En av de bästa människorna i hela fucking världen har dött. George Carlin, jag hade hoppats att få ligga med dig någon gång, men jag hann tydligen inte. Vi ses i helvetet bejb!
You are currently browsing the archive for the Current events category.
Johnny Scharonne har skrivit ett mer utförligt inlägg om FRA-demonstrationen. Med HOT PICZ! Tagna av mannen själv, såklart.
Miriam, jag och Victor kanaliserar vår ilska i momentan glädje över att bli fotade.
Jag är så jävla arg och ledsen just nu. Politiska frågor kan (och brukar ofta) göra mig fly förbannad, men de har aldrig gjort att jag känt för att gråta förrän nu. Jag skulle kunna dra hur många klyschor och liknelser med Orwell-böcker som helst, men jag känner mig helt matt ända in i själen. Bara uppgiven och ledsen, som att demokratin har gjort slut med mig. Jag hoppas att det sjunker in snabbt så att jag kan byta sorg mot konstruktiv ilska.
In the meantime, lite bilder:
Prioriteringar, de är rimliga.
Jag smygfotar Pagrotsky.
Riksdagen är täckt av penisar, det känns passande på något sätt.
Jag ska nog skriva mer om FRA-demonstrationen ikväll när allt är över, men när jag nu är hemma en sekund för att trycka i mig mat och kaffe måste jag ändå säga att…
…fan vad Pagrotsky är söt.
Detta är ett långt och seriöst inlägg. Ni som bara gillar bloggen för dess Fina Bilder; sorry.
När jag var yngre var jag extremt PK och trodde att jag kunde förändra världen. Jag gick med i SUF, debatterade feminism på Lunarstorms forum (ja, alltså, jag var 13-ish) och gick på demonstrationer. Min omgivning var ungefär lika PK som jag, dock, vilket gjorde att min tonårsrevolution var ett enda konstant insparkande av vidöppna dörrar. Jag ville nästan ingenting hellre än att träffa en Medelålders Vit Man som tyckte att kvinnor borde stå vid spisen, men det hände aldrig.
Med åren blev jag mer och mer cynisk och demonstrationerna blev färre. Efter Göteborg 2001 (som jag inte deltog i då jag faktiskt är för EU, haha) kändes det som att hur högt man än skrek skulle ändå ingen bry sig. Det enda medierna pratade om var förstörelsen, inte anledningen till vårt missnöje. Att “visa regeringen var vi står” genom att demonstrera kändes så abstrakt och luddigt och ungefär lika meningsfullt som att gå med i en grupp på Facebook. Ofarligt och därmed obetydligt.
Jag tycker fortfarande det känns ofarligt och obetydligt att demonstrera i Sverige. Det finns något slags allmän uppfattning om att man inte ska lägga in själ och hjärta i politiska frågor eftersom “politikerna ändå inte bryr sig”, och det är sorgligt. Det är klart de inte bryr sig om vi inte är villiga att göra mer än att skriva på namninsamlingar! Vi förlorar ingenting på det, det kommer inga åsiktsregistrerare och torterar oss för att vi är “emot gatuvåldet”. Allt detta ger ett klimat där regeringen inte är rädda för folket, och det är skit. Utan en rädsla för folkets reaktion blir politiken bara en valkampanj var fjärde år och missnöjesgnäll däremellan. Jämför med t.ex Frankrike där en sak som en lag om ungdomsarbete framkallar såpass våldsamma reaktioner att Monsieur Chirac himself drar tillbaka förslaget. (Därmed inte sagt att jag är kär i den franska regeringen, obviously har de stora problem med segregation och annan skit.)
Imorgon ska jag gå på min första politiska manifestation på väldigt länge. Det handlar, som väntat, om ett stöttande av de ledamöter som kanske inte vågar rösta nej i morgondagens votering om FRA-lagen, i rädsla för en krossad politisk karriär. För första gången på länge känner jag att det faktiskt finns en möjlighet att påverka något, bara genom att finnas på en specifik plats vid en specifik tid. Ja-sidan vacklar, folkpartister vet inte om de är liberaler eller inte längre, och det känns som att ett öppet stöd för de potentiella nejröstarna kan ge dem den mentala puff de behöver för att rösta nej. Så, yes, jag kommer vara utanför Riksdagen klockan åtta imorgonbitti och inte riskera någonting alls för att försöka förändra hur mycket som helst. Även om jag inte har några vita kläder.
Det här är typ det bästa ever. Kina har infört en officiell OS-cheer. Hur söt får man vara? Om fotbollsfans var såhär koordinerade och inte bara lät “ÖÖÖÖÖHHHHH” hade det kanske varit roligt att kolla på EM.
And I don’t know ’bout you, men jag gjorde just den där klappramsan fem gånger i rad. Och jag är bland folk!
Jag har tänkt på ett tag nu hur ypperligt Lost skulle lämpa sig för ett drinking game, med tanke på alla repliker och plot points som upprepas over, and over, and over again. Jag googlade lite för att se om någon redan hade konstruerat ett dylikt spel, och sure enough: The Lost Drinking Game.
Dock är det här spelet lite utdaterat med tanke på att en handfull av karaktärerna i spelet har dött, så jag föreslår följande tillägg:
- Någon säger “The Island” - 1 drink
- Någon säger “We have to get off this island!!!” - 3 drinks
- Ben pratar om The Island som om den vore hans mamma eller nåt - 1 drink
- Flashback - 1 drink
- …som visar sig vara flash forward - 2 drinks
- Hurley pratar med någon död dude - 1 drink
- Jin pratar engelska - 1 drink
- ThE nUmBeRs dyker upp någonstans (typ i telefonnummer, registreringsskyltar, whatevz) - 2 drinks
- Någon säger “The Hatch” (gäller främst säsong 1 och 2) - 1 drink
- Överlevande vi aldrig sett förut introduceras på ett halvkrystat sätt (se: det där weirda paret som var med i typ två avsnitt, vad hette de nu igen? Pablo och Paulita?) - 2 drinks
- Juliet ler sitt jag-är-förlamad-i-överläppen-leende - 1 drink
- Sawyer använder någons smeknamn - 1 drink
- Jack står med munnen öppen som något slags idiot - 2 drinks
- En irriterande karaktär dör - 5 drinks
Jag tror man dör av alkoholförgifting om man ser mer än två avsnitt i rad.
Är det bara jag som säger “eeewww” högt varje gång jag åker förbi den här reklamen på tunnelbanan?
Seriöst, vad tänkte de? Att kvinnor i Taras målgrupp skulle uppskatta symbolismen? Att de undermedvetet skulle få lust att stoppa in sminkgrejer i fittan för att sedan skriva till deras frågespalt och be om råd? JAG FATTAR INTE.
Vice gör det i alla fall på ett roligare sätt. Det är ju inte fittorna jag tycker är äckliga liksom, utan…innehållet. Ska man stoppa in saker i sig själv ska man fan klä dem i en kondom först, det vet väl alla! Gah!
Tanja upplyser om Microsofts nya tjejsatsning (bara det ordet får min korrumperade hjärna att rysa och fnissa samtidigt); en kurs vid namn Digigirlz. Vid första anblicken verkar det som att det är något slags Futurekids för den nya generationen (as they say - Z i egennamn används bara 1) då man riktar sig till barn, 2) i post-post-ironiska internetnick, 3) i dansbandsvärlden), men sen gör man en googling och noterar att kursmedlemmarnas ålder ligger någonstans runt 15. Okej. Och de tyckte att det var en grym idé att peppa tjejers teknikintresse genom ett spexigt zäta, eller vad?
Notera förresten ordet teknikintresse, för problemet som formuleras är att “…gymnasieskolor och högskolor [har] i Sverige haft svårt att få fler tjejer att välja tekniska utbildningar och yrken.” Fine, så ligger landet. Då verkar det väl vettigt att, say, låta tyngdpunkten ligga främst på teknik i den här kursen? Åtminstone låta dem köra lite basic html för att få förhöjt haxing-självförtroende?
Vad var det bästa med kursen?
— Jag lärde mig mycket om Windows Live Messenger och om Live Spaces och hur jag skulle göra en egen MSN-sida, svarar Bella.
Alltså. Det här är som att starta en kurs i snickeri och låta eleverna sätta ihop IKEA-möbler. Var ligger värdet i att lära sig chatta om man ska förbereda sig för en teknisk utbildning?!
Hela grejen känns bara som en enda stor reklamkampanj baserad på indoktrinering. “Kolla på oss, vi ser grymt genusmedvetna ut samtidigt som vi låter tjejer världen över tro att Windows Vista är det enda operativsystemet som finns, WOO! Dubbelvinst!”
Jag går NÄSTAN över till Linux i ren ilska. Nästan.
Ända sen jag fick reda på för någon vecka sen att världens äldsta nu levande träd hittats i Sverige (i Dalarna, no less) har jag varit sjukt pepp på att vallfärda dit för att tafsa lite på denna levande relik. När något så fantastiskt för en gångs skull finns bara ett par timmar bort känns det som ett slöseri att inte åka dit och uppleva det! Men så hittar man till slut en bild på urtidsträdet:
Och vad i helvete är det här liksom? Stort och ståtligt my ass! Det här var det fånigaste trädet jag någonsin sett! Som en övervuxen sparris som sträcker upp sig från tundran. Jag är otroligt besviken.