Kärlek

Ja, hörni, det här med Pride kanske inte var så dumt ändå?

Från en park som påminner om Vattenfestivalen (fast något mer sexualiserad; färre lakritsremmar och fler strapons liksom) till ett Pride House fyllt med workshops där folk faktiskt diskuterar (och inte bara sitter tysta och önskar sig bort från händelsecentrum) till en Stadsteaterpremiär av en alldeles ypperlig pjäs (därtill ypperligt översatt av min egen mor – no bias, promise!) – vad mer kan man önska sig som förstagångsbesökare? När suget efter den leriga och bajsdoftande typen av festival lagt sig (nån gång i 21-årsåldern, kanske?) känns det relativt sweet att få springa runt i tält och göra roliga saker utan att behöva dra på sig en karatefylla för att stå ut med det allmänna eländet. Idag har jag dessutom sett ut såhär:

Tröja från Bang.se av Nanna Johansson

Var annars hade en sån här Dagens Outfit känts så naturlig, frågar jag mig? (Möjligtvis på typ alla feministarrangemang överallt alltid, men ändå.)

Imorgon blir det än mer såpbubbleblåsande i GayTek-tältet, därefter välbehövlig sömn inför paraden. Pepp!

Vissa kanske ser det som ett slöseri att köpa en dryck med ett literpris på 240 kr bara för flaskans skull.

Dessa människor har uppenbarligen inte upplevt äkta nördkärlek.

När jag kom till KTH trodde jag att alla skulle vara 19-åriga fullblodsmoderater som bodde i familjevillan i Täby fortfarande, och typ, hade båt eller något.

Tydligen inte.

Då jag igår fick ett välpaketerat litet brev innehållandes två kisstrattar tyckte jag att det kunde vara en god idé att uppdatera Mr Blawg med resultatet från tävlingen. Jag är mycket imponerad av alla bidrag; jag själv har knappast något riktigt juicy att bidra med i en sån här tävling, faktiskt. Det enda jag kan tänka mig är att jag har en tendens att kissa på mina fötter när jag är full, men hey…det gör väl alla?

Nåväl. Då jag själv är en sucker för humiliation var det en speciell historia som fick mig att skratta lite extra högt (samtidigt som jag sa “awwwww!” och knöt mina händer i djupt medlidande, såklart): fotbollskisshistorien. Gympaångest och kiss i en välorkestrerad symfoni leder till att jag enväldigt utser min kära vän Leks till Vinnare av Kisstratten!

Aleks tyckte att jag skulle hitta en bild på henne där hon såg skamsen ut, men jag bidrar istället med denna klassiska festivalbild på oss två från 2006. Awww.

Dock skulle det vara förfärligt nedrigt av mig att inte ge lite recognition till några andra fantastiska kisshistorier, i form av tröstpris. När jag gjorde min beställning från Lunapads slängde jag nämligen även med lite awesome klistermärken med motivet “I <3 my period” (blod är coolt, okej?). Elin J kan vänta sig ett sådant i posten, och så även anonymiz om hon känner för att mottaga ett solklart bevis på sin hemliga identitet till hela sin bekantskapskrets. Haha. (Annars får du säga till, så ger jag mitt übersticker till någon annan!!!)

Definitionen av en hjärtattack: gå till en kontrollskrivning i differential- och integralkalkyl utan några som helst pretentioner att klara den, få förvånansvärt lätta frågor och inse att man har en god chans att lyckas om man spikat de frågor man kunde tekniken till, springa hem i vild panik för att kolla facit, inse att det står 15pi/4 och inte 11pi/4 som man själv skrivit, vara deprimerad i en hel kvart, sedan få reda på att det är FEL I FACIT och att man själv skrivit rätt.

[15:52:27] <@Meidi> VAD SVARADE HAN
[15:52:29] <@Meidi> AHHHHHHHHH
[15:52:30] <@Meidi> :D
[15:52:42] <@slemming> Meidi:   “Tack för uppmärksamheten!”
[15:52:42] <@slemming> “Jag skall korrigera felet.”
[15:52:47] <@Meidi> JAG ÄLSKAR SERGUEI

Om jag inte redan satt ner skulle jag behöva sätta mig ner.

Jag träffade Aleks igår, och reminiscade lite (ok, mycket) över tiden då vi var Galna Tonåringar och sprang runt på fester och festivaler stup i kvarten. Vår gemensamma slutsats verkade bli något i stil med “gah, varför gör vi inte sånt längre?!” följt av räkningsbetyngda vuxensuckar och nostalgiglansiga blickar. Rutiner och plikter har blivit något lite mer motiverat när åren har gått (inte minst känns det ganska bra att kunna bestämma själv när man ska lägga sig, även om det leder till komplikationer à la förra blogginlägget), men en del av kroppen saknar ändå att flänga runt utan mål och mening och hälla i sig äcklig alkohol. Jag är väldigt bra på att romantisera det förflutna.

Aleks och jag i Göteborg i början av 2004. Ack, minnen…

Senare på kvällen satt vi och IRCade om Aleks stundande resa till London för att gå på dnb-spelning på awesomeklubben Fabric. Efter att ha beklagat mig över att Stockholm är tråkigt och grått sa Aleks till slut “men, häng med då?” Jag började kolla biljetter mest for the lols, men tänkte någostans ändå att…varför inte? Jag har ändå ingenting att göra den närmaste månaden bortsett från att sitta och bli tjock på julgodis; jag kan lika gärna avsätta 48 timmar till att hoppa runt i neon och fika i Camden. Sure, jag borde plugga, men två dygn är ju knappt fem sidor i matematiktid!

Så, jag köpte en flygbiljett. Ibland äger det att vara vuxen och kunna bestämma själv vad som är vettigt att göra – även om det mesta delen av tiden innebär något annat än att boka in spontanresor till London.

Jag har nyligen insett att världens enklaste sätt att skaffa nya vänner (eventuellt en egen liten fanclub av stirrande tanter och farbröder) är att sitta på tunnelbanan och lösa Rubiks kub. Jag kan seriöst inte tänka mig något bättre; man ser ut som att man sitter och mindar sin egen business, liksom, inget attention-whorande, men folk KAN inte hålla sig från att ställa frågor! Kuben är tillräckligt hypad som genitillbehör i media för att folk ska veta vad det är och vara nyfikna – det är inte direkt samma sak som att sitta och plugga differentialkalkyl på nattbussen hem (seriöst, hur sexiga är gränsvärden för en oinvigd?). Man slipper ta initiativ, och alla som chattar upp en tror automatiskt att man är supersmart. Senast igårkväll utbrast en kille “JAG ÄR IMPONERAD!” och sa att jag borde börja jobba på hans bettingföretag, haha.

Är det här nya krograggningsprylen? Sitta på en barstol och lösa ett 3D-pussel om och om igen tills någon blir kär i en? Jag är fan på.

Det finns få saker som är så mysiga som att sitta i en nästan övergiven KTH-korridor klockan ett på natten och plugga programmering. Munnen tuggar godis och sväljer cola, ögonen hoppar frenetiskt fram och tillbaka över skärmen. Någon ensam stackare i en av terminalsalarna sisådär tjugo meter längre bort visslar för sig själv, och ger då och då ifrån sig en djup suck riktad till ett buggande JavaScript.

I helgen impulsköpte jag en ny liten bebis vid namn Asus Eee 901 (den har verkligen samma effekt på folk som en bebis också; alla vill komma fram och gulla med pyttetangentbordet). Den är OMGJÄTTELITEN och har en batteritid på över 9000 år. I samband med detta tänkte jag att jag kanske skulle ge Linux en chans – det var trots allt senast nån gång på 90-talet jag brottades med det. Att jag dessutom fortfarande har en rätt huge mama till ThinkPad med Windows XP hemma gör liksom att det inte ens behöver vara en nosedive in i terminalfönstret utan möjlighet till internethjälp.

Så, enligt rekommendationer från mina fellow nurdz på Data blev det Ubuntu som installerades. Enligt mina fellow nurdz på Data behövde man även rensa lite bland alla auto-installerade program som hängde med installationen, så de satte sig ner och haxade bort ungefär 1 gigabyte seemingly onödiga program.

Oväntat att jag vid nästa inloggning skulle mötas endast av en beige bakgrund och en muspekare utan några som helst möjligheter att navigera vidare? Värt att ta bort fönsterhanteraren.

Sammanfattningsvis känner jag mig i alla fall lite som att jag är på ett Häftigt Äventyr™, mer än att jag ligger i krig med mitt OS (som med t.ex. Windows Vista). Jag satsar på att bli super1337!

Jag har de senaste veckorna haft ett “arbete” i franska hängande över mig (250 ord, inte direkt jämförbart med your average doktorsavhandling), due tomorrow. Jag hade tänkt skriva om allas vår favoritfeminist Simone de Beauvoir, men…jag har liksom skrivit om henne förut. Sisådär hundratusen gånger. Imagine the HAPPY när jag då så sent som igår blev informerad om Ada Lovelaces existens – Lord Byrons dotter tillika världens första programmerare. Feministpepp if there ever was! När jag blir stor ska jag också bli ett matematiskt underbarn och se sådär blasénöjd ut på alla mina porträttmålningar.

Sen att hennes namn alltid får mig att tänka på Linda Lovelace, well…

Ibland blir jag ledsen för att jag inte är ett supergeni med massor av pengar som kan gå på MIT. Om jag hade varit det kanske jag hade fått se den här killen live istället för att nöja mig med lågupplösta youtubevideos av hans föreläsningar. Och så kanske jag hade vunnit Nobelpriset och/eller blivit astronaut.

Man kan alltid drömma?

Jag har upprepade gånger fått höra, från olika håll, att jag pratar i sömnen. Aldrig något klart och tydligt, mest saker som låter som ord och meningar men som egentligen är typ “hurrhurhurr durrr”. Men inte i natt! I natt pratade jag om Longcat. Tydligen lät jag som att jag var inne på YouTube och surfade internetmemes. “Longcat, du är så fin.”

Jag är överlycklig!

Jag kom hem klockan åtta imorse. Jag brukar verkligen inte vara den som går hem sist, men igår kändes det bara 100% rätt. Det kändes även 100% rätt att hoppa i en hoppborg med en trasig fot, så min magkänsla kanske inte går att lita på sådär…hundraprocentigt.

Hur lagar man en dygnsrytm som är jättejättetrasig? Med sömnpiller och gaffatejp?

Det är något allra extra mysigt, det här att ligga i sängen med en varmt brummande laptop i knät. Som att ha någons huvud i knät och kärleksfullt stryka fingrarna över denne någons hår; bara det att håret är tangenter och kärleken är oändlig.

Är det creepy att sova bredvid sin laptop? Det känns som att jag borde ringa något slags hotline om jag vaknar imorgon tätt omslingrad min kära Thinkpad Z61p, eller vad säger ni?

Det är möjligt att jag kanske är lite för trött för att blogga vettigt just nu.

Det är verkligen otroligt tacksamt att blogga om sökord. Dels är det ett uppenbart ämne som alltid ligger där och ber om att få bli återanvänt; dels genererar det i sin tur ännu fler sökordsträffar. That said; dagens skörd är något alldeles speciellt.

Utöver den uppenbara WTF-faktorn på “tanja suhinina abort” gillar jag även att mitt number one sökord (of all time, faktiskt) “fittan” denna gång är tätt följt av ett lite mer blygsamt organ – “öron”. Öron! Vem fan googlar öron? De sitter på huvudet. Man hör med dem. Vad kan man mer tänkas vilja veta om dem, sådär…generellt?

“Förälskad i serbisk man” får tala för sig självt.

Laddade ner Spore Creature Creator för att kolla om spelet verkade värt att lägga ner pengar motsvarande typ 40 Pressbyrån-kaffekoppar på, och insåg efter ett par minuter att evolution suger. Evolution innebär att livsodugliga men fantastiskt roliga djur som det på bilden nedan (ömt döpt till “Cp-lol” av yours truly) inte skulle ha en chans att få sprida sina gener på den här planeten. “Ameh, näbbdjuret då,” säger ni kanske, “eller djuphavsbläckfisken?” De kommer inte ens i närheten. Ett djur utan armar och med en enorm spikklubbepenis; där har vi en vinnare.

Vi hade allmän kursinformation någon dag förra veckan, vilket mest innebar tragglande hit och dit om vilka matteböcker som skulle inhandlas och hur jobbigt allt snart skulle komma att bli. Hållningen blev mer och mer slokande och ögonlocken mer och mer tunga allt eftersom minuterna gick – fram tills dess att en liten glad man stegade fram till katedern och berättade att vi kommer få läsa den här kursen i höst. “Ja, alltså, det var från början inte meningen att kursen skulle ges, men sen blev det så, och alltså, vi har bara labbtillfällen mitt i natten i princip hohoho!” Artificiell muthafuckin intelligens och multiagentsystem. What! Klassens avmätta miner förbyttes genast i ett kollektivt :D med mungiporna någonstans över norra polcirkeln. Labba mitt i natten? Whatever – det här är framtiden! Det här är satans så 1337! Vi kommer få titta på små program som springer omkring och som har utvecklat en egen form av intelligens, ahhh! Oh my science!

Det känns som att jag har valt rätt linje.

Flunky har skrivit värsta fantastiska inlägget om hennes och min venzkapzhistoria! Mitt ego har nu svällt upp till storleken av en varmluftsballong och lider stor risk att explodera i milslånga monologer om hur fantastisk jag är, men jag ska försöka stävja denna drift genom att bygga ett altare i Flunkys ära där jag bränner rökelse och skriver slashfics om hela LOTR-castet. (Det känns för övrigt konstigt att kalla dig Flunky när jag vet ditt riktiga namn och faktiskt i ärlighetens namn inte brukar kalla dig “Flönki” när vi träffas in the IRL. MEN LÅT GÅ, INTERNETKVINNA.)

Så ska det se ut.

Jag mailade aldrig Bytelove.com om deras förargande produktbeskrivning. Jag hade tänkt maila dem med en länk till inlägget, men jag har skickat så många klagomail på sistone (bl.a. till BankID om avsaknad av Firefoxstöd) att jag nästan (nästan!) blivit trött på mig själv, haha. DÖM OM MIN FÖRVÅNING då när jag fick följande kommentar av Mikael Palmstedt på mitt arga inlägg:

Hej

Tack för feedbacken på vår butik och på våra örhängen, vi har ändrat lite i produktbeskrivningen. Förslag tas gärna emot.

Faktum är att nästan hälften av våra kunder är kvinnor så vi vill såklart ha en butik som tilltalar alla.

Och sure enough, beskrivningen är ändrad till det bättre! Jag känner mig som världens bästa feminist just nu, seriöst. Efter att ha gnällt och bråkat i två timmar i en fokusgrupp inför Okejsex.nu-kampanjen utan resultat känns det sällan som att man kan skapa någon som helst förändring in da world. Och okej, en webshop kanske inte är extremt representativ för världsläget, men det känns ändå extremt bra. Next step: end world hunger!

Jag och Mats kör just nu en Six feet under-revisit mha de fem DVD-boxarna han köpte förra sommaren. Jag är helt kär i SFU. Om SFU var en människa skulle jag dregla och drabbas av eufori-inducerad afasi varje gång jag såg henom på stan. Det är för bra! FÖR BRA! Som en fantastisk film, fast utspridd i fem säsonger och snyggt förpackad i entimmesavsnitt.

Så bra att den lagts ner, såklart. Men det betyder inte att man inte kan gräva upp den då och då, som den där underbara släktingen som dog när man var liten och som man önskar att man hade hunnit lära känna lite bättre. Ungefär.

Vem sager att man inte kan internetblogga bara for att man vykortsbloggar?

Ar i Amsterdam nu pa ett varmt internetcafe. Natten tillbringades pa ett kristet hostel med Glada Kristna Flickor i receptionen. Exotiskt! Besokte aven en awesome bluesklubb med liveakten The Terryman Show – youtuba “terryman show” for exempel pa hans greatness. Bra Terrymancitat om McCain: “He calls himself a war hero when all he did was to crash a fucking plane and get himself landed in a prisoner camp!”

Annars ar det basta hittills Jannas forfragan om hennes sparvagnsbiljett fortfarande var giltig. “Is it still guilty?” I syndernas stad drabbar Skulden saval manniskor som tram tickets.

Imorgon klockan 22.30 påbörjar jag och Janna vår resa runt Europa. Jag skulle därför vilja ta tillfället i akt att presentera

(Märks det att jag inte direkt pluggar design? Hahaha.)

Vykortsbloggen är ett Nytt Koncept© som går ut på att jag stillar er Meidibloggsabstinens genom att vykorta in mina bloggar istället för att behöva leta upp något litet serbiskt internetcafé var och varannan dag. Jag adresserar helt enkelt mina vykort till hemmet, varpå min servermaster tillika sambo (även kallad “Mats”) scannar in och postar mina handskrivna inlägg. Det här är ett projekt som jag velat genomföra ända sen i mars någon gång och jag har verkligen behövt spänna mig för att inte avslöja det för tidigt, fatta hur excited jag blir av det här! Jag har alltid älskat att skicka vykort; man kan skriva kort och slagkraftigt, kuvert behövs inte, och man har möjligheten att göra alla ens vänner avundsjuka genom att välja lagom snygga bilder att skicka hem till dem. Haha. Likheterna med bloggande är slående.

Jag hoppas att ni kommer älska det här lika mycket som jag!

Det känns som att allt bara ler mot mig just nu! Började dagen med att akutboka en tandläkartid för att fixa min metallskena (nej, jag är ingen cyborg, men jag har haft tandställning) och fick tid inom 45 minuter på ett ställe som ligger fem minuter bort. Väl där möttes jag av ett asgulligt tandläkarteam som seriöst stod och dividerade i fem minuter om hur de skulle bokföra min behandling för att det skulle bli så billigt för mig som möjligt. (DAGENS ROS LIX) Sen var jag lite i min egen värld på väg från posten (där jag hämtat ut tre bra böcker och fått ett “ha en bra dag” från människan bakom disken) och råkade dansa iväg framför en bil som skulle till att parkera, och möttes varken av ilskna tut eller skrik, utan ett leende. Ett muthafuckin leende! Bor jag verkligen i Stockholm fortfarande? Det känns som att jag borde rädda femhundra hemlösa katter nu bara för att väga upp allt det här!

ME SO HEPI ^_^

Jag vet inte om det är hormoner eller något, men jag börjar på riktigt gråta av den här videon.

Jag skulle vilja skriva att jag “precis kom hem från New York” men det är verkligen inte sant. Jag kom hem klockan sju igår morse och har sedan dess gått runt i något slags jetlag-dvala. Jag vet inte riktigt vad klockan är i huvudet på mig just nu, men inte är den något vettigt.

För att komma in i mina internetrutiner igen tänkte jag dock försöka NYC-blogga så utförligt jag kan innan jag svimmar över tangentbordet. Detta kommer förmodligen innebära en enorm bildpost med en rad lite lustiga undertitlar. Precis så mycket text gemene man orkar med på en tisdagskväll, det vill säga!

Vi bodde precis söder om Harlem, i ett område som kallas Morningside Heights. Bilden till trots var det värsta söta lilla området med affärer fulla av grejer en svensk vegetarian som jag bara drömmer om. Typ fake-bacon! FAKEON!

Klicka nedan för fortsättningen, bitches.

Read the rest of this entry »

Imorgon åker jag till New York.

Be jealous, bitches.

Jag har hört rykten om att det finns internet även på andra sidan Atlanten, så om ni har tur (och jag är nördig) kanske ni får en jetlaggad blogg eller två av mig. Och så får ni gärna sända positiv energi till mig då jag egentligen är ganska flygrädd, haha. Lame!

En av de bästa människorna i hela fucking världen har dött. George Carlin, jag hade hoppats att få ligga med dig någon gång, men jag hann tydligen inte. Vi ses i helvetet bejb!

Man kan ju inte blogghylla sin pappa utan att göra detsamma med sin mamma; I don’t play favorites liksom. Jag skulle vilja fylla hela det här inlägget med din mamma-skämt in reverse (typ “min mamma är en sån superstar att alla andras mammor bara kan titta på henne med solglasögon”), men jag tror jag istället väljer att ägna detta utrymme åt något lite mer vettigt – en kontaktannons! Yay!

Min mamma heter Eva och är fett snygg. Hon behöver en karl (sorry ladies!) som är minst lika snygg att dricka vin och diskutera litteratur med. För ja, ni tror rätt, hon är en etablerad författare som inte hänger med bara vemsomhelst! Om du är intresserad är det viktigt att du åtminstone läst något annat än Bodströms deckare i år. Annars får ni inte min blessing.
Eva är dock inte bara mörk och mystisk poet, hon är även en jävligt rolig brud som uppskattar allt från Rammstein till Gwen Stefani (ja, alla 50-talister kan sätta sig ner igen, hon gillar Beatles också). Pretentionerna lyser med sin frånvaro i Evas hem vars väggar pryds med såväl Seriös Konst som kattbilder och diverse blinkande kitsch.

Du, eventuella man som vill få chans på min mamma, måste gilla katter. Du behöver inte redan ha typ femton katter och gå på utställningar och sånt skit, det räcker om du kan klia dem bakom öronen. Dessutom får du inte dricka för mycket eller vara otrogen (det funkade inte så bra senaste gången). Om du är fanboy som bara vill hänga med Sveriges författarelit är du också diskvalificerad.

Intresserad? Skicka bild och personligt brev till eva.ar.snygg@gmail.com så förmedlar jag kontakten!

Also in the land of Meidi: Jag vill ha blått hår! Nu! Jag tänker mig nyansen Kate Winslet (a.k.a min första lesbiska celebcrush) har i Eternal Sunshine:

Så jävla snyggt! Mitt enda problem är egentligen NÄR denna blåndering (höhö) ska äga rum. Jag vet inte om jag vill ha blått hår när jag är i Serbien och träffar hela Jannas släkt, liksom. Det blir nog tillräckligt jobbigt att vara vegetarian.

Men AH! BLÅTT HÅR!!!!!!!!!!1

En kvinna fastnade med sin sjal i min ryggsäck på väg upp för rulltrappan idag. Hennes omedelbara reaktion var att börja skratta hysteriskt nervöst på grov göteborgska; “Hahaha! Oh, hohoho, guuud vad knasigt det kan bli!” Eftersom vår intrasslade situation gjorde att jag var tvungen att stå med ryggen mot henne kände jag inte att det var nödvändigt att utbyta fler artigheter än nödvändigt för att försöka lösgöra mig från hennes trådiga grepp. Efter ett par “nej, alltså, du måste ner under blixtlåset” och minst lika många “hohoho!” utbrast Sjalkvinnan plötsligt: “Hahaha, synd att jag inte fastnade med en karl när något sånt här väl händer!”

När jag återhämtat mig från hennes heteronormativa diss i såg jag briljansen i hennes uttalande. Det ultimata raggningsknepet! Fuck social dynamik och internetraggning, att fastna i människor är ju the shit! Man håller kvar personen ifråga tillräckligt länge för att skapa en förbindelse utan att behöva tränga sig på onödigt mycket, och sen kommer man att ha en gemensam überanekdot att bjuda på när folk frågar hur man mötts! Jag kan tänka mig hur många utvecklingar som helst av den här tekniken. Typ att man står och fipplar med ett par handklovar på tunnelbanan precis då tåget kränger till, varpå man får det att se ut att man råkar ramla över måltavlans handled och sin egen samtidigt; “Hohoho! Näää, guuud vad knasigt! Du ser, de enda nycklarna till de här finns på en militärbas i östra Peru! Hahaha, vi måste nog på ett transatlantiskt äventyr du och jag!”

Vad säger du, Neil, ska jag börja ha workshops?

I övrigt har jag idag även dissekerat en fisk.

Alltså jag är KÄR i M.I.A. Inte friendcrush-kär utan KÄR-kär. Hon är så jävla bra! Och snygg! Och ah! Ah. Jag är ju inte direkt känd för att upptäcka musik direkt när den kommer ut så det är väl ingen överraskning att jag upptäckte låten Paper Planes typ förra veckan, haha, men den är så braaaaa. Sen Youtubar man lite och hittar en video från hennes uppträdande på Letterman i höstas, och liksom…wtf? Sen när är LJUDET av pistolskott tabu i landet där det ses som en mänsklig rättighet att bära vapen? Jag är förvirrad.

För övrigt försöker jag distrahera mig själv från skolarbete och har därmed gjort ett nytt Johari Window. Ni vill bidra.

Alltså gud vad jag älskar Mythbusters. Jag orkar för det mesta inte följa TV-serier 4-real utan föredrar att slentriantitta för att distrahera mig från mina mortal toils, men jag kan helt ärligt säga att jag lyser upp av glädje varje kväll när jag inser att Mythbusters börjar snart. Haha. Jag skulle kunna ha Mythbusters-maraton i en hel vecka utan att tröttna. Undrar om de behöver groupies?

Personer jag skulle kunna bli groupie till utan att blinka:

Adam Savage
Kari Byron
Grant Imahara
Trey Parker och/eller Matt Stone
Killen som har den här youtubekanalen

Om jag hade varit Blondinbella hade jag säkert fått betalt för att skriva såna här inlägg. Tänk, bara, hur mycket av min gränslösa kärlek som jag slösar bort!

Fikade med fantabulösa mångsysslar-Karin idag i sisådär fyra timmar, sjukt splendid. Hon angstade över att hon inte fattar när killar stöter på henne, jag angstade över att jag inte fattar när tjejer stöter på mig. Det är typ allmänt känt att jag har sämst lesbianradar och inte tar en hint förrän bruden i fråga kastar sig om halsen på mig. Liksom, de flesta tjejer är rätt kramiga av sig – hur märker man skillnaden mellan ett kompisbeteende involverade kramar och en raggningskampanj?! Helt obegripligt.

Karin med sitt lesbiska snus, fett hett!

Jag kom just på att jag drömde en sexdröm i natt. Om datorer. Jag spelade Civ 1, tror jag, och någon kom och uppgraderade hela min dator. Jag blev helt otroligt upphetsad! Inget regelrätt sex utspelade sig ens, det bara låg i luften. Haha. Jag är verkligen inte frisk.

Spelade Monopol igår i alla fall, och avslutade min karriär thusly:

Dagens tre höjdpunkter:

1. På en promenad ner till Alviks Strand blir jag audiovisuellt upplyst om hur fiskmåsar ser ut (Och låter. Gud vad de låter) när de kopulerar.

2. På ICA har någon glömt en tia i växelgrejsskålen som sköljs ut tillsammans med min faktiska växel.

3. Anna messar mig för att säga att jag lyckats få alla rätt på min fysiktenta. A MASTER OF SCIENCE IS ME!

Fancy a shag, eh?

Idag var en mer peppad dag. Idag var början på Meidi’s And Janna’s Awesome Super Kewl Mega-Tågluff Adventure 2008! Idag köptes de inledande biljetterna till Köpenhamn.

Under en Mojo-kaffe betraktade vi det sjuka regnvädret och drömde om sommaren.

Det syns inte, men det står “Mixad 6-bädd” på biljetten. Det tyckte jag var roligt. Förmodligen har jag sett för mycket internetporr?

Idag luktar det damm och sol ute, precis som storstäder ska! Den doften (följd av ljudet från hundratals ilskna bilister och ett Stockholmsdimmigt solsken i ögonen) beskriver så väl anledningen till att jag vill flytta härifrån. Alldeles för få dagar är som denna! Jag vill känna att jag bor i en myrstack som aldrig sover, inte ett kackerlackshotell som går i ide nio månader om året.

STRESS. Det behövs mer.

Jag treatade mig själv två bokklassiker idag: 1984 (Jag har försökt läsa den förut, men då på svenska, och det gjorde ont i själen. Minisann liksom, uhhh!) och Catch 22. Sjukt pinsamt att jag inte läst dem tidigare! Jag skyller det på alla Ellisböcker jag plöjt igenom.

Elin är bra på att smeka mitt ego. Först intervjuar hon mig i sin blogg, sen gör hon mig en skitsnygg nördbanner som jag kommer kunna vara stolt över until the end of the internets! Notera gärna att jag 1) är en babe i tecknat format, 2) flankeras av bl. a. ledsna magsäckar, integraler och Tay Zonday. Luv!

Besök Elin genast och bada i hennes förträfflighet.

Friendcrushar, alltså. De är något av det finaste som finns. För er som är ovana vid min kroniska svengelska är en friendcrush alltså en platonisk förälskelse i någon som inte tillhör ens bekantskapskrets – en kändis, en person man bara träffat ett fåtal gånger – what have you. En sjukt bra människa vars vardag man vill smälta samman med sin egen, helt enkelt. Jag tänkte lista några av mina nuvarande crushar!

Matt Stone och Trey Parker, männen bakom South Park. Jag vill gnida mig hårt mot dem och be en bön om att deras briljans på något sätt smittar av sig. Sen vill jag röka gräs med dem samtidigt som vi ser en dålig stonerfilm och drar politiskt inkorrekta skämt.

George Carlin, standupkomiker. Hans bitterhet känns så jävla chic på något sätt. Betnér bara drömmer om att bli såhär bra.

Tracie-nånting, på One D At A Time. Mina tjejkompisar kan i princip räknas på lobstermannens ena hand, men det känns som att vi skulle vara så jääääävla bra ihop!

Bret Easton Ellis, författare. Jag vet i och för sig inte om det här är en friendcrush eller ren och skär idoldyrkan. Bra är han dock, haha.

Sarah Silverman, komiker. HELT FANTASTISK MÄNNISKA. Ett sure-fire test på om någon skulle passa bra ihop med mig är att visa dem den här videon och se om de skrattar. Om de inte skrattar, och/eller säger något i stil med “fan vad korkat” har vi uppenbarligen ingen framtid tillsammans.

Det finns fler, men ett par av dem läser den här bloggen och jag känner inte för att rodna framför datorn, haha. Låtsas att det är du så blir det win/win!

Var och firade min mammas födelsedag igår och hann avhandla både knark, skidåkning och World of Warcraft. På något sätt kom vi in på Det andra könet (okej, kanske för att den tar upp typ 45% av min hjärnkapacitet just nu):

Gunilla: Det är ju Åsa Moberg som översatt den! Henne har du träffat när du var liten. Du blev kär i henne direkt!
Jag: Hahaha, va?
Gunilla: Ja, du blev helt förälskad. Det var så fint att se; det var som att ni fann varandra med en gång.

Det känns fint att jag även som femåring gjorde skäl för min frigjorda uppväxt med en åldersgränsöverskridande blixtromans, alltså. Gullemeidi! Jag var verkligen en liten lesbian som barn, i lågstadiet blev jag helt besatt av min kompis Sussi och la lappar i hennes låda där jag bedyrade min vänskapliga (ha!) kärlek till henne. Hon hade så blont hår att det var vitt och var otroligt överklass, vilket jag insåg först senare. Undrar vad hon gör nu? Jag gissar på 1) juridikstudent eller 2) au pair.

På detta tema kan ni även läsa min recension av But I’m A Cheerleader på gayfilmsbloggen nu, rejoice!

Oh yes bitches.

Katter, alltså. När man inte har dem som husdjur själv har man något slags uppfattning om att alla katter är sjukt smarta och graciösa. Och sen skaffar man ett par själv, och, well…

Fr. V: Vespertine och Capa (sjukt nöjda katter)

Vespertine satte sig på en ugnsplåt idag, en Mats hade använt till att göra pommes frites i förrgår. Jag kan uppskatta att hon satte sig i ungefär tre deciliter matolja. Det intensiva tvättarbete som därefter inleddes gjorde inte sitt jobb till 100%, märkte jag när hon nyss satte sig på ett av mina fysikpapper och lämnade fettfläckar.

Le sigh.

Jag kom just ihåg att jag drömde värsta romantiska sexdrömmen om min labassistent i natt. Herregud. Vi var på ett stort skepp av något slag och han skulle rädda mig från något och…ja…

Anders, om du läser det här, förlåt. Jag lovar att jag egentligen är en mycket professionell människa.

Alltså jag älskar verkligen potatis. Det är den optimala födan. Den är god, tillräckligt smaklös för att man ska kunna göra något EGET av den (haha who am I kidding, jag misslyckas med att göra mackor typ), såpass ful att man inte ens behöver försöka få den att se aptitlig ut, och den håller i typ femtusen år i skafferiet! Den gör till och med egna små potatisbebisar där inne om man väntar tillräckligt länge! Så sjukt sympatisk liten knöl. Försökte övertyga Flunky om potatisens storhet på MSN nyss:

Meidi says:
Seriously
Meidi says:
don’t be hatin’ on the POTATIN’
Meidi says:
Jag skulle kunna leva på potatis
Meidi says:
Potatissallad, potatisgratäng, potatismos
Flunky says:
hahaha potatin’
Meidi says:
HASSELBACKSPOTATIS, STEKT POTATIS, BAKAD POTATIS
Meidi says:
POTATIS-FUCKIN-SOPPA!
Meidi says:
FRITERADE POTATISSKAL!
Meidi says:
Jag tar din tystnad som att jag vann striden!

För övrigt såg jag allas favoritfilm Into the wild ikväll. Man kanske skulle bege sig ut i vildmarken och leva på, eh, potatis.

Jag har dragit ner en massa Le Tigre som jag inte lyssnat på förut. Så bra, så braaa! Jag är kär i JD Samson. Jag vill vara hennes flickvän och gå ut och dansa med henne och beundra hennes mustasch och typ sno alla hennes kläder. So grawr. Varje gång hon syns i Shortbus (vilket väl är typ totalt en och en halv gång, men ändå) gnyr jag vällustigt inombords. Eller utombords, om jag är på det humöret. Som en utombordare!

Jag är även kär i ena tjejen i Nouvelle Vague, hon som gör de där axelrörelserna när hon uppträder och verkar bli helt rosig om kinderna av att få stå på scen och sjunga new wave-covers.

Jag borde göra en lista på alla människor jag är avståndskär i (inkluderat friend-crushes) och skicka ut brev till dem eller något. Som jobbansökningar fast med roligare meriter, som t.ex. att jag är ett asbra TV-spelssällskap och att jag har sjukt bra filmsmak. Och att jag dricker te utan mjölk och socker. Och att jag är bra på att färga folks hår, men inte mitt eget.

Typ så.

Jag tror att mina två kemilärare är kära i varandra. Jag vet att det är lite osedvanligt att RP-slasha två män i 70-årsåldern, men de är verkligen så tighta att man UNDRAR LITE, liksom. De avslutar varandras skämt och driver med varandra på det där “vi har varit med om så mycket tillsammans”-sättet, som i vissa fall är olidligt (som när man hänger med två super-bästisar-från-barndomen som bara kör internskämt hela tiden) men i detta fall bara är fiiiiint.

Jag vet inte vad det är med gamla människor, för övrigt. Jag får typ moderskänslor för människor över 60 (och under 90, okej, jag är inte ett stort fan av okontrollerad salivering och dito avföring)! Är det evolutionens inbyggda lilla pension? Eller bara ett sätt att sluta cirkeln, liksom; man är skitsöt när man föds, sen blir man fulare och fulare och någonstans runt 65 slår det runt på fulskalan och man blir söt igen? Haha. Jag kanske borde nämna in the name of PK att det faktiskt finns gamla människor som är heta och inte bara söta, typ… Faye Dunaway!

Anyway, nej; jag har inte tagit oavstående bild. Den är en produkt av en annan klasskamrats mobilkamera och vad jag tror är en undermedveten uppskattning av männens uppenbara kärleksförhållande. Yes!