Film

Gick och såg Milk tidigare ikväll, efter att ha blivit matad med Flunkys kärlek till filmen i över två månader. Den var sjukt bra, och jag grät som en liten ostraight bebis mot slutet av de två timmarna framför duken. Måste verkligen köpa filmen när den kommer på DVD.

Varje gång jag ser en film eller läser en artikel om Social Orättvisa(tm) får jag nästan dåligt samvete för att jag bor i Sverige. På förra filmfestivalen såg jag en dokumentär om Pride-rörelsen i Moskva, och liksom…Pride där borta är inte en parad, det är upplopp och massmisshandel. Ortodoxa kristna som kastar stenar i huvudet på fredliga demonstranter, medan polisen bara tittar på. Lägg ihop detta med artikeln i Aftonbladet härom dagen om “korrigerande våldtäkter” av lesbiska kvinnor, och det är ett fucking under att jag inte bara lägger mig på marken och skriker.

Det finns liksom inte så mycket revolution kvar att göra här i Sverige på det planet, känns det som. Sure att det fortfarande finns trångsynta människor och störda människor som tar till våld, men att utvecklingen går åt rätt håll går inte att förneka. Sen ett par dagar tillbaka kan vi gifta oss med vem vi vill oavsett kön, och jag hör inga högljudda protester mot det (eller ens idiotiska TV-reklamer). Allt detta är såklart nothing short of fantastic, men det känns ändå som att all min frustration liksom inte riktigt spelar någon roll här borta när jag redan har hela samhället på min sida. Borde jag fly landet och bli en statslös aktivist? Turnera i sydstats-USA? Konfrontera Fred Phelps?

Att bara sitta här och vara arg känns så tandlöst.

Var och såg The Wrestler idag. Bortsett från att filmen var sjukt bra så fick den även mig att betvivla att jag verkligen är så härdad och känslolös som jag trodde. Jag menar, herregud. Häftklamrar i armarna? Really? Under den sammanlagda kvarten av pro wrestler-slagsmål (som förvisso är ganska fake, och definitivt jättefake på film) som filmen innehöll tillbringade jag ungefär 80% med att sitta och säga “eeeeh, eh, AH! GAH!” så tyst som möjligt för mig själv, med handen framför munnen. Jag vet inte om det är att våldet kändes mycket mer realistiskt än i skräckfilmer där de flår varandra eller skär sig själva i ögonen, liksom?

Tja, jag ser ut som en Belgian Blue, hur är läget?

Det mest otroliga är väl egentligen att folk faktiskt går på pro wrestling och inte dör lite inombords varje gång någon får näsan bankad mot golvet. Kanaliserar de obehaget via testosteronet och får utlopp för det genom att stå och kasta stolar in i ringen?

Jag var på filmfestivalen ikväll, och såg Gonzo – filmen om Hunter S. Thompsons liv. Något jag verkligen älskar med filmfestivalen är publiken; det kan vara den mest fantastiskt civiliserade publiken in the EVER. Folk håller käft, prasslar inte, pratar inte, skrattar när det är lämpligt och applåderar när regissören är närvarande. Biohyfs är så underskattat! Jag har verkligen väldigt låg tolerans för ljud på bio överhuvudtaget. Om någon i mitt sällskap frågar mig något under visningen svarar jag inte; vid upprepade överträdelser hyschar jag argt och gör en mental note to self att inte ta med vederbörande på bio i framtiden.

Allt detta kanske kan fungera som en förklaring till varför jag ikväll höll på att kvävas av min egen saliv. Jag hade köpt lite mouthwatering awesomecandy i form av Mentos och Lakrisal att suga på under bion (för att inte drabbas av kariesbrist eller något annat otrevligt) och jag hade en av ovan nämnda Mentosar i munnen då jag insåg att min mun plötsligt bestämt sig för att svälja samtidigt som mina lungor bestämt sig för att andas in.

Jag vill för övrigt verkligen se den här filmen, för boken äger. Nån som vet om den är bra?

Saliven hade inte riktigt täppt till luftröret helt – det hade varit lite weird med tanke på att det är, liksom, vätska – men THE ALL-CONSUMING FORCE från mina lungor gjorde att det var snudd på omöjligt att inte börja hosta. Biohyfsad som jag är tänkte jag dock ändå att det säkert gick att lösa på något sätt som inte innebar att störa publiken mer än nödvändigt. Att försöka andas in normalt och sedan liksom andas ut med kraft (jag vet, jag är cp) gick knappt; när jag drog in luft i lungorna kändes det som att jag hade astma och/eller andades genom ett litet litet sugrör från botten av ett träsk. Att harkla sig gjorde bara hostreflexen starkare. Allt jag kunde tänka var “shitshitshit, varför kunde inte detta ha hänt under en film med mer action, då hade mitt fatala snedsteg åtminstone dränkts i ljudet av explosioner!” När jag väl gav efter (och började hosta som Joelbitar-Joel efter ett McDonaldsbesök) hade mina desperata försök att vara tyst resulterat i hostkvävningstårar över hela ansiktet.

Jag var inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här. Skeva prioriteter eller bara dåligt godisval?

Gick och såg Martyrs på filmfestivalen ikväll, trots alla förmaningar. Tydligen skulle den vara psykologiskt fruktansvärd och så OMG GORE att folk hade sprungit ut ur biosalongen för att kräkas. Jag förberedde mig mentalt på något slags hybrid av Saw och Funny Games, men… Det hade jag inte behövt. Visst var den stundtals ganska creepy och jobbig att titta på, men jag har verkligen sett mycket värre.

Varför händer det här alltid när jag ska se någon milt horribel skräckfilm? Folk avråder mig från den å det starkaste med motiveringen att “IT CAN’T BE UNSEEN!” och så visar den sig vara ganska average på hemskhetsskalan. Kanske är folk inte belönade med samma groteska mardrömmar som jag, där folk blir lemlästade och torterade på en daglig (eh, nattlig) basis? Eller har de inte surfat avrättningsvideos i samma utsträckning?

Jag kanske behöver en psykolog. (Förresten var filmen bättre än väntat, men jag skulle hellre rekommendera Irréversible eller Funny Games om man vill se en riktigt mindfuckande film utan att ens behöva utstå våldsnärbilder.)

Stod och spelade Double Dragon med Daniel i ESCapen tidigare idag, då följande utväxling skedde mellan mig och Nån Kille Som Stod Bakom Mig:

Nån Kille: Jag såg Iron Man igår, så jävla bra!
Meidi: Nä, jag vet inte, jag tyckte den sög faktiskt.
Nån Kille: Ameh, det är ju bara för att du är tjej.

Vad gjorde jag då, efter att ha funderat ett par sekunder på om han verkligen var seriös med sin fantastiska slutledning (om tjej => ogillar Iron Man)? Blev jag arg och ifrågasatte hans uttalande? Nej. Sa jag något trevande om att Iron Mans hjärta påminde mig om E.T., för att sedan bli arg EFTERÅT och prata i 100 km/h med Alex och Daniel om hur idiotiskt det är att säga något sånt? Oh yes.

Jag har en tendens att bli efterskottsarg rätt ofta, känns det som. En gång när en kille jag dejtat i några veckor avslöjade att han ljugit om sin ålder och i själva verket var 12 år äldre än vad han sagt (haha jag vet, det låter som jag är DUM I HUVUDET verkligen, men jag lovar att han såg ung ut) sa jag mest “eeeh, eeeh, eeeeh” i en timme för att bli svinförbannad ett par timmar senare. Wtf is up with that liksom?

För övrigt vet jag inte om det är kanske är lite töntigt att bli arg på att någon ifrågasätter min auktoritet inom fältet actionfilmer. Nån som vill bekräfta min ilska?

Jag och Mats kör just nu en Six feet under-revisit mha de fem DVD-boxarna han köpte förra sommaren. Jag är helt kär i SFU. Om SFU var en människa skulle jag dregla och drabbas av eufori-inducerad afasi varje gång jag såg henom på stan. Det är för bra! FÖR BRA! Som en fantastisk film, fast utspridd i fem säsonger och snyggt förpackad i entimmesavsnitt.

Så bra att den lagts ner, såklart. Men det betyder inte att man inte kan gräva upp den då och då, som den där underbara släktingen som dog när man var liten och som man önskar att man hade hunnit lära känna lite bättre. Ungefär.

Jag drömde att jag vann ett pris för bästa gaffatejpare. Priset var en kastrull med ett stort hål i botten och jag blev väldigt glad och stolt över att få det. Allt detta skedde samtidigt som jag var Jokerns gisslan.

Någon som är hobbydrömtydare?

När man varken har jobb, skola eller pengar att förlusta sig med om dagarna, kan man unna sig själv nöjet att spela Half-Life 2: Deathmatch samt att göra Joker-versioner av alla ens poserbilder.

Eller så kan man kombinera sysslor.

Nu blir det The Dark Knight, sedan födelsedagsfirande av massiva proportioner! Sedan tågluffsblogg, jag lovar.

Såg Sex and the city-filmen nyss, med Flunky. 97 procent av filmen var som en riktigt dålig förolämpning; ni vet, en sån där tolvåriga kids drar om varandras mammor som får en att vilja skratta och gråta samtidigt (eller, som i Mr T:s fall, göra en låt om det). Och jag gillar ändå SATC. De kvarvarande tre procenten var, well…scener med Samantha. Hon var filmens enda redeeming quality (bortsett från en statist med rött hår och keps som VAR JAG, det VAR JAG I tell you!) – hela filmen borde ha hetat Samantha and the city och handlat om henne, hennes män och hennes kåta lilla terrier.

Trots allt detta gjorde de fantastiska kameraåkningarna över stan att jag drabbades av en New York-längtan jag aldrig känt förut. Jag ville också shoppa på Fifth Avenue och skrika “TAXI!” samtidigt som jag trippade runt i obekväma Manolos! “I couldn’t help but wonder, vad kostar flygbiljetter these days?”, tänkte jag för mig själv, och bokade en spontan tripp till NYC denna tisdag. Äpplet, här kommer en tjej som egentligen är allergisk mot dig men älskar dig ändå!

(Nu ljög jag. Denna resa har varit planerad i ett halvår, och jag har helt glömt att nämna den förrän nu. Haha. Lika glad för det är jag!)

Det är ändå rätt mycket RESTECP att uttrycka sig såhär om sig själv:

I’m a meathead, man. You’ve got smart people, and you’ve got dumb people. I just happen to be dumb.

That said, fyfan vad pinsamt dålig han är! Jag fattar inte hur han lyckats bli A-list, han måste ha legat med ungefär alla i branschen eller något (you go gurl, Lana Wachowski!). JAG skulle vara en bättre bitter-polis-utan-respekt-för-mänskligheten!

Varför får inte jag yttra tidlösa repliker som “Konnichiwa. Konnichiwa. It means what’s up. So what the fuck’s up?”, liksom? Orättvist!

Ny recension uppe på Gayfilmer. You like it!

I anda med denna serie begav jag mig idag ut till Skytteholms IP i sällskap med ett par hundratal andra människor för att heja på Hässelby P-98 i deras match mot Huddinge. Det var smått fantastiskt! Världen behöver lite fler WTF moments. Sen att vi förlorade med 4-1 är väl rätt sekundärt egentligen.

Klicka här för att ladda ner en spektakulär film av händelsen. Sorry för den reklamspäckade hostingsidan, orkade inte hitta något bättre.

Jag vill gå på maskerad, för övrigt! Funderar på att klä ut mig till tampongninjan i detta inlägg. Alternativt Mel Gibson.

Alltså jag älskar verkligen potatis. Det är den optimala födan. Den är god, tillräckligt smaklös för att man ska kunna göra något EGET av den (haha who am I kidding, jag misslyckas med att göra mackor typ), såpass ful att man inte ens behöver försöka få den att se aptitlig ut, och den håller i typ femtusen år i skafferiet! Den gör till och med egna små potatisbebisar där inne om man väntar tillräckligt länge! Så sjukt sympatisk liten knöl. Försökte övertyga Flunky om potatisens storhet på MSN nyss:

Meidi says:
Seriously
Meidi says:
don’t be hatin’ on the POTATIN’
Meidi says:
Jag skulle kunna leva på potatis
Meidi says:
Potatissallad, potatisgratäng, potatismos
Flunky says:
hahaha potatin’
Meidi says:
HASSELBACKSPOTATIS, STEKT POTATIS, BAKAD POTATIS
Meidi says:
POTATIS-FUCKIN-SOPPA!
Meidi says:
FRITERADE POTATISSKAL!
Meidi says:
Jag tar din tystnad som att jag vann striden!

För övrigt såg jag allas favoritfilm Into the wild ikväll. Man kanske skulle bege sig ut i vildmarken och leva på, eh, potatis.

Blev attackerad av två Jehovas Vittnen idag. De frågade om jag ville släppa in Gud i mitt hjärta eller något, och jag tänkte liksom; tja, varför inte? Så jag tog deras lilla tidning och sa “visst, men jag har inte tid att prata”. Haha. Fan vad otrevlig jag är egentligen.

Nåväl. Nu har jag läst lite i tidningen ifråga och lärt mig att uttrycket “vi har fått en väverska” används i Östtimor för att berätta för folk att man fått en dotter. Notisen fortsätter med att berätta om de vackra tyger kvinnorna väver och säger ingenting om hur vrickat det är att alla tjejer automatiskt föds in i rollen som VÄVERSKOR liksom wtf. Hur utvecklande kan det vara? Jag har vävt en gång i mitt liv och det var skittråkigt. (<– relevant inlägg i den feministiska debatten)

Träffade även en “laminerad lapp”-tiggare på tunnelbanan vars lapp förtäljde att hans familj flytt från Rumänien då “Ceucesu” störtades. Ursäkta min cynism, men det känns som att om man blivit utsatt för något sånt så minns man åtminstone hur diktatorns namn stavades. Det kanske ligger något slags lamineringsliga bakom allt det här! Typ pimps som traffickar folk till Sverige för att tvinga dem att lägga ut lappar på tunnelbanesätet 18 timmar om dygnet. Något för Kalla Fakta, måhända.

Såg även No Country For Old Men idag. Jag ska också bli mördande psykopat, tror jag.

P.S. Jag skriver oftast inte som en idiot, men jag är så trött just nu att jag tror att jag är full. D.S.

P.P.S. Oh my god. Jag läste precis vidare i Vakttornet och upptäckte en artikel om hur man vet om man passar ihop med sin pojk-/flickvän. Det finns två checklistor; en betitlad “Skulle han bli en bra äkta man?” och en “Skulle hon bli en bra hustru?”. Under kategorin “Varningssignaler” finns på den manliga sidan “Har han ett häftigt humör?” och på den kvinnliga “Är hon grälsjuk?”. Det säger väl sig självt att män inte kan vara grälsjuka lix! Vidare ska man tydligen fråga sig “Hur visar hon att hon underordnar sig i familjen och i församlingen?” Uhhh.

Jag borde inte bli förvånad överhuvudtaget över detta, och det är jag inte heller, men jag känner verkligen för att bränna ner något just nu.

Jag känner för att skriva om fina saker just nu, jag tror jag är inne i något slags knasigt hormonellt PMS-stadie där jag blir en gladtönt istället för mitt vanliga glimten-i-ögat-misantropiska jag. Och så såg jag Juno nyss och den var så jävla braaa. Så, här följer saker som just nu (eller, alltid egentligen) gör mig happy in my panties:

Kamomillte, träningsvärk, stå framför spegeln och dansa som en manisk femåring, svengelska, rena lakan, prata bebistöntigt med sina katter, “din mamma”-skämt som är helt ologiska och inte alls roliga (typ, “Jag fyller år”, “Din MAMMA fyller år!”), dåliga ordvitsar, politiskt inkorrekt humor, amerikansk indiefilm, 90-talsnostalgi, sova i soffan, integraler, gå och läsa simultant, läsa i sängen, läsa överhuvudtaget (!), roliga fjortisar på tunnelbanan, sovmorgnar, biobesök.

Var och dansade (väst-)afrikanskt med Flunky nyss. Mina ben känns som smör! Det är rätt befriande att dansa något som inte är så jävla tjejigt, I gots me enough of that när jag var jazzdansbrud i mellanstadiet.

Imorgon tänkte jag se Juno. Diablo Cody, liksom, jag är lite kär i henne! Om det är något jag behöver i mitt liv just nu är det mer film och mer umgänge, gosh darnit. För bara någon vecka sen fann jag mig själv berättandes en anekdot om vattnets lyftkraft, liksom, what the shit is that? Det var knappt ens roligt i mitt eget huvud. Kan man förlora sina sociala färdigheter, Bullen?!

P.S. Jag skyller all min excessive engelska på Flunky. Vi har en märklig tendens att prata hysterisk Texas-amerikanska när vi ses. Jag vet egentligen inte varför? D.S.

Gick och lade mig klockan sju imorse efter att ha sett Oscarsgalan, vaknade runt tolv. Det otroliga med detta scenario är att det var sjukt länge sen jag ens somnade efter klockan tre, och ännu längre sen jag vaknade på Den Regelrätta Eftermiddagen (vilken enligt mig inträffar någon gång runt tretiden). Vad har hänt? Jag brukade vara ett poster child för sömnproblem! Jag hade en period för något år sen då jag sov ungefär två timmar per natt och låg och vred mig i sängen till fyra-femtiden utan att kunna somna, oavsett hur lite jag sovit natten innan. Inte för att jag direkt saknar den tiden, men det känns oerhört märkligt att en så stor del av mitt psyke nu förpassats till något litet skrymsle i bakdelen av hjärnan, only to be seen sporadically.

Jag kanske har blivit en sån där anpassad och hälsosam individ? Gud förbjude!

Såg om Garden State nyss. Lite förlösande regn vore trevligt.