Internet

Tydligen tycker Facebook inte att jag är värd min existens på internet längre. Ingen kan se min profil eller bilder jag lagt upp, och när jag skriver till folk sker detta. ” wrote on your wall”. Är det allt jag är nu, ett jävla mellanslag? Jag ska stämma FB för psykiska skador resulterande i mindervärdeskomplex!

Min blogg vägrar svälja kommentarer, helt plötsligt. Den ignorerar alla försök och bara redirectar tillbaka till inlägget utan att ge något som helst indiktation på att något gått fel. Så jävla elakt, bloggen! Kommentarer är ju typ bättre än 7-11:s yoghurtglass för mitt svullna ego. Hur ska jag annars få tillgång till den villkorslösa kärlek som bara bloggstalkers kan ge?!

Ändå känns det lite hemligt och häftigt att veta att man inte kan få feedback på det man skriver. Jag skulle liksom kunna göra värsta monsteruppdateringen om att jag är nazist och lyssnar på Prussian Blue samtidigt som jag skickar brevbomber till FN, och ändå inbilla mig att ni älskar mig! Som att skriva dagbok igen och vara medveten om att den ligger väl synligt på ett bord där alla kan öppna den och läsa, men ändå inte riktigt veta säkert.

Fast mest av allt vill jag ha mina kommentarer tillbaka. :(

Jag tog en mellanfilmsfika (dvs en sån fika man tar mellan två filmfestivalsfilmer) med Karin idag på Café 60, och insåg än en gång varför jag inte är stammis där (eller ens går dit mer än en gång per kalenderhalvår). Det borde liksom vara ett rätt givet café att gå till med tanke på att det är det enda (mig veterligen) som har öppet till senare-än-midnatt? Detta, i samband med att min fuckade dygnsrytm allt som oftast får konsekvensen att jag går och lägger mig klockan sex på morgonen, borde bädda för en veritabel Romeo & Julia-historia as far as café-kund-relationer go.

But no.

För det första ligger ljudnivån konstant någonstans mellan “jetplan” och “missilavfyrning”, och detta utan att folk verkar prata särskilt högt sinsemellan. Denna paradox förbryllar mig! Är det något slags magisk egenskap hos väggarna som gör att ljudvågornas intensitet fördubblas när de studsar emot dem? Jag förstår inte. Att personalen vrålar ut “NUMMER TRETTI-FYRAAARRGHHH!!!” varannan minut gör det inte direkt bättre.

Vidare ser ovan nämnda personal alltid ut som att det brinner någonstans. De liksom hetsar en till att äta upp det man beställt så man kan köpa MOAR FOODZ. Varför inte bara fråga om man vill ha något mer istället för att säga “du måste förnya din beställning!!1″ som att man vore Hitler? Mitt enda brott är att sitta med en kopp te i mer än fyrtiofem minuter, magawd.

Sen verkar det som att hela Café 60 är något slags no-internet-zone, för det finns NOLL OCH INGA öppna nätverk i närheten att leecha från. Det är mitt i stan! Mitt i stan! Om inte annat borde de öppna ett eget, för, cmon. Jag har faktiskt bloggskyldigheter att ta hänsyn tilll, och 4chans att surfa.

Till sist en betraktelse: På en femtedel av borden står det skyltar med texten RESERVERAT. Vem fan reserverar bord på Café 60? Det är ungefär som att reservera bord på McDonalds. Herregud.

Ibland undrar man över folks grannar (dvs, nej; jag är inte hemma). Jag undrar även om SpeedTouch har något med Fuckdoll att göra? Haha.

Jag saknar ord.

För cirka sex månader sen bloggade jag om Microsofts nya tjejsatsning DigiGirlz, och dissade upplägget ganska brutalt. Gamla bloggläsare kanske till och med minns det. Dessa gamla läsare lär bli ganska förvånade när jag nu outar att jag idag har jobbat för dem. Sellout!

För en vecka sen kom det upp en liten notis på datasektionens hemsida om att en DigiGirlz-kurs skulle hållas här i skolan i samarbete med KTH. Min inledande reaktion var inte sådär aspositiv med tanke på ovan nämnda blogginlägg, men jag tänkte ändå att något sånt i samarbete med KTH skulle kunna bli något ganska schysst. Så jag mailade kursansvarige och frågade om de behövde hjälp. Ett par timmar senare fick jag inte ett svar – jag fick ett schema med inbokade labbpass. Det är trevligt att vara eftertraktad!

Fast-forward till idag. Imorse visste jag i princip inte så mycket mer än att jag skulle hjälpa tjejerna
med PowerPoint-presentationer och lite basic websideshaxing (i Visual Web Developer, ett askorkat program med alldeles för mycket funktioner för en sån här kurs, trots visuellt upplägg), samt att ta med dem på lunch för att bonda lite (jag är ju trots allt en kvinnlig förebild, eller?).

PowerPoint-passet gick bra; jag kan förstå vitsen i att låta tjejerna göra något spexigt som de kan visa upp för andra utan vidare ansträngning, men…har inte alla redan gjort grejer i PP? There’s only so much you can do med bilder och animerade text-swooooshes.

(På lunchen hoppade två tjejer av – enligt egen utsago för att de inte kände att det var något för dem, och för att de kunde allt de hade gjort hittills sen tidigare. Go figure.)

Efter en lunchruntvandring på campus då jag bondade med några av tjejerna och peppade deras matteintresse (som sagt, jag är en fet förebild osv) gick vi tillbaka till sammanträdesrummet för lite briefing inför websideshaxningpasset. En anmärkning från någon om att lagarna om fildelning inte är hundraprocentigt klarlagda ledde plötsligt till ett engagerat brandtal från MicrosoftRepresentanten om hur moraliskt förkastligt och “OMG STÖLD!!” det är med fildelning. Citatet “jag tror knappast att era föräldrar uppmanar er att stjäla, eller hur?!” känns rätt beskrivande för situationen. Jag satt mest och blev mer och mer röd i ansiktet av den här otroligt arroganta Microsoftmänniskans självhävdade rätt att hålla i en etikföreläsning inför ett gäng oförberedda åttondeklassare. Det är inte hennes åsikt som gör mig arg – jag röstade t.ex. inte på piratpartiet – utan faktumet att hon tycker det är en självklarhet att pracka på den framtida generationen sin åsikt utan att ens ta upp argument från någon annan sida. Det är typiskt inte okej.

Det är även inte okej att sucka åt KTH-representanten när hon har problem med att ansluta projektorn till sin låne-PC och säga “gå och hjälp henne, hon är macanvändare…” med avsmak i rösten.

That aside; Visual Web Developer. Programmet är fucking nedlusat med knappar och menyer vars syfte man aldrig riktigt förstår förrän nån av menyerna, t.ex., försvinner, och man inte kan, t.ex., byta bakgrundsbild. Så ypperligt praktiskt att menyn gick att ta bort från första början! Typ 90% av alla frågor jag fick under webhaxpasset gick inte att besvara due to det jävla HÄRJ av ikoner och knappar som VWD innebär. Varför inte fråga MicrosoftRepresentanten då, hon borde ju ha koll på programvaran eftersom det är, liksom, hon som är ansvarig för hela grejen? Nejdå. Hon kan ingenting om programmet. Hur bra som helst.

Överlag får DigiGirlz lika dåligt betyg av mig nu när jag faktiskt har erfarenhet av det som back in may när jag endast spekulerade. Eller, egentligen är det väl Microsoft som får det dåliga betyget, för sin arrogans och för sin halvhjärtat dolda indoktrinering. Därtill den totala underskattningen av tjejers förmåga att förstå sig på teknik på ett annat plan än att göra fluffgrejer i PP. Hela kvällen har jag suttit och RAGE:at åt Microsoft, och jag skulle nog kunna skriva mycket mer än bara en enda blogg-WALLOFTEXT om det.

Just nu känner jag mig bara väldigt nöjd för att jag skriver det här på en Linuxdator.

Jag har upprepade gånger fått höra, från olika håll, att jag pratar i sömnen. Aldrig något klart och tydligt, mest saker som låter som ord och meningar men som egentligen är typ “hurrhurhurr durrr”. Men inte i natt! I natt pratade jag om Longcat. Tydligen lät jag som att jag var inne på YouTube och surfade internetmemes. “Longcat, du är så fin.”

Jag är överlycklig!

Följande miniscreenshot från IRCen kan väl allra bäst beskriva min reaktion på resultatet av en länkning Hanna gjorde till mig (i ett ganska tveksamt matchmakingsammanhang, no less) tidigare idag:

Jag har känt mig som en superstar när jag fått dagssnittet över 60, liksom. Det var länge sen jag sa “VA?!” framför datorn! Tur att IRC också fungerar som ett ganska mysigt lugnande medel:

För övrigt känns det nästan lite pinsamt att inlägget som låg högst upp i bloggen inför denna besökschock var inlägget om min asfula hemsida, haha. Lite som att få oväntat Gevalia-besök precis när man sitter och syr ihop sina gamla trasiga otvättade “b-league”-trosor. Eller något.

Jag har gjort en jätteful kth-hemsida i svart och cerise, haha. Den kan besökas här, for great pleasure. Hemsidan är ju egentligen till en HTML-labbuppgift, varvid jag inte direkt kan lägga upp nakenbilder och annat roligt, men…jag funderar på att göra den till ett riktigt 90-tals-mayhem. Blinkande graphix, marqueetaggar och omotiverade tabeller. Vad säger ni, internets? Ska jag radda upp mina favoritdjur i pedagogiska bullet point-listor också?

För övrigt kan en eventuellt uttråkad bloggbesökare notera att länken från hemsidan tillbaka till bloggen ger möjligheter till en jätterolig klickloop mellan hemsidan och bloggen, till dess att man öppnat 53 nya Firefox-tabbar och fnissar lite skamset över sin egen busighet.

Det är något allra extra mysigt, det här att ligga i sängen med en varmt brummande laptop i knät. Som att ha någons huvud i knät och kärleksfullt stryka fingrarna över denne någons hår; bara det att håret är tangenter och kärleken är oändlig.

Är det creepy att sova bredvid sin laptop? Det känns som att jag borde ringa något slags hotline om jag vaknar imorgon tätt omslingrad min kära Thinkpad Z61p, eller vad säger ni?

Det är möjligt att jag kanske är lite för trött för att blogga vettigt just nu.

Det är verkligen otroligt tacksamt att blogga om sökord. Dels är det ett uppenbart ämne som alltid ligger där och ber om att få bli återanvänt; dels genererar det i sin tur ännu fler sökordsträffar. That said; dagens skörd är något alldeles speciellt.

Utöver den uppenbara WTF-faktorn på “tanja suhinina abort” gillar jag även att mitt number one sökord (of all time, faktiskt) “fittan” denna gång är tätt följt av ett lite mer blygsamt organ – “öron”. Öron! Vem fan googlar öron? De sitter på huvudet. Man hör med dem. Vad kan man mer tänkas vilja veta om dem, sådär…generellt?

“Förälskad i serbisk man” får tala för sig självt.

Johnny tipsade om ett vetenskapligt försök att göra den sämsta låten ever (återfinnes här). Och alltså…jag älskar den. Operarappen, den hysteriskt skrikande barnkören, banjon – allt! Vad säger det om min musiksmak?

För övrigt behöver jag sluta äta skräpmat varje dag. Ska bara ner till Alviksgrillen först.

Jag + vänner, inom kort.

Det är helt sjukt vad lite jag bloggar just nu jämfört med min sedvanliga veckostandard! Förmodligen för att det händer en jävla massa precis hela tiden just nu. Min grej är ju liksom att ha relativt lite innehåll och relativt mycket putslustig utfyllnad, inte att skriva retroaktiva kärleksballader till eventz som skett under dagen.

Jag återkommer nog till 100% när vardagen återinträtt i atmosfären, med en nyttig dos bloggbitterhet! Nu ska jag duscha. (Jag är möjligtvis lite full.)

KTH-mottagningen är sjukt söt! Det känns lite som att börja på lågstadiet igen, med tanke på hur, liksom, gulligt allt är. Alla är som stora femåringar!

Det bästa jag lärt mig denna dag är dock ändå att det finns ett programmeringsspråk som heter Lolcode:

HAI
CAN HAS STDIO?
PLZ OPEN FILE “LOLCATS.TXT”?
AWSUM THX
VISIBLE FILE
O NOES
INVISIBLE “ERROR!”
KTHXBYE

Liksom. Seriöst.

Flunky har skrivit värsta fantastiska inlägget om hennes och min venzkapzhistoria! Mitt ego har nu svällt upp till storleken av en varmluftsballong och lider stor risk att explodera i milslånga monologer om hur fantastisk jag är, men jag ska försöka stävja denna drift genom att bygga ett altare i Flunkys ära där jag bränner rökelse och skriver slashfics om hela LOTR-castet. (Det känns för övrigt konstigt att kalla dig Flunky när jag vet ditt riktiga namn och faktiskt i ärlighetens namn inte brukar kalla dig “Flönki” när vi träffas in the IRL. MEN LÅT GÅ, INTERNETKVINNA.)

Så ska det se ut.

Ända sen jag läste She’s such a geek har jag känt mig så sjukt upplyft. Jag behöver mer peppfeministisk litteratur! Som Flunky sa till mig för ett par dagar sen så är ju bara rena fakta otroligt deprimerande, men det finns en gräns där den bittra verkligheten inte längre bidrar till lite nyttig riot grrl-ilska utan bara gör en apatisk. And that ain’t good.

Jag tänkte tillbringa de närmaste dagarna med ett försöka hitta awesome kvinnliga förebilder inom mitt eget blivande fält. I’d hate to become en kvinnoseparatist verkligen, men ibland behöver man lite pepp från personer som har haft samma kuklösa utgångsläge som en själv. Förslag på peppfeministisk litteratur tas emot med glädje!

Jag fick även för ett par dagar sen en mailinbjudan till datatjejfika på KTH, vilken jag accepterade med en fråga om hur många fellow klitorisbärare som faktiskt skulle gå på kursen. Det jag inte behöver just nu är mer deprimerande verklighet; typ att jag kommer till tjejfikat och är den enda personen där utöver organisatören själv.

Och jag typ; 13 tjejer?! Det är ju ungefär 13 gånger så många tjejer som jag trodde! Helt awesome.

Jag mailade aldrig Bytelove.com om deras förargande produktbeskrivning. Jag hade tänkt maila dem med en länk till inlägget, men jag har skickat så många klagomail på sistone (bl.a. till BankID om avsaknad av Firefoxstöd) att jag nästan (nästan!) blivit trött på mig själv, haha. DÖM OM MIN FÖRVÅNING då när jag fick följande kommentar av Mikael Palmstedt på mitt arga inlägg:

Hej

Tack för feedbacken på vår butik och på våra örhängen, vi har ändrat lite i produktbeskrivningen. Förslag tas gärna emot.

Faktum är att nästan hälften av våra kunder är kvinnor så vi vill såklart ha en butik som tilltalar alla.

Och sure enough, beskrivningen är ändrad till det bättre! Jag känner mig som världens bästa feminist just nu, seriöst. Efter att ha gnällt och bråkat i två timmar i en fokusgrupp inför Okejsex.nu-kampanjen utan resultat känns det sällan som att man kan skapa någon som helst förändring in da world. Och okej, en webshop kanske inte är extremt representativ för världsläget, men det känns ändå extremt bra. Next step: end world hunger!

Klickade mig in på webaffären Bytelove.com och tänkte att jag kunde hitta något grymt att represent:a (nej, det heter inte representera, det är inte gangsta) Datateknik med i IRL-världen. Omgwtfbbq-tröjan, t.ex., är rätt sweet. Efter en stunds runtklickande såg jag att det fanns en kategori vid namn “jewelry”, innehållande ett par kondensatorörhängen och ett diodhalsband. Okej, jag kanske inte är 100% all about the ellära, men det är ändå rätt fresh att gå runt och känna sig som ett modermodem dagarna i ända.

Beskrivningen nedan kastade mig genast ur den hallucinatoriska dagdröm jag befunnit mig i ett par minuter, en dagdröm där jag är en nörd som alla andra och inte bara FE-MALE.

Seriöst, vad är det här? (Inte nog med att tjejer inte kan vara nördar, för övrigt, de tillhör även sina pojkvänner?) Jag blir så sjukt ledsen och besviken på att det här händer i en subkultur som supposedly ska vara så jävla framåt och banbrytande och whatever. Varje gång jag ser den där reklamen för dokuserien om tjejlaget i CounterStrike vill jag bita av någons huvud. Varför har inte utvecklingen gått längre än att den klassiska comic reliefen “ful nörd möter snygg brud” inte bara är ett high school-filmsgag, utan en muthafucking påtvingad verklighet?

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om härskartekniker och om förminskning av kvinnor via sexualisering, men jag orkar fan inte. Det gör ont att bli kastad ur mysiga hallucinatoriska dagdrömmar i vilka jag inte är ett cirkusfreak (bara för att att mitt kön är inkompatibelt med mina intressen).

XKCD säger det så mycket bättre ändå.

Jag älskar personlighetstest. Egentligen vill jag inget hellre än att fylla den här bloggen med klämkäcka graphics som visar vilken Teletubby jag är eller hur mycket min kropp kommer vara värd efter min död. Det är en ständig inre kamp, som dock min mer rationella sida alltid vinner.

Man vill hemskt gärna tro att någon annan där ute på webternetsen är lika intresserad av ens Komplexa Personlighet som man själv är, men denna tro tycks tyvärr höra mer till Skunkdagboken 2001 än Wordpress 2008. Dock har jag alltid tyckt att mitt eget psyke är ungefär det mest intressanta jag under min (relativt korta) akademiska karriär förkovrat mig i. Seriöst, om jag kunde skulle jag doktorera i mig själv. Jag tror det är därför jag slutade gå till min psykolog en gång i tiden; jag vill bara prata om mig själv, inte faktiskt lösa några problem. Utan problem vore jag ju inte alls lika intressant, duh!

Tur att ett Facebooktest uttrycker det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra.

Imorgon åker jag till New York.

Be jealous, bitches.

Jag har hört rykten om att det finns internet även på andra sidan Atlanten, så om ni har tur (och jag är nördig) kanske ni får en jetlaggad blogg eller två av mig. Och så får ni gärna sända positiv energi till mig då jag egentligen är ganska flygrädd, haha. Lame!

Det var roligt ett tag. Men nu är det fan bara deprimerande:

Det roliga är att jag använt F-ordet (nej, jag är inte pryd, jag tänker bara inte bidra till statistiken haha) i tre inlägg av ungefär 130. TRE. Sen när är jag the go-to-guy vad gäller de kvinnliga genitalierna? Jag kanske borde starta en frågespalt?

Detta är ett långt och seriöst inlägg. Ni som bara gillar bloggen för dess Fina Bilder; sorry.

När jag var yngre var jag extremt PK och trodde att jag kunde förändra världen. Jag gick med i SUF, debatterade feminism på Lunarstorms forum (ja, alltså, jag var 13-ish) och gick på demonstrationer. Min omgivning var ungefär lika PK som jag, dock, vilket gjorde att min tonårsrevolution var ett enda konstant insparkande av vidöppna dörrar. Jag ville nästan ingenting hellre än att träffa en Medelålders Vit Man som tyckte att kvinnor borde stå vid spisen, men det hände aldrig.

Med åren blev jag mer och mer cynisk och demonstrationerna blev färre. Efter Göteborg 2001 (som jag inte deltog i då jag faktiskt är för EU, haha) kändes det som att hur högt man än skrek skulle ändå ingen bry sig. Det enda medierna pratade om var förstörelsen, inte anledningen till vårt missnöje. Att “visa regeringen var vi står” genom att demonstrera kändes så abstrakt och luddigt och ungefär lika meningsfullt som att gå med i en grupp på Facebook. Ofarligt och därmed obetydligt.

Jag tycker fortfarande det känns ofarligt och obetydligt att demonstrera i Sverige. Det finns något slags allmän uppfattning om att man inte ska lägga in själ och hjärta i politiska frågor eftersom “politikerna ändå inte bryr sig”, och det är sorgligt. Det är klart de inte bryr sig om vi inte är villiga att göra mer än att skriva på namninsamlingar! Vi förlorar ingenting på det, det kommer inga åsiktsregistrerare och torterar oss för att vi är “emot gatuvåldet”. Allt detta ger ett klimat där regeringen inte är rädda för folket, och det är skit. Utan en rädsla för folkets reaktion blir politiken bara en valkampanj var fjärde år och missnöjesgnäll däremellan. Jämför med t.ex Frankrike där en sak som en lag om ungdomsarbete framkallar såpass våldsamma reaktioner att Monsieur Chirac himself drar tillbaka förslaget. (Därmed inte sagt att jag är kär i den franska regeringen, obviously har de stora problem med segregation och annan skit.)

Imorgon ska jag gå på min första politiska manifestation på väldigt länge. Det handlar, som väntat, om ett stöttande av de ledamöter som kanske inte vågar rösta nej i morgondagens votering om FRA-lagen, i rädsla för en krossad politisk karriär. För första gången på länge känner jag att det faktiskt finns en möjlighet att påverka något, bara genom att finnas på en specifik plats vid en specifik tid. Ja-sidan vacklar, folkpartister vet inte om de är liberaler eller inte längre, och det känns som att ett öppet stöd för de potentiella nejröstarna kan ge dem den mentala puff de behöver för att rösta nej. Så, yes, jag kommer vara utanför Riksdagen klockan åtta imorgonbitti och inte riskera någonting alls för att försöka förändra hur mycket som helst. Även om jag inte har några vita kläder.

Alltså. Jag hatar egentligen blogginlägg vars enda poäng är “hallååå klicka på länken dårå!” men jag kan inte låta bli. Mats skickade mig nyss en länk till en video av den här killen, och…det går inte att beskriva. Han är SÅ JÄVLA ROLIG. Jag skrattar väldigt sällan högt åt något när jag är ensam då det får mig att känna mig lite som en psykopat, men det finns some major lulzyness up in this bitch.

Show me your genitals, your genitals (wut!)
Show me your genitals (your genitali-yuuuh)

Haha, okej. Jag var tvungen att visa hur fantastisk jag ser ut som Officiell Kinesisk Cheerleader:

Världens mest corny ansiktsuttryck, jag vet. Och första klappet kom inte med så ni får helt enkelt fylla i det själva!

Förresten har jag alltid velat videoblogga, man “jag är ju ingen talare va” så jag har ingen aning om vad jag skulle orera om i mer än trettio sekunder. Man kan liksom inte vara kort och kärnfull i det formatet, då blir det bara “Hej! Idag såg jag en kul bild på internet! Eh, hejdå”. THAT ASIDE, om någon har en asbra idé på ett ämne jag kan behandla muntligen blir jag meget tacksam. Även om ni vill att jag ska framföra en Shakesperiansk monolog.

Mitt liv som kattvakt de senaste dagarna har sett ut ungefär såhär: “Internet funkar! Internet funkar inte! Internet funkar! FAN, nu funkar det inte! YES, det funkar igen!….FAN VARFÖR FUNKAR DET INTE?!” Det tär på mina nerver. Det senaste dygnet verkar situationen ha fastnat i inte-funka-läget, och då blir man glad över att ens mamma bor tre meter från ett café med ett ypperligt fungerande trådlöst nät. Även om tio pers just nu kan se exakt vad jag skriver och mitt knappande ackompanjeras av babyskrik på 130 dB (seriöst, det är typ ungen från helvetet och den låter “NNGNGGGGÄÄÄHHHH”, inte trivsamt joller direkt. Om ni fick höra en inspelning skulle ni inte kunna sova i natt).

Dessutom har min telefon gett upp, verkar det som. Den stänger varje gång jag PRECIS har författat ett sms och ska till att skicka det. Det känns som den hånar mig :(

En sak som dock gör mig glad är att min fantastiska pappa har skaffat en fantastisk blogg! Den heter Carlomonte (nej, han är inte en strandraggare vid namn Carlo, oroa er inte) och är ungefär lika smart och rolig som han själv. Dessutom tror jag fortfarande stenhårt att min pappa kan allt, så varför skulle han inte kunna blogga? AWESOME.

Hahaha. Jag följde Camillas exempel och frågade 118100 vad som är bra med min blogg:

Det bra med http://meidi.gangsterville.org är att skrivaren har lagom mycket text, fina bilder och en personlig stil.

Lagom mycket text? Är det därför folk läser bloggen, för att jag skriver lagom mycket? “Shit, mellan 10 och 45 meningar per inlägg, vilken winner!”

Jag undrar om det är värt att lägga ner pengar på ett till sms där jag frågar vad som är dåligt med bloggen. Oh right, en fin bild också för att stärka mitt rykte:

—

UPDATE: “Det finns inget dåligt med http://meidi.gangsterville.org. Texterna är intressanta och bilderna är fina (HAHA, Reds. anm.). Sidan är snyggt komponerad.”

“Wtf?” tänkte jag nyss när jag ännu en gång kollade besöksstatistiken och noterade att “komodovaran” låg högst bland sökordsträffarna denna vecka. Inte “rakad fitta” eller “kåta tanter” eller något annat ganska rimligt, utan…komodovaran. Jag hann bli riktigt glad över internätets aldrig sinande utbud av zoologi-nördar, innan jag insåg att 90% av sökarna förmodligen aldrig hört talas om varaner innan de läste att de där dykarna hade fightats med dem.

Besviken.

Det finns så många häftiga djur som folk förmodligen aldrig hört talas om! T.ex. tror jag att det i princip bara är furries som vet om att det finns en sån här krabat:

Fennekräven! Den har skitstora öron för att bli av med värme och inte kollapsa in da heat. Om jag hade trott på intelligent design hade jag förklarat öronen med att Gud fick ett “aaawww, SUPER KAWAII!”-infall.

För övrigt är det här den bästa sökordsskörden på länge:

Virka eller knulla liksom, denna tidlösa fråga! Otroligt svårt val, speciellt om man är down with the stolpar and shizzle.

Förresten hade jag fysiktenta idag. Helt berusad av hur bra det gick tyckte jag att det skulle passa sig väl att spexa lite i svaren och ge Mr Rätter-man lite saftigt lingvistisk fysikkuriosa à la “Visste du att “de Broglie” uttalas typ “de Bröj”, trots att han var fransk? Helt sjukt!” Hoppas han uppskattar det. de Broglie är ju trots allt något av en superhjälte inom fysiken, han är fan värd ett korrekt uttal! Sen att hans namn i sin helhet lyder Louis-Victor-Pierre-Raymond, 7ème duc de Broglie är väl något man kan ha överseende med. Vad är dealen med fransmän och deras milslånga förnamnskedjor anyway? “ETT namn? ETT?” “But…this is too much…this is madness!”

“THEEESS EEEESS FREEEENCE.”

Kul att man inser att man har höjdskräck när man står på en två meter lång stege för att koppla om sladdar till sin mammas router. Jag typ skakade i hela kroppen samtidigt som jag sa till mig själv “damnit Meidi, du måste klara det här! Du BEHÖVER INTERNET!” Men, nej. Efter en timmes sladdande och lika mycket supportande visade det sig att det INTE var mitt fel! I knew it, Comhem, you bitches! Så vad gör man? Lägger upp asmycket mat till katterna och flyr hem till Casa del Internet? Fuck yeah!

Mmmm, internet.

Jag är för tillfället kattvakt hos min mamma, vilket innebär att jag får dras med hennes labila trådlösa nät som har en tendens att sparka ut mig lite då och då. Hade jag varit 15 hade jag typ varit i upplösningstillstånd över att inte kunna internetta närsomhelst, men nu verkar jag tycka att det är helt okej att byta ut ett tidsfördriv (bloggar!) mot ett annat (sitcoms!). Det verkar som att min kropp gör precis allt för att distrahera mig från att trycka in citronsyracykeln i huvudet, i alla fall.

Jag kanske säger emot mig själv lite nu i och med att jag tagit med mig datorn till skolan bara för att
surfa blogz, haha. Step one: admit you’re an addict :(

Är den här bloggen på riktigt? Att döpa sin blogg till Lycklig Kvinnas Dagbok känns som det mest osympatiska man kan göra utan att faktiskt trampa någon direkt på tårna. Hej och välkommen till min blogg, “How is my life better than yours? – Let me count the ways!” heter den. Herregud. Och innan nån kommer och påstår att jag är avundsjuk på Lycklig Kvinnas liv;

Vi hittade jättefina köksmöbler på EM-Möbler i Stenungsund. Precis det vi var ute efter. Jag tror det blir väldigt hemtrevligt med vitt i köket, och inslaget av ek passar perfekt till våra ekgolv.

Är det sånt man tänker på när man är Lycklig klarar jag mig nog väldigt bra med att vara Miserabel.

Tanja upplyser om Microsofts nya tjejsatsning (bara det ordet får min korrumperade hjärna att rysa och fnissa samtidigt); en kurs vid namn Digigirlz. Vid första anblicken verkar det som att det är något slags Futurekids för den nya generationen (as they say – Z i egennamn används bara 1) då man riktar sig till barn, 2) i post-post-ironiska internetnick, 3) i dansbandsvärlden), men sen gör man en googling och noterar att kursmedlemmarnas ålder ligger någonstans runt 15. Okej. Och de tyckte att det var en grym idé att peppa tjejers teknikintresse genom ett spexigt zäta, eller vad?

Notera förresten ordet teknikintresse, för problemet som formuleras är att “…gymnasieskolor och högskolor [har] i Sverige haft svårt att få fler tjejer att välja tekniska utbildningar och yrken.” Fine, så ligger landet. Då verkar det väl vettigt att, say, låta tyngdpunkten ligga främst på teknik i den här kursen? Åtminstone låta dem köra lite basic html för att få förhöjt haxing-självförtroende?

Vad var det bästa med kursen?

— Jag lärde mig mycket om Windows Live Messenger och om Live Spaces och hur jag skulle göra en egen MSN-sida, svarar Bella.

Alltså. Det här är som att starta en kurs i snickeri och låta eleverna sätta ihop IKEA-möbler. Var ligger värdet i att lära sig chatta om man ska förbereda sig för en teknisk utbildning?!

Hela grejen känns bara som en enda stor reklamkampanj baserad på indoktrinering. “Kolla på oss, vi ser grymt genusmedvetna ut samtidigt som vi låter tjejer världen över tro att Windows Vista är det enda operativsystemet som finns, WOO! Dubbelvinst!”

Jag går NÄSTAN över till Linux i ren ilska. Nästan.

Jag försökte skicka en länk till reklamen HeadOn till ett par människor på MSN nyss, och möttes gång på gång av “Your message could not be delivered”. Mats fick samma problem, så även Axel och Elin;

Meidi says:
testa att skicka en youtubelänk till mig
elin says:
Mmm?
elin says:
Går icket!
Meidi says:
METHINKS THE ALLMIGHTY MSN HATH BLOCKED THE YOUTUBES

Vad är det här nu då? Vill Gates beskydda oss från videobloggar och filmer av söta katter? Jag LEVER ju för att skicka youtubelänkar! I en IRC-kanal jag hängde i förut kallades jag för PASTE-MEIDI!

(Ja, sånt här upprör mig verkligen när jag ligger i sängen och hostar alveolerna ur mig.)

jag har alldeles för mycket att göra för att kunna skriva ett vettigt blogginlägg, så jag lämnar er med denna smått beskrivande MSN-utväxling istället:

impish says:
jävla vinhelvete. att det måste vara så hysteriskt dyrt
Meidi says:
Jävla kvasar. Måste jag bestämma hur långt borta du är genom att använda din rödförskjutningsberäknade radialhastighet?!

Jag har fortsatt läsa igenom min skoldagbok från mellanstadiet, och…jag kan inte hålla mig längre. Jag MÅSTE posta ett utdrag! Jag är seriöst helt kär i mig själv som barn.

Utöver mina artistic mishaps: Futurekids, alltså. För er som inte gick på hightech innerstadsskolor kan det vara värt att veta att Futurekids var (på 90-talet alltså, säkerligen får dagens framtidsungar haxa Perl eller något annat trevligt) en institution som samarbetade med skolan om att utbilda framtidens datornördar. Det låter väldigt fint, men i ärlighetens namn minns jag inte att vi gjorde särskilt mycket mer än att rita fula grejer i Creative Writer och spela Backpacker. Jag undrar vad det är för databas jag pratar om liksom? En…mapp, måhända? Jag blir i alla fall väldigt imponerad av hur internets jag var innan jag ens hunnit fylla nio:

Så. Jag ska försöka hålla mig ifrån att posta fler “I WAS A CHILD GENIUS!!!!”-inlägg nu, jag vet att det är ungefär lika kul att läsa om som det är att tvingas gå igenom en hel familjs semesteralbum. Men ändå!

Jag hade tänkt skriva om hur en promenad runt Götgatan idag gav mig ångest eftersom alla är så jävla stylish att man tror att man gått rakt in i ett fucking streetstylereportage, men bleh. Jag fick mina t-shirts från Threadless idag och tänkte fira med att visa hur snygg jag är i mina kläder istället. Internetshoppning är verkligen the shit; som Flunky sa idag så känns det ju helt avlägset att man betalat för något när kläderna väl kommer, så det är som att få en present från sig själv! En present man betalat 582 kr i tullavgifter för! WOOO!

Det ni ser här är alltså resultatet av min första bild tagen med self-timer, EVER. Jag har alltid varit all about att ta poserbilder i badrumsspegeln, men nån gång måste väl även jag ta steget in i världen post-2003 antar jag. Lite mer lyckade försök bakom länken!

Read the rest of this entry »

Publicerade just en arg recension av Chasing Amy på Gayfilmer, haha. Jag var tvungen att se om filmen för att kunna recensera den då min hjärna lyckligtvis verkade ha filtrerat ut det mesta av handlingen ur mitt minne, och alltså…uhhh. Jag mår fortfarande illa.

Nu ska jag äta sushi och låtsas som att jag aldrig sett denna styggelse till film.

Något jag roar mig med mycket just nu är FaceStat, sidan där man slänger upp en bild på sig själv utan någon ytterligare personlig information för att fem timmar senare få utförlig statistik om hur internetfrämlingar uppfattar ens utseende. Då jag både gillar bekräftelse och pie charts är det ju rätt givet att jag har blivit beroende av detta, haha. Fun Facts är att jag tydligen inte ser trustworthy ut på någon av mina tre bilder, samt att nördbilden på mig hållandes en TI-83 gav mig mitt högsta intelligenssnitt.

De som röstade på “dull” är såklart bara förvirrade över faktumet att jag inte bär glasögon.

Elin är bra på att smeka mitt ego. Först intervjuar hon mig i sin blogg, sen gör hon mig en skitsnygg nördbanner som jag kommer kunna vara stolt över until the end of the internets! Notera gärna att jag 1) är en babe i tecknat format, 2) flankeras av bl. a. ledsna magsäckar, integraler och Tay Zonday. Luv!

Besök Elin genast och bada i hennes förträfflighet.

Okej, internets; vem har inte velat bli intervjuad fo real någon gång? Alla som förnekar att någon gång ha OKEJ-tidningsintervjuat sig själv i huvudet är en damn liar, I say. Därför är det så sjukt pepp att ha blivit intervjuad i egenskap av internörd over at Orchidpussy! Jag vet, jag vet, bilden är sjukt gammal (anno 2004 tror jag?) men det var den nördigaste jag hade. You like it.

I natt drömde jag att mastodontbloggaren Perez Hilton hypade mig i sin blogg. Jag hann tänka “shit, nu kommer statistiken peaka” innan jag läste vidare och noterade att han även hade bjudit in alla på fest hemma hos mig! Alltså alla på hela internet som läser Hiltonfarbrorns blogg, vilket är…ett par miljoner? Sekunder efteråt stormades lägenheten av amerikaner med röda pappersmuggar i händerna. Jag tror att någon körde in en Chevrolet genom fönstret också. Haha. Det sägs att hus representerar Jaget i drömmar, wtf betyder då detta? Våldtäkt på g? I hope not!

Jag har gått runt hela dagen idag med mina trosor all up in my ass. Jag hatar att det inte är socialt acceptabelt att gräva ut textilier från sin röv (eller analis canalis som Alex skulle säga) in public! Är det inte lite förmildrande omständigheter om man sätter på sig skyddshandskar innan eller något? Fast det blir nog lite för utstuderat perverst. Lite Dekadance. Och det vill vi inte. Jag borde nog helt enkelt inse att jag inte länge är en size small i trosor, haha.

Jag såg i alla fall en dokumentär på YouTube igår om en tjej som skulle gå ner till size zero på åtta veckor med ett start-BMI på 22. Jag brukar alltid vara kluven till anorexidokumentärer, för jag tror verkligen inte att en enda liten sjuttonårig jävel tänker “Va, är det DÅLIGT att äta 500 kalorier om dagen? Shiznit!” när de ser dem. Snarare blir det inspirerande, för det understryker ju verkligen ännu mer hur mycket uppmärksamhet man får som anorektiker. Jag tror verkligen inte att det här behöver mer uppmärksamhet! Om man for real vill fÖrÄnDrA iDeAlEn borde istället man förlöjliga hela bantnings- och anorexiashiten något enormt, typ karikera bulimiker i Parlamentet eller något. Tips från coachen: Du har precis spytt upp ett Burger King-mål!

Men ja, eh, min slutsats var att den där dokumentären var rätt kul ändå. Mest för att tjejen var grym. Bästa citatet: “I’m not going to go to personal training because I don’t want to poo all over him… he’s too sexy for that kind of carry-on.”

Hon fick till och med spretigare händer av dieten, a rare side effect!

Nu blir det lite väl mycket nörderier här, men jag gjorde ett “vilken sorts ingenjör är du”-test på kth.se. Klart som fan att jag ska låta ett internettest bestämma åt mig! Det är ju Framtiden om något! Först “personlighetsanalysen” (ooooh):

Alltså ursäkta, men sista stycket får mig att framstå lite som en psykopat. Jag har faktiskt vänner! Och inte bara i mitt huvud! Och jag har extremt lågt tålamod med blyga människor! Jag är inte en wallflower! Guh. Nåväl, onto the real stuff:

Rätt klockrent ändå. Men Öppen ingång? Misstänker att alla får den rekommendationen. Det är typ KTH:s mellanmjölkslinje.

Alltså, Facebook. De här invite-grejerna. Jag fick just “Find out which Belle and Sebastian song you are! It’s SCARILY accurate.” Liksom vadå SCAAAARILY accurate? “Herregud, det är ju faktiskt jag som ÄR If you’re feeling sinister!” eller vad? Haha.

Förresten är jag sjukt besviken på den här dagen. Jag brukar alltid vara idioten som luras av allt och alla för att jag av någon anledning glömmer bort att det är första april om och om igen under dagen, men idag? Nada! Alla skämt jag googlar upp nu är dessutom rätt ovärda, utom YouTubes.

LURA MIG!

Alltså ååååh. Det är i princip omöjligt att undvika frekventa nostalgi-orgier om man levt åtminstone 10 år av sitt liv på internet. Jag satt och letade gamla gotbilder på mig själv nyss och reminiscade över tiden då man tyckte att en asbra dag var en dag tillbringad på Pierrot, i sällskap av andra svarthåriga 14-åringar man inte ens kände by name (Lava-namnet bara, såklart). Finns den här kulturen fortfarande kvar? Var hänger de nu liksom, Pierrot har ju blivit ett dött barnvagnscafé? Har de lika roligt som vi hade eller står de ständigt i skuggan av Berny Pålssons svällande skärsår?!

Är det sånt här man funderar på när man börjar bli…gammal?

Skulle ner och köpa sushi igår (som för övrigt smakade gammal svett, wtf!) och märkte att den glashala backen ner mot vägen täckts av ett fint lager pudersnö. Det tog mig ungefär fem gånger längre tid att ta mig ner som det brukar. Jag vet inte vad det är med mig, om jag upphäver friktionen med min blotta närvaro, men jag är verkligen väldigt väldigt bra på att halka, närhelst det är möjligt.

Under min descent kom jag för övrigt på varför pingviner går som de gör – de vet att den smått pinsamma vagg-gången är det enda vettiga sättet att undvika att falla handlöst på röven när man går på is. Om nu ens pingviner har rövar? De är mest strömlinjeformade/bowlingkägleformade. Öh.

Förresten är detta the funniest shit jag har sett på FLERA VECKOR (en vecka är skitmycket på internet!):

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nda_OSWeyn8]

Något av det finaste här i världen är bloggstatistik. “Åh, tjugotvå personer om dagen ÄLSKAR mig verkligen!” hinner man tänka innan man sänker blicken ett par scroll och ser vilka depraverade sökningar som i själva verket lett dem hit:

Att Elin får sin fair share av såna här sökord känns lite mer förståeligt då hon tecknar snygga brudar och skriver om telesex, men liksom…90% av min blogg är gnäll om fysiklabbar och redogörelser av hur tråkig jag är. DETTA ÄR INTE REPRESENTATIVT FÖR MIN TANTIGA LIVSSTIL!

Jag kan i alla fall nöja mig med att totalt tre personer hittat hit via en sökning på ordet “påskefterrätt”. Fint.

Hahaha, herregud. Möttes av ett par “LOL DU ÄR PÅ TV”-sms igår och insåg att jag glömt kolla på nyheterna. Men visst är jag snygg som knattesupporter? Jag skulle vilja säga “blinkar du så missar du mig” men TV4-tjejen var tydligen all up in mah grill.

Alex hade för övrigt detta att säga angående gårdagens kemiskt romantiska inlägg:

Äelx says:
jag har börjat utveckla lite dragning till knulla i labbutrustning, naken under labbrock och vinylhandskar, riktigt tajta!
Meidi says:
… :D

I anda med denna serie begav jag mig idag ut till Skytteholms IP i sällskap med ett par hundratal andra människor för att heja på Hässelby P-98 i deras match mot Huddinge. Det var smått fantastiskt! Världen behöver lite fler WTF moments. Sen att vi förlorade med 4-1 är väl rätt sekundärt egentligen.

Klicka här för att ladda ner en spektakulär film av händelsen. Sorry för den reklamspäckade hostingsidan, orkade inte hitta något bättre.

Jag vill gå på maskerad, för övrigt! Funderar på att klä ut mig till tampongninjan i detta inlägg. Alternativt Mel Gibson.

I väntan på Johnnys Singstar-fest, och i syfte att undvika den stundande fysiklabrapporten, har jag idag roat mig med att vara en tönt på internet. Alla som vill höra mina karaokeversioner av Spice Girls och Michael Jackson lär ju hoppa upp och ner av glädje inför detta teknikens under!

Jag känner mest för att spela Silent Hill och äta chips.

Mattetenta idag. Det är alltid trevligt att gå upp halv sju på en lördagsmorgon och stöta ihop med förvirrade tjejer i höga klackar som är på väg hem från någon efterfest. TÄNK VA, för bara något år sen var jag den tjejen! Minus klackarna förvisso, men hey. Det är otroligt vilken tant jag blivit verkligen, istället för att bli aspackad och nästan bränna ner lägenheten med pasta om kvällarna (ja, true story) sitter jag hemma och läser böcker. En fantastisk FaceBook-grupp på detta ämne finns för övrigt här.

Undrar om jag kommer få en livskris om ett par år och flippa ur totalt, bli clubkid och tillsbringa mina onsdagar med att dra kokslinor off a hooker’s ass? TIME WILL TELL, typ.

ALLTSÅ OKEJ, nytt ämne; jag såg nyss världens sämsta reklam featuring världens sämsta logga:

Varför? Varför har de klämt in en smiley lite hafsigt mitt i allt? Det är inte IT, det är inte Web 2.0, det är INTE Framtiden! Jag dör!

Var och hälsade på Victor (min andrahandsohyra) i Solna idag, och insåg hur enormt mycket SKIT jag måste ha haft när jag själv bodde där. Jag menar, han måste ha frigjort ungefär en miljard kvadratmeter. Det som förut var en sunkig “jag-pluggar-filosofi-och-är-för-upptagen-med-mina-egna-tankar-för-att-diska”-lya (okej, nej, jag har aldrig pluggat filosofi, men det är en mysig klyscha) är nu en regelrätt boudoir. Where there were nystan av sladdar, there are now skivspelare och snygga 50-talsfåtöljer.

Alltså nej, nej, NEJ, jag kan inte inreda. Jag förstår det inte alls. Att koordinera sina möbler känns ungefär lika vettigt som att försöka matcha sina ögonglober med sin favoritbok. Mats försökte få mig intresserad av Stringhyllor för någon månad sen och visade allehanda färger och former och kombinationer jämsides med ett komplicerat teoretiserande kring möblemangmatchning, färgharmoni och hyllbreddsmått; till slut ville jag bara skrika. Kläder kan jag fatta, de har man liksom…på sig? Det känns något mer konkret att faktiskt drapera sig själv i saker man gillar än att försöka få boet att representera sin amagad-stilmedvetna sida. Eller så fattar jag det bara för att det är typ tre saker att matcha istället för fem miljoner. Hahaha.

I övrigt hittade jag världens finaste lilla Helgontjej häromdagen som tyckte att “jävla emo” borde räknas som hets mot folkgrupp. GULL!

Ibland älskar jag Google. Jag skulle just (in pursuit of dagen efter-mat) googla fram en hemsida till Vedugnen i Alvik, vår grannpizzeria, när jag möts av detta:

Vad säger detta om mig egentligen? Det känns som min dator hånar mig.

I natt drömde jag att jag och Aleks var på Arvika och gjorde LSD (eller, okej, försökte göra) i en kastrull, med vinäger och “chipsextrakt”. What. Mitt undermedvetna är märkligt.

I natt drömde jag om bloggen! Haha! Mats hade varit inne och ändrat om alla mina kategorier så att Bilder blev *BiLdIzZzZzAr* och Psyket blev “HUR JA MÅR *LOL*”, ungefär. Helt sjukt, har jag redan blivit så fäst vid den här lattefärgade styggelsen? Snart kommer jag drömma att jag räddar den från ett brinnande hus eller något.

Igår fyllde Flashback 25 år. Det känns bra att man i alla fall fortfarande är yngre än internets anus.