Från en park som påminner om Vattenfestivalen (fast något mer sexualiserad; färre lakritsremmar och fler strapons liksom) till ett Pride House fyllt med workshops där folk faktiskt diskuterar (och inte bara sitter tysta och önskar sig bort från händelsecentrum) till en Stadsteaterpremiär av en alldeles ypperlig pjäs (därtill ypperligt översatt av min egen mor – no bias, promise!) – vad mer kan man önska sig som förstagångsbesökare? När suget efter den leriga och bajsdoftande typen av festival lagt sig (nån gång i 21-årsåldern, kanske?) känns det relativt sweet att få springa runt i tält och göra roliga saker utan att behöva dra på sig en karatefylla för att stå ut med det allmänna eländet. Idag har jag dessutom sett ut såhär:

Tröja från Bang.se av Nanna Johansson

Var annars hade en sån här Dagens Outfit känts så naturlig, frågar jag mig? (Möjligtvis på typ alla feministarrangemang överallt alltid, men ändå.)

Imorgon blir det än mer såpbubbleblåsande i GayTek-tältet, därefter välbehövlig sömn inför paraden. Pepp!

Ungefär så känns det nu, anno 2010, precis i början av Prideveckan. Jag har gått i en hel del parader det senaste decenniet, tänkt att “ja Pride kanske man borde gå på, men är det inte mest schlager och glitter och sånt som campiga personer gillar och hjälp jag har ju faktiskt ingen att gå med!!1″, och därmed aldrig hamnat innanför staketet till Pride Park (eller ens innanför väggarna till Pride House). I år tänkte jag att det skulle förändras – om inte annat för att jag är ofrivilligt superledig. Så, imorgon och fredag kväll kommer jag stå i tältet för GayTek, på torsdag tänkte jag frekventa både BDSM-workshop och Schyman-samtal, och på lördagens parad…tja, you tell me?

För det verkar vara det som gör folk mest upprörda; att vi nu plötsligt ägnar dyrbara tankar och känslor åt Michael Jackson när vi istället hade kunnat må dåligt över BarnenIAfrika. Tror folk verkligen att det fungerar så? Att vi har en bestämd mängd må-dåligt i hjärtat och måste ransonera den sparsamt över alla hemskheter som händer i världen? Självklart är det sjukt dåligt att media slutar ägna sin uppmärksamhet åt läget i Iran, men det betyder inte att alla som är ledsna över Michael är hjärtlösa svin som bara bryr sig om kändisar.

Kan vi inte bara vara kollektivt nöjda för att folk ännu inte blivit såpass härdade av internet att de helt saknar känslor?

Å tredje sidan (what!) ska jag på LAN och borde diska.

När jag tänder ljus (vilket händer 1) under ett strömavbrott, 2) under Earth Hour) återkommer alltid samma corny tankemönster till min lilla veka 2000-talshjärna. Jag börjar tänka att “oooh, såhär levde folk på 1800-talet när de inte hade elektricitet och datorer och TV! Jag är så in touch med mina rötter just nu!” Som att mina förfäder ofta fann sig i en situation där de var ensamma och uttråkade i en funkislägenhet som inte blivit städad på tre veckor. Jag tänker dessutom alltid att jag borde göra något “som folk brukade göra istället för att kolla på TV”, typ läsa en bok och försöka att inte få migrän för att ljuset är för svagt. Av någon anledning verkar jag tycka att det är otroligt värdefullt att låtsas som att jag inte, t.ex., har en ficklampa.

Fatta hur awesome det hade varit om folk hade Twittrat på den här tiden.

Den här gången gav jag dock upp efter ungefär fem minuter och effektiviserade gammal Javakod på min laptop istället. Civilisationen – Pretentionerna, 1 – 0.

ANYWAY. Sanningen är sådan att jag precis insett vem i mp jag ska kryssa, och eftersom hon är så Internet att hon försett oss politiska groupies med en praktisk liten banner…

…har jag väl ingen anledning att mörka det, precis. Klicka, du vet att du vill!

Rent spontant känner jag mig inte så upprörd över kaninörons vara eller icke vara i ett spel där både de kvinnliga och manliga könsrollerna är uppenbart superöverdrivna och karikerade. Kaninöron känns dessutom lite mer harmlöst än de asextravaganta tuttframhävande Xena-kläderna de kvinnliga karaktärerna har på sig, rent könsstruktursmässigt. Och är det bara jag som faktiskt inte tänker på Playboy när jag ser kaninöron? Men, sure, jag drar alltid en djup suck när uttröttade könsroller be starin’ me in the face.

HOWEVER. Det som gör mig lack är som sagt inte kaninöronen i sig, utan WoW-bloggarnas allmänna respons på artikeln. Typ, det här inlägget och alla dess kommentarer. En återkommande fras är “amen lol, det är ju bara ett spel” samt “blanda inte in politik i spel FFS”. Som att spel inte skulle vara en kulturyttring som tillhör vårt samhälle och därmed går utanför all möjlighet till politisk diskussion? ELLER? Hur ofta hör man någon säga “blanda inte in politik i mina böcker” eller “det är ju bara en film”? Man kan tycka att kaninöron är en töntig grej att störa sig på, man kan t.o.m vara antifeminist eller kvinnohatare for all I care, men man kan aldrig hävda att en specifik typ av kultur är okritiserbar (hittade jag på ett ord nu?).

För ja, det handlar om kritik och inte censur. Herregud. Det finns ingen feministmaffia som kommer springa iväg med era WoW-konton i nävarna och skrika “haha nu måste du bli jämställd, fucker!” Debatt och kritik är en del av vilket välfungerande samhälle som helst, och kritik != censur. Mitt råd är att lära er att besvara kritiken på ett sätt som inte ogiltigförklarar hela diskussionen.

För övrigt kan jag ingenting överhuvudtaget om WoW, I must admit. Spel där man behöver tänka slutade vara kul efter Civilization 1. Skjuta zombies är roligare!

Dessutom ger det här mig ohämmad inspiration att spela Pandemic 2 om och om igen.

Jävla Madagaskar.

Varje gång jag ser en film eller läser en artikel om Social Orättvisa(tm) får jag nästan dåligt samvete för att jag bor i Sverige. På förra filmfestivalen såg jag en dokumentär om Pride-rörelsen i Moskva, och liksom…Pride där borta är inte en parad, det är upplopp och massmisshandel. Ortodoxa kristna som kastar stenar i huvudet på fredliga demonstranter, medan polisen bara tittar på. Lägg ihop detta med artikeln i Aftonbladet härom dagen om “korrigerande våldtäkter” av lesbiska kvinnor, och det är ett fucking under att jag inte bara lägger mig på marken och skriker.

Det finns liksom inte så mycket revolution kvar att göra här i Sverige på det planet, känns det som. Sure att det fortfarande finns trångsynta människor och störda människor som tar till våld, men att utvecklingen går åt rätt håll går inte att förneka. Sen ett par dagar tillbaka kan vi gifta oss med vem vi vill oavsett kön, och jag hör inga högljudda protester mot det (eller ens idiotiska TV-reklamer). Allt detta är såklart nothing short of fantastic, men det känns ändå som att all min frustration liksom inte riktigt spelar någon roll här borta när jag redan har hela samhället på min sida. Borde jag fly landet och bli en statslös aktivist? Turnera i sydstats-USA? Konfrontera Fred Phelps?

Att bara sitta här och vara arg känns så tandlöst.

Det känns ibland som att människor i allmänhet har en rätt luddig uppfattning om vad en princip är. Ungefär alla jag känner hävdar att de är emot dödsstraffet, men jublar ändå när Saddam Hussein blir hängd inför publik, eller önskar livet ur män som Anders Eklund och Josef Fritzl. Att vara emot dödsstraff innebär att man tycker att det är principiellt fel av staten att döda, inte bara att det är fel “ibland”. På samma sätt kan man inte neka någon den mänskliga rättigheten att slippa tortyr för att personen själv har torterat andra. Mänskliga rättigheter är eviga och skrivna i fucking sten – det är inget vi kan ta ifrån någon, någonsin. Annars skulle det inte vara en rättighet, utan en bonus för gott beteende!

En mysig enbäddssäng med tillhörande apbur. Don’t feed the condemned!

Hämndbegär är något väldigt mänskligt; lika mänskligt som avundsjuka och raseri. Det innebär för fan inte att någon av de känslorna ska vara en del av rättssystemet! Rätten ska vara objektiv och känslokall, inte hämndlysten.

En av de sakerna som egentligen gör mig mest upprörd i såna här fall är att möjligheten att känna ilska inför våldsmannen (eller pedofilen, mördaren; whoever) tas ifrån mig. Det känns vidrigare för mig att en domstol kallt och beräknande ger order att injicera någon med gift, än att en psykopat ballar ur och skjuter ihjäl en hel familj. Jag vill inte tycka synd om massmördare, men den här världen ger mig inget jävla val.