Current events

Kändisar som dör, alltså. Det är något som klyver allmänheten itu. Å ena sidan vill vi gråta vid våra HIStory-posters och kolla på Thriller tills våra ögon blöder, men å andra sidan känns det lite fånigt att bli så hemskt förkrossad av ett dödsbud gällande någon som man aldrig ens träffat. Resultatet blir att hälften av oss Twittrar lite försynt med ett “Michael :(” eller en notis om fällda tårar, och att den andra hälften besvarar sorgen med kritik på formen hur-kan-ni-vara-ledsna-över-någon-ni-inte-kände/det-finns-så-mycket-mer-i-världen-att-vara-ledsen-för. Som att sorg är något rationellt. Något man kan sätta i en prioritetsordning.

För det verkar vara det som gör folk mest upprörda; att vi nu plötsligt ägnar dyrbara tankar och känslor åt Michael Jackson när vi istället hade kunnat må dåligt över BarnenIAfrika. Tror folk verkligen att det fungerar så? Att vi har en bestämd mängd må-dåligt i hjärtat och måste ransonera den sparsamt över alla hemskheter som händer i världen? Självklart är det sjukt dåligt att media slutar ägna sin uppmärksamhet åt läget i Iran, men det betyder inte att alla som är ledsna över Michael är hjärtlösa svin som bara bryr sig om kändisar.

Kan vi inte bara vara kollektivt nöjda för att folk ännu inte blivit såpass härdade av internet att de helt saknar känslor?

Det här med nationaldagen, alltså. Jag har själv aldrig firat den, men jag kan inte låta bli att säga “awww” för mig själv när jag ser alla Volvosvenskar iklädda flaggor och fotbollströjor. Det känns å ena sidan lite krystat att alla blir aspepp på nationaldagen typ fem år efter att den blev en officiell helgdag, men å andra sidan känns det bara gulligt. Jag kanske borde kasta mig ut i blåsten och sjunga nationalsången? Jag firar ändå inte midsommar, så lite svennepoäng borde jag ta.

Å tredje sidan (what!) ska jag på LAN och borde diska.

Förresten gick strömmen tidigare ikväll, i ungefär 1½ timme. Tydligen hade något coolt exploderat någonstans. Spännande! Jag reagerade som man alltid reagerar när strömmen går och tände typ åttio små ljus runt om i lägenheten, trots att solen inte ens hade gått ner än. Något slags apokalypsförberedelseinstinkter, säkert. “Om zombies anfaller mig nu kan jag i alla fall försvara mig med PARAFFINLJUS!”

När jag tänder ljus (vilket händer 1) under ett strömavbrott, 2) under Earth Hour) återkommer alltid samma corny tankemönster till min lilla veka 2000-talshjärna. Jag börjar tänka att “oooh, såhär levde folk på 1800-talet när de inte hade elektricitet och datorer och TV! Jag är så in touch med mina rötter just nu!” Som att mina förfäder ofta fann sig i en situation där de var ensamma och uttråkade i en funkislägenhet som inte blivit städad på tre veckor. Jag tänker dessutom alltid att jag borde göra något “som folk brukade göra istället för att kolla på TV”, typ läsa en bok och försöka att inte få migrän för att ljuset är för svagt. Av någon anledning verkar jag tycka att det är otroligt värdefullt att låtsas som att jag inte, t.ex., har en ficklampa.

Fatta hur awesome det hade varit om folk hade Twittrat på den här tiden.

Den här gången gav jag dock upp efter ungefär fem minuter och effektiviserade gammal Javakod på min laptop istället. Civilisationen – Pretentionerna, 1 – 0.

Jag funderade på att vara lite sådär halvhemlig med vad jag skulle rösta på i EU-valet, och skriva något kryptiskt i stil med “det enda partiet man kan lita på får min röst!” eller “jag kryssar en som jag verkligen tror på”. Men, geez. Hur skulle jag då kunna använda min blogg som ett indoktrineringsverktyg? Dessutom har jag aldrig förstått det här med att vara hemliZz med vad man röstar på om det inte är något väldigt radikalt, eller om ens vänkrets är intoleranta idioter.

ANYWAY. Sanningen är sådan att jag precis insett vem i mp jag ska kryssa, och eftersom hon är så Internet att hon försett oss politiska groupies med en praktisk liten banner…

…har jag väl ingen anledning att mörka det, precis. Klicka, du vet att du vill!

Läste i Metro häromdagen om nån ny grej i WoW som går ut på att folk sätter kaninöron på kvinnliga karaktärer för att få acheivementpoäng. Tydligen blev tjejen i artikeln kränkt av detta för att det 1) bara gällde kvinnliga karaktärer (i artikeln verkar det som det gäller kvinnliga SPELARE, vilket är lite vilseledande) och 2) förde tankarna direkt till Playboy.

Rent spontant känner jag mig inte så upprörd över kaninörons vara eller icke vara i ett spel där både de kvinnliga och manliga könsrollerna är uppenbart superöverdrivna och karikerade. Kaninöron känns dessutom lite mer harmlöst än de asextravaganta tuttframhävande Xena-kläderna de kvinnliga karaktärerna har på sig, rent könsstruktursmässigt. Och är det bara jag som faktiskt inte tänker på Playboy när jag ser kaninöron? Men, sure, jag drar alltid en djup suck när uttröttade könsroller be starin’ me in the face.

HOWEVER. Det som gör mig lack är som sagt inte kaninöronen i sig, utan WoW-bloggarnas allmänna respons på artikeln. Typ, det här inlägget och alla dess kommentarer. En återkommande fras är “amen lol, det är ju bara ett spel” samt “blanda inte in politik i spel FFS”. Som att spel inte skulle vara en kulturyttring som tillhör vårt samhälle och därmed går utanför all möjlighet till politisk diskussion? ELLER? Hur ofta hör man någon säga “blanda inte in politik i mina böcker” eller “det är ju bara en film”? Man kan tycka att kaninöron är en töntig grej att störa sig på, man kan t.o.m vara antifeminist eller kvinnohatare for all I care, men man kan aldrig hävda att en specifik typ av kultur är okritiserbar (hittade jag på ett ord nu?).

För ja, det handlar om kritik och inte censur. Herregud. Det finns ingen feministmaffia som kommer springa iväg med era WoW-konton i nävarna och skrika “haha nu måste du bli jämställd, fucker!” Debatt och kritik är en del av vilket välfungerande samhälle som helst, och kritik != censur. Mitt råd är att lära er att besvara kritiken på ett sätt som inte ogiltigförklarar hela diskussionen.

För övrigt kan jag ingenting överhuvudtaget om WoW, I must admit. Spel där man behöver tänka slutade vara kul efter Civilization 1. Skjuta zombies är roligare!

Det här med svininfluensan är rätt intressant. Är det bara jag, eller blev folk mycket mer panikslagna över fågelinfluensan för ett par år sen? Det är som att alla ba “djurinfluensa is SO LAST SEASON! Vad kommer näst, hamsterinfluensan? LAME.” Det är även ganska intressant att jag, superhypokondrikern som trodde att hon hade mjältbrand för ett par år sen, inte är orolig överhuvudtaget. Egentligen tycker jag nog att det är lika delar läskigt och ashäftigt med Världens Undergång(tm), whether it be by influensa, atombomber eller zombies.

Dessutom ger det här mig ohämmad inspiration att spela Pandemic 2 om och om igen.

Jävla Madagaskar.

Gick och såg Milk tidigare ikväll, efter att ha blivit matad med Flunkys kärlek till filmen i över två månader. Den var sjukt bra, och jag grät som en liten ostraight bebis mot slutet av de två timmarna framför duken. Måste verkligen köpa filmen när den kommer på DVD.

Varje gång jag ser en film eller läser en artikel om Social Orättvisa(tm) får jag nästan dåligt samvete för att jag bor i Sverige. På förra filmfestivalen såg jag en dokumentär om Pride-rörelsen i Moskva, och liksom…Pride där borta är inte en parad, det är upplopp och massmisshandel. Ortodoxa kristna som kastar stenar i huvudet på fredliga demonstranter, medan polisen bara tittar på. Lägg ihop detta med artikeln i Aftonbladet härom dagen om “korrigerande våldtäkter” av lesbiska kvinnor, och det är ett fucking under att jag inte bara lägger mig på marken och skriker.

Det finns liksom inte så mycket revolution kvar att göra här i Sverige på det planet, känns det som. Sure att det fortfarande finns trångsynta människor och störda människor som tar till våld, men att utvecklingen går åt rätt håll går inte att förneka. Sen ett par dagar tillbaka kan vi gifta oss med vem vi vill oavsett kön, och jag hör inga högljudda protester mot det (eller ens idiotiska TV-reklamer). Allt detta är såklart nothing short of fantastic, men det känns ändå som att all min frustration liksom inte riktigt spelar någon roll här borta när jag redan har hela samhället på min sida. Borde jag fly landet och bli en statslös aktivist? Turnera i sydstats-USA? Konfrontera Fred Phelps?

Att bara sitta här och vara arg känns så tandlöst.

Än en gång förvånar folk mig med sina reaktioner på något som Händer Just Nu. Läste i Aftonbladet igår om en kvinna som fått sitt ansikte förstört av svavelsyra, och den iranska rättens dom att låta henne droppa samma typ av syra i ögonen på sin förövare. Min första tanke var att det skulle bli överflödigt om jag bloggade om det eftersom “alla lär ju tänka som jag”, men…nej. Efter att ha läst trackbacks till en del bloggar om det (och kommentarer därtill) är min samlade uppfattning att folk stödjer domen, och kvinnans rätt till brutal hämnd.

Det känns ibland som att människor i allmänhet har en rätt luddig uppfattning om vad en princip är. Ungefär alla jag känner hävdar att de är emot dödsstraffet, men jublar ändå när Saddam Hussein blir hängd inför publik, eller önskar livet ur män som Anders Eklund och Josef Fritzl. Att vara emot dödsstraff innebär att man tycker att det är principiellt fel av staten att döda, inte bara att det är fel “ibland”. På samma sätt kan man inte neka någon den mänskliga rättigheten att slippa tortyr för att personen själv har torterat andra. Mänskliga rättigheter är eviga och skrivna i fucking sten – det är inget vi kan ta ifrån någon, någonsin. Annars skulle det inte vara en rättighet, utan en bonus för gott beteende!

En mysig enbäddssäng med tillhörande apbur. Don’t feed the condemned!

Hämndbegär är något väldigt mänskligt; lika mänskligt som avundsjuka och raseri. Det innebär för fan inte att någon av de känslorna ska vara en del av rättssystemet! Rätten ska vara objektiv och känslokall, inte hämndlysten.

En av de sakerna som egentligen gör mig mest upprörd i såna här fall är att möjligheten att känna ilska inför våldsmannen (eller pedofilen, mördaren; whoever) tas ifrån mig. Det känns vidrigare för mig att en domstol kallt och beräknande ger order att injicera någon med gift, än att en psykopat ballar ur och skjuter ihjäl en hel familj. Jag vill inte tycka synd om massmördare, men den här världen ger mig inget jävla val.

Jag har börjat med en sån där grej som folk typiskt gör efter nyår: jag har börjat träna! För er som inte umgåtts med mig det senaste halvåret kanske det är en nyhet att jag ens slutat träna, men eh… KTH äter tid. Liksom, hur förväntas man hinna röra på sig när man måste gå på så många pubar?

Jag har i alla fall klara mål den här gången; 100 armhävningar och 200 situps ska jag klara av då jag gått igenom de ovan länkade träningsprogrammen. Sex veckor säger siten – jag är lite skeptisk. Jag har liksom kunnat göra 20 armhävningar som max ever in my life, och även de var på knä. Men hey, drömmen är fortfarande att bli Sarah Connor, så varför inte prova?

KTH-bubblan gör även att jag hamnat i ett slags bloggvakuum de senaste månaderna där jag inte riktigt är medveten om all drama som kokar runt mig, och oftast är det skönt. Ibland är det dock synd att missa att en vän skrivit en formidabel krönika, och man blir hemskt glad över att man råkar halka in på den av en slump.

Jag kan väl inte säga annat än “amen!” åt Annikas betraktelse gällande denna fallna förebild. När jag var 13 läste jag Fittstim för första gången (och sedermera typ en gång i veckan därefter), och jag gör en klar skillnad mellan dåvarande Linda och nuvarande Linda. Linda Norrman Skugge och Linda Skugge. Bara namnändringen känns ganska beskrivande för hennes personliga utveckling. En stympad identitet.

För cirka sex månader sen bloggade jag om Microsofts nya tjejsatsning DigiGirlz, och dissade upplägget ganska brutalt. Gamla bloggläsare kanske till och med minns det. Dessa gamla läsare lär bli ganska förvånade när jag nu outar att jag idag har jobbat för dem. Sellout!

För en vecka sen kom det upp en liten notis på datasektionens hemsida om att en DigiGirlz-kurs skulle hållas här i skolan i samarbete med KTH. Min inledande reaktion var inte sådär aspositiv med tanke på ovan nämnda blogginlägg, men jag tänkte ändå att något sånt i samarbete med KTH skulle kunna bli något ganska schysst. Så jag mailade kursansvarige och frågade om de behövde hjälp. Ett par timmar senare fick jag inte ett svar – jag fick ett schema med inbokade labbpass. Det är trevligt att vara eftertraktad!

Fast-forward till idag. Imorse visste jag i princip inte så mycket mer än att jag skulle hjälpa tjejerna
med PowerPoint-presentationer och lite basic websideshaxing (i Visual Web Developer, ett askorkat program med alldeles för mycket funktioner för en sån här kurs, trots visuellt upplägg), samt att ta med dem på lunch för att bonda lite (jag är ju trots allt en kvinnlig förebild, eller?).

PowerPoint-passet gick bra; jag kan förstå vitsen i att låta tjejerna göra något spexigt som de kan visa upp för andra utan vidare ansträngning, men…har inte alla redan gjort grejer i PP? There’s only so much you can do med bilder och animerade text-swooooshes.

(På lunchen hoppade två tjejer av – enligt egen utsago för att de inte kände att det var något för dem, och för att de kunde allt de hade gjort hittills sen tidigare. Go figure.)

Efter en lunchruntvandring på campus då jag bondade med några av tjejerna och peppade deras matteintresse (som sagt, jag är en fet förebild osv) gick vi tillbaka till sammanträdesrummet för lite briefing inför websideshaxningpasset. En anmärkning från någon om att lagarna om fildelning inte är hundraprocentigt klarlagda ledde plötsligt till ett engagerat brandtal från MicrosoftRepresentanten om hur moraliskt förkastligt och “OMG STÖLD!!” det är med fildelning. Citatet “jag tror knappast att era föräldrar uppmanar er att stjäla, eller hur?!” känns rätt beskrivande för situationen. Jag satt mest och blev mer och mer röd i ansiktet av den här otroligt arroganta Microsoftmänniskans självhävdade rätt att hålla i en etikföreläsning inför ett gäng oförberedda åttondeklassare. Det är inte hennes åsikt som gör mig arg – jag röstade t.ex. inte på piratpartiet – utan faktumet att hon tycker det är en självklarhet att pracka på den framtida generationen sin åsikt utan att ens ta upp argument från någon annan sida. Det är typiskt inte okej.

Det är även inte okej att sucka åt KTH-representanten när hon har problem med att ansluta projektorn till sin låne-PC och säga “gå och hjälp henne, hon är macanvändare…” med avsmak i rösten.

That aside; Visual Web Developer. Programmet är fucking nedlusat med knappar och menyer vars syfte man aldrig riktigt förstår förrän nån av menyerna, t.ex., försvinner, och man inte kan, t.ex., byta bakgrundsbild. Så ypperligt praktiskt att menyn gick att ta bort från första början! Typ 90% av alla frågor jag fick under webhaxpasset gick inte att besvara due to det jävla HÄRJ av ikoner och knappar som VWD innebär. Varför inte fråga MicrosoftRepresentanten då, hon borde ju ha koll på programvaran eftersom det är, liksom, hon som är ansvarig för hela grejen? Nejdå. Hon kan ingenting om programmet. Hur bra som helst.

Överlag får DigiGirlz lika dåligt betyg av mig nu när jag faktiskt har erfarenhet av det som back in may när jag endast spekulerade. Eller, egentligen är det väl Microsoft som får det dåliga betyget, för sin arrogans och för sin halvhjärtat dolda indoktrinering. Därtill den totala underskattningen av tjejers förmåga att förstå sig på teknik på ett annat plan än att göra fluffgrejer i PP. Hela kvällen har jag suttit och RAGE:at åt Microsoft, och jag skulle nog kunna skriva mycket mer än bara en enda blogg-WALLOFTEXT om det.

Just nu känner jag mig bara väldigt nöjd för att jag skriver det här på en Linuxdator.

Tillbringade natten och stora delar av gårdagen med att dricka punsch och vara allmänt odräglig på en Silja Line-båt, tillsammans med ungefär 2200 andra studenter. Höjdpunkter inkluderade bland annat korridorssittningen, Gin&Tonic på burk, samt att jag delade en romantisk dubbelsäng med en person jag precis träffat. Sen att dryckesvisorna avbröts av en livbåt som firades ner precis utanför fönstret (ja, på riktigt)…well. Det bästa är att min första reaktion var att vinka glatt mot båten utan en tanke på att något Dåligt hade hänt, som att det är helt normalt att livbåtar skickas ut. Hah.

Det är cp, hursomhelst.

Jag gillar att DN understryker det viktigaste, verkligen. “Shit, störst i världen, då måste det vara seriöst!”

För övrigt vet jag inte hur ni känner, men imo är det fett värt att bli uppäten av ett litet svart hål om det innebär att vi hittat/diskvalificerat Higgspartikeln. En nanosekund av “YES, WE DID IT” och sen schlurp. Oh, science!

Jag lämnar er med denna något fantastiska rap om LHC:

En av de bästa människorna i hela fucking världen har dött. George Carlin, jag hade hoppats att få ligga med dig någon gång, men jag hann tydligen inte. Vi ses i helvetet bejb!

Johnny Scharonne har skrivit ett mer utförligt inlägg om FRA-demonstrationen. Med HOT PICZ! Tagna av mannen själv, såklart.

Miriam, jag och Victor kanaliserar vår ilska i momentan glädje över att bli fotade.

Jag är så jävla arg och ledsen just nu. Politiska frågor kan (och brukar ofta) göra mig fly förbannad, men de har aldrig gjort att jag känt för att gråta förrän nu. Jag skulle kunna dra hur många klyschor och liknelser med Orwell-böcker som helst, men jag känner mig helt matt ända in i själen. Bara uppgiven och ledsen, som att demokratin har gjort slut med mig. Jag hoppas att det sjunker in snabbt så att jag kan byta sorg mot konstruktiv ilska.

In the meantime, lite bilder:

Prioriteringar, de är rimliga.

Jag smygfotar Pagrotsky.

Riksdagen är täckt av penisar, det känns passande på något sätt.

Jag ska nog skriva mer om FRA-demonstrationen ikväll när allt är över, men när jag nu är hemma en sekund för att trycka i mig mat och kaffe måste jag ändå säga att…

…fan vad Pagrotsky är söt.

Detta är ett långt och seriöst inlägg. Ni som bara gillar bloggen för dess Fina Bilder; sorry.

När jag var yngre var jag extremt PK och trodde att jag kunde förändra världen. Jag gick med i SUF, debatterade feminism på Lunarstorms forum (ja, alltså, jag var 13-ish) och gick på demonstrationer. Min omgivning var ungefär lika PK som jag, dock, vilket gjorde att min tonårsrevolution var ett enda konstant insparkande av vidöppna dörrar. Jag ville nästan ingenting hellre än att träffa en Medelålders Vit Man som tyckte att kvinnor borde stå vid spisen, men det hände aldrig.

Med åren blev jag mer och mer cynisk och demonstrationerna blev färre. Efter Göteborg 2001 (som jag inte deltog i då jag faktiskt är för EU, haha) kändes det som att hur högt man än skrek skulle ändå ingen bry sig. Det enda medierna pratade om var förstörelsen, inte anledningen till vårt missnöje. Att “visa regeringen var vi står” genom att demonstrera kändes så abstrakt och luddigt och ungefär lika meningsfullt som att gå med i en grupp på Facebook. Ofarligt och därmed obetydligt.

Jag tycker fortfarande det känns ofarligt och obetydligt att demonstrera i Sverige. Det finns något slags allmän uppfattning om att man inte ska lägga in själ och hjärta i politiska frågor eftersom “politikerna ändå inte bryr sig”, och det är sorgligt. Det är klart de inte bryr sig om vi inte är villiga att göra mer än att skriva på namninsamlingar! Vi förlorar ingenting på det, det kommer inga åsiktsregistrerare och torterar oss för att vi är “emot gatuvåldet”. Allt detta ger ett klimat där regeringen inte är rädda för folket, och det är skit. Utan en rädsla för folkets reaktion blir politiken bara en valkampanj var fjärde år och missnöjesgnäll däremellan. Jämför med t.ex Frankrike där en sak som en lag om ungdomsarbete framkallar såpass våldsamma reaktioner att Monsieur Chirac himself drar tillbaka förslaget. (Därmed inte sagt att jag är kär i den franska regeringen, obviously har de stora problem med segregation och annan skit.)

Imorgon ska jag gå på min första politiska manifestation på väldigt länge. Det handlar, som väntat, om ett stöttande av de ledamöter som kanske inte vågar rösta nej i morgondagens votering om FRA-lagen, i rädsla för en krossad politisk karriär. För första gången på länge känner jag att det faktiskt finns en möjlighet att påverka något, bara genom att finnas på en specifik plats vid en specifik tid. Ja-sidan vacklar, folkpartister vet inte om de är liberaler eller inte längre, och det känns som att ett öppet stöd för de potentiella nejröstarna kan ge dem den mentala puff de behöver för att rösta nej. Så, yes, jag kommer vara utanför Riksdagen klockan åtta imorgonbitti och inte riskera någonting alls för att försöka förändra hur mycket som helst. Även om jag inte har några vita kläder.

Det här är typ det bästa ever. Kina har infört en officiell OS-cheer. Hur söt får man vara? Om fotbollsfans var såhär koordinerade och inte bara lät “ÖÖÖÖÖHHHHH” hade det kanske varit roligt att kolla på EM.

And I don’t know ’bout you, men jag gjorde just den där klappramsan fem gånger i rad. Och jag är bland folk!

Jag har tänkt på ett tag nu hur ypperligt Lost skulle lämpa sig för ett drinking game, med tanke på alla repliker och plot points som upprepas over, and over, and over again. Jag googlade lite för att se om någon redan hade konstruerat ett dylikt spel, och sure enough: The Lost Drinking Game.

Dock är det här spelet lite utdaterat med tanke på att en handfull av karaktärerna i spelet har dött, så jag föreslår följande tillägg:

• Någon säger “The Island” – 1 drink
• Någon säger “We have to get off this island!!!” – 3 drinks
• Ben pratar om The Island som om den vore hans mamma eller nåt – 1 drink
• Flashback – 1 drink
• …som visar sig vara flash forward – 2 drinks
• Hurley pratar med någon död dude – 1 drink
• Jin pratar engelska – 1 drink
• ThE nUmBeRs dyker upp någonstans (typ i telefonnummer, registreringsskyltar, whatevz) – 2 drinks
• Någon säger “The Hatch” (gäller främst säsong 1 och 2) – 1 drink
• Överlevande vi aldrig sett förut introduceras på ett halvkrystat sätt (se: det där weirda paret som var med i typ två avsnitt, vad hette de nu igen? Pablo och Paulita?) – 2 drinks
• Juliet ler sitt jag-är-förlamad-i-överläppen-leende – 1 drink
• Sawyer använder någons smeknamn – 1 drink
• Jack står med munnen öppen som något slags idiot – 2 drinks
• En irriterande karaktär dör – 5 drinks

Jag tror man dör av alkoholförgifting om man ser mer än två avsnitt i rad.

Är det bara jag som säger “eeewww” högt varje gång jag åker förbi den här reklamen på tunnelbanan?

Seriöst, vad tänkte de? Att kvinnor i Taras målgrupp skulle uppskatta symbolismen? Att de undermedvetet skulle få lust att stoppa in sminkgrejer i fittan för att sedan skriva till deras frågespalt och be om råd? JAG FATTAR INTE.

Vice gör det i alla fall på ett roligare sätt. Det är ju inte fittorna jag tycker är äckliga liksom, utan…innehållet. Ska man stoppa in saker i sig själv ska man fan klä dem i en kondom först, det vet väl alla! Gah!

Tanja upplyser om Microsofts nya tjejsatsning (bara det ordet får min korrumperade hjärna att rysa och fnissa samtidigt); en kurs vid namn Digigirlz. Vid första anblicken verkar det som att det är något slags Futurekids för den nya generationen (as they say – Z i egennamn används bara 1) då man riktar sig till barn, 2) i post-post-ironiska internetnick, 3) i dansbandsvärlden), men sen gör man en googling och noterar att kursmedlemmarnas ålder ligger någonstans runt 15. Okej. Och de tyckte att det var en grym idé att peppa tjejers teknikintresse genom ett spexigt zäta, eller vad?

Notera förresten ordet teknikintresse, för problemet som formuleras är att “…gymnasieskolor och högskolor [har] i Sverige haft svårt att få fler tjejer att välja tekniska utbildningar och yrken.” Fine, så ligger landet. Då verkar det väl vettigt att, say, låta tyngdpunkten ligga främst på teknik i den här kursen? Åtminstone låta dem köra lite basic html för att få förhöjt haxing-självförtroende?

Vad var det bästa med kursen?

— Jag lärde mig mycket om Windows Live Messenger och om Live Spaces och hur jag skulle göra en egen MSN-sida, svarar Bella.

Alltså. Det här är som att starta en kurs i snickeri och låta eleverna sätta ihop IKEA-möbler. Var ligger värdet i att lära sig chatta om man ska förbereda sig för en teknisk utbildning?!

Hela grejen känns bara som en enda stor reklamkampanj baserad på indoktrinering. “Kolla på oss, vi ser grymt genusmedvetna ut samtidigt som vi låter tjejer världen över tro att Windows Vista är det enda operativsystemet som finns, WOO! Dubbelvinst!”

Jag går NÄSTAN över till Linux i ren ilska. Nästan.

Ända sen jag fick reda på för någon vecka sen att världens äldsta nu levande träd hittats i Sverige (i Dalarna, no less) har jag varit sjukt pepp på att vallfärda dit för att tafsa lite på denna levande relik. När något så fantastiskt för en gångs skull finns bara ett par timmar bort känns det som ett slöseri att inte åka dit och uppleva det! Men så hittar man till slut en bild på urtidsträdet:

Och vad i helvete är det här liksom? Stort och ståtligt my ass! Det här var det fånigaste trädet jag någonsin sett! Som en övervuxen sparris som sträcker upp sig från tundran. Jag är otroligt besviken.