på mig själv när jag sa saker som “ja heter Meeeidi” och “föreeeningen Ordfrååånt” och insåg att jag lät alldeles, liksom, otrevlig! Inte alls så smågullig, soft och trevlig som jag ville låta! Är det såhär jag pratar hela tiden, bara det att jag i vardagen inte har en röstspegel i form av vänsterpartist-dalmasar som gör det synligt? Skrämmande.

Lösningen blev i alla fall att fejka till mig något slags medelsvensk dialekt, med söta hyschande sj-ljud istället för mina sedvanligt aggressivt halsrensande dito. Det funkade rätt bra, in the end.

Det är rätt märkligt, egentligen, när man sitter bredvid ett par svarthåriga kids (hur vet man vilka av dem som är emos nuförtiden, jag fattar inte? På min tid var det lättare!) på tunnelbanan med klädsamma röda ränder över armarna och inser att man en gång i tiden säkert hade räknats till samma kategori som dem av eventuella betraktare. Mina egna röda ränder har bleknat till vitt och håret bär numera inga som helst spår av färger mörkare än rödbrunt, men det känns ändå som att jag fortfarande är medlem i klubben på något sätt. Bara det att medlemskortet kommit bort i flytten.

En gång i tiden såg jag det som en badge of honor att vara lite mentalt skadad; det gör jag verkligen inte längre. Snarare skäms jag djupt varje gång någon frågar om jag har katt och, utan någon som helst baktanke, pekar på underarmarna. Det är lite som att gå runt med en detaljerad läkarjournal tatuerad i pannan och försöka låtsas som ingenting. Är det det ultimata friskhetstecknet, att inte vilja kännas vid sjukdomen längre?

Oavsett hur mycket jag skämtar om det och hur lite inverkan det har på mitt liv i dag så är det ett faktum att jag en gång i tiden mådde jävla dåligt. Igår pratade jag med Flunky om hur det begav sig när jag fick Zoloft utskrivet, och när jag började berätta om hur jag inte kunde vara ensam en enda sekund i flera veckor, att min mamma fick stå i badrummet med mig när jag skulle duscha för att jag inte skulle flippa ur och att jag grät tills jag blev snurrig och kräktes, så insåg jag plötsligt att shit, det där är ju verkligen inte normalt. De fyra relativt normala åren efter den perioden tycks ha haft en så stor inverkan på mig att jag nästan har glömt hur det var att vara en liten 17-årig rädd Meidi. Jag vet inte om det är synd att förringa det eller om det är en fantastisk blessing att kunna distansera sig så mycket från något som en gång i tiden åt upp alldeles för mycket av mina tankar.

Det finns inget svar på det, kanske.

Roar mig (ja, jag har märkliga definitioner av FUN2DO) med att kolla mitt datatekniksschema för hösten, och förundras över ett par saker:

Det första jag tänkte var “what, har vi bara franska en gång i veckan?” Ja, det har vi. I fyra timmar. På kvällen. Det känns verkligen som att man kommer kunna koncentrera sig på språket när man vet att man måste gå och lägga sig sekunden man kommit hem för att kunna gå upp klockan sex följande morgon.

Sedan, tentaveckan. Vad jag vet är tentaveckor till för att stressplugga/angsta över att man inte stresspluggar/sova ut i en vecka före tentan, inte efter. Vad är det som kommer ske på denna mattetenta den 20:e oktober som är så hemskt att vi kommer behöva en veckas återhämtning efteråt? Tentainducerad masspsykos?

All this aside känns det som att skolan inte kan börja snart nog, och inte bara för att jag är helt pank och vill bli kompis med CSN igen.

Något annat man kan roa sig med som certifierad fattiglapp är s.k. kontrollerade cellskador mha UV-strålning (även kallat “att sola” i vissa kretsar). Min hudnyans brukar ligga någonstans mellan A4-pappersvit och totaltransparent, så jag kan med säkerhet säga att jag just nu är brunare än jag någonsin varit. Jag är beige! Man ser inte längre rakt igenom huden i mitt ansikte! Jag är mörkare än vissa delar av vissa människors underarmar!

Såhär glad blir jag av att känna mig som en Riktig Människa:

När man varken har jobb, skola eller pengar att förlusta sig med om dagarna, kan man unna sig själv nöjet att spela Half-Life 2: Deathmatch samt att göra Joker-versioner av alla ens poserbilder.

Eller så kan man kombinera sysslor.

Jag hade tänkt förse er med en HOTT TECHNICOLOR-VIDEO av mig när jag cyklar för första gången på tio år, men något i konverteringen har gjort att spektaklet snarare blivit en pixlig felvänd slideshow än en video. Hur som helst är ljudet ändå helt okej, så för den som vill höra paniken i min röst är nedanstående klipp ett måste (även Quicktime, sry2say):

HEJ JAG ÄR EN ROLIG LÄNK

Ni som hatar QT får en ännu sämre version, grattis!

1. Oavsett hur mycket man planerar och hur mycket tid man tror att man har måste man alltid springa minst två kilometer med tiokilospackningen skumpande på axlarna. Till slut kan du inte göra annat än att skratta åt fenomenet, som efter tre veckor benämns endast som The Running.

2. Om man får mens två dagar för tidigt hos någon man inte känner (som dessutom är en uptight dude med mental ålder 45 och kroppslig ålder 25) kan man klara sig rätt bra med ett par ihoprullade trosor.

3. Det tyska ordet “pikant” betyder i ostsammanhang inte riktigt “pikant” utan snarare “med doft av ruttnande fötter”. Eventuella försök att äta en macka med nämnda ost på ett nattåg till Milano kommer att bemötas med demonstrativt parfymsprayande från dina fellow tågresenärer.

4. Att försöka prata den amerikanska engelskan du är van vid fungerar bara i Amsterdam. I Italien kommer du endast få oförstående leenden och nickningar till svar, vilket till slut resulterar i att du går över till interrail-engelskan: “I go there? Yes? It was so-funny!”

5. Myggbett med tio centimeter i diameter är inte normalt, utan snarare ett tecken på allvarliga allergier. 47 dylika myggbett leder dock inte till anafylaktisk chock, utan endast till rödfläckiga ben som får folk att undra om du har AIDS.

6. Dricksar man 60% för att det är SÅ BILLIGT!, blir det inte så billigt längre.

7. Dricksar man i ett ockuperat hus får man förvirrade blickar från bartender-punkaren.

8. Knarkhundar kan vara söta. Ibland är de till och med svartvitfluffiga cocker spaniels.

9. Ingen blir förvånad om man på en Amsterdamsk gata går förbi någon som glatt suger in limångor ur en enorm plastpåse.

10. Man kan ramla på en cykel även när den står stilla.

Fler spännande historier kommer när bilderna är framkallade. Ja, framkallade. LOL@analog kamera!

Möttes i dörren av ett brev från KTH. “Grattis, du har kommit in!” stod det, och trots att jag redan visste det internetledes känns det ganska win att skriftligen få bekräftat att jag är SMRT. Nu återstår bara att försöka reparera ekonomin med lite extrajobb samtidigt som jag smälter resan. Denna dialog från i tisdags kan få beskriva det monetära läget:

Meidi tar ut pengar i en bankomat och betraktar kontoutdraget.
Meidi: OJ! Hahahaha!
Janna: Vadå?
Meidi: Jag har verkligen skitlite pengar kvar! Hur fan har tretusen spänn försvunnit på en vecka?
Janna: Men…du hade väl tänkt före resan att du skulle ha något kvar att leva på när du kommit hem?
Meidi: …nej! Hahaha!
Janna: Hahahaha!

Det känns som jag är översvämmad av anekdoter från Resan, och de kommer bebloggas tids nog. Nu ska jag sova i en säng som 1) inte är en luftmadrass, 2) inte är en soffa, 3) inte luktar konstigt. YAY!

Vem sager att man inte kan internetblogga bara for att man vykortsbloggar?

Ar i Amsterdam nu pa ett varmt internetcafe. Natten tillbringades pa ett kristet hostel med Glada Kristna Flickor i receptionen. Exotiskt! Besokte aven en awesome bluesklubb med liveakten The Terryman Show – youtuba “terryman show” for exempel pa hans greatness. Bra Terrymancitat om McCain: “He calls himself a war hero when all he did was to crash a fucking plane and get himself landed in a prisoner camp!”

Annars ar det basta hittills Jannas forfragan om hennes sparvagnsbiljett fortfarande var giltig. “Is it still guilty?” I syndernas stad drabbar Skulden saval manniskor som tram tickets.

Alltså. Jag vet att det är hemskt praktiskt och väldigt säkert och i princip det enda sättet man kan vara säker på att inte få passet stulet när man sover bland fulla backpackers…men…jag kan inte släppa det här. Jag har på mig en FANNYPACK. Det här är typ det ultimata beviset på att jag är en nörd to tha core.

Med detta säger vi adjö för denna gång, bros n hoes!

Imorgon klockan 22.30 påbörjar jag och Janna vår resa runt Europa. Jag skulle därför vilja ta tillfället i akt att presentera

(Märks det att jag inte direkt pluggar design? Hahaha.)

Vykortsbloggen är ett Nytt Koncept© som går ut på att jag stillar er Meidibloggsabstinens genom att vykorta in mina bloggar istället för att behöva leta upp något litet serbiskt internetcafé var och varannan dag. Jag adresserar helt enkelt mina vykort till hemmet, varpå min servermaster tillika sambo (även kallad “Mats”) scannar in och postar mina handskrivna inlägg. Det här är ett projekt som jag velat genomföra ända sen i mars någon gång och jag har verkligen behövt spänna mig för att inte avslöja det för tidigt, fatta hur excited jag blir av det här! Jag har alltid älskat att skicka vykort; man kan skriva kort och slagkraftigt, kuvert behövs inte, och man har möjligheten att göra alla ens vänner avundsjuka genom att välja lagom snygga bilder att skicka hem till dem. Haha. Likheterna med bloggande är slående.

Jag hoppas att ni kommer älska det här lika mycket som jag!

Det känns som att allt bara ler mot mig just nu! Började dagen med att akutboka en tandläkartid för att fixa min metallskena (nej, jag är ingen cyborg, men jag har haft tandställning) och fick tid inom 45 minuter på ett ställe som ligger fem minuter bort. Väl där möttes jag av ett asgulligt tandläkarteam som seriöst stod och dividerade i fem minuter om hur de skulle bokföra min behandling för att det skulle bli så billigt för mig som möjligt. (DAGENS ROS LIX) Sen var jag lite i min egen värld på väg från posten (där jag hämtat ut tre bra böcker och fått ett “ha en bra dag” från människan bakom disken) och råkade dansa iväg framför en bil som skulle till att parkera, och möttes varken av ilskna tut eller skrik, utan ett leende. Ett muthafuckin leende! Bor jag verkligen i Stockholm fortfarande? Det känns som att jag borde rädda femhundra hemlösa katter nu bara för att väga upp allt det här!

ME SO HEPI ^_^

Jag skulle vilja skriva att jag “precis kom hem från New York” men det är verkligen inte sant. Jag kom hem klockan sju igår morse och har sedan dess gått runt i något slags jetlag-dvala. Jag vet inte riktigt vad klockan är i huvudet på mig just nu, men inte är den något vettigt.

För att komma in i mina internetrutiner igen tänkte jag dock försöka NYC-blogga så utförligt jag kan innan jag svimmar över tangentbordet. Detta kommer förmodligen innebära en enorm bildpost med en rad lite lustiga undertitlar. Precis så mycket text gemene man orkar med på en tisdagskväll, det vill säga!

Vi bodde precis söder om Harlem, i ett område som kallas Morningside Heights. Bilden till trots var det värsta söta lilla området med affärer fulla av grejer en svensk vegetarian som jag bara drömmer om. Typ fake-bacon! FAKEON!

Klicka nedan för fortsättningen, bitches.

Read the rest of this entry »

Imorgon åker jag till New York.

Be jealous, bitches.

Jag har hört rykten om att det finns internet även på andra sidan Atlanten, så om ni har tur (och jag är nördig) kanske ni får en jetlaggad blogg eller två av mig. Och så får ni gärna sända positiv energi till mig då jag egentligen är ganska flygrädd, haha. Lame!

En av de bästa människorna i hela fucking världen har dött. George Carlin, jag hade hoppats att få ligga med dig någon gång, men jag hann tydligen inte. Vi ses i helvetet bejb!

Såg Sex and the city-filmen nyss, med Flunky. 97 procent av filmen var som en riktigt dålig förolämpning; ni vet, en sån där tolvåriga kids drar om varandras mammor som får en att vilja skratta och gråta samtidigt (eller, som i Mr T:s fall, göra en låt om det). Och jag gillar ändå SATC. De kvarvarande tre procenten var, well…scener med Samantha. Hon var filmens enda redeeming quality (bortsett från en statist med rött hår och keps som VAR JAG, det VAR JAG I tell you!) – hela filmen borde ha hetat Samantha and the city och handlat om henne, hennes män och hennes kåta lilla terrier.

Trots allt detta gjorde de fantastiska kameraåkningarna över stan att jag drabbades av en New York-längtan jag aldrig känt förut. Jag ville också shoppa på Fifth Avenue och skrika “TAXI!” samtidigt som jag trippade runt i obekväma Manolos! “I couldn’t help but wonder, vad kostar flygbiljetter these days?”, tänkte jag för mig själv, och bokade en spontan tripp till NYC denna tisdag. Äpplet, här kommer en tjej som egentligen är allergisk mot dig men älskar dig ändå!

(Nu ljög jag. Denna resa har varit planerad i ett halvår, och jag har helt glömt att nämna den förrän nu. Haha. Lika glad för det är jag!)

Firade något slags midsommar igår (eller så var det bara en vanlig fredagkväll?) med Mats, Alex, Jon, Sara och Saras vänner.

Just ja, Frasse var med också. Frasse är en amstaff på åtta jordsnurrizar som Sara ska passa i två månader. Han gillade att ligga på rygg och sola genitalierna, att äta fimpar, samt att kissa på Saras vän Niklas Lacosteskor.

Mer bilder efter denna fantastiska länk.

Read the rest of this entry »

Johnny Scharonne har skrivit ett mer utförligt inlägg om FRA-demonstrationen. Med HOT PICZ! Tagna av mannen själv, såklart.

Miriam, jag och Victor kanaliserar vår ilska i momentan glädje över att bli fotade.

Scenario: Jag, Flunky och Johnny är på väg från FRA-demonstrationen för att köpa delicious foodz. En man försöker få oss att ta ett litet gult flygblad om Jesus. Vi börjar gå förbi, varpå han följer efter ett par meter.

Man: Jesus älskar dig!
Flunky: (argt) Nej, det gör han inte, för han FINNS inte! Han är DÖD!

Mannen ser något bestört ut. Vi går vidare.

Man kan ju inte blogghylla sin pappa utan att göra detsamma med sin mamma; I don’t play favorites liksom. Jag skulle vilja fylla hela det här inlägget med din mamma-skämt in reverse (typ “min mamma är en sån superstar att alla andras mammor bara kan titta på henne med solglasögon”), men jag tror jag istället väljer att ägna detta utrymme åt något lite mer vettigt – en kontaktannons! Yay!

Min mamma heter Eva och är fett snygg. Hon behöver en karl (sorry ladies!) som är minst lika snygg att dricka vin och diskutera litteratur med. För ja, ni tror rätt, hon är en etablerad författare som inte hänger med bara vemsomhelst! Om du är intresserad är det viktigt att du åtminstone läst något annat än Bodströms deckare i år. Annars får ni inte min blessing.
Eva är dock inte bara mörk och mystisk poet, hon är även en jävligt rolig brud som uppskattar allt från Rammstein till Gwen Stefani (ja, alla 50-talister kan sätta sig ner igen, hon gillar Beatles också). Pretentionerna lyser med sin frånvaro i Evas hem vars väggar pryds med såväl Seriös Konst som kattbilder och diverse blinkande kitsch.

Du, eventuella man som vill få chans på min mamma, måste gilla katter. Du behöver inte redan ha typ femton katter och gå på utställningar och sånt skit, det räcker om du kan klia dem bakom öronen. Dessutom får du inte dricka för mycket eller vara otrogen (det funkade inte så bra senaste gången). Om du är fanboy som bara vill hänga med Sveriges författarelit är du också diskvalificerad.

Intresserad? Skicka bild och personligt brev till eva.ar.snygg@gmail.com så förmedlar jag kontakten!

Mitt liv som kattvakt de senaste dagarna har sett ut ungefär såhär: “Internet funkar! Internet funkar inte! Internet funkar! FAN, nu funkar det inte! YES, det funkar igen!….FAN VARFÖR FUNKAR DET INTE?!” Det tär på mina nerver. Det senaste dygnet verkar situationen ha fastnat i inte-funka-läget, och då blir man glad över att ens mamma bor tre meter från ett café med ett ypperligt fungerande trådlöst nät. Även om tio pers just nu kan se exakt vad jag skriver och mitt knappande ackompanjeras av babyskrik på 130 dB (seriöst, det är typ ungen från helvetet och den låter “NNGNGGGGÄÄÄHHHH”, inte trivsamt joller direkt. Om ni fick höra en inspelning skulle ni inte kunna sova i natt).

Dessutom har min telefon gett upp, verkar det som. Den stänger varje gång jag PRECIS har författat ett sms och ska till att skicka det. Det känns som den hånar mig :(

En sak som dock gör mig glad är att min fantastiska pappa har skaffat en fantastisk blogg! Den heter Carlomonte (nej, han är inte en strandraggare vid namn Carlo, oroa er inte) och är ungefär lika smart och rolig som han själv. Dessutom tror jag fortfarande stenhårt att min pappa kan allt, så varför skulle han inte kunna blogga? AWESOME.

Jag fattar inte hur man kan ha såhär mycket träningsvärk! Jag går runt som något slags sodomerad 90-åring med förtvinade lår och kastar mig fram från den ena foten till den andra samtidigt som jag ger ifrån mig små gnyenden av smärta. Quasimodo – jag känner mig som Quasimodo. Men jag gillart! Jag kollade passivt på Rocky 15 eller något igår när den gick på tv; jag vill också åka till Sovjet och slåss mot Dolph Lundgren!

Show lots of things happenin’ at once,
remind everyone of whats going on, (Whats going on!)
And with every shot, show a little improvement,
to show it all would take too long

That’s called a montage! (Montage!)
Do it with a montage! (Montage!)

Hahaha herregud. Jag anmälde mig just till en distans-sommarkurs i programmering. Vadå sommarlov liksom, det är för losers! Vill jag ha magsår och få en slang i magen igen måste jag fan jobba på det!

Jag ifrågasätter den könsneutrala personens “jag-har-uppnått-Nirvana”-liknande ansiktsuttryck. Vad jag minns var det inte 100% fun in the sun att ha en kamera i magen samtidigt som man försöker att inte kvävas på all saliv som produceras av de upprepade kväljningarna. Men det kanske bara var jag?

Var och hämtade mitt pass idag, och alltså, hahahaha. Jag ser ungefär lika delar galen och skräckslagen ut:

What’s with the enorma kinder dessutom? Tur att jag inte är med i Top Model, jag hade fått en major utskällning av Tyra för den här bilden. INTE FIERCE!

Jag blir så sjukt förvirrad av reklamer där modellernas roll i bilden inte är helt uppenbar, som i den här reklamen för snabblån. Liksom, vem är den här killen? Är han en nöjd låntagare? En nöjd långivare? Tyckte han bara att det var grymt att skjortan matchade deras layout? Om jag någonsin blir så desperat efter läsare att jag går ut med reklambilder ska jag bildgoogla “glada människor” och göra ett collage av de tio första bilderna. (Eller så ber jag Elin göra det, eftersom hon gick med på min förra request.)

P.S. Jag var för feg för att ställa mig upp i vagnen med kameran och fota så jag satt snällt i sätet och körde “nää vadå jag fotar inte jag bara fixar inställningar”-grejen, därav den dåliga vinkeln.

Uff. Mats kom hit nyss med sin pappas katt Randis som verkar vara on her last page. Hon låg på sidan hela tiden och ville bara bli klappad; hon tryckte tassarna mot mig och ba “moar plz” om jag råkade sluta klappa henne en stund. Capa och Vespertine (våra ettåriga katter, Reds. anm.) tyckte tydligen upplevelsen var sjukt obehaglig och går nu runt och väser och morrar åt varandra. De är liksom världsbästisar annars! Jag hoppas de kommer över det snart och inte behöver terapi eller något. :(

“Wtf?” tänkte jag nyss när jag ännu en gång kollade besöksstatistiken och noterade att “komodovaran” låg högst bland sökordsträffarna denna vecka. Inte “rakad fitta” eller “kåta tanter” eller något annat ganska rimligt, utan…komodovaran. Jag hann bli riktigt glad över internätets aldrig sinande utbud av zoologi-nördar, innan jag insåg att 90% av sökarna förmodligen aldrig hört talas om varaner innan de läste att de där dykarna hade fightats med dem.

Besviken.

Det finns så många häftiga djur som folk förmodligen aldrig hört talas om! T.ex. tror jag att det i princip bara är furries som vet om att det finns en sån här krabat:

Fennekräven! Den har skitstora öron för att bli av med värme och inte kollapsa in da heat. Om jag hade trott på intelligent design hade jag förklarat öronen med att Gud fick ett “aaawww, SUPER KAWAII!”-infall.

Jag var och tränade nyss och vågade mig för första gången bort från crosstrainern till de mer testosteronstinna maskinerna. När jag lyfte mina tjocka hantlar (tvåkilos, jag höll på att dö!) och pressade ner magmaskinsgrejen 90 grader om och om igen insåg jag något: jag vill bli FIT! Och inte bara fit, jag vill fan bli Sarah Connor.

Fatta hur mycket respekt det vore, jak doer. Hur gör man för att bli sådär elitsoldatstränad? Måste jag också bege mig ut i öknen och bli ihop med militärledare eller räcker det med att gymma?

För övrigt är det här den bästa sökordsskörden på länge:

Virka eller knulla liksom, denna tidlösa fråga! Otroligt svårt val, speciellt om man är down with the stolpar and shizzle.

Hade sista tentan igår och är därmed fri från plugg tills jag börjar på KTH i höst, amagad! Det känns helt sjukt att jag kan typ, läsa böcker utan att ha ångest över att det är något annat jag borde lära mig. Anyway. Satt i Frescati med klassen i sisådär åtta timmar efter tentan och åt potatissallad samt brände mig i solen. Jag hade fått låna någons solkräm (faktor 30, a.k.a. smör på flaska) och utvecklade därmed inte blåsor (Arvika 2005, hej hudcancer!), thank god. Dock insåg jag när jag kommit hem att jag hade utvecklat en röd patch på armen, formad som typ…ett städ?

Liksom wtf? Hur händer det här ens?, TÄNKTE JAG, innan jag insåg att det är typ outlinen på min HAND som gjort detta möjligt. Jag är alltså lika cool som han äckliga killen i Sällskapsresan. Jag kan dock säga med relativt stor säkerhet att jag inte hållit mig om armen konstant i åtta timmar, så jag måste ha typ smetat ut überkrämen jättedåligt med handen och därmed missat en bit längst upp som blev promptly stekt av solens smaskiga UV-strålar. Asnice.

Jag gillar verkligen att Jamba bara har en röstskådis till alla sina reklamer. Han tycker säkert det är asgrymt att sitta i tv-soffan och höra sig själv krysta ut slogans för blinkande skit trehundra gånger om dagen. “SEXY BLAWNDE!!!” är nog hans favorit. Eller så kanske han inte har någon tv och bor i skogen eller nåt, typ Gällivare? Det måste vara så.

Kul att man inser att man har höjdskräck när man står på en två meter lång stege för att koppla om sladdar till sin mammas router. Jag typ skakade i hela kroppen samtidigt som jag sa till mig själv “damnit Meidi, du måste klara det här! Du BEHÖVER INTERNET!” Men, nej. Efter en timmes sladdande och lika mycket supportande visade det sig att det INTE var mitt fel! I knew it, Comhem, you bitches! Så vad gör man? Lägger upp asmycket mat till katterna och flyr hem till Casa del Internet? Fuck yeah!

Mmmm, internet.

Rakade benen nyss, för första gången i år. Att raka benen är ungefär den jobbigaste skiten man kan utsätta sig för ever. För det första har vaderna tydligen en sammanlagd area motsvarande hela jävla Manchuriet. För det andra försvinner livsviljan totalt precis i den sekund man påbörjat rakningen av höger vad och inser att man måste vrida sig som något slags cirkuskines för att komma åt ordentligt. För det tredje hittar man alltid, ALLTID, oavsett hur många OS-medaljer man än råkar ha i rakning, åtminstone ETT litet arrogant fucking hårstrå mitt på vaden som man lyckats missa helt, trots dess centrala “In ya face!”-placering.

Sen att det känns som någon kletat in benen med sirap när man lagt sig tillrätta under täcket följande kväll är väl bara en bonus.

Idag drabbades jag förresten av vätskebrist. Det är nog bara jag som lyckas drabbas av vätskebrist i fucking Sverige. Jag fattar inte att mina usla gener inte selekterats bort under evolutionens gång, jag är verkligen världens vekling! Tur att jag inte har några ambitioner om att make it big inom ett fält som kräver kroppsarbete eller något.

Also in the land of Meidi: Jag vill ha blått hår! Nu! Jag tänker mig nyansen Kate Winslet (a.k.a min första lesbiska celebcrush) har i Eternal Sunshine:

Så jävla snyggt! Mitt enda problem är egentligen NÄR denna blåndering (höhö) ska äga rum. Jag vet inte om jag vill ha blått hår när jag är i Serbien och träffar hela Jannas släkt, liksom. Det blir nog tillräckligt jobbigt att vara vegetarian.

Men AH! BLÅTT HÅR!!!!!!!!!!1

Jag är för tillfället kattvakt hos min mamma, vilket innebär att jag får dras med hennes labila trådlösa nät som har en tendens att sparka ut mig lite då och då. Hade jag varit 15 hade jag typ varit i upplösningstillstånd över att inte kunna internetta närsomhelst, men nu verkar jag tycka att det är helt okej att byta ut ett tidsfördriv (bloggar!) mot ett annat (sitcoms!). Det verkar som att min kropp gör precis allt för att distrahera mig från att trycka in citronsyracykeln i huvudet, i alla fall.

Jag kanske säger emot mig själv lite nu i och med att jag tagit med mig datorn till skolan bara för att
surfa blogz, haha. Step one: admit you’re an addict :(

En kvinna fastnade med sin sjal i min ryggsäck på väg upp för rulltrappan idag. Hennes omedelbara reaktion var att börja skratta hysteriskt nervöst på grov göteborgska; “Hahaha! Oh, hohoho, guuud vad knasigt det kan bli!” Eftersom vår intrasslade situation gjorde att jag var tvungen att stå med ryggen mot henne kände jag inte att det var nödvändigt att utbyta fler artigheter än nödvändigt för att försöka lösgöra mig från hennes trådiga grepp. Efter ett par “nej, alltså, du måste ner under blixtlåset” och minst lika många “hohoho!” utbrast Sjalkvinnan plötsligt: “Hahaha, synd att jag inte fastnade med en karl när något sånt här väl händer!”

När jag återhämtat mig från hennes heteronormativa diss i såg jag briljansen i hennes uttalande. Det ultimata raggningsknepet! Fuck social dynamik och internetraggning, att fastna i människor är ju the shit! Man håller kvar personen ifråga tillräckligt länge för att skapa en förbindelse utan att behöva tränga sig på onödigt mycket, och sen kommer man att ha en gemensam überanekdot att bjuda på när folk frågar hur man mötts! Jag kan tänka mig hur många utvecklingar som helst av den här tekniken. Typ att man står och fipplar med ett par handklovar på tunnelbanan precis då tåget kränger till, varpå man får det att se ut att man råkar ramla över måltavlans handled och sin egen samtidigt; “Hohoho! Näää, guuud vad knasigt! Du ser, de enda nycklarna till de här finns på en militärbas i östra Peru! Hahaha, vi måste nog på ett transatlantiskt äventyr du och jag!”

Vad säger du, Neil, ska jag börja ha workshops?

I övrigt har jag idag även dissekerat en fisk.

Jag har tre tentor nästa vecka. Eller, well, “tentor”…det känns alltid fel att kalla något på gymnasienivå, och som inte ens innehåller orden diskurs eller paradigm eller dekonstruktion, för en tenta. Överhuvudtaget är jag väldigt besviken på mina naturbasårslärares bristfälliga språkkunskaper, det bidrar liksom till att jag inte kan ta allt det här på allvar till 100%, haha. Min biologilärare säger “hands-out” istället för “hand-outs” (jazz hands!), mina kemilärare stavar och uttalar alla franska namn fel (Descartes =/= “Deskart”), och i fredags genomled jag en hel föreläsning där “matris” konsekvent felstavades “matis”. Wtf liksom! Och särskrivningarna! Jag dör! DET ÄR BÄST FÖR ER ATT “LABB ROCKAR” ÄR EN DÅLIG ORDVITS!

Jag slutade dejta en person en gång för att hen uttalade chèvre “schevré”. Jag vet inte om jag är sinnessjuk eller om det är alla andra som är det. Eller så kanske jag bara är predestinerad att bli korrekturläsare.

Det här är mitt hundrade blogginlägg! Jag har hört att man ska göra något Extra Häftigt för att fira att det finns så vackra runda siffror här i världen, så jag tänkte bjuda på lite mer dirt om mig själv som barn. Således:

Top-three tecken på att jag var en psykopat som barn (dvs, störda saker jag sysslade med before the age of ten)

1. När jag var sisådär sju-åtta år gammal var jag dödligt kär i en mycket söt och snäll kille i min klass. Jag frågade chans på honom utan att ta hänsyn till att han redan hade en flickvän och därmed var out of reach. Han avvisade mig vänligt och vi fortsatte vår vänskap (det enda jag riktigt minns att vi gjorde tillsammans var att titta på Love Boat och leka med MS Paint). Jag tyckte att det kändes som ett naturligt nästa steg i vår relation att klippa ut ett femtiotal bilder på underklädesmodeller ur en katalog och posta dem anonymt till honom. Jag minns inte om jag FAKTISKT postade dem, bara att jag skrev adressen. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde det.

2. Efter ett tag blev svartsjukan för mycket för min barnahjärna att klara av, jag behövde ta ut mina aggressioner! Vem skulle vara ett bättre mål för min svartsjukeilska än min kärleks blonda stycke till flickvän? En dag efter skolan stannade jag kvar en halvtimme extra på lekis för att sedan leta upp hennes låda innehållande alla hennes skrivböcker, vilka jag prompt förstörde med limstift och sax. Lustigt nog hörde jag aldrig mer något om det här igen och jag fick inte känna av några som helst konsekvenser. Slutsats: hämnd is the SHIT!

3. Från dess att jag var fem till det att jag var 14 bodde jag på femte våningen i ett hyreshus med balkong mot gården. Ett dagis höll till i samma hus vilket innebar att det varje lunch cyklade runt ett trettiotal små knattar på ondskefullt gnisslande trehjulingar. Och, well…när andra brände myror med förstoringsglas hällde jag litervis med vatten på intet ont anande dagisbarn. Andra dagar kände jag mig lite snällare och kastade istället bara jordnötter i mina grannars blomkrukor.

Man blir ju nästan rädd.

Jag var precis på en föreläsning i analytisk kemi hållen av två glada karlar med varsin version av Powerpoint. Powerpoint får vuxna människor att hålla föreläsningar för andra vuxna människor med hjälp av bilder på roliga gubbar. Min biologilärare har en alldeles särskild affinitet för att slänga in foton på fåniga djur och serierutor bredvid sina prydligt staplade bullet points; typ rävar med stora öron och björnar som dansar. Igår skulle han vara lite extra pedagogisk genom att konstatera att rabies (bild på arg hund) är lika med virus (bild på komodovaran…jag tror jag missade något där) som är lika med DÖDEN (bild på, well, döden i sin sedvanliga svarta outfit).

Powerpoint har fått människor att tycka att det är helt normalt att prata om tunnskiktskromatografi med en 1×1 m stor bild på en clipart-detektiv bakom sig. Är det faktumet att man tvingats vara så dödligt seriös under hela sin karriär som kemist/biolog/fysiker som gör att Fånighetscentrat i hjärnan plötsligt blir överaktivt när man inser att man faktiskt bara lär ut ämnen på gymnasienivå för tillfället?

Ja. Jag tänkte att det kan vara värt att nämna att det inte bara är mitt förnamn som ställer till problem för mig. Nedan ser vi en pizzaräkning:

Ja, det är på riktigt. Jag (och Johan, som var närvarande at the time) skrattade i ungefär fem år.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på hur konstigt mitt namn är egentligen. Jag är säkerligen inte den enda som har issues med sitt förnamn, men…Meidi, liksom. Meeeeidi. När jag var liten hatade jag den där diftongen. Den fick mig att tänka på senap och andra äckligt gula saker. Messmör. Meidi Messmör. Därför ville jag heta andra saker; jag minns att Therese var en favorit. Therese var varmt och kvinnligt och blommigt och Meidi var senap. Jag har fått berättat för mig att jag en tid ville heta Lisa, men eftersom jag inte kunde heta Lisa började jag kalla mig själv Asil. Barnalogik, osv. Unikt och Vanligt samtidigt.

Mejjjjjdi. När folk stavar mitt namn så kommer senaps- och messmörsassociationerna tillbaka all over again, även om jag faktiskt lärt mig gilla mitt namn de senaste tio-nånting åren av mitt liv. Okej att det osökt för tankarna till en viss HIV-man, men whattafuck. Det kan jag ta. Mayday Meidi, Iron Meidin, Meid in Sweden; det är helt okej. Projicera alla dina ouppfyllda drömmar om att ha ett Häftigt Smeknamn på mig, I can take it! Alla är inte lika lyckligt lottade som jag, med mitt UFO-namn.

Jag antar att folk blir förvirrade när de inte vet vilket fack de ska placera namnet i. No sweat, jag blir själv otroligt irriterad när jag hör ett ord eller ett namn som inte åtföljs av en uppenbar stavning. Så, without further ado:

Namnet kommer inte från någon speciellt land. Jag är halvest, dock, så jag antar att namnet då också per definition är halvestniskt. Min mamma kom på det när hon var barn och hade för vana att dricka te med sin tvillingbror. De brukade döpa sockerbitarna (herregud, nu inser jag att min egen mor faktiskt druckit te med SOCKER, är jag adopterad?!); flicksockerbiten hette Meidi och pojksockerbiten hette Plogi. Den obligatoriska frågan blir om jag har en bror som heter Plogi, och nej, det har jag inte. Han heter Raoul.

Namnet betyder även ett par saker på kinesiska varav en av betydelserna är Vacker Mark. Jag är alltså inte bara människa, jag är även attraktiv på bostadsmarknaden! Ett tag funderade jag på att tatuera in Mei Di i teckenform någonstans, men kom på att jag bara skulle bli ännu en sån där loser med sushimenyn permanent fastetsad på skuldran.

Jag heter inte Maidi, Heidi, Mady eller Melody. Ej heller Midi, Maydie eller Malin. Det är okej att be om att få titta på mitt ID-kort för att få stavningen rätt; tillsammans med mitt häftiga estniska efternamn och mina tre mellannamn är jag medveten om att det inte är en bit kaka att lista sig till. Och oavsett hur många gånger du frågar eller hur högt jag skriker kommer du aldrig fatta vad jag heter om du frågar mig på ett ställe med en ljudnivå över 70 decibel.

Okej. Jag erkänner. The Game är jävligt underhållande. Och även om jag översätter tillbaka allting till engelska i huvudet så känns det helt okej att läsa den på svenska. Räknas detta som Quick Lit, Flunky? Ger detta mig tillräckligt med prettopoängsavdrag eller måste jag lära mig älska Bridget Jones också?!

För övrigt är jag fortfarande sjuk, jag fattar ingenting. Mina bihålor är svullna vilket gör att jag går runt i något slags lockföröronen-bubbla och inte fattar någonting. Och igår när jag skulle sova blev jag så trött på att jag behövde åtgärda min rinnande näsa hela tiden att jag till slut bara körde in en näsduk i näsan och somnade av ren irritation. Kan ingen komma över och donera ett knippe vita blodkroppar?

Hm. Undrar om nästamponger vore ett vinnande koncept? Imma be rich!

Min dator har en saknad (eller dysfunktionell, det är lite svårt att veta just nu) .dll-fil. I mänsklig motsvarighet kan man säga att den har blivit lobotomerad och nu endast går att kommunicera med via djup hypnos (BIOS). Annars sitter den mest där och dreglar ur sig felmeddelanden. Eftersom jag är så sjukt häftig och inte gjort en backup får jag helt enkelt använda min fyra år gamla monsterdator ett tag tills jag ominstallerat XP. Jaja. Det finns sämre svepskäl för att inte skriva labbrapporter.

Jag undrar om det finns något underliggande psykologiskt skäl till att jag förmänskligar saker omkring mig (t.ex. vattenmolekyler, bakterier och nu datorer).

Alltså my god vad jag älskar nostalgi! För mig kan nostalgi i och för sig i princip gälla saker som hände för typ en vecka sen, men ändå. Jag lever aldrig i nuet, man behöver lite perspektiv för att uppskatta sin situation I believe.

Anyhow! Jag hittade lite gamla bilder på min halvdöda dator (story of my life, jag är världens fotodokumentärsmongo och har typ en saftig terabyte bilder lite överallt) från tiden då jag var blott 18 år och jobbade i en diamantfabrik. Haha. Jag hade labbrock varje dag och på arbetsspecet stod det laseroperatör, fatta! Jag var knappt myndig och fick sköta en maskin för drygt en miljon kronor. Det är fortfarande det bästa jobbet jag haft, sådär härligt monotont och självstyrt att man kunde låta tankarna vandra iväg lite (och sedermera surfa webternets när jag blev tillräckligt skillad på lasern).

Notera: BLOND PAGE, skyddsglasögon, skyddshandskar, labbrock, faktumet att jag hade tid över att ta poserfoton på mig själv. Haha.

Notera: den stora röda knappen längst upp till höger som man bara vill trycka sjukt mycket på!

Synd att företaget gick i konkurs bara. Buhu.

Bara för att vara lite okonventionell i Staden No. 1 för horor och knark funderar jag på att boka rum åt mig och Janna på ett kristet hostel. Haha. Fördelar med detta är att de har könsuppdelade dorms (vilket, all min feminism åsidosatt, faktiskt känns skönt. Jag vet, det är otroligt hycklande av mig, men jag tänker att det minskar risken för SURPRISE PENIS lite), nackdelar är att de tydligen verkar vara rätt måna om att låta Jesusbudskapet gå fram till gästerna. Men whattafuck. Kan Flunky låtsas vara pingstvän för musikens skull kan väl jag göra detsamma för lite husrum? Jag menar, frukosten ÄR faktiskt inkluderad.

Jag blir så fruktansvärt ynklig när jag är sjuk. Jag går runt i sunkkläder och säger “uuh, uuuuhhhh” gång på gång som om jag vore något slags odöd version av mig själv, samt skickar tycksyndommig-sms till alla jag känner. Om någon finns i närheten tycker jag att det är deras mänskliga plikt att ta hand om mig som om jag vore ett spädbarn; med nudelsoppa, te, halstabletter och allt annat som hör sjukdomen till. Så vad gör jag nu, när jag tvingats åka taxi till min mammas lägenhet för att sällskapa hennes två katter medan hon är i Västerås?

Kollar på dålig TV, såklart. Och säger “uuuhhhh”.

jag har alldeles för mycket att göra för att kunna skriva ett vettigt blogginlägg, så jag lämnar er med denna smått beskrivande MSN-utväxling istället:

impish says:
jävla vinhelvete. att det måste vara så hysteriskt dyrt
Meidi says:
Jävla kvasar. Måste jag bestämma hur långt borta du är genom att använda din rödförskjutningsberäknade radialhastighet?!

Jag har fortsatt läsa igenom min skoldagbok från mellanstadiet, och…jag kan inte hålla mig längre. Jag MÅSTE posta ett utdrag! Jag är seriöst helt kär i mig själv som barn.

Utöver mina artistic mishaps: Futurekids, alltså. För er som inte gick på hightech innerstadsskolor kan det vara värt att veta att Futurekids var (på 90-talet alltså, säkerligen får dagens framtidsungar haxa Perl eller något annat trevligt) en institution som samarbetade med skolan om att utbilda framtidens datornördar. Det låter väldigt fint, men i ärlighetens namn minns jag inte att vi gjorde särskilt mycket mer än att rita fula grejer i Creative Writer och spela Backpacker. Jag undrar vad det är för databas jag pratar om liksom? En…mapp, måhända? Jag blir i alla fall väldigt imponerad av hur internets jag var innan jag ens hunnit fylla nio:

Så. Jag ska försöka hålla mig ifrån att posta fler “I WAS A CHILD GENIUS!!!!”-inlägg nu, jag vet att det är ungefär lika kul att läsa om som det är att tvingas gå igenom en hel familjs semesteralbum. Men ändå!

Fikade med fantabulösa mångsysslar-Karin idag i sisådär fyra timmar, sjukt splendid. Hon angstade över att hon inte fattar när killar stöter på henne, jag angstade över att jag inte fattar när tjejer stöter på mig. Det är typ allmänt känt att jag har sämst lesbianradar och inte tar en hint förrän bruden i fråga kastar sig om halsen på mig. Liksom, de flesta tjejer är rätt kramiga av sig – hur märker man skillnaden mellan ett kompisbeteende involverade kramar och en raggningskampanj?! Helt obegripligt.

Karin med sitt lesbiska snus, fett hett!

Städade lite halvhjärtat igår och hittade diverse roliga saker jag skrivit under åren, bl.a. en skoldagbok från 1995. Jag vet att alla tycker att de var så sjukt speciella som barn, men seriöst, vem skriver “Idag fick vi skriva efter diktamen. Det var JÄTTEKUL!” som nioåring? Sen att jag bedyrar mitt hat för skolidrotten på ungefär varje sida (med fantastiska uttryck såsom “Gympan är dumidumdum!”) är väl mindre häpnadsväckande. Jag fattar egentligen inte hur jag orkade med idrotten i elva år utan att en enda gång försöka ta livet av mig! Det var verkligen den största ångestkällan för mig under hela min uppväxt.

Såhär söt var jag för övrigt på den tiden:

Dagens tre höjdpunkter:

1. På en promenad ner till Alviks Strand blir jag audiovisuellt upplyst om hur fiskmåsar ser ut (Och låter. Gud vad de låter) när de kopulerar.

2. På ICA har någon glömt en tia i växelgrejsskålen som sköljs ut tillsammans med min faktiska växel.

3. Anna messar mig för att säga att jag lyckats få alla rätt på min fysiktenta. A MASTER OF SCIENCE IS ME!

Fancy a shag, eh?

Jag känner mig helt sjukt nyttig just nu. Jag har tränat idag! TRÄNAT! Med en maskin! Nästan så man får hjärntumörer av ren förvåning. Varje gång jag lyckas träna mer än två gånger på en månad får jag romantiska vanföreställningar om att helt byta livsstil och typ dricka mörkgröna smoothies till frukost varje dag. Finns det något sätt att kombinera hälsosamhet med en viss förkärlek för att sitta i soffan åtta timmar om dagen i vegetativt tillstånd?

Idag tyckte Victor att det vore en grym idé att fira sin födelsedag med lite högstadiefeeling à la brännboll på Huvudstafältet, och vem var jag att misstycka liksom? Jag hade dock nystartade pollenallergier, som den nörd jag är, så jag satt vid sidelinen och var en awesome öldrickande domare istället. Jag hade seriöst aldrig fattat att man räknade poäng i brännboll, jag trodde det bara var en sport man hittade på för att ge mig ångest på gympan eller något. THE MORE YOU KNOW.

Det ser typ ut som att jag har påssjuka och därutöver reumatism. Jag tror att jag har förlorat alla mina posingskills.

Read the rest of this entry »

Jag har ett sjukt oflyt med kroppsdelarna just nu alltså, jag känner mig som en spratteldocka som smäller in i allting så fort jag rör på mig. Härom dagen drämde jag in högerfoten i dörrkarmen för fjärde gången den här månaden och jag blev så sjukt arg på Universum att jag slogs med väggen ett tag, haha. Och sen upptäcker jag ett enormt blåmärke på höftrumpan (ni vet, den där biten av kroppen där höften och rumpan samarbetar om att sticka ut så mycket som möjligt). Var kom det ifrån? Har jag så dålig kroppskontroll att jag inte ens märker när jag gör illa mig? Wtf.

Nåväl, på vägen hem från dansen gjorde kylan sig påmind och jag upptäckte ännu en vardagsblessure – skavsår! On my NIPPLE! Det kanske bör sägas att jag inte tror på behåar om man inte verkligen behöver stödet och well, för mig att ha behå är typ som om jag skulle köpa stöd för mina kinder eller något. Nackdelen med min frigjorda livsstil är att friktionen som uppstår efter en timmes runthoppande à la africaine inte direkt är försumbar. Det har faktiskt hänt att jag har gått ut med plåster på bröstvårtorna för att förebygga skador, men det blir i allmänhet mer obehagligt än det man försöker undvika.

Är detta Universums sätt att få mig att designa pasties för oss vanliga människor, dvs utan gardintofsarna och med ett större mått av…diskretion? Något virkat kanske skulle funka, haha.

Friendcrushar, alltså. De är något av det finaste som finns. För er som är ovana vid min kroniska svengelska är en friendcrush alltså en platonisk förälskelse i någon som inte tillhör ens bekantskapskrets – en kändis, en person man bara träffat ett fåtal gånger – what have you. En sjukt bra människa vars vardag man vill smälta samman med sin egen, helt enkelt. Jag tänkte lista några av mina nuvarande crushar!

Matt Stone och Trey Parker, männen bakom South Park. Jag vill gnida mig hårt mot dem och be en bön om att deras briljans på något sätt smittar av sig. Sen vill jag röka gräs med dem samtidigt som vi ser en dålig stonerfilm och drar politiskt inkorrekta skämt.

George Carlin, standupkomiker. Hans bitterhet känns så jävla chic på något sätt. Betnér bara drömmer om att bli såhär bra.

Tracie-nånting, på One D At A Time. Mina tjejkompisar kan i princip räknas på lobstermannens ena hand, men det känns som att vi skulle vara så jääääävla bra ihop!

Bret Easton Ellis, författare. Jag vet i och för sig inte om det här är en friendcrush eller ren och skär idoldyrkan. Bra är han dock, haha.

Sarah Silverman, komiker. HELT FANTASTISK MÄNNISKA. Ett sure-fire test på om någon skulle passa bra ihop med mig är att visa dem den här videon och se om de skrattar. Om de inte skrattar, och/eller säger något i stil med “fan vad korkat” har vi uppenbarligen ingen framtid tillsammans.

Det finns fler, men ett par av dem läser den här bloggen och jag känner inte för att rodna framför datorn, haha. Låtsas att det är du så blir det win/win!

Träffade Janna igår for some master planning hos Pierre och sedan öldrickande på Sjätte Tunnan. Jag hade aldrig varit där, bara hört stället nämnas tidigare i meningar såsom “jag var så sjukt full igår, vi var på Sjätte Tunnan” eller “jag minns inte vad jag gjorde igår, men jag tror vi var på Sjätte Tunnan”. Needless to say tänkte jag mig en enorm ölorgie, typ Carmen fast utökat i alla dimensioner. Verkligheten innebar dock en stor källare fylld med lajvare och konstig öl.

Pierres syndabock. Mer BILDZ after the cut.

Read the rest of this entry »

Jag shoppade loss som en galning på Threadless igår. Internetshopping is the best! Man slipper köra en moshpit med trettio modebloggare bara för att komma fram till provrummet liksom. Jag försökte i alla fall tänka på stylingnyckelorden Flunky gav mig häromveckan; “knarkigt, färgglatt och weird”. HAR JAG LYCKATS, MODEMAMMA?

Powered by awesome liksom, jag kände att det var jag.

Anledning 1 att läsa Datateknik med fransk inriktning:

Flunky says:
jag träffade en fransman en gång vars mamma hette michelle, och pappa jean
Flunky says:
och han hette jean-michel
Flunky says:
hahaha
Flunky says:
påhittigt!

Anledning 2:

Satt och pratade med Janna på MSN om tågluffplaneringen nyss. Tanken är att vi ska ses nästa vecka och fixa väsentliga saker, typ packlistor. Jag ÄLSKAR packlistor. Jag, den mest oorganiserade människan i hela världen, älskar packlistor. Ja. Kanske för att det är enklare att låtsaspacka än att faktiskt packa. Haha. Men allt känns så verkligt när man skriver listor! “Okej, sju par trosor…ihihihi jag ska ha med mig sju par trosor! För jag ska åka utomlands! PÅ RIKTIGT! OCH DÅ SKA JAG HA PÅ MIG TROSOR!!! VARJE DAG!!!” tänker jag medan mungiporna åker minst en decimeter i höjdled.

Jag tycker överhuvudtaget om att planera lite halvluddigt sådär. Som innan man ska flytta, och man tänker på alla fantastiska saker med lägenheten och inte på alla lådor man måste fylla och sedan tömma. Eller inför en ny utbildning när man är all like “oh shiznit, grymt att lära sig!” utan att betänka de ändlösa studietimmarna man behöver genomlida.

Reality sux, helt enkelt. Min hjärna är mycket mysigare att leva i.

Var och firade min mammas födelsedag igår och hann avhandla både knark, skidåkning och World of Warcraft. På något sätt kom vi in på Det andra könet (okej, kanske för att den tar upp typ 45% av min hjärnkapacitet just nu):

Gunilla: Det är ju Åsa Moberg som översatt den! Henne har du träffat när du var liten. Du blev kär i henne direkt!
Jag: Hahaha, va?
Gunilla: Ja, du blev helt förälskad. Det var så fint att se; det var som att ni fann varandra med en gång.

Det känns fint att jag även som femåring gjorde skäl för min frigjorda uppväxt med en åldersgränsöverskridande blixtromans, alltså. Gullemeidi! Jag var verkligen en liten lesbian som barn, i lågstadiet blev jag helt besatt av min kompis Sussi och la lappar i hennes låda där jag bedyrade min vänskapliga (ha!) kärlek till henne. Hon hade så blont hår att det var vitt och var otroligt överklass, vilket jag insåg först senare. Undrar vad hon gör nu? Jag gissar på 1) juridikstudent eller 2) au pair.

På detta tema kan ni även läsa min recension av But I’m A Cheerleader på gayfilmsbloggen nu, rejoice!

En natt som kattvakt har fått mig att inse fördelarna med att bo ensam. As follows:

Man kan dricka öl och läsa sexbloggar halva natten utan att väcka någon, man kan äta choklad till middag och låtsas att det är helt normalt, man kan lämna disken i diskhon och låtsas att den försvinner av sig själv (utan att någon påminner en om att verkligheten saknar vanishing spells), man kan onanera framför datorn och slippa påbörja en massa efterföljande sex (cause really, ibland vill man bara make love to sig själv)…vad har jag glömt? Oh right, man kan somna i soffan till dålig mittinatten-teve och vakna i exakt samma ställning man somnade i. Till exakt samma program.

Mmm, Judge Judy.

Det är ändå med viss glädje jag inser att det största problemet jag har just nu är att lista ut om man kan gå på KTH i fem år utan att bli ful och tråkig. Jag kollade på den där “studenter berättar om utbildningen”-länken under Internationell Datateknik, och en våg av töntigt ytlig ångest sköljde över mig samtidigt som jag erinrade mig ett barndomsminne:

Min syster Toiko läser en “fråga personer på stan”-spalt i VeckoRevyn. En kille som intervjuats lider av manligt håravfall som om det vore hans jobb; typ hej-jag-har-hårfästet-i-nacken. Han är 21-ish, ser ut mer som 35 i sin corporate aura, och pluggar Något Viktigt på KTH. Toiko utbrister “Haha, det är sånt som händer om man går på KTH! Då åldras man tre gånger så snabbt som vi andra!”

On a lighter note misslyckades jag just med att koka ris för ungefär googolde gången i mitt liv. Om det är någon som förtjänar hushållsnära tjänster så är det fan jag.

Jag har i allmänhet sjukligt torr hud, så när min superhudkräm Atrix (det är billig skit, men det är även The Shit) tog slut härom veckan fick jag Mats att köpa ny på vägen hem. Atrix fanns dock inte på affären han gick till, så jag fick HTH. Jag har tappert försökt att gilla den, men den lämnar efter sig ett klistrigt lager på huden som bara kan jämföras med känslan man har efter att någon kommit en i ansiktet. Dessutom har den oooh aaah “lågt pH”, och eftersom jag tydligen smörjer in mig med obehindrat enorma flaxande armrörelser kunde jag inte undvika att få lite i ögat. Jag trodde seriöst att det skulle spricka inifrån. Aj. Detta ger även en sur smak på läpparna som är allt annat än angenäm. Till sist ser den ut som färsk sperma!

Problemet är att jag får ångest om jag slänger något som knappt är öppnat, det är i princip den värsta i-landssynden man kan begå. Någon som vill ha lite hudkräm som förmodligen är helt okej om man inte är en människa som tydligen behöver skyddsutrustning för att tvätta håret?! Såhär glad blir jag om någon vill befria mig från min slösångest:

Könsroller alltså, haha. Jag har nästan, NÄSTAN slutat bli upprörd över dem – nuförtiden tycker jag mest de är knasiga. Knaaaasiga, som Crab People eller Linda Skugge. Haha. Jag kollar på Extreme Home Makeover, och utöver faktumet att tjejernas rum såklart blev roooosa så fick den tvååriga killen ett Häftigt Sportrum. Med basketbollar, slagträn och hockeyklubbor. What? Det känns som att killen kanske borde få chans att, say, LÄRA SIG GÅ innan han satsar på en karriär som elitidrottare. Just sayin’.

Förresten funderar jag på att gå det här programmet. Aaahhh. Jag kan inte bestämma mig!

Oh yes bitches.

Igår vaknade jag av att Vespertine nafsade på mina vingar. Mina Always Ultra Plus©-vingar, dvs. Det var bara ett sånt där underbart hoppsan-perverst ögonblick som gör livet värt att leva. Räknas det som zoofili om katten tar initiativet? Uhh.

Förresten fångade jag ett fint ögonblick i lördags som jag glömde slänga med i förra uppdatten. I give you HEPI FEET:

Axel och Alex stod för Gunget, såklart.

Då gårdagens Singstarfest blev inställd pga Johnnys sjuka à la vinterkräk byttes karaokeplanerna till technoplaner. Robert Hood på Clustret. Det var trevligt, men den överdrivet höga basen gjorde all form av kommunikation omöjlig. As below:

Jag: Hej, en Burn!
Bartender: Va?
Jag: En BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRN!
Bartender: Vaaaa?
Jag: Alltså, Burn! Energidrycken Burn! Energidryck!
Bartender: Nej, nej, inte fri dricka, det kostar!

Jag tar upp mobilen och skriver “Energidrycken burn”. Bartendern skakar på huvudet. Jag ser smått förvirrad ut, eftersom hela klubbkvällen verkar vara sponsrad av Burn – mitt i de Coola TechnoProjektionerna kommer det upp reklam för nämnda dryck ungefär var femte sekund. Alex pekar ut det 20-talet burnflaskor som står en decimeter från bartendern. Et voilà! Wtf.

Anyway, basfrekvenserna och de tjackade idioterna som stod närmast dj-båset gjorde att min självbevarelsedrift förpassade mig till utkanten av dansgolvsklungan; ni vet, där den där konstiga killen som flaxar för mycket med armarna alltid befinner sig. Denna kväll var inkarnationen en svettig 45-åring i kostym och militärkeps.

BILDER NEDAN! Dock ej på Konstiga Killen, jag ville verkligen inte uppmuntra hans sälliknande parningsrop.

Read the rest of this entry »

Är det ett dåligt tecken om man fnissar lite för sig själv då man läser frasen “Han ville äga, men blev själv ägd” i feministbibeln? Internets, du har förstört mig.

För övrigt är dagens bedrift att jag har lyckats trycka ner mig i mina för hårt tvättade stretchjeans. Jag har nu påbörjat assimileringen och hoppas att jeansen snart inser att det är jag som har överhanden! Vik er för min kroppsvolym, denimfibrer!

Alltså ååh vad jag hatar kläder! Redan när jag vaknade idag förbannade jag textiliernas existens, trots de TRE TON KLÄDER jag äger så var allting antingen 1) för varmt, 2) för kallt, 3) för hippiefult (sommaren 2006, vad kan jag säga) eller 4) för litet. Jag skulle kunna bränna upp allt och start anew, om jag inte hatade att shoppa. Min shoppingtaktik är att vara in and out på under en kvart, man liksom känner hur hudlager efter hudlager nöts bort efter allt detta provande och provande och provande, aaargh! Min shoppingfobi har fått mig att bli världens hobo; när jag hade nött ut mina vans så att innersulan fått ett par snygga femkronors-sizade hål fyllde jag dem med toapapper och tejpade över med gaffa. Haha. Och slitaget i skrevet på mina “all day, every day”-jeans gör att de är mer assless chaps än Cheap Monday.

Jag köpte i alla fall en byrå för att försöka bli av med problemet (alltså ja, jag har en garderob också), men det räckte inte! Jag måste frammana bicepskraften från Helvetet för att kunna trycka ner allt i lådorna! Herregud! Kan inte skiten bara spontant självantändas?

Bluääääärgh, jag kräks kläder över dig och din livsvilja, Meidi!!!

Alltså ååååh. Det är i princip omöjligt att undvika frekventa nostalgi-orgier om man levt åtminstone 10 år av sitt liv på internet. Jag satt och letade gamla gotbilder på mig själv nyss och reminiscade över tiden då man tyckte att en asbra dag var en dag tillbringad på Pierrot, i sällskap av andra svarthåriga 14-åringar man inte ens kände by name (Lava-namnet bara, såklart). Finns den här kulturen fortfarande kvar? Var hänger de nu liksom, Pierrot har ju blivit ett dött barnvagnscafé? Har de lika roligt som vi hade eller står de ständigt i skuggan av Berny Pålssons svällande skärsår?!

Är det sånt här man funderar på när man börjar bli…gammal?

Katter, alltså. När man inte har dem som husdjur själv har man något slags uppfattning om att alla katter är sjukt smarta och graciösa. Och sen skaffar man ett par själv, och, well…

Fr. V: Vespertine och Capa (sjukt nöjda katter)

Vespertine satte sig på en ugnsplåt idag, en Mats hade använt till att göra pommes frites i förrgår. Jag kan uppskatta att hon satte sig i ungefär tre deciliter matolja. Det intensiva tvättarbete som därefter inleddes gjorde inte sitt jobb till 100%, märkte jag när hon nyss satte sig på ett av mina fysikpapper och lämnade fettfläckar.

Le sigh.

Skulle ner och köpa sushi igår (som för övrigt smakade gammal svett, wtf!) och märkte att den glashala backen ner mot vägen täckts av ett fint lager pudersnö. Det tog mig ungefär fem gånger längre tid att ta mig ner som det brukar. Jag vet inte vad det är med mig, om jag upphäver friktionen med min blotta närvaro, men jag är verkligen väldigt väldigt bra på att halka, närhelst det är möjligt.

Under min descent kom jag för övrigt på varför pingviner går som de gör – de vet att den smått pinsamma vagg-gången är det enda vettiga sättet att undvika att falla handlöst på röven när man går på is. Om nu ens pingviner har rövar? De är mest strömlinjeformade/bowlingkägleformade. Öh.

Förresten är detta the funniest shit jag har sett på FLERA VECKOR (en vecka är skitmycket på internet!):

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nda_OSWeyn8]

Jag kom just ihåg att jag drömde värsta romantiska sexdrömmen om min labassistent i natt. Herregud. Vi var på ett stort skepp av något slag och han skulle rädda mig från något och…ja…

Anders, om du läser det här, förlåt. Jag lovar att jag egentligen är en mycket professionell människa.

Jag har fått den märkliga ovanan att sova hela natten i exakt samma ställning. Detta leder till typ “jag-är-90-år-gammal”-smärtor i halva kroppen när jag vaknar; predominantly i vänstra handen och foten (eftersom jag, well, sover PÅ dem). Jag borde uppfinna en maskin som rullar runt mig då och då i sömnen, som en kyckling på ett spett! Mmm…spett.

Dagens irritationsmoment är för övrigt föräldrar som låter sina barn klänga runt på konditoridisken när man ska köpa bakelse på Ritorno. Man typ, HEY, jag tänkte välja semla nu men din unge verkar vara upptagen med att leka Snorig Vindrutetorkare och liksom täcker Karlsbadersemlorna med sin leriga overall?! Frust.

Semlan var god dock.

Dansade idag! När jag efteråt tog min celebratory dusch kom jag att tänka på (usch, jag hatar egentligen inlägg som börjar “idag gjorde jag x, det fick mig att tänka på y” – som att man behöver rättfärdiga sitt associationsmönster liksom?!) hela fenomenet Offentliga Duschar. Jag minns när jag var på Arvikafestivalen 2006 med ett par besökande brudar från Kanada, och vi till slut tvingades face up to vår hygiensituation via en sedvanlig tripp till badhuset. “We…we shower in front of eachother?!” Tydligen har man separata duschar i omklädningsrummen i Kanada. Jag har fo’ real aldrig känt mig så mycket som en svensk porrklyscha.

Relevant Festivalbild.

Anyway; jag är verkligen sjukt oblyg. Att visa mig naken är ingen big deal för mig, i alla fall inte IRL (bilder är oförlåtande!). Men ibland, när jag duschar bland en massa nakna kvinns, drabbas jag av något slags nakenneuros. Det är som med män och pissoarer, kan jag tänka mig; jag vet liksom inte alls var jag ska titta och det känns som att alla tänker “Öh! Den där bruden tittade på mitt ass en sekund för länge! Hon är perveeers!” Speciellt när det är barn involverade, alltså, herregud. Det känns som att jag ska bli lynchad för pedostirrande! Trots att jag inte alls stirrar (haha, älskar att neurosen gått så långt att jag bortförklarar mig även här, lovely)!

För övrigt vill jag ha ett påskägg. Man blir väl aldrig för gammal för påskägg?

Åt lunch på den skabbiga pizzerian i Frescati idag och kom osökt in på ämnet dålig sexualundervisning (alltså, ja, jag hade sällskap; jag för otroligt nog inte särskilt spännande konversationer med mig själv). De intryck min självupplevda knullteori gett mig kan sammanfattas enligt följande:

Vi tvingades (eller okej, vi tvingades faktiskt inte – Den Kristna Tjejen var inte med på lektionen alls) först kolla på en konstig lättklädd musikvideo med Madonna som gjorde vår lärare noticably besvärad. Då en kille i klassen visade sin förvirring inför detta (genom att säga typ “öh, vafan kollar vi på det här för”) blev han utkastad under premissen att han störde lektionen. Haha. Efter videon följde en ännu konstigare tecknad dansk sexfilm med en berättarröst som såg till att vi inte missade vitala delar av plotten (typ, “Lisa tycker om Peter. Då känns det som det kittlas det mellan benen”). Detta gjorde stämningen märkbart mer obehaglig.

Till sist skulle vår lärare förklara menscykeln. Av detta minns jag i princip bara att han blev rödare och rödare i ansiktet ju längre han pratade, haha. Tönt. What I know about my bleedin’ har jag verkligen bara lärt mig av hemskickad Libressereklam och the internets.

Såhär såg jag för övrigt ut på den tiden, för den som undrar. OMGOTH!

Lyckades med något slags missförstånd idag vilket ledde till att jag sov sjukt länge och missade dagens fysiklektion (story of my life). Jag tog igen denna dyrbara tid genom att kolla på Rachael Ray (also known as tjejen som alltid är hes, skriker och lagar mat). Sen tog jag ut katterna på promenad och lyckades riva sönder handen på någon rosenbuske de slet in mig i. Karma!

Hahaha, ska kalkonen distrahera från hennes bländande fejkleende eller vad är dealen? Helt fantastiskt.

Nu ska jag trycka i mig en miljard vitaminer och dansa som om det vore den 12:e mars 2008.

Mattetenta idag. Det är alltid trevligt att gå upp halv sju på en lördagsmorgon och stöta ihop med förvirrade tjejer i höga klackar som är på väg hem från någon efterfest. TÄNK VA, för bara något år sen var jag den tjejen! Minus klackarna förvisso, men hey. Det är otroligt vilken tant jag blivit verkligen, istället för att bli aspackad och nästan bränna ner lägenheten med pasta om kvällarna (ja, true story) sitter jag hemma och läser böcker. En fantastisk FaceBook-grupp på detta ämne finns för övrigt här.

Undrar om jag kommer få en livskris om ett par år och flippa ur totalt, bli clubkid och tillsbringa mina onsdagar med att dra kokslinor off a hooker’s ass? TIME WILL TELL, typ.

ALLTSÅ OKEJ, nytt ämne; jag såg nyss världens sämsta reklam featuring världens sämsta logga:

Varför? Varför har de klämt in en smiley lite hafsigt mitt i allt? Det är inte IT, det är inte Web 2.0, det är INTE Framtiden! Jag dör!

Var och hälsade på Victor (min andrahandsohyra) i Solna idag, och insåg hur enormt mycket SKIT jag måste ha haft när jag själv bodde där. Jag menar, han måste ha frigjort ungefär en miljard kvadratmeter. Det som förut var en sunkig “jag-pluggar-filosofi-och-är-för-upptagen-med-mina-egna-tankar-för-att-diska”-lya (okej, nej, jag har aldrig pluggat filosofi, men det är en mysig klyscha) är nu en regelrätt boudoir. Where there were nystan av sladdar, there are now skivspelare och snygga 50-talsfåtöljer.

Alltså nej, nej, NEJ, jag kan inte inreda. Jag förstår det inte alls. Att koordinera sina möbler känns ungefär lika vettigt som att försöka matcha sina ögonglober med sin favoritbok. Mats försökte få mig intresserad av Stringhyllor för någon månad sen och visade allehanda färger och former och kombinationer jämsides med ett komplicerat teoretiserande kring möblemangmatchning, färgharmoni och hyllbreddsmått; till slut ville jag bara skrika. Kläder kan jag fatta, de har man liksom…på sig? Det känns något mer konkret att faktiskt drapera sig själv i saker man gillar än att försöka få boet att representera sin amagad-stilmedvetna sida. Eller så fattar jag det bara för att det är typ tre saker att matcha istället för fem miljoner. Hahaha.

I övrigt hittade jag världens finaste lilla Helgontjej häromdagen som tyckte att “jävla emo” borde räknas som hets mot folkgrupp. GULL!

Efter ett halvårs samboskap känns det som att man har lärt sig en del om sina störningsmoment gällande den andra parten. Alla gillar ju SJÄLVUTLÄMNANDE SKIT, så:

Saker Mats Ogillar Med Mig

Jag diskar aldrig, jag städar aldrig, jag lämnar 98364873 glas framme med tepåsar i, jag läser till tre på natten med lampan på så han inte kan sova, jag går aldrig och återvinner, jag fattar inte hur man använder diskmaskinen, jag bokar inte tvättid förrän det är total kris och vi har på oss potatissäckar, jag duschar så länge att badkaret får någon flipp och leder allt vatten ut på golvet (creating a veritable ocean of duschvatten), jag lagar aldrig mat, jag KAN inte laga mat (dvs, när jag väl lagar mat är det typ Smaklösa Grönsaker Med Ris), jag sprider ut alla mina papper och böcker överallt i vardagsrummet, jag sitter vid datorn 24/7, jag rensar ytterst sällan kattlådan.

Saker Jag Ogillar Med Mats

Han kittlar undersidan på mina fötter med sina tår när vi ligger i sängen, han gör ett sjukt jobbigt ljud med munnen när han ropar på katterna, han lyssnar på monoton techno när jag försöker plugga, han torkar inte av toasitsen när han rengjort den så att man sätter sig i vatten utan att märka det (SJUKT JOBBIGT, Reds. Anm.), han vill aldrig spela Betapet.

På något sätt känns det som jag har dragit den vinnande lotten i det här förhållandet, haha.

Dagens OMG HURRA: CSN har dragit huvudet ur arslet och bestämt sig för att ge mig pengar! Min ekonomi är räddad! Jag har inte fått pengar av dem sen i december, jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag har klarat mig sen dess. Jag antar att jag är ett geni med pengar helt enkelt (haha, hahahahaha. Sanningen är att jag burit samma kläder varje dag sedan i maj förra året, ungefär).

Åh, nu fick jag en pust av min parfym i näsan. Jag vet inte varför, men den här parfymen får mig alltid att känna mig rik och snygg. Kan man lukta rikt liksom? Jag antar att det är såhär man luktar när man fått reda på att man kommer få 16000 kronor retroaktivt. Tågluff 2008 kommer inte att genomföras som uteliggare! Extas!

Mitt happyface, ovan.

För övrigt försöker Mats just nu mixa ihop SexyBack med hans mix av Terminator 2-themet. Det känns som jag sitter fast i ett skruvstäd mellan Justin Timberlake och Linda Hamilton.

Jag känner för att skriva om fina saker just nu, jag tror jag är inne i något slags knasigt hormonellt PMS-stadie där jag blir en gladtönt istället för mitt vanliga glimten-i-ögat-misantropiska jag. Och så såg jag Juno nyss och den var så jävla braaa. Så, här följer saker som just nu (eller, alltid egentligen) gör mig happy in my panties:

Kamomillte, träningsvärk, stå framför spegeln och dansa som en manisk femåring, svengelska, rena lakan, prata bebistöntigt med sina katter, “din mamma”-skämt som är helt ologiska och inte alls roliga (typ, “Jag fyller år”, “Din MAMMA fyller år!”), dåliga ordvitsar, politiskt inkorrekt humor, amerikansk indiefilm, 90-talsnostalgi, sova i soffan, integraler, gå och läsa simultant, läsa i sängen, läsa överhuvudtaget (!), roliga fjortisar på tunnelbanan, sovmorgnar, biobesök.

Var och dansade (väst-)afrikanskt med Flunky nyss. Mina ben känns som smör! Det är rätt befriande att dansa något som inte är så jävla tjejigt, I gots me enough of that när jag var jazzdansbrud i mellanstadiet.

Imorgon tänkte jag se Juno. Diablo Cody, liksom, jag är lite kär i henne! Om det är något jag behöver i mitt liv just nu är det mer film och mer umgänge, gosh darnit. För bara någon vecka sen fann jag mig själv berättandes en anekdot om vattnets lyftkraft, liksom, what the shit is that? Det var knappt ens roligt i mitt eget huvud. Kan man förlora sina sociala färdigheter, Bullen?!

P.S. Jag skyller all min excessive engelska på Flunky. Vi har en märklig tendens att prata hysterisk Texas-amerikanska när vi ses. Jag vet egentligen inte varför? D.S.

Gick och lade mig klockan sju imorse efter att ha sett Oscarsgalan, vaknade runt tolv. Det otroliga med detta scenario är att det var sjukt länge sen jag ens somnade efter klockan tre, och ännu längre sen jag vaknade på Den Regelrätta Eftermiddagen (vilken enligt mig inträffar någon gång runt tretiden). Vad har hänt? Jag brukade vara ett poster child för sömnproblem! Jag hade en period för något år sen då jag sov ungefär två timmar per natt och låg och vred mig i sängen till fyra-femtiden utan att kunna somna, oavsett hur lite jag sovit natten innan. Inte för att jag direkt saknar den tiden, men det känns oerhört märkligt att en så stor del av mitt psyke nu förpassats till något litet skrymsle i bakdelen av hjärnan, only to be seen sporadically.

Jag kanske har blivit en sån där anpassad och hälsosam individ? Gud förbjude!

Såg om Garden State nyss. Lite förlösande regn vore trevligt.