Film

Jag och Mats kör just nu en Six feet under-revisit mha de fem DVD-boxarna han köpte förra sommaren. Jag är helt kär i SFU. Om SFU var en människa skulle jag dregla och drabbas av eufori-inducerad afasi varje gång jag såg henom på stan. Det är för bra! FÖR BRA! Som en fantastisk film, fast utspridd i fem säsonger och snyggt förpackad i entimmesavsnitt.

Så bra att den lagts ner, såklart. Men det betyder inte att man inte kan gräva upp den då och då, som den där underbara släktingen som dog när man var liten och som man önskar att man hade hunnit lära känna lite bättre. Ungefär.

Jag drömde att jag vann ett pris för bästa gaffatejpare. Priset var en kastrull med ett stort hål i botten och jag blev väldigt glad och stolt över att få det. Allt detta skedde samtidigt som jag var Jokerns gisslan.

Någon som är hobbydrömtydare?

När man varken har jobb, skola eller pengar att förlusta sig med om dagarna, kan man unna sig själv nöjet att spela Half-Life 2: Deathmatch samt att göra Joker-versioner av alla ens poserbilder.

Eller så kan man kombinera sysslor.

Nu blir det The Dark Knight, sedan födelsedagsfirande av massiva proportioner! Sedan tågluffsblogg, jag lovar.

Såg Sex and the city-filmen nyss, med Flunky. 97 procent av filmen var som en riktigt dålig förolämpning; ni vet, en sån där tolvåriga kids drar om varandras mammor som får en att vilja skratta och gråta samtidigt (eller, som i Mr T:s fall, göra en låt om det). Och jag gillar ändå SATC. De kvarvarande tre procenten var, well…scener med Samantha. Hon var filmens enda redeeming quality (bortsett från en statist med rött hår och keps som VAR JAG, det VAR JAG I tell you!) - hela filmen borde ha hetat Samantha and the city och handlat om henne, hennes män och hennes kåta lilla terrier.

Trots allt detta gjorde de fantastiska kameraåkningarna över stan att jag drabbades av en New York-längtan jag aldrig känt förut. Jag ville också shoppa på Fifth Avenue och skrika “TAXI!” samtidigt som jag trippade runt i obekväma Manolos! “I couldn’t help but wonder, vad kostar flygbiljetter these days?”, tänkte jag för mig själv, och bokade en spontan tripp till NYC denna tisdag. Äpplet, här kommer en tjej som egentligen är allergisk mot dig men älskar dig ändå!

(Nu ljög jag. Denna resa har varit planerad i ett halvår, och jag har helt glömt att nämna den förrän nu. Haha. Lika glad för det är jag!)

Det är ändå rätt mycket RESTECP att uttrycka sig såhär om sig själv:

I’m a meathead, man. You’ve got smart people, and you’ve got dumb people. I just happen to be dumb.

That said, fyfan vad pinsamt dålig han är! Jag fattar inte hur han lyckats bli A-list, han måste ha legat med ungefär alla i branschen eller något (you go gurl, Lana Wachowski!). JAG skulle vara en bättre bitter-polis-utan-respekt-för-mänskligheten!

Varför får inte jag yttra tidlösa repliker som “Konnichiwa. Konnichiwa. It means what’s up. So what the fuck’s up?”, liksom? Orättvist!

Ny recension uppe på Gayfilmer. You like it!

I anda med denna serie begav jag mig idag ut till Skytteholms IP i sällskap med ett par hundratal andra människor för att heja på Hässelby P-98 i deras match mot Huddinge. Det var smått fantastiskt! Världen behöver lite fler WTF moments. Sen att vi förlorade med 4-1 är väl rätt sekundärt egentligen.

Klicka här för att ladda ner en spektakulär film av händelsen. Sorry för den reklamspäckade hostingsidan, orkade inte hitta något bättre.

Jag vill gå på maskerad, för övrigt! Funderar på att klä ut mig till tampongninjan i detta inlägg. Alternativt Mel Gibson.

Alltså jag älskar verkligen potatis. Det är den optimala födan. Den är god, tillräckligt smaklös för att man ska kunna göra något EGET av den (haha who am I kidding, jag misslyckas med att göra mackor typ), såpass ful att man inte ens behöver försöka få den att se aptitlig ut, och den håller i typ femtusen år i skafferiet! Den gör till och med egna små potatisbebisar där inne om man väntar tillräckligt länge! Så sjukt sympatisk liten knöl. Försökte övertyga Flunky om potatisens storhet på MSN nyss:

Meidi says:
Seriously
Meidi says:
don’t be hatin’ on the POTATIN’
Meidi says:
Jag skulle kunna leva på potatis
Meidi says:
Potatissallad, potatisgratäng, potatismos
Flunky says:
hahaha potatin’
Meidi says:
HASSELBACKSPOTATIS, STEKT POTATIS, BAKAD POTATIS
Meidi says:
POTATIS-FUCKIN-SOPPA!
Meidi says:
FRITERADE POTATISSKAL!
Meidi says:
Jag tar din tystnad som att jag vann striden!

För övrigt såg jag allas favoritfilm Into the wild ikväll. Man kanske skulle bege sig ut i vildmarken och leva på, eh, potatis.

Blev attackerad av två Jehovas Vittnen idag. De frågade om jag ville släppa in Gud i mitt hjärta eller något, och jag tänkte liksom; tja, varför inte? Så jag tog deras lilla tidning och sa “visst, men jag har inte tid att prata”. Haha. Fan vad otrevlig jag är egentligen.

Nåväl. Nu har jag läst lite i tidningen ifråga och lärt mig att uttrycket “vi har fått en väverska” används i Östtimor för att berätta för folk att man fått en dotter. Notisen fortsätter med att berätta om de vackra tyger kvinnorna väver och säger ingenting om hur vrickat det är att alla tjejer automatiskt föds in i rollen som VÄVERSKOR liksom wtf. Hur utvecklande kan det vara? Jag har vävt en gång i mitt liv och det var skittråkigt. (<– relevant inlägg i den feministiska debatten)

Träffade även en “laminerad lapp”-tiggare på tunnelbanan vars lapp förtäljde att hans familj flytt från Rumänien då “Ceucesu” störtades. Ursäkta min cynism, men det känns som att om man blivit utsatt för något sånt så minns man åtminstone hur diktatorns namn stavades. Det kanske ligger något slags lamineringsliga bakom allt det här! Typ pimps som traffickar folk till Sverige för att tvinga dem att lägga ut lappar på tunnelbanesätet 18 timmar om dygnet. Något för Kalla Fakta, måhända.

Såg även No Country For Old Men idag. Jag ska också bli mördande psykopat, tror jag.

P.S. Jag skriver oftast inte som en idiot, men jag är så trött just nu att jag tror att jag är full. D.S.

P.P.S. Oh my god. Jag läste precis vidare i Vakttornet och upptäckte en artikel om hur man vet om man passar ihop med sin pojk-/flickvän. Det finns två checklistor; en betitlad “Skulle han bli en bra äkta man?” och en “Skulle hon bli en bra hustru?”. Under kategorin “Varningssignaler” finns på den manliga sidan “Har han ett häftigt humör?” och på den kvinnliga “Är hon grälsjuk?”. Det säger väl sig självt att män inte kan vara grälsjuka lix! Vidare ska man tydligen fråga sig “Hur visar hon att hon underordnar sig i familjen och i församlingen?” Uhhh.

Jag borde inte bli förvånad överhuvudtaget över detta, och det är jag inte heller, men jag känner verkligen för att bränna ner något just nu.

Jag känner för att skriva om fina saker just nu, jag tror jag är inne i något slags knasigt hormonellt PMS-stadie där jag blir en gladtönt istället för mitt vanliga glimten-i-ögat-misantropiska jag. Och så såg jag Juno nyss och den var så jävla braaa. Så, här följer saker som just nu (eller, alltid egentligen) gör mig happy in my panties:

Kamomillte, träningsvärk, stå framför spegeln och dansa som en manisk femåring, svengelska, rena lakan, prata bebistöntigt med sina katter, “din mamma”-skämt som är helt ologiska och inte alls roliga (typ, “Jag fyller år”, “Din MAMMA fyller år!”), dåliga ordvitsar, politiskt inkorrekt humor, amerikansk indiefilm, 90-talsnostalgi, sova i soffan, integraler, gå och läsa simultant, läsa i sängen, läsa överhuvudtaget (!), roliga fjortisar på tunnelbanan, sovmorgnar, biobesök.

Var och dansade (väst-)afrikanskt med Flunky nyss. Mina ben känns som smör! Det är rätt befriande att dansa något som inte är så jävla tjejigt, I gots me enough of that när jag var jazzdansbrud i mellanstadiet.

Imorgon tänkte jag se Juno. Diablo Cody, liksom, jag är lite kär i henne! Om det är något jag behöver i mitt liv just nu är det mer film och mer umgänge, gosh darnit. För bara någon vecka sen fann jag mig själv berättandes en anekdot om vattnets lyftkraft, liksom, what the shit is that? Det var knappt ens roligt i mitt eget huvud. Kan man förlora sina sociala färdigheter, Bullen?!

P.S. Jag skyller all min excessive engelska på Flunky. Vi har en märklig tendens att prata hysterisk Texas-amerikanska när vi ses. Jag vet egentligen inte varför? D.S.

Gick och lade mig klockan sju imorse efter att ha sett Oscarsgalan, vaknade runt tolv. Det otroliga med detta scenario är att det var sjukt länge sen jag ens somnade efter klockan tre, och ännu längre sen jag vaknade på Den Regelrätta Eftermiddagen (vilken enligt mig inträffar någon gång runt tretiden). Vad har hänt? Jag brukade vara ett poster child för sömnproblem! Jag hade en period för något år sen då jag sov ungefär två timmar per natt och låg och vred mig i sängen till fyra-femtiden utan att kunna somna, oavsett hur lite jag sovit natten innan. Inte för att jag direkt saknar den tiden, men det känns oerhört märkligt att en så stor del av mitt psyke nu förpassats till något litet skrymsle i bakdelen av hjärnan, only to be seen sporadically.

Jag kanske har blivit en sån där anpassad och hälsosam individ? Gud förbjude!

Såg om Garden State nyss. Lite förlösande regn vore trevligt.