Böcker

Jag var på filmfestivalen ikväll, och såg Gonzo – filmen om Hunter S. Thompsons liv. Något jag verkligen älskar med filmfestivalen är publiken; det kan vara den mest fantastiskt civiliserade publiken in the EVER. Folk håller käft, prasslar inte, pratar inte, skrattar när det är lämpligt och applåderar när regissören är närvarande. Biohyfs är så underskattat! Jag har verkligen väldigt låg tolerans för ljud på bio överhuvudtaget. Om någon i mitt sällskap frågar mig något under visningen svarar jag inte; vid upprepade överträdelser hyschar jag argt och gör en mental note to self att inte ta med vederbörande på bio i framtiden.

Allt detta kanske kan fungera som en förklaring till varför jag ikväll höll på att kvävas av min egen saliv. Jag hade köpt lite mouthwatering awesomecandy i form av Mentos och Lakrisal att suga på under bion (för att inte drabbas av kariesbrist eller något annat otrevligt) och jag hade en av ovan nämnda Mentosar i munnen då jag insåg att min mun plötsligt bestämt sig för att svälja samtidigt som mina lungor bestämt sig för att andas in.

Jag vill för övrigt verkligen se den här filmen, för boken äger. Nån som vet om den är bra?

Saliven hade inte riktigt täppt till luftröret helt – det hade varit lite weird med tanke på att det är, liksom, vätska – men THE ALL-CONSUMING FORCE från mina lungor gjorde att det var snudd på omöjligt att inte börja hosta. Biohyfsad som jag är tänkte jag dock ändå att det säkert gick att lösa på något sätt som inte innebar att störa publiken mer än nödvändigt. Att försöka andas in normalt och sedan liksom andas ut med kraft (jag vet, jag är cp) gick knappt; när jag drog in luft i lungorna kändes det som att jag hade astma och/eller andades genom ett litet litet sugrör från botten av ett träsk. Att harkla sig gjorde bara hostreflexen starkare. Allt jag kunde tänka var “shitshitshit, varför kunde inte detta ha hänt under en film med mer action, då hade mitt fatala snedsteg åtminstone dränkts i ljudet av explosioner!” När jag väl gav efter (och började hosta som Joelbitar-Joel efter ett McDonaldsbesök) hade mina desperata försök att vara tyst resulterat i hostkvävningstårar över hela ansiktet.

Jag var inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här. Skeva prioriteter eller bara dåligt godisval?

Att vara sjuk på vintern kan vara det sämsta i världen. Allt det här sovandet gör att man missar alla möjliga chanser att se solen (även om det skulle ha varit genom ett kilometertjockt regntäcke). Det känns lite som jag är fången i min egen lägenhet, vilket också förklarar att jag just nu sagt FUCKYOU till lymfkörtlarna och begett mig ut till mitt gamla stammiscafé Bönor & Bakat för att trycka i mig lite paj. Sängliggande får mig att ḱänna mig så värdelös.

Jag vill mest bara stirra in i en lysrörslampa just nu och låtsas att det är ljuv och underbar sommar, och att jag ligger ute på en gräsmatta och läser böcker.

Ända sen jag läste She’s such a geek har jag känt mig så sjukt upplyft. Jag behöver mer peppfeministisk litteratur! Som Flunky sa till mig för ett par dagar sen så är ju bara rena fakta otroligt deprimerande, men det finns en gräns där den bittra verkligheten inte längre bidrar till lite nyttig riot grrl-ilska utan bara gör en apatisk. And that ain’t good.

Jag tänkte tillbringa de närmaste dagarna med ett försöka hitta awesome kvinnliga förebilder inom mitt eget blivande fält. I’d hate to become en kvinnoseparatist verkligen, men ibland behöver man lite pepp från personer som har haft samma kuklösa utgångsläge som en själv. Förslag på peppfeministisk litteratur tas emot med glädje!

Jag fick även för ett par dagar sen en mailinbjudan till datatjejfika på KTH, vilken jag accepterade med en fråga om hur många fellow klitorisbärare som faktiskt skulle gå på kursen. Det jag inte behöver just nu är mer deprimerande verklighet; typ att jag kommer till tjejfikat och är den enda personen där utöver organisatören själv.

Och jag typ; 13 tjejer?! Det är ju ungefär 13 gånger så många tjejer som jag trodde! Helt awesome.

Gud vilken bokjunkie jag är alltså. Jag köper fler böcker än jag rimligtvis skulle kunna hinna med att läsa. Beställde Tipping the velvet, On the road och The mammoth book of lesbian erotica igårkväll. Jag kan typ inte gå in på en bokhandel (eller dess hemsida) utan att köpa åtminstone två böcker. Gah!

Det gör mig i alla fall lycklig, that’s gotta count for something.

Köpte även Jenna Jamesons självbiografi idag, på tal om kvalitativ litteratur liksom. Boken är spökskriven av Neil Strauss, författaren till The Game. Hur funkar det egentligen att spökskriva NÅGON ANNANS biografi? Berättar hon vad som hänt för honom i muntlig form, typ “tja asså sen ba drog jag en lina och var på ferre hela natten LOL” varpå han förvandlar det till ett mästerverk? Kör han en legilimens på henne? Jag fattar inte!

Okej. Jag erkänner. The Game är jävligt underhållande. Och även om jag översätter tillbaka allting till engelska i huvudet så känns det helt okej att läsa den på svenska. Räknas detta som Quick Lit, Flunky? Ger detta mig tillräckligt med prettopoängsavdrag eller måste jag lära mig älska Bridget Jones också?!

För övrigt är jag fortfarande sjuk, jag fattar ingenting. Mina bihålor är svullna vilket gör att jag går runt i något slags lockföröronen-bubbla och inte fattar någonting. Och igår när jag skulle sova blev jag så trött på att jag behövde åtgärda min rinnande näsa hela tiden att jag till slut bara körde in en näsduk i näsan och somnade av ren irritation. Kan ingen komma över och donera ett knippe vita blodkroppar?

Hm. Undrar om nästamponger vore ett vinnande koncept? Imma be rich!

Idag luktar det damm och sol ute, precis som storstäder ska! Den doften (följd av ljudet från hundratals ilskna bilister och ett Stockholmsdimmigt solsken i ögonen) beskriver så väl anledningen till att jag vill flytta härifrån. Alldeles för få dagar är som denna! Jag vill känna att jag bor i en myrstack som aldrig sover, inte ett kackerlackshotell som går i ide nio månader om året.

STRESS. Det behövs mer.

Jag treatade mig själv två bokklassiker idag: 1984 (Jag har försökt läsa den förut, men då på svenska, och det gjorde ont i själen. Minisann liksom, uhhh!) och Catch 22. Sjukt pinsamt att jag inte läst dem tidigare! Jag skyller det på alla Ellisböcker jag plöjt igenom.

Nu låter jag verkligen som Anna Skipper (SE ILLUSTRATION), men dagens random irritationsobjekt är folk som inte respekterar Frukosten. Jag tyckte det var weird redan när jag var liten och var hemma hos vänner att folk faktiskt äter typ, Frosties till frukost. Wtf! Eller ännu värre, folk som sockrar vanliga flingor. Det är som att kissa på julgranen! Eller att föra högljudda konversationer under ett biobesök! Jag är 100% för att äta sega nappar till middag eller chokladpudding till lunch men frukost är fan heligt. (Det säger sig självt att bakismorgnar följer sina egna regler; typ MEST FETT VINNER.)

Nåväl. Jag funderar på att starta en ny följetong här i Blågen; Meidi Läser Dålig Litteratur. Jag har insett att jag är världens bokelitist som tycker det är sjukligt pinsamt att läsa chick lit eller annan litteratur av ett folkligare värde, speciellt in public (jag vet, jag vet, image minded och allt det där), så att tvinga mig själv att läsa The Game eller vadsomhelst av Dan Brown på tunnelbanan känns som ett sätt att befria mig från mina uppnästa fasoner. Dessutom får jag något att spy galla över! Sweet!

Gud vilket aggressivt inlägg det här blev. Jag är ju snäll egentligen? Jag skyller på fysikångest.

Jaaa, jag vet, hennes horn ser mer ut som dildos. Jag fick inte direkt MVG i bild, haha.

Var och firade min mammas födelsedag igår och hann avhandla både knark, skidåkning och World of Warcraft. På något sätt kom vi in på Det andra könet (okej, kanske för att den tar upp typ 45% av min hjärnkapacitet just nu):

Gunilla: Det är ju Åsa Moberg som översatt den! Henne har du träffat när du var liten. Du blev kär i henne direkt!
Jag: Hahaha, va?
Gunilla: Ja, du blev helt förälskad. Det var så fint att se; det var som att ni fann varandra med en gång.

Det känns fint att jag även som femåring gjorde skäl för min frigjorda uppväxt med en åldersgränsöverskridande blixtromans, alltså. Gullemeidi! Jag var verkligen en liten lesbian som barn, i lågstadiet blev jag helt besatt av min kompis Sussi och la lappar i hennes låda där jag bedyrade min vänskapliga (ha!) kärlek till henne. Hon hade så blont hår att det var vitt och var otroligt överklass, vilket jag insåg först senare. Undrar vad hon gör nu? Jag gissar på 1) juridikstudent eller 2) au pair.

På detta tema kan ni även läsa min recension av But I’m A Cheerleader på gayfilmsbloggen nu, rejoice!

Är det ett dåligt tecken om man fnissar lite för sig själv då man läser frasen “Han ville äga, men blev själv ägd” i feministbibeln? Internets, du har förstört mig.

För övrigt är dagens bedrift att jag har lyckats trycka ner mig i mina för hårt tvättade stretchjeans. Jag har nu påbörjat assimileringen och hoppas att jeansen snart inser att det är jag som har överhanden! Vik er för min kroppsvolym, denimfibrer!

Var hos far och åt pasha idag, the amazing estniska påskefterrätt (okej, den är väl rysk från början, men eh!). Man måste ha lite respekt för något som kräver 18 äggulor, två burkar marmelad och en meter gasväv att framställa. Pictures were taken:

“Kolla, Old School-Wikipedia!” utbrast Mats glatt.

Read the rest of this entry »

Mattetenta idag. Det är alltid trevligt att gå upp halv sju på en lördagsmorgon och stöta ihop med förvirrade tjejer i höga klackar som är på väg hem från någon efterfest. TÄNK VA, för bara något år sen var jag den tjejen! Minus klackarna förvisso, men hey. Det är otroligt vilken tant jag blivit verkligen, istället för att bli aspackad och nästan bränna ner lägenheten med pasta om kvällarna (ja, true story) sitter jag hemma och läser böcker. En fantastisk FaceBook-grupp på detta ämne finns för övrigt här.

Undrar om jag kommer få en livskris om ett par år och flippa ur totalt, bli clubkid och tillsbringa mina onsdagar med att dra kokslinor off a hooker’s ass? TIME WILL TELL, typ.

ALLTSÅ OKEJ, nytt ämne; jag såg nyss världens sämsta reklam featuring världens sämsta logga:

Varför? Varför har de klämt in en smiley lite hafsigt mitt i allt? Det är inte IT, det är inte Web 2.0, det är INTE Framtiden! Jag dör!

Jag känner för att skriva om fina saker just nu, jag tror jag är inne i något slags knasigt hormonellt PMS-stadie där jag blir en gladtönt istället för mitt vanliga glimten-i-ögat-misantropiska jag. Och så såg jag Juno nyss och den var så jävla braaa. Så, här följer saker som just nu (eller, alltid egentligen) gör mig happy in my panties:

Kamomillte, träningsvärk, stå framför spegeln och dansa som en manisk femåring, svengelska, rena lakan, prata bebistöntigt med sina katter, “din mamma”-skämt som är helt ologiska och inte alls roliga (typ, “Jag fyller år”, “Din MAMMA fyller år!”), dåliga ordvitsar, politiskt inkorrekt humor, amerikansk indiefilm, 90-talsnostalgi, sova i soffan, integraler, gå och läsa simultant, läsa i sängen, läsa överhuvudtaget (!), roliga fjortisar på tunnelbanan, sovmorgnar, biobesök.

Detta är en isbrytare, vilket är en metafor för att jag helst vill ha ett helt meningslöst inlägg som inledning på denna nystartade blogg. Detta för att smeta på något slags pretto-repellant-kräm över hela grejen så att jag inte om två veckor känner att, “shiit, jag måste skriva värsta djuplodande politiska analyserna jag orkar inte amagad!” utan bara kör på och ser hur det går. Och förhoppningsvis kommer väl de där snygga smarta inläggen ändå.

På tal om snygg och smart insåg jag idag att om jag läser 10 sidor om dagen i Det andra könet så blir jag klar med den om två och en halv månad, haha. Det kräver tid att vara bildad, speciellt när man försöker trycka in saker som Gibbs fria energi och “lagen om minsta tvånget” (vilket låter som något slags S&M-devis, men nej, det är faktiskt kemi) i huvudet. Kan man kombinera naturvetenskap och feminism på något vettigt sätt egentligen, så att man känner att man får utbyte av de olika kategorierna sinsemellan? Man undrar.