Drömmar

Gick och såg Martyrs på filmfestivalen ikväll, trots alla förmaningar. Tydligen skulle den vara psykologiskt fruktansvärd och så OMG GORE att folk hade sprungit ut ur biosalongen för att kräkas. Jag förberedde mig mentalt på något slags hybrid av Saw och Funny Games, men… Det hade jag inte behövt. Visst var den stundtals ganska creepy och jobbig att titta på, men jag har verkligen sett mycket värre.

Varför händer det här alltid när jag ska se någon milt horribel skräckfilm? Folk avråder mig från den å det starkaste med motiveringen att “IT CAN’T BE UNSEEN!” och så visar den sig vara ganska average på hemskhetsskalan. Kanske är folk inte belönade med samma groteska mardrömmar som jag, där folk blir lemlästade och torterade på en daglig (eh, nattlig) basis? Eller har de inte surfat avrättningsvideos i samma utsträckning?

Jag kanske behöver en psykolog. (Förresten var filmen bättre än väntat, men jag skulle hellre rekommendera Irréversible eller Funny Games om man vill se en riktigt mindfuckande film utan att ens behöva utstå våldsnärbilder.)

Att vara sjuk på vintern kan vara det sämsta i världen. Allt det här sovandet gör att man missar alla möjliga chanser att se solen (även om det skulle ha varit genom ett kilometertjockt regntäcke). Det känns lite som jag är fången i min egen lägenhet, vilket också förklarar att jag just nu sagt FUCKYOU till lymfkörtlarna och begett mig ut till mitt gamla stammiscafé Bönor & Bakat för att trycka i mig lite paj. Sängliggande får mig att ḱänna mig så värdelös.

Jag vill mest bara stirra in i en lysrörslampa just nu och låtsas att det är ljuv och underbar sommar, och att jag ligger ute på en gräsmatta och läser böcker.

Jag drömde igår morse att jag borstade tänderna. Jag blev helt uppfylld av mintsmaken; swishade runt tandkrämen i munnen och njöt av hur ren jag kände mig.

Jag vaknade av att jag spottade på kudden. Le sigh.

Jag har upprepade gånger fått höra, från olika håll, att jag pratar i sömnen. Aldrig något klart och tydligt, mest saker som låter som ord och meningar men som egentligen är typ “hurrhurhurr durrr”. Men inte i natt! I natt pratade jag om Longcat. Tydligen lät jag som att jag var inne på YouTube och surfade internetmemes. “Longcat, du är så fin.”

Jag är överlycklig!

Jag drömde att jag hade sex med en i Justice samtidigt som han spelade “We are your friends” på hög volym i iTunes. Fast han såg liksom inte ut som någon av dudesen på bilden ovanför. Han var snygg! Haha.

Sen drömde jag att jag och Janna förföljdes av en gross blottare som såg ut som en gris. Jag ringde 112 men kopplades till George Carlin istället.

What.

Det är rätt märkligt, egentligen, när man sitter bredvid ett par svarthåriga kids (hur vet man vilka av dem som är emos nuförtiden, jag fattar inte? På min tid var det lättare!) på tunnelbanan med klädsamma röda ränder över armarna och inser att man en gång i tiden säkert hade räknats till samma kategori som dem av eventuella betraktare. Mina egna röda ränder har bleknat till vitt och håret bär numera inga som helst spår av färger mörkare än rödbrunt, men det känns ändå som att jag fortfarande är medlem i klubben på något sätt. Bara det att medlemskortet kommit bort i flytten.

En gång i tiden såg jag det som en badge of honor att vara lite mentalt skadad; det gör jag verkligen inte längre. Snarare skäms jag djupt varje gång någon frågar om jag har katt och, utan någon som helst baktanke, pekar på underarmarna. Det är lite som att gå runt med en detaljerad läkarjournal tatuerad i pannan och försöka låtsas som ingenting. Är det det ultimata friskhetstecknet, att inte vilja kännas vid sjukdomen längre?

Oavsett hur mycket jag skämtar om det och hur lite inverkan det har på mitt liv i dag så är det ett faktum att jag en gång i tiden mådde jävla dåligt. Igår pratade jag med Flunky om hur det begav sig när jag fick Zoloft utskrivet, och när jag började berätta om hur jag inte kunde vara ensam en enda sekund i flera veckor, att min mamma fick stå i badrummet med mig när jag skulle duscha för att jag inte skulle flippa ur och att jag grät tills jag blev snurrig och kräktes, så insåg jag plötsligt att shit, det där är ju verkligen inte normalt. De fyra relativt normala åren efter den perioden tycks ha haft en så stor inverkan på mig att jag nästan har glömt hur det var att vara en liten 17-årig rädd Meidi. Jag vet inte om det är synd att förringa det eller om det är en fantastisk blessing att kunna distansera sig så mycket från något som en gång i tiden åt upp alldeles för mycket av mina tankar.

Det finns inget svar på det, kanske.

Jag drömde att jag vann ett pris för bästa gaffatejpare. Priset var en kastrull med ett stort hål i botten och jag blev väldigt glad och stolt över att få det. Allt detta skedde samtidigt som jag var Jokerns gisslan.

Någon som är hobbydrömtydare?

Jag kom just på att jag drömde en sexdröm i natt. Om datorer. Jag spelade Civ 1, tror jag, och någon kom och uppgraderade hela min dator. Jag blev helt otroligt upphetsad! Inget regelrätt sex utspelade sig ens, det bara låg i luften. Haha. Jag är verkligen inte frisk.

Spelade Monopol igår i alla fall, och avslutade min karriär thusly:

I natt drömde jag att mastodontbloggaren Perez Hilton hypade mig i sin blogg. Jag hann tänka “shit, nu kommer statistiken peaka” innan jag läste vidare och noterade att han även hade bjudit in alla på fest hemma hos mig! Alltså alla på hela internet som läser Hiltonfarbrorns blogg, vilket är…ett par miljoner? Sekunder efteråt stormades lägenheten av amerikaner med röda pappersmuggar i händerna. Jag tror att någon körde in en Chevrolet genom fönstret också. Haha. Det sägs att hus representerar Jaget i drömmar, wtf betyder då detta? Våldtäkt på g? I hope not!

Jag kom just ihåg att jag drömde värsta romantiska sexdrömmen om min labassistent i natt. Herregud. Vi var på ett stort skepp av något slag och han skulle rädda mig från något och…ja…

Anders, om du läser det här, förlåt. Jag lovar att jag egentligen är en mycket professionell människa.

Ibland älskar jag Google. Jag skulle just (in pursuit of dagen efter-mat) googla fram en hemsida till Vedugnen i Alvik, vår grannpizzeria, när jag möts av detta:

Vad säger detta om mig egentligen? Det känns som min dator hånar mig.

I natt drömde jag att jag och Aleks var på Arvika och gjorde LSD (eller, okej, försökte göra) i en kastrull, med vinäger och “chipsextrakt”. What. Mitt undermedvetna är märkligt.

I natt drömde jag om bloggen! Haha! Mats hade varit inne och ändrat om alla mina kategorier så att Bilder blev *BiLdIzZzZzAr* och Psyket blev “HUR JA MÅR *LOL*”, ungefär. Helt sjukt, har jag redan blivit så fäst vid den här lattefärgade styggelsen? Snart kommer jag drömma att jag räddar den från ett brinnande hus eller något.

Igår fyllde Flashback 25 år. Det känns bra att man i alla fall fortfarande är yngre än internets anus.