Articles by Meidi

Kändisar som dör, alltså. Det är något som klyver allmänheten itu. Å ena sidan vill vi gråta vid våra HIStory-posters och kolla på Thriller tills våra ögon blöder, men å andra sidan känns det lite fånigt att bli så hemskt förkrossad av ett dödsbud gällande någon som man aldrig ens träffat. Resultatet blir att hälften av oss Twittrar lite försynt med ett “Michael :(” eller en notis om fällda tårar, och att den andra hälften besvarar sorgen med kritik på formen hur-kan-ni-vara-ledsna-över-någon-ni-inte-kände/det-finns-så-mycket-mer-i-världen-att-vara-ledsen-för. Som att sorg är något rationellt. Något man kan sätta i en prioritetsordning.

För det verkar vara det som gör folk mest upprörda; att vi nu plötsligt ägnar dyrbara tankar och känslor åt Michael Jackson när vi istället hade kunnat må dåligt över BarnenIAfrika. Tror folk verkligen att det fungerar så? Att vi har en bestämd mängd må-dåligt i hjärtat och måste ransonera den sparsamt över alla hemskheter som händer i världen? Självklart är det sjukt dåligt att media slutar ägna sin uppmärksamhet åt läget i Iran, men det betyder inte att alla som är ledsna över Michael är hjärtlösa svin som bara bryr sig om kändisar.

Kan vi inte bara vara kollektivt nöjda för att folk ännu inte blivit såpass härdade av internet att de helt saknar känslor?

Jag har aldrig varit bra på att hantera långa perioder av ledighet. En hälsosamt konstant stressnivå ger mig livsvilja och något att koncentrera mina tankar på, och när jag plötsligt är “oooh, ledig” är det som att jag simmat motströms i ett år för att nu finna mig själv helt ensam någonstans mitt i Atlanten. När det inte finns några måsten kvar så bara flyter jag runt planlöst. Hur delar man upp sin tid i hanterbara små stycken om man inte har några deadlines?

När jag var yngre och inte hade lärt mig hantera min angst än slutade det oftast med att jag fokuserade på något asläskigt, väldigt intensivt. Hela sommaren. En sommar lyssnade jag så mycket på det high-pitchade bakgrundsljudet i mitt huvud att jag inte kunde sova ordentligt på flera månader. Jag övertygade mig själv om att jag hade supertinnitus som aldrig skulle försvinna, och grät floder för att jag var skadad för livet. En annan sommar skulle pappa operera gallblåsan, och jag drömde fruktansvärda mardrömmar om att han blev brutalt mördad under narkos.

Nuförtiden är det mest rastlösheten och känslan av meningslöshet som slår in när jag inte har något att göra. Avsaknad av stress gör mig stressad; jag förstår inte hur man överhuvudtaget klarar av att vara pensionerad! Det är typ den ultimata ledighetsångesten; sommarlovet som aldrig tar slut. Hemskt!

Det här med nationaldagen, alltså. Jag har själv aldrig firat den, men jag kan inte låta bli att säga “awww” för mig själv när jag ser alla Volvosvenskar iklädda flaggor och fotbollströjor. Det känns å ena sidan lite krystat att alla blir aspepp på nationaldagen typ fem år efter att den blev en officiell helgdag, men å andra sidan känns det bara gulligt. Jag kanske borde kasta mig ut i blåsten och sjunga nationalsången? Jag firar ändå inte midsommar, så lite svennepoäng borde jag ta.

Å tredje sidan (what!) ska jag på LAN och borde diska.

Till slut har det skett! Johan har fått erfara konsekvenserna av sitt dumdristiga beslut att ingå i en challenge med mig (och förlora den). Idag begav vi oss till East Street Piercing och blev väl emottagna av en väldigt kort piercarman med två väldigt uttöjda örsnibbar. I ett kalt och kliniskt lysrörsupplyst rum fick Johan sin underläpp penetrerad av ett skitstort vasst rör. Otroligt nog tycktes hans kött vika sig som nyvispad grädde inför den metalliska inkräktaren, och inte en droppe blod spilldes från hans svullna läpp!

Nice.

Förresten gick strömmen tidigare ikväll, i ungefär 1½ timme. Tydligen hade något coolt exploderat någonstans. Spännande! Jag reagerade som man alltid reagerar när strömmen går och tände typ åttio små ljus runt om i lägenheten, trots att solen inte ens hade gått ner än. Något slags apokalypsförberedelseinstinkter, säkert. “Om zombies anfaller mig nu kan jag i alla fall försvara mig med PARAFFINLJUS!”

När jag tänder ljus (vilket händer 1) under ett strömavbrott, 2) under Earth Hour) återkommer alltid samma corny tankemönster till min lilla veka 2000-talshjärna. Jag börjar tänka att “oooh, såhär levde folk på 1800-talet när de inte hade elektricitet och datorer och TV! Jag är så in touch med mina rötter just nu!” Som att mina förfäder ofta fann sig i en situation där de var ensamma och uttråkade i en funkislägenhet som inte blivit städad på tre veckor. Jag tänker dessutom alltid att jag borde göra något “som folk brukade göra istället för att kolla på TV”, typ läsa en bok och försöka att inte få migrän för att ljuset är för svagt. Av någon anledning verkar jag tycka att det är otroligt värdefullt att låtsas som att jag inte, t.ex., har en ficklampa.

Fatta hur awesome det hade varit om folk hade Twittrat på den här tiden.

Den här gången gav jag dock upp efter ungefär fem minuter och effektiviserade gammal Javakod på min laptop istället. Civilisationen – Pretentionerna, 1 – 0.

Jag funderade på att vara lite sådär halvhemlig med vad jag skulle rösta på i EU-valet, och skriva något kryptiskt i stil med “det enda partiet man kan lita på får min röst!” eller “jag kryssar en som jag verkligen tror på”. Men, geez. Hur skulle jag då kunna använda min blogg som ett indoktrineringsverktyg? Dessutom har jag aldrig förstått det här med att vara hemliZz med vad man röstar på om det inte är något väldigt radikalt, eller om ens vänkrets är intoleranta idioter.

ANYWAY. Sanningen är sådan att jag precis insett vem i mp jag ska kryssa, och eftersom hon är så Internet att hon försett oss politiska groupies med en praktisk liten banner…

…har jag väl ingen anledning att mörka det, precis. Klicka, du vet att du vill!

Jag känner att det är för lite bilder i den här bloggen. För lite spontanitet, för lite…bloggfeeling. Som tur är har jag precis insett att jag har en webcam på min lilla, lilla dator, och därmed kan ge er en liveuppdatering om vad som händer precis just nu. New and happenin’ in the life of Meidi.

Ja, ni förstår.

Tydligen tycker Facebook inte att jag är värd min existens på internet längre. Ingen kan se min profil eller bilder jag lagt upp, och när jag skriver till folk sker detta. ” wrote on your wall”. Är det allt jag är nu, ett jävla mellanslag? Jag ska stämma FB för psykiska skador resulterande i mindervärdeskomplex!

När jag kom till KTH trodde jag att alla skulle vara 19-åriga fullblodsmoderater som bodde i familjevillan i Täby fortfarande, och typ, hade båt eller något.

Tydligen inte.

Det går runt en spinkig kille med Unixskägg och samlar upp tomburkar utanför datasalarna här på KTH. Det förvirrar mig. Det verkar inte som att han gör något annat på skolan än att samla burkar; är han anställd utifrån som lokalvårdare med burkspecialitet? Är det en rastlös doktorand som försöker bygga ett torn till månen? Han är liksom här varje dag, och det krävs passerkort för att komma in i de här korridorerna.

Kanske är det kåren som försöker förebygga underskott tills det att kårobligatoriet försvinner? Tragiskt.

Efter en månads förberedelse på navelpiercing har min och Johans challenge tagit en intressant vändning. En något antiklimaktisk sådan, dock. Han tog helt enkelt en öl på eftermiddagen igår med motiveringen att han hade “planerat det länge” (något som jag anser vara taktisk bullshit för att försöka dölja faktumet att han gav efter för suget tre dagar innan challengen skulle ta slut, men men).

SÅ. Ingen 90-talspiercing för mig, men väl supah sexy läpp-piercing för Johan. Haha. Och eftersom det är jag som väljer smycket skulle jag bara vilja klargöra att…

…nej, jag har ingen nåd.

Prussian Blue fick mig osökt att tänka på en aerobicsledare jag haft sammanlagt tre gånger nu. Hon är ganska awesome och pepp, och kombinerar de vinnande koncepten headset och hög musik med varandra på ett sätt som ger ganska underbara resultat.

När man aerobicsar är det kutym att ledaren pekar åt hållet man ska samtidigt som de ger en verbal instruktion, typ “kick” eller “snurr”. Just den här ledaren är inget undantag, och ofta hör man hennes breda skånska formas till välkända peppfraser som “high kick” eller “high jump”. Problemet är bara det att skånskan, i samarbete med ovannämnda volym gör att varje “high” låter som “heil”. Och med ett visst mått fantasi gör detta även “kick” till “Hitler”.

Tanzen Adolf Hitler!

Vi hoppar alltså från sida till sida i takt till Eurodance Remixes 2007, samtidigt som en söt skånska säger “Heil Hitler! Heil Hitler!” om och om igen. Med ett brett leende på läpparna.

Hur kan man INTE gilla friskis?

Min blogg vägrar svälja kommentarer, helt plötsligt. Den ignorerar alla försök och bara redirectar tillbaka till inlägget utan att ge något som helst indiktation på att något gått fel. Så jävla elakt, bloggen! Kommentarer är ju typ bättre än 7-11:s yoghurtglass för mitt svullna ego. Hur ska jag annars få tillgång till den villkorslösa kärlek som bara bloggstalkers kan ge?!

Ändå känns det lite hemligt och häftigt att veta att man inte kan få feedback på det man skriver. Jag skulle liksom kunna göra värsta monsteruppdateringen om att jag är nazist och lyssnar på Prussian Blue samtidigt som jag skickar brevbomber till FN, och ändå inbilla mig att ni älskar mig! Som att skriva dagbok igen och vara medveten om att den ligger väl synligt på ett bord där alla kan öppna den och läsa, men ändå inte riktigt veta säkert.

Fast mest av allt vill jag ha mina kommentarer tillbaka. :(

Läste i Metro häromdagen om nån ny grej i WoW som går ut på att folk sätter kaninöron på kvinnliga karaktärer för att få acheivementpoäng. Tydligen blev tjejen i artikeln kränkt av detta för att det 1) bara gällde kvinnliga karaktärer (i artikeln verkar det som det gäller kvinnliga SPELARE, vilket är lite vilseledande) och 2) förde tankarna direkt till Playboy.

Rent spontant känner jag mig inte så upprörd över kaninörons vara eller icke vara i ett spel där både de kvinnliga och manliga könsrollerna är uppenbart superöverdrivna och karikerade. Kaninöron känns dessutom lite mer harmlöst än de asextravaganta tuttframhävande Xena-kläderna de kvinnliga karaktärerna har på sig, rent könsstruktursmässigt. Och är det bara jag som faktiskt inte tänker på Playboy när jag ser kaninöron? Men, sure, jag drar alltid en djup suck när uttröttade könsroller be starin’ me in the face.

HOWEVER. Det som gör mig lack är som sagt inte kaninöronen i sig, utan WoW-bloggarnas allmänna respons på artikeln. Typ, det här inlägget och alla dess kommentarer. En återkommande fras är “amen lol, det är ju bara ett spel” samt “blanda inte in politik i spel FFS”. Som att spel inte skulle vara en kulturyttring som tillhör vårt samhälle och därmed går utanför all möjlighet till politisk diskussion? ELLER? Hur ofta hör man någon säga “blanda inte in politik i mina böcker” eller “det är ju bara en film”? Man kan tycka att kaninöron är en töntig grej att störa sig på, man kan t.o.m vara antifeminist eller kvinnohatare for all I care, men man kan aldrig hävda att en specifik typ av kultur är okritiserbar (hittade jag på ett ord nu?).

För ja, det handlar om kritik och inte censur. Herregud. Det finns ingen feministmaffia som kommer springa iväg med era WoW-konton i nävarna och skrika “haha nu måste du bli jämställd, fucker!” Debatt och kritik är en del av vilket välfungerande samhälle som helst, och kritik != censur. Mitt råd är att lära er att besvara kritiken på ett sätt som inte ogiltigförklarar hela diskussionen.

För övrigt kan jag ingenting överhuvudtaget om WoW, I must admit. Spel där man behöver tänka slutade vara kul efter Civilization 1. Skjuta zombies är roligare!

Det här med svininfluensan är rätt intressant. Är det bara jag, eller blev folk mycket mer panikslagna över fågelinfluensan för ett par år sen? Det är som att alla ba “djurinfluensa is SO LAST SEASON! Vad kommer näst, hamsterinfluensan? LAME.” Det är även ganska intressant att jag, superhypokondrikern som trodde att hon hade mjältbrand för ett par år sen, inte är orolig överhuvudtaget. Egentligen tycker jag nog att det är lika delar läskigt och ashäftigt med Världens Undergång(tm), whether it be by influensa, atombomber eller zombies.

Dessutom ger det här mig ohämmad inspiration att spela Pandemic 2 om och om igen.

Jävla Madagaskar.

Jag har börjat träna, igen. På riktigt. Inte tio hopplösa armhävningar på mitt dammiga trägolv varannan dag, utan gammal hederlig Friskisträning ungefär tre gånger i veckan. Aerobics är min nya grej, och jag har lärt mig älska svetten som allt som oftast droppar från mitt hår ner på golvet i små pölar som jag försöker att inte halka i. Att se att jag faktiskt har antydan till biceps gör mig helt hög! Jag har dessutom börjat tycka det är roligt att äta nyttigt och sova regelbundet. Vad i helvete?

Jag måste erkänna att Friskis ibland känns lite som ett väckelsemöte när man står i en ring runt någon och viftar med armarna i en timme..

Jag har ganska svårt att inte överdriva när jag hittar en ny syssla jag gillar. Jag nördar ofta in mig på småämnen och ältar dem intensivt under en viss tidsperiod för att sedan hitta en ny obsession. Detta gäller inte bara intresseområden, för övrigt; jag har hittat många älsklingar i fruktdisken som jag dejtat with a fiery passion i mågra månader, för att sedan dumpa dem för något Nytt och Fräscht. En tid var jag helt besatt av röda paprikor och åt dem som äpplen ett par tre gånger om dagen. En månad senare kunde jag inte överleva utan minst femton mandariner om dagen (på riktigt, mina händer blev nikotingula av allt skalande!).

Jag hoppas att jag på något sätt lyckas hålla fast vid min nya fästmö Sunt Liv ™ och att jag inte typ, blir beroende av maränger och ligger på soffan till fyra på eftermiddagen. Samtidigt vill jag verkligen inte vara den där jävla hurtbullen som tackar nej till en öl för att det har för högt GI (whatever that means). Är det möjligt att hitta en gyllene medelväg och förvandla besatthet till livsstil?

Jag kanske borde bli buddhist.

Facebook har en tendens att irritera mig med förslag på vänner jag borde ha i tid och otid, men den här gången har de verkligen outdone sig själva:

…vad baseras den här rekommendationen på liksom? Jag har inte direkt av Bill O’Reilly på min fan page. Det kanske är en sarkastisk rekommendation? (Avancerad reklamhumor, isf!) Om inte måste jag nästan byta Political views till “RADICAL MARXIST (DIE CAPITALIST PIGS LOL)” innan de tycker att jag ska bli vän med Ann Coulter också.

Jag har just gått med på att pierca naveln om min vän Johan klarar av att hålla sig ifrån alkohol i en månad. Om han misslyckas ska han pierca läppen.

Jag känner mig “lite” nervös inför utfallet av den här utmaningen.

Gick och såg Milk tidigare ikväll, efter att ha blivit matad med Flunkys kärlek till filmen i över två månader. Den var sjukt bra, och jag grät som en liten ostraight bebis mot slutet av de två timmarna framför duken. Måste verkligen köpa filmen när den kommer på DVD.

Varje gång jag ser en film eller läser en artikel om Social Orättvisa(tm) får jag nästan dåligt samvete för att jag bor i Sverige. På förra filmfestivalen såg jag en dokumentär om Pride-rörelsen i Moskva, och liksom…Pride där borta är inte en parad, det är upplopp och massmisshandel. Ortodoxa kristna som kastar stenar i huvudet på fredliga demonstranter, medan polisen bara tittar på. Lägg ihop detta med artikeln i Aftonbladet härom dagen om “korrigerande våldtäkter” av lesbiska kvinnor, och det är ett fucking under att jag inte bara lägger mig på marken och skriker.

Det finns liksom inte så mycket revolution kvar att göra här i Sverige på det planet, känns det som. Sure att det fortfarande finns trångsynta människor och störda människor som tar till våld, men att utvecklingen går åt rätt håll går inte att förneka. Sen ett par dagar tillbaka kan vi gifta oss med vem vi vill oavsett kön, och jag hör inga högljudda protester mot det (eller ens idiotiska TV-reklamer). Allt detta är såklart nothing short of fantastic, men det känns ändå som att all min frustration liksom inte riktigt spelar någon roll här borta när jag redan har hela samhället på min sida. Borde jag fly landet och bli en statslös aktivist? Turnera i sydstats-USA? Konfrontera Fred Phelps?

Att bara sitta här och vara arg känns så tandlöst.

Än en gång förvånar folk mig med sina reaktioner på något som Händer Just Nu. Läste i Aftonbladet igår om en kvinna som fått sitt ansikte förstört av svavelsyra, och den iranska rättens dom att låta henne droppa samma typ av syra i ögonen på sin förövare. Min första tanke var att det skulle bli överflödigt om jag bloggade om det eftersom “alla lär ju tänka som jag”, men…nej. Efter att ha läst trackbacks till en del bloggar om det (och kommentarer därtill) är min samlade uppfattning att folk stödjer domen, och kvinnans rätt till brutal hämnd.

Det känns ibland som att människor i allmänhet har en rätt luddig uppfattning om vad en princip är. Ungefär alla jag känner hävdar att de är emot dödsstraffet, men jublar ändå när Saddam Hussein blir hängd inför publik, eller önskar livet ur män som Anders Eklund och Josef Fritzl. Att vara emot dödsstraff innebär att man tycker att det är principiellt fel av staten att döda, inte bara att det är fel “ibland”. På samma sätt kan man inte neka någon den mänskliga rättigheten att slippa tortyr för att personen själv har torterat andra. Mänskliga rättigheter är eviga och skrivna i fucking sten – det är inget vi kan ta ifrån någon, någonsin. Annars skulle det inte vara en rättighet, utan en bonus för gott beteende!

En mysig enbäddssäng med tillhörande apbur. Don’t feed the condemned!

Hämndbegär är något väldigt mänskligt; lika mänskligt som avundsjuka och raseri. Det innebär för fan inte att någon av de känslorna ska vara en del av rättssystemet! Rätten ska vara objektiv och känslokall, inte hämndlysten.

En av de sakerna som egentligen gör mig mest upprörd i såna här fall är att möjligheten att känna ilska inför våldsmannen (eller pedofilen, mördaren; whoever) tas ifrån mig. Det känns vidrigare för mig att en domstol kallt och beräknande ger order att injicera någon med gift, än att en psykopat ballar ur och skjuter ihjäl en hel familj. Jag vill inte tycka synd om massmördare, men den här världen ger mig inget jävla val.

När jag häromdagen åkte tunnelbana till skolan klev det på en mycket söt liten hund, tätt följd av en mindre liten ägare. Inom fem minuter började hunden visa sitt missnöje med SL:s lokaltrafik genom att väldigt ljudligt (och kontinuerligt) skälla av bara fan. De flesta av mina medresenärer (jag själv inkluderad) log lite smått, tänkte “aww, stackars liten”, och tittade medlidsamt på ägaren. De flesta, utom Fullgubben.

Fullgubbe: Käften…jag ska knulla dig i röven…

Jag börjar fnissa för mig själv. Tittar omkring mig, inser att ingen annan skrattar. Alla ser tvärtom väldigt förolämpade ut.

Fullgubbe: Du är en skymf! En stor kuk ska du ha!

Jag har seriöst svårt att hålla mig från att Skratta Ut Högt, men alla andra är fortfarande tysta som i graven. Vad är det för fel på folk? Inser de inte hur roligt det är med ett förvirrat gammalt fyllo som försöker förolämpa en liten liten hund?

Fullgubbe: Du behöver negerpenis!

Dörrarna öppnas vid Tekniska Högskolan. Jag går av, tackar gud för SL:s timing, och skrattar som både Beavis och Butthead in i mina händer.

När blev jag såhär infantil?

Då jag igår fick ett välpaketerat litet brev innehållandes två kisstrattar tyckte jag att det kunde vara en god idé att uppdatera Mr Blawg med resultatet från tävlingen. Jag är mycket imponerad av alla bidrag; jag själv har knappast något riktigt juicy att bidra med i en sån här tävling, faktiskt. Det enda jag kan tänka mig är att jag har en tendens att kissa på mina fötter när jag är full, men hey…det gör väl alla?

Nåväl. Då jag själv är en sucker för humiliation var det en speciell historia som fick mig att skratta lite extra högt (samtidigt som jag sa “awwwww!” och knöt mina händer i djupt medlidande, såklart): fotbollskisshistorien. Gympaångest och kiss i en välorkestrerad symfoni leder till att jag enväldigt utser min kära vän Leks till Vinnare av Kisstratten!

Aleks tyckte att jag skulle hitta en bild på henne där hon såg skamsen ut, men jag bidrar istället med denna klassiska festivalbild på oss två från 2006. Awww.

Dock skulle det vara förfärligt nedrigt av mig att inte ge lite recognition till några andra fantastiska kisshistorier, i form av tröstpris. När jag gjorde min beställning från Lunapads slängde jag nämligen även med lite awesome klistermärken med motivet “I <3 my period” (blod är coolt, okej?). Elin J kan vänta sig ett sådant i posten, och så även anonymiz om hon känner för att mottaga ett solklart bevis på sin hemliga identitet till hela sin bekantskapskrets. Haha. (Annars får du säga till, så ger jag mitt übersticker till någon annan!!!)

Jag fick en bra kommentar av Tanja på mitt misogynistinlägg häromdagen:

Been there, kommit över det ganska mycket. Jag började testa att göra tjejiga grejer och känna efter. Jag blev inte mer puckad av smink, inte mindre cool och inte mindre… ja, vad det nu var som var otjejigt med mig. Sen började jag rannsaka varför jag tog “du är så otjejig” som komplimang, och insåg att det var apapuckat att folk sa det till mig och väntade sig att jag skulle bli glad. För när jag tänkte efter var det ju ingen komplimang, och jag slutade bli “OMFG nisse sa att jag är som en av grabbarna!!!” helt naturligt. Jag tror helt enkelt att jag insåg att det var bäst att inte sky ena sidan, för då tappar man en massa roligt.

Det här är verkligen en sjukt bra idé! Jag tror att jag skulle behöva connecta med lite typiskt “tjejig” kultur och inse att det inte får mig att tappa hjärnceller. Problemet är bara vad jag ska söka mig till – det känns som att det mesta jag tänker på som girlygirly är riktat till tjejer som är yngre än jag (typ Gossip Girl, The OC och dylikt). Har jag fel?

Hursomhelst skulle jag behöva tips på bra kvinnokultur (Miriam, jag vet att du vill få mig att läsa Chick Lit, here’s your chance), så chat me up med rekommendationer! Serietidningar, böcker, TV-serier, hobbies; whatever. Jag sväljer allt. Go!

Kisstratten är för övrigt på väg till min dörr as we speak, och den enväldiga enmansjuryn (läs: jag) bearbetar bidragen noggrannt..

När jag för en vecka sen köpte en högst funktionell kisstratt tänkte jag att det kändes korkat att bara köpa en sak från Lunapads när de ändå skulle kräva en massa frakt av mig för den förmodligt helt onödiga jättelåda internetbutiker har en tendens att paketera saker i. Därför slängde jag med en extra plastpenis och tänkte att det kunde vara en kul present till någon vän.

Tyvärr tänkte jag inte på att majoriteten av mina kvinnliga vänner fyller år om flera månader, och att jag har dåligt tålamod med att ge bort presenter. Hittar jag något kul vill jag ge bort det NU och inte i jul, liksom.

Så, i sann mästerbloggaranda tänkte jag starta en liten tävling här på bloggen för att hitta den extra kisstrattens rättmätige ägare! Bästa kissrelaterade historia kommer vinna tratten (och evig ära på Internets), så kommentera på det här inlägget med er urinhistoria och håll tummarna om att ingen annan är roligare. Ni får vara anonyma i kommentaren, men tänk på att det blir lite svårt att posta priset om jag inte får namn och adress efter tävlingen är slut…

Åk till Belgien och posa som Manneken Pis med din exklusiva vinst!

Oh right, jag könsdiskriminerar inte heller, så även penisförsedda tävlande har en chans. Go go go!

Jag får rätt ofta höra att jag är mer som en kille än som en tjej. Jag pluggar data i en klass med 95% killar, jag känner ingen inneboende craving för att gifta mig, jag gillar politiskt cp-inkorrekt internethumor…the list goes on. Det är inte som att alla remarks om min manlighet är oprovocerade heller – snarare tvärtom. Jag brukar driva rätt ofta med faktumet att jag inte är brudig, eller understryka hur mycket jag hatar kjolar åtminstone femtio gånger varje sommar.

Och det är där jag börjar känna mig ganska mycket som en Dålig Människa. Eller Dålig Feminist Extreme, åtminstone. Jag tar det som en komplimang varje gång någon säger “höhö, du är ju nästan som en kille”, och lackar ur om någon på något sätt drar uppmärksamhet till mitt kvinnliga genus. Det sistnämnda kanske inte är så förvånansvärt uppseendeväckande, men att kategoriskt föredra manliga egenskaper framför kvinnliga? Wtf? Är jag Dick Masterson eller?

Och det slutar liksom inte där heller. Jag misstror “tjejiga” kvinnors intelligens allt som oftast och antar from the get-go att vi inte har något gemensamt utöver tuttar och eventuellt månatligt fittblod. Jag är den där idioten som blir seriöst förvånad när jag är i ett sällskap med tjejer och alla inte diskuterar schampo! Vad är det med mig? Jag börjar förstå varför jag är så sjukt dålig på att bli tillsammans med tjejer. På något sätt tror jag att jag är rädd för dem också; som att de dömer mig och tänker “SHIT VILKEN LAME DAGENS-OUTFIT HON HAR” varannan minut. Är det en försvarsmekanism eller något?

Frågan är nu: hur gör jag för att sluta vara ett sånt as och börja uppskatta mina fellow fittbärare? Förslag emottages tacksamt.

Efter fyra dagars hejdlöst festande och en hel del samvetslös internetshopping börjar plånboken skrika efter uppmärksamhet. Kanske var det inte helt hundraprocentigt awesome att köpa saker för tusen spänn på ThinkGeek (okej, vem försöker jag lura, koffeinhaltiga tuggummin var typ den bästa investeringen of my life – men ändå!).

Med anledning av detta (och att jag tänkte köpa biljetter till Sensation White imorgon) känns det som en bra idé att leva frugalt och kristligt i åtminstone en vecka. Hence: nudelveckan. I en vecka ska jag motstå impulsen att köpa sushi, eller ens en falafelrulle, när jag sitter i skolan till sent och känner hur magen börjar tala i tungor. Jag kommer gå runt med åtminstone ett paket snabbnudlar i väskan at any given point och festa på dessa om det behövs. Det enda jag kommer äta under denna vecka kommer alltså vara frukt (hej skörbjugg annars), nudlar, och eventuell tidigare köpt hemlagad mat.

Kanske är det dags att börja gå runt i säckväv och plastpåsar också?

Unrelated note: Jag blev tydligen nominerad till Stora Bloggpriset för någon månad sen av någon vänlig själ i bloggpanelen. Aww! Den enda jag känner ens remotely i panelen är Hanna Fridén, så; tack Hanna, om det var du!

Jag har alltid tyckt att det är sjukt drygt att vara tjej i urineringssammanhang. På äckliga toaletter måste man ha feta lårmuskler för att lyckas manövrera benen tillräckligt brett isär, utomhus får man blåbärsris och fästingar i fittan, bär man overall (vilket jag gör då och då, som den tönt jag är) måste man i princip klä av sig helt för att kunna sätta sig på toaletten. Allt detta för att man har ett lite för kort urinrör. Det suger!

Många webstores har kommit med produkter som syftar till att lösa detta problem; P-mate, t.ex., var jag rätt sugen på att köpa ett tag. Nackdelen med P-maten är dock att den är en engångsprodukt gjord i kartong, och jag är en hippie som inte gillar slöseri när det kan undvikas. Andra affärer fraktar inte till Sverige, eller avkräver töntigt höga kostnader för att göra det.

Imagine the bliss, då, när jag nyss märkte att fantastiska Lunapads har kommit med en ny produkt som heter pStyle! Den är i hårdplast och kommer i flera olika färger (for that fashion statement man bara måste göra när man kissar ståendes). Jag köpte en rosa, för liksom…kawaii supah cute! Osv.

Först efteråt insåg jag att rosa förmodligen innebär…skärt. Och att skärt ligger ganska nära min egen blaskiga hudfärg. Och att folk kanske blir “lite” förvånade av att se en tjej hala fram något hudfärgat ur jeansen på festivaler. Haha. Nu vill jag kissa i varende gatuhörn, bara för att se folks reaktioner! Kanske crossdressa lite också när jag ändå håller på. A gender bender is me!

Läste i SvD om Nora och Jonas, föräldrarna som valt att inte berätta för omvärlden vad deras barn har för kön. Klickade mig även vidare till bloggar om artikeln och konstaterade att i princip alla är negativa och upprörda över Nora och Jonas föräldrastrategi. Tydligen tycker de flesta att det är att “beröva Pop sin identitet” om man inte låter omgivningen veta vad hen har för könsorgan. Wtf.

Varför är det så fruktansvärt att folk inte vet vad Pop har för kön? Enligt artikeln vet ju Pop själv vad hen har mellan benen – det är inte som att de släcker lampan när de byter blöjor och låtsas att hen är hermafrodit. Det är alltså att beröva någon dess identitet att inte ANDRA känner till en (egentligen väldigt privat) detalj om barnets fysiologi. För ja, det är en ganska irrelevant detalj – speciellt när det gäller små barn som inte ens kommit in i puberteten. Barn är barn är barn, och är knappast särskilt olika vad gäller kön. Är det så dåligt att låta Pop utveckla sin identitet baserat på något annat än omgivningens fördomar?

För det är väl ändå det som är grundtanken, känns det som. Vi har förutfattade meningar om folk baserat på kön, och det berövas oss när vi inte vet hur vi ska könsplacera barnet (eller ens människan) vi pratar med. Vi blir obekväma, osäkra, och vet inte hur vi ska reagera. Men varför inte bry sig om något viktigare än om man ska ge Pop dockor eller bilar? Vore inte det ganska befriande?

FOTNOT LOLZ: Egentligen tycker jag “könlös” låter fel i sammanhanget. Det låter sexlöst och sterilt. Vad borde man kalla det, könsFRI? Haha.

Jag har ingen nyckel till tvättstugan. Detta är ett relativt gammalt problem; jag tror att det härstammar från den gången mitt ex Johan fylletappade min ena nyckelknippa någonstans i Norrköping. Det har egentligen alltid varit ett ganska irrelevant problem för mig i vardagen, i och med att jag haft nyckel till själva tvättstugedörren och bara inte kunnat boka någon tid med min bokningsnyckel, men… Nu har de tydligen bytt bokningssystem här nere. Och jag kommer inte in.

Det mest uppenbara här vore kanske att gå till fastighetsskötaren och få en ny nyckel. Och ja, det hade jag också tyckt, om det inte vore så att hans enda mottagningstid sammanfaller med den enda lektionen jag har i veckan som är sådär absolut 100% obligatorisk. Tvätta eller få A i en kurs, liksom? Inte ett svårt val för en nrrd som jag.

Detta medför dock att jag börjar, well, få slut på saker att ha på mig. Jag har börjat krångla mig in i tröjor som slutat passa för flera år sen, bara för att allt annat luktar Unken Meidi. Jag ser lite ut som en stoppad korv med djupt missanpassat fashion sense.

Det är tur att man han en mamma man kan snylta på.

Något av det konstigaste man kan göra här i världen är att referera könsbestämt till sina vänner. Jag hajar alltid till varje gång någon säger att de ska “ut och träffa en tjejkompis” eller att de “såg en bra film med en killkompis i helgen”. Vad fyller det för syfte, egentligen? Varför finner vissa människor det nödvändigt att dela in folk i kategorierna Vänner och Vänner-Av-Det-Andra-Könet? Är det för att man som åhörare snabbt ska kunna bilda en fördomsbaserad uppfattning om vad för slags umgänge det gäller? “Ah, hon hängde med en KILLkompis, det förklarar att de gick och såg en actionfilm istället för att gå och fika…”

En något förenklad bild av verkligheten.

Jag vet inte om det bara är jag, men i min värld har de flesta kommit över uppfattningen om att folk med annorlunda genitalier är oooh, aah, “exotiska”; i alla fall inte såpass exotiska att man måste uppmärksamma hur coolt det är att man vågar prata med dem varje vaken sekund. Och när man tänker efter mer än fem sekunder är det verkligen inte någon skillnad mellan att säga att man ska gå och träffa en tjejkompis, och att säga att man ska “hänga med en svart vän”. “Ah, tja, jag kan inte hänga med ut ikväll, en mulattpolare till mig är hemma från semestern. Jag och min turkvän ska fixa filmkväll.”

“Happens to be.” “He happens to be black.” Like it’s a fucking accident, you know. He happens to be black? Yes, he happens to be black. Ah, yes, yes, yes. He had two black parents? Oh, yes, that’s right, two black parents. And they fucked? Oh, indeed they did. So where does the surprise part come in? I would think it would be more unusual if he just “happened” to be Scandinavian!

George Carlin

Rätt ofta drabbas jag av wonder och amazement över hur pinsamt kategoriserande vi människor kan vara.

Var och såg The Wrestler idag. Bortsett från att filmen var sjukt bra så fick den även mig att betvivla att jag verkligen är så härdad och känslolös som jag trodde. Jag menar, herregud. Häftklamrar i armarna? Really? Under den sammanlagda kvarten av pro wrestler-slagsmål (som förvisso är ganska fake, och definitivt jättefake på film) som filmen innehöll tillbringade jag ungefär 80% med att sitta och säga “eeeeh, eh, AH! GAH!” så tyst som möjligt för mig själv, med handen framför munnen. Jag vet inte om det är att våldet kändes mycket mer realistiskt än i skräckfilmer där de flår varandra eller skär sig själva i ögonen, liksom?

Tja, jag ser ut som en Belgian Blue, hur är läget?

Det mest otroliga är väl egentligen att folk faktiskt går på pro wrestling och inte dör lite inombords varje gång någon får näsan bankad mot golvet. Kanaliserar de obehaget via testosteronet och får utlopp för det genom att stå och kasta stolar in i ringen?

Definitionen av en hjärtattack: gå till en kontrollskrivning i differential- och integralkalkyl utan några som helst pretentioner att klara den, få förvånansvärt lätta frågor och inse att man har en god chans att lyckas om man spikat de frågor man kunde tekniken till, springa hem i vild panik för att kolla facit, inse att det står 15pi/4 och inte 11pi/4 som man själv skrivit, vara deprimerad i en hel kvart, sedan få reda på att det är FEL I FACIT och att man själv skrivit rätt.

[15:52:27] <@Meidi> VAD SVARADE HAN
[15:52:29] <@Meidi> AHHHHHHHHH
[15:52:30] <@Meidi> :D
[15:52:42] <@slemming> Meidi:   “Tack för uppmärksamheten!”
[15:52:42] <@slemming> “Jag skall korrigera felet.”
[15:52:47] <@Meidi> JAG ÄLSKAR SERGUEI

Om jag inte redan satt ner skulle jag behöva sätta mig ner.

När jag var i London hade jag inte bara väldigt roligt; jag hade också ganska…well, tråkigt. Okej – oändligt tråkigt. Detta inte på grund av stan i sig, utan på en pengamedvetenhet som några veckor tidigare fått mig att boka hemresebiljetter ett halvt dygn senare än mina resekamrater. Det är ju inte direkt en katastrof i sig att vara ensam i en stad man inte känner till, men när det handlar om ett så drygt antal timmar (för länge för att bara fika bort tiden, för kort för att verkligen hinna göra något vettigt) känns det svårt att komma på bra aktiviteter att förlusta sig med.

Jag hade säkerligen kunnat stanna kvar på vandrarhemmet och hängt med det lilla gänget stoners som höll i stället (de var för stenade för att ta emot vår betalning när vi kom dit, och låg mesta delen av tiden i ett gäng saccosäckar och kollade på South Park), men något inuti mig ville till Camden Town och vandra runt. Det värsta som finns, sett ur en plånboks synvinkel, är att “bara vandra runt” med en ospecifierad mängd pengar på kontot.

På fyra timmar hann jag köpa två sorters konstig choklad, en påse chips, tre tidningar, två “roliga underlägg” (wtf?), tre koppar kaffe, en pirog, en mjukdjursvariant av syfilis och ett par illrosa hörlurar från Skull Candy. (Jag höll på att köpa en skylt med texten “You say ‘chocaholic’ like it’s a bad thing!” men hejdade mig i sista sekunden.) Note to self: elektronik är nog bäst köpt efter mer eftertanke än “oooh, shiny!”. Jag har nu ett par hörlurar som fungerar som ett skruvstäd runt mitt huvud och som dessutom är för små för att kunna bäras runt halsen ens i dess största läge (ja, jag har testat – de blir till en neonrosa attacksnara runt halsen). De är i alla fall snygga, right?

Så, jag åkte till London för att gå på klubb. Det kanske låter lite som att åka till Skövde för att köpa mjölk, men tro mig; det var värt varenda krona. Det är inte varje dag man får dansa sönder nerverna i fötterna (ja, jag har tappat känseln i mina tår, what gives?) till högklassig dnb i en enorm klubb – speciellt inte i Stockholm. Faktum är att jag inte varit ute och dansat i Stockholm en enda gång sen jag började på KTH. Det kan för all del bero på att jag finner det lite mer roligt att nörda runt på internet these days, men följande skillnader mellan Fabric och your average Stockholmsklubb kan också ha spelat in:

• Man kan andas på Fabric, och inte bara vid dörren. Istället för att springa ut var femte minut för att ta luft (och således bli instaförkyld) kunde man stanna kvar på dansgolvet och njuta av något som jag tror kallas för vettig ventilation.
• Ljudet får en inte att vilja ta livet av sig med en pickaxe to the brain. I Stockholm känns det alltid som att folk drar upp basen till absurda nivåer som får flimmerhåren i halsen att vibrera så våldsamt att man till slut hostar ur sig en halv lunga innan låten ens är slut. På Fabric är ljudet högt, men behagligt! Som att ha sex i öronen, fast skönt.

• Vatten finns tillgängligt. FÖR FAN. Ska man dansa i mer än tjugo minuter till monoton musik behöver man, t.ex., inte dö av uttorkning för att det inte finns en enda vattenkran i hela byggnaden. Jag har gått hem från ett flertal rave (eh ja, jag har varit en sån där person som sprungit runt i skogen och viftat med glowsticks i händerna – more on that nån annan gång) för att det inte funnits ett enda handfat i närheten som fått plats med en vattenflaska under kranen. Vad gör man liksom, lapar upp sin egen svett? På Fabric hade de iaf awesome kranar och därtill oändligt många vattenflaskor till försäljning i baren.

Sen att vi stod i kö i en timme utanför klubben följt av en halvtimme garderobskö, och att ett hundratal personer med biljetter inte kom in för att de tryckte in för mycket folk, well…det känns så sekundärt för min upplevelse, ya know? Bara det att se en e:ad kille utan tröja ligga och hångla med sig själv i en soffa gjorde ungefär halva min kväll.

Jag har börjat med en sån där grej som folk typiskt gör efter nyår: jag har börjat träna! För er som inte umgåtts med mig det senaste halvåret kanske det är en nyhet att jag ens slutat träna, men eh… KTH äter tid. Liksom, hur förväntas man hinna röra på sig när man måste gå på så många pubar?

Jag har i alla fall klara mål den här gången; 100 armhävningar och 200 situps ska jag klara av då jag gått igenom de ovan länkade träningsprogrammen. Sex veckor säger siten – jag är lite skeptisk. Jag har liksom kunnat göra 20 armhävningar som max ever in my life, och även de var på knä. Men hey, drömmen är fortfarande att bli Sarah Connor, så varför inte prova?

KTH-bubblan gör även att jag hamnat i ett slags bloggvakuum de senaste månaderna där jag inte riktigt är medveten om all drama som kokar runt mig, och oftast är det skönt. Ibland är det dock synd att missa att en vän skrivit en formidabel krönika, och man blir hemskt glad över att man råkar halka in på den av en slump.

Jag kan väl inte säga annat än “amen!” åt Annikas betraktelse gällande denna fallna förebild. När jag var 13 läste jag Fittstim för första gången (och sedermera typ en gång i veckan därefter), och jag gör en klar skillnad mellan dåvarande Linda och nuvarande Linda. Linda Norrman Skugge och Linda Skugge. Bara namnändringen känns ganska beskrivande för hennes personliga utveckling. En stympad identitet.

God jul bloggen! Här får du ett tveksamt julkort för att fira att du äger:

Vi ses på andra sidan julbordet.

Jag träffade Aleks igår, och reminiscade lite (ok, mycket) över tiden då vi var Galna Tonåringar och sprang runt på fester och festivaler stup i kvarten. Vår gemensamma slutsats verkade bli något i stil med “gah, varför gör vi inte sånt längre?!” följt av räkningsbetyngda vuxensuckar och nostalgiglansiga blickar. Rutiner och plikter har blivit något lite mer motiverat när åren har gått (inte minst känns det ganska bra att kunna bestämma själv när man ska lägga sig, även om det leder till komplikationer à la förra blogginlägget), men en del av kroppen saknar ändå att flänga runt utan mål och mening och hälla i sig äcklig alkohol. Jag är väldigt bra på att romantisera det förflutna.

Aleks och jag i Göteborg i början av 2004. Ack, minnen…

Senare på kvällen satt vi och IRCade om Aleks stundande resa till London för att gå på dnb-spelning på awesomeklubben Fabric. Efter att ha beklagat mig över att Stockholm är tråkigt och grått sa Aleks till slut “men, häng med då?” Jag började kolla biljetter mest for the lols, men tänkte någostans ändå att…varför inte? Jag har ändå ingenting att göra den närmaste månaden bortsett från att sitta och bli tjock på julgodis; jag kan lika gärna avsätta 48 timmar till att hoppa runt i neon och fika i Camden. Sure, jag borde plugga, men två dygn är ju knappt fem sidor i matematiktid!

Så, jag köpte en flygbiljett. Ibland äger det att vara vuxen och kunna bestämma själv vad som är vettigt att göra – även om det mesta delen av tiden innebär något annat än att boka in spontanresor till London.

I ungefär hela livet har jag haft svårt att sova som en vettig människa. När det är meningen att man ska bli trött och lägga sig vaknar min hjärna till liv och hittar massor av intressanta saker att tänka på; sängen känns tråkig och ologisk och förblir ickesoven i (trots tappra försök) tills suddet mellan natt och morgon har börjat infinna sig.

Jag vaknar trött, sliten och förbannad på vad det nu är för högre makt som hittat på att jag ska gå upp tidigt, och tillbringar resten av dagen i ett zombielikt tillstånd där varenda liten horisontell yta påminner mig om min ljuva säng. Allt detta med ett enda litet hopp om att åtminstone vara trött när kvällen till slut kommer – men icke! Samma cykel repeteras om och om igen kommande veckor, med vissa försök till damage control. Vara vaken ett dygn för att man har vaknat efter klockan sex på kvällen? Check. Sova två timmar före en morgonföreläsning? Check. Ta en “powernap” som varar i fem timmar? Check.

De senaste månaderna har min kropp dessutom dragit på sig en jobbig ovana att helt strunta i att mitt psyke har alla intentioner att gå upp på morgonen. Inte bara försätts jag i ett komaliknande tillstånd som gör att jag varken hör alarmklockor eller brandlarm; min kropp har dessutom tagit över en liten partition av min hjärna och satt den i arbete med att utföra illdåd på morgonen som gör att jag till slut sover till sent in på eftermiddagen!

Det fungerar såhär: jag ber en välvillig vän att ringa mig på morgonen för att försöka få upp mig (då jag sällan/aldrig hör mitt mesiga mobilalarm när jag ligger i sömnkoma). Vid sänggåendet har jag inga som helst planer på att försova mig eller hoppa över Det Där Viktiga Jag Måste Gå Upp För, men när samtalet kommer är det inte jag som svarar; det är den där lilla skärvan av mitt psyke som kräver MOAR SLEEP – det är Evil Meidi! Evil Meidi säger “ja, jag är vaken, jag ska bara gå och borsta tänderna” med en enorm övertygelse – för att sedan slänga på luren och sova i fem timmar till. Allt utan att jag har något att säga till om! Min kropp är för jävla smart!

Dock verkar det som att mina vänner är snäppet smartare. När jag fyllde år för ett par dagar sen fick jag nämligen den ultimata presenten av Alex: en Clocky. Detta är en klocka med hjul som hoppar ner från nattduksbordet och åker iväg i ilfart runt i lägenheten samtidigt som det ger ifrån sig helvetiskt irriterande ljud på något slags robotspråk. Man måste alltså släpa sig upp och FÅNGA dampklockan för att den ska sluta låta. Lägg till att den hotar en till livet med pistol, och det hade varit den perfekta fucking väckarklockan.

(Nu har jag faktiskt inte testat den än, men imorgon körs jungfruturen! Om detta inte funkar måste jag köpa ett Sonic Bomb Alarm och hoppas att mina grannar är förlåtande.)

Nu har jag både fyllt 22 år och failat min första KTH-tenta! Det känns ganska mysigt faktiskt, speciellt eftersom tentavakten fnissade åt mig när jag lämnade in efter en timme (efter att ha ätit min awesometårta, såklart). Jag är sjukt stolt över mina partners in fail som inte bangade partyhattarna, vi äger!

Jag har nyligen insett att världens enklaste sätt att skaffa nya vänner (eventuellt en egen liten fanclub av stirrande tanter och farbröder) är att sitta på tunnelbanan och lösa Rubiks kub. Jag kan seriöst inte tänka mig något bättre; man ser ut som att man sitter och mindar sin egen business, liksom, inget attention-whorande, men folk KAN inte hålla sig från att ställa frågor! Kuben är tillräckligt hypad som genitillbehör i media för att folk ska veta vad det är och vara nyfikna – det är inte direkt samma sak som att sitta och plugga differentialkalkyl på nattbussen hem (seriöst, hur sexiga är gränsvärden för en oinvigd?). Man slipper ta initiativ, och alla som chattar upp en tror automatiskt att man är supersmart. Senast igårkväll utbrast en kille “JAG ÄR IMPONERAD!” och sa att jag borde börja jobba på hans bettingföretag, haha.

Är det här nya krograggningsprylen? Sitta på en barstol och lösa ett 3D-pussel om och om igen tills någon blir kär i en? Jag är fan på.

Jag har tillbringat den senaste veckan med att koda ett textbaserat spel i Java, som slutuppgift för höstterminsdelen av programmeringskursen. Tydligen är det rätt standard på den här uppgiften att göra ett spel som går ut på att döda sina övningsassistenter, men då jag är pacifist (lol) körde jag istället på en lite mer innovativ idé.

Tanken är att man ska vara en fattig student som vaknar i sitt äckliga studentrum och inser att hen är fuckin’ broke. Resten av spelet går sedan ut på att inte bli fattiglapp med 0 kr kvar (pengar funkar som health points); något som förhindras av två magnifika fiender – hyran och CSN-skulden. Vissa har ifrågasatt att CSN-skulden morrar åt en, eller att man ens kan bli attackerad av ett gäng papperslappar, men fuck you – det är mitt spel! Inom ramarna för det här spelet är det dessutom helt logiskt att man kan ta upp ett item som heter “phonecall” och lägga det i fickan för senare användning. Att “take phonecall” inte betyder att svara i telefonen är väl uppenbart, right?

Det enda jag inte riktigt förstår är hur jag kom fram till att man skulle vinna spelet genom att spela Guitar Hero i en föreläsningssal. Jag tror att jag blev lite foggy i huvudet någon av de nätter jag stannade uppe till mittinatten för att “bara göra klart den här delen…”

Hursomhelst, in retrospect är mitt spel rätt representativt för mig själv; det är förvirrat, ostrukturerat och tidvis ganska roligt. Jag bara ångrar att jag först nu, efter inlämningen, kommer på att det jag helt klart BORDE ha gjort är en en textbaserad version av Super Mario. Förstår ni hur win det skulle varit?

> use mushroom
You become very large.
> use star
Frantic music starts playing and you suddenly feel like you could take on the entire world. You are fucking INVINCIBLE. Go, Mario, go!

Nästa termin, kanske.

Jag var på filmfestivalen ikväll, och såg Gonzo – filmen om Hunter S. Thompsons liv. Något jag verkligen älskar med filmfestivalen är publiken; det kan vara den mest fantastiskt civiliserade publiken in the EVER. Folk håller käft, prasslar inte, pratar inte, skrattar när det är lämpligt och applåderar när regissören är närvarande. Biohyfs är så underskattat! Jag har verkligen väldigt låg tolerans för ljud på bio överhuvudtaget. Om någon i mitt sällskap frågar mig något under visningen svarar jag inte; vid upprepade överträdelser hyschar jag argt och gör en mental note to self att inte ta med vederbörande på bio i framtiden.

Allt detta kanske kan fungera som en förklaring till varför jag ikväll höll på att kvävas av min egen saliv. Jag hade köpt lite mouthwatering awesomecandy i form av Mentos och Lakrisal att suga på under bion (för att inte drabbas av kariesbrist eller något annat otrevligt) och jag hade en av ovan nämnda Mentosar i munnen då jag insåg att min mun plötsligt bestämt sig för att svälja samtidigt som mina lungor bestämt sig för att andas in.

Jag vill för övrigt verkligen se den här filmen, för boken äger. Nån som vet om den är bra?

Saliven hade inte riktigt täppt till luftröret helt – det hade varit lite weird med tanke på att det är, liksom, vätska – men THE ALL-CONSUMING FORCE från mina lungor gjorde att det var snudd på omöjligt att inte börja hosta. Biohyfsad som jag är tänkte jag dock ändå att det säkert gick att lösa på något sätt som inte innebar att störa publiken mer än nödvändigt. Att försöka andas in normalt och sedan liksom andas ut med kraft (jag vet, jag är cp) gick knappt; när jag drog in luft i lungorna kändes det som att jag hade astma och/eller andades genom ett litet litet sugrör från botten av ett träsk. Att harkla sig gjorde bara hostreflexen starkare. Allt jag kunde tänka var “shitshitshit, varför kunde inte detta ha hänt under en film med mer action, då hade mitt fatala snedsteg åtminstone dränkts i ljudet av explosioner!” När jag väl gav efter (och började hosta som Joelbitar-Joel efter ett McDonaldsbesök) hade mina desperata försök att vara tyst resulterat i hostkvävningstårar över hela ansiktet.

Jag var inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här. Skeva prioriteter eller bara dåligt godisval?

Gick och såg Martyrs på filmfestivalen ikväll, trots alla förmaningar. Tydligen skulle den vara psykologiskt fruktansvärd och så OMG GORE att folk hade sprungit ut ur biosalongen för att kräkas. Jag förberedde mig mentalt på något slags hybrid av Saw och Funny Games, men… Det hade jag inte behövt. Visst var den stundtals ganska creepy och jobbig att titta på, men jag har verkligen sett mycket värre.

Varför händer det här alltid när jag ska se någon milt horribel skräckfilm? Folk avråder mig från den å det starkaste med motiveringen att “IT CAN’T BE UNSEEN!” och så visar den sig vara ganska average på hemskhetsskalan. Kanske är folk inte belönade med samma groteska mardrömmar som jag, där folk blir lemlästade och torterade på en daglig (eh, nattlig) basis? Eller har de inte surfat avrättningsvideos i samma utsträckning?

Jag kanske behöver en psykolog. (Förresten var filmen bättre än väntat, men jag skulle hellre rekommendera Irréversible eller Funny Games om man vill se en riktigt mindfuckande film utan att ens behöva utstå våldsnärbilder.)

Jag tog en mellanfilmsfika (dvs en sån fika man tar mellan två filmfestivalsfilmer) med Karin idag på Café 60, och insåg än en gång varför jag inte är stammis där (eller ens går dit mer än en gång per kalenderhalvår). Det borde liksom vara ett rätt givet café att gå till med tanke på att det är det enda (mig veterligen) som har öppet till senare-än-midnatt? Detta, i samband med att min fuckade dygnsrytm allt som oftast får konsekvensen att jag går och lägger mig klockan sex på morgonen, borde bädda för en veritabel Romeo & Julia-historia as far as café-kund-relationer go.

But no.

För det första ligger ljudnivån konstant någonstans mellan “jetplan” och “missilavfyrning”, och detta utan att folk verkar prata särskilt högt sinsemellan. Denna paradox förbryllar mig! Är det något slags magisk egenskap hos väggarna som gör att ljudvågornas intensitet fördubblas när de studsar emot dem? Jag förstår inte. Att personalen vrålar ut “NUMMER TRETTI-FYRAAARRGHHH!!!” varannan minut gör det inte direkt bättre.

Vidare ser ovan nämnda personal alltid ut som att det brinner någonstans. De liksom hetsar en till att äta upp det man beställt så man kan köpa MOAR FOODZ. Varför inte bara fråga om man vill ha något mer istället för att säga “du måste förnya din beställning!!1″ som att man vore Hitler? Mitt enda brott är att sitta med en kopp te i mer än fyrtiofem minuter, magawd.

Sen verkar det som att hela Café 60 är något slags no-internet-zone, för det finns NOLL OCH INGA öppna nätverk i närheten att leecha från. Det är mitt i stan! Mitt i stan! Om inte annat borde de öppna ett eget, för, cmon. Jag har faktiskt bloggskyldigheter att ta hänsyn tilll, och 4chans att surfa.

Till sist en betraktelse: På en femtedel av borden står det skyltar med texten RESERVERAT. Vem fan reserverar bord på Café 60? Det är ungefär som att reservera bord på McDonalds. Herregud.

Om man poströstar och sen dör innan rösten hinner räknas i det faktiska valet, räknas rösten trots att man är död? How about om man har fyllt i alla valsedlar, slickat igen kuvertet, och dör under tvåmeterspromenaden till valurnan? Kort sagt: har man rösträtt som död?

Att vara sjuk på vintern kan vara det sämsta i världen. Allt det här sovandet gör att man missar alla möjliga chanser att se solen (även om det skulle ha varit genom ett kilometertjockt regntäcke). Det känns lite som jag är fången i min egen lägenhet, vilket också förklarar att jag just nu sagt FUCKYOU till lymfkörtlarna och begett mig ut till mitt gamla stammiscafé Bönor & Bakat för att trycka i mig lite paj. Sängliggande får mig att ḱänna mig så värdelös.

Jag vill mest bara stirra in i en lysrörslampa just nu och låtsas att det är ljuv och underbar sommar, och att jag ligger ute på en gräsmatta och läser böcker.

Ibland undrar man över folks grannar (dvs, nej; jag är inte hemma). Jag undrar även om SpeedTouch har något med Fuckdoll att göra? Haha.

För ungefär två veckor sen deltog jag (och fyra faktiskt riktigt kompetenta programmerare, som tillsammans med mig utgjorde laget Inte Din Mamma) i en programmeringstävling med temat handboll. Målet var att programmera ett awesome handbollslag bestående av små blobbar som skulle vinna över alla andra små blobb-lag.

Vi sparkade rumpa i gruppspelet och ägde alla andra lag. Sen åkte vi ut i kvartsfinalen mot det sämsta laget i andra gruppen. Go figure.

Nedan ser ni gruppspelsmatchen mot h4ndb0ll, en Otroligt Spännande match där vi satte 5-4 i 1.59.9 (yes, tvåminutersmatcher)! Jag har aldrig sett ett gäng dataloger vara så pepp inför något sportrelaterat, haha.

Vi är de cerisa blobbarna!

Trots min sistaminuten-taktik som beskrevs i gårdagens blogg så blev jag faktiskt till slut klar med programmeringsläxan. En av uppgifterna som skulle redovisas idag gick ut på att koda en låda (okej, en rektangel – whatever) innehållande en massa bollar cirklar med slumpmässiga färger och hastigheter som studsade runt i ovan nämnda låda.

Nej, mina bollar är inte halva, Java håller på att rita ut dem. Skyll på Java!

Det är smått otroligt att se hur många olika sätt man kan lyckas göra fel på en uppgift. Bara det att bollarna ibland klumpar ihop sig i rader och liknar bouncingSticks mer än bouncingBalls är rätt exotiskt. Att sedan en testkörning lyckas få till Schrödinger’s Balls – bollarna flimrade in-ut-in-ut-in-ut ur lådan i ljusets hastighet – gör att man inte kan göra annat än att förundras över Java och dess allsmäktiga kraft att få en att bli galen.

Sen att överdrivna repetitioner av ordet BALLS under 5+ timmar framkallar en alldeles speciell typ av humor är väl inte direkt någon överraskning. Kanske.

Det finns få saker som är så mysiga som att sitta i en nästan övergiven KTH-korridor klockan ett på natten och plugga programmering. Munnen tuggar godis och sväljer cola, ögonen hoppar frenetiskt fram och tillbaka över skärmen. Någon ensam stackare i en av terminalsalarna sisådär tjugo meter längre bort visslar för sig själv, och ger då och då ifrån sig en djup suck riktad till ett buggande JavaScript.

Den senaste tiden har jag gjort det till mitt personliga livsmål att bli bäst i världen på Frozen Bubble; detta tidlösa spel! Det sista jag ser innan jag somnar är bubblor, och jag har fått en märklig tendens att se bubbelliknande mönster i allt omkring mig. Typ grafer och annat matterelaterat.

Vagina or bubbles?

Jag började sedermera undra vad det är som gör Frozen Bubble till ett så enormt beroendeframkallande spel. Det är inte så att gameplayen förändras något enormt från omgång till omgång; det är liksom…skjuta bubblor. Om och om igen. Ändå klockar jag nog in på ungefär en timme speltid om dagen den här veckan.

Är det något slags underliggande ordningsbehov? En oöverkomlig vilja att sortera saker efter färg och sedan städa upp dem? Vad säger du, Tanja?

Jag saknar ord.

I helgen impulsköpte jag en ny liten bebis vid namn Asus Eee 901 (den har verkligen samma effekt på folk som en bebis också; alla vill komma fram och gulla med pyttetangentbordet). Den är OMGJÄTTELITEN och har en batteritid på över 9000 år. I samband med detta tänkte jag att jag kanske skulle ge Linux en chans – det var trots allt senast nån gång på 90-talet jag brottades med det. Att jag dessutom fortfarande har en rätt huge mama till ThinkPad med Windows XP hemma gör liksom att det inte ens behöver vara en nosedive in i terminalfönstret utan möjlighet till internethjälp.

Så, enligt rekommendationer från mina fellow nurdz på Data blev det Ubuntu som installerades. Enligt mina fellow nurdz på Data behövde man även rensa lite bland alla auto-installerade program som hängde med installationen, så de satte sig ner och haxade bort ungefär 1 gigabyte seemingly onödiga program.

Oväntat att jag vid nästa inloggning skulle mötas endast av en beige bakgrund och en muspekare utan några som helst möjligheter att navigera vidare? Värt att ta bort fönsterhanteraren.

Sammanfattningsvis känner jag mig i alla fall lite som att jag är på ett Häftigt Äventyr™, mer än att jag ligger i krig med mitt OS (som med t.ex. Windows Vista). Jag satsar på att bli super1337!

För cirka sex månader sen bloggade jag om Microsofts nya tjejsatsning DigiGirlz, och dissade upplägget ganska brutalt. Gamla bloggläsare kanske till och med minns det. Dessa gamla läsare lär bli ganska förvånade när jag nu outar att jag idag har jobbat för dem. Sellout!

För en vecka sen kom det upp en liten notis på datasektionens hemsida om att en DigiGirlz-kurs skulle hållas här i skolan i samarbete med KTH. Min inledande reaktion var inte sådär aspositiv med tanke på ovan nämnda blogginlägg, men jag tänkte ändå att något sånt i samarbete med KTH skulle kunna bli något ganska schysst. Så jag mailade kursansvarige och frågade om de behövde hjälp. Ett par timmar senare fick jag inte ett svar – jag fick ett schema med inbokade labbpass. Det är trevligt att vara eftertraktad!

Fast-forward till idag. Imorse visste jag i princip inte så mycket mer än att jag skulle hjälpa tjejerna
med PowerPoint-presentationer och lite basic websideshaxing (i Visual Web Developer, ett askorkat program med alldeles för mycket funktioner för en sån här kurs, trots visuellt upplägg), samt att ta med dem på lunch för att bonda lite (jag är ju trots allt en kvinnlig förebild, eller?).

PowerPoint-passet gick bra; jag kan förstå vitsen i att låta tjejerna göra något spexigt som de kan visa upp för andra utan vidare ansträngning, men…har inte alla redan gjort grejer i PP? There’s only so much you can do med bilder och animerade text-swooooshes.

(På lunchen hoppade två tjejer av – enligt egen utsago för att de inte kände att det var något för dem, och för att de kunde allt de hade gjort hittills sen tidigare. Go figure.)

Efter en lunchruntvandring på campus då jag bondade med några av tjejerna och peppade deras matteintresse (som sagt, jag är en fet förebild osv) gick vi tillbaka till sammanträdesrummet för lite briefing inför websideshaxningpasset. En anmärkning från någon om att lagarna om fildelning inte är hundraprocentigt klarlagda ledde plötsligt till ett engagerat brandtal från MicrosoftRepresentanten om hur moraliskt förkastligt och “OMG STÖLD!!” det är med fildelning. Citatet “jag tror knappast att era föräldrar uppmanar er att stjäla, eller hur?!” känns rätt beskrivande för situationen. Jag satt mest och blev mer och mer röd i ansiktet av den här otroligt arroganta Microsoftmänniskans självhävdade rätt att hålla i en etikföreläsning inför ett gäng oförberedda åttondeklassare. Det är inte hennes åsikt som gör mig arg – jag röstade t.ex. inte på piratpartiet – utan faktumet att hon tycker det är en självklarhet att pracka på den framtida generationen sin åsikt utan att ens ta upp argument från någon annan sida. Det är typiskt inte okej.

Det är även inte okej att sucka åt KTH-representanten när hon har problem med att ansluta projektorn till sin låne-PC och säga “gå och hjälp henne, hon är macanvändare…” med avsmak i rösten.

That aside; Visual Web Developer. Programmet är fucking nedlusat med knappar och menyer vars syfte man aldrig riktigt förstår förrän nån av menyerna, t.ex., försvinner, och man inte kan, t.ex., byta bakgrundsbild. Så ypperligt praktiskt att menyn gick att ta bort från första början! Typ 90% av alla frågor jag fick under webhaxpasset gick inte att besvara due to det jävla HÄRJ av ikoner och knappar som VWD innebär. Varför inte fråga MicrosoftRepresentanten då, hon borde ju ha koll på programvaran eftersom det är, liksom, hon som är ansvarig för hela grejen? Nejdå. Hon kan ingenting om programmet. Hur bra som helst.

Överlag får DigiGirlz lika dåligt betyg av mig nu när jag faktiskt har erfarenhet av det som back in may när jag endast spekulerade. Eller, egentligen är det väl Microsoft som får det dåliga betyget, för sin arrogans och för sin halvhjärtat dolda indoktrinering. Därtill den totala underskattningen av tjejers förmåga att förstå sig på teknik på ett annat plan än att göra fluffgrejer i PP. Hela kvällen har jag suttit och RAGE:at åt Microsoft, och jag skulle nog kunna skriva mycket mer än bara en enda blogg-WALLOFTEXT om det.

Just nu känner jag mig bara väldigt nöjd för att jag skriver det här på en Linuxdator.

Jag har de senaste veckorna haft ett “arbete” i franska hängande över mig (250 ord, inte direkt jämförbart med your average doktorsavhandling), due tomorrow. Jag hade tänkt skriva om allas vår favoritfeminist Simone de Beauvoir, men…jag har liksom skrivit om henne förut. Sisådär hundratusen gånger. Imagine the HAPPY när jag då så sent som igår blev informerad om Ada Lovelaces existens – Lord Byrons dotter tillika världens första programmerare. Feministpepp if there ever was! När jag blir stor ska jag också bli ett matematiskt underbarn och se sådär blasénöjd ut på alla mina porträttmålningar.

Sen att hennes namn alltid får mig att tänka på Linda Lovelace, well…

Ibland blir jag ledsen för att jag inte är ett supergeni med massor av pengar som kan gå på MIT. Om jag hade varit det kanske jag hade fått se den här killen live istället för att nöja mig med lågupplösta youtubevideos av hans föreläsningar. Och så kanske jag hade vunnit Nobelpriset och/eller blivit astronaut.

Man kan alltid drömma?

Dagens citat: “Jag gillade faktiskt sudoku innan det blev mainstream.” Ungefär 1000 prettopoäng à la nörd på det, tror jag!

Annars känns det rätt bra att tillbringa dagen (post-tenta) med att sitta och spela Death Worm och dricka te.

Jag kan med stolthet rapportera att jag numera kan lösa Rubiks kub. Jag känner mig som motherfucking Leonardo da Vinci. Skitsamma om den här civilingenjörsutbildningen går åt helvete och det slutar med att jag står i kassan på ICA for the rest of my life, liksom, jag kan lösa kuben! Epic win!

Sen att jag löser den i snitt på fyra minuter (världsrekordet tror jag är…sju sekunder?) och att det egentligen inte är så komplicerat att lösa den som man tror; det är liksom sekundärt. Om inte annat är det ett rätt fantastiskt partytrick. N’est-ce pas?

Att vara tjej på internet är alltid Exotiskt. Tjej på KTH också, för den delen. Att då sedan vara tjej på Data skulle kunna liknas vid att vara en utrotningshotad panda i en hamsteraffär på Fältöversten. Mot bakgrund av detta tolkar jag följande Facebookmail, skickat från Nån Kille som känner Nån Kille jag träffade i fem minuter på Sjöslaget:

Stalkers. Man får mängdrabatt på dem här borta. Den här killen ringer mig i alla fall inte åtta gånger mitt i natten?

Tillbringade natten och stora delar av gårdagen med att dricka punsch och vara allmänt odräglig på en Silja Line-båt, tillsammans med ungefär 2200 andra studenter. Höjdpunkter inkluderade bland annat korridorssittningen, Gin&Tonic på burk, samt att jag delade en romantisk dubbelsäng med en person jag precis träffat. Sen att dryckesvisorna avbröts av en livbåt som firades ner precis utanför fönstret (ja, på riktigt)…well. Det bästa är att min första reaktion var att vinka glatt mot båten utan en tanke på att något Dåligt hade hänt, som att det är helt normalt att livbåtar skickas ut. Hah.

Det är cp, hursomhelst.

Jag drömde igår morse att jag borstade tänderna. Jag blev helt uppfylld av mintsmaken; swishade runt tandkrämen i munnen och njöt av hur ren jag kände mig.

Jag vaknade av att jag spottade på kudden. Le sigh.

Jag har upprepade gånger fått höra, från olika håll, att jag pratar i sömnen. Aldrig något klart och tydligt, mest saker som låter som ord och meningar men som egentligen är typ “hurrhurhurr durrr”. Men inte i natt! I natt pratade jag om Longcat. Tydligen lät jag som att jag var inne på YouTube och surfade internetmemes. “Longcat, du är så fin.”

Jag är överlycklig!

Jag har fått en del önskemål på MOAR PICS i den här bloggen, och vem är jag att neka min ljuva bloggpublik? Nedan ser ni en bild på mig (från gårdagen, no less!) ur min absolut bästa vinkel, featuring bebismodet 2008:

Ja, jag har flätor. Ingen drog i dem på hela kvällen, helt otroligt!

Jag sitter seriöst och skriver ett program i Java som simulerar en pojkvän. Det är extremt roligt, speciellt metoden som säger åt dig att dumpa pojkvännen om han ger dig oralsex i mindre än 15 minuter. Hahaha. Jag skulle pasta hela koden, men…jag är rädd att det skulle få mig att framstå som lite av en psykopat.

Om jag inte redan gjort det vid det här laget, dvs.

EPISODE 1 – in which allt blir roligare om man låtsas att det är ett spel

Jag, Daniel och Jonas sitter och pluggar Linjär algebra (finns det något annat?). Vi har precis satt sista spiken i en uppgift om skärningspunkten mellan ett plan och en linje och konstaterat via facit att vårt svar blev 100% rätt.

“Yes, det blev rätt! Förstår du vad det här innebär? Vi är klara med kapitlet! Level up!” utbrister jag och high-fivar min kurskamrat. “Gud vad skönt. Tror du vi kan gå vidare till det där övningspappret hon gav oss förra lektionen?”

“Nä, det verkar sjukt svårt… Vi borde grinda vektorer ett par timmar och få upp vår xp innan dess,” påpekar Daniel.

“Sant, det är nog dumt att dra iväg på ett quest utan att levla ett par gånger först. Du får inte gå hem nu isåfall Jonas, vi behöver fortfarande bli healade av dina vektoralgebraskills!” Jag borstar bort en hög suddflisor från mitt anteckningsblock. “Fan, vi är världens bästa guild.”

ROLL CREDITS

P.S. Jag har pluggat i nio timmar idag, vilket gör att det är orimligt att förvänta sig ett välformulerat eller ens någotsånär normalt inlägg från min sida. Jag ber om ursäkt.

Någon gång under gårdagens maratonpluggsession i linjär algebra insåg jag än en gång att tentan i detta fantastiska ämne kommer att äga rum på min födelsedag den 17:e december. Det slog mig då att jag borde komma dit med partyhatt på huvudet och en tårtbit i en liten matlåda, för att…lulz. Oavsett hur tentan går då så vinner jag liksom!

Frågan är om man får göra det, dock, eller om tentavakterna tycker det blir “för distraherande” eller något annat töntigt. Personligen tror jag att blotta synen av en partyhattsbeklädd tentaskrivare (djupt försjunken i n-dimensionella vektorrum) skulle kunna bli en riktig pickmeup, i klass med Red Bull-och-kaffe-combon en klasskamrat hittade på härom dagen! Lägg till det att jag får äta tårta medan alla andra sitter med Pluggbananen, och…nej. Jag måste göra det!

Slå mig om ni läser det här någon gång i december och jag har bangat ur.

Följande miniscreenshot från IRCen kan väl allra bäst beskriva min reaktion på resultatet av en länkning Hanna gjorde till mig (i ett ganska tveksamt matchmakingsammanhang, no less) tidigare idag:

Jag har känt mig som en superstar när jag fått dagssnittet över 60, liksom. Det var länge sen jag sa “VA?!” framför datorn! Tur att IRC också fungerar som ett ganska mysigt lugnande medel:

För övrigt känns det nästan lite pinsamt att inlägget som låg högst upp i bloggen inför denna besökschock var inlägget om min asfula hemsida, haha. Lite som att få oväntat Gevalia-besök precis när man sitter och syr ihop sina gamla trasiga otvättade “b-league”-trosor. Eller något.

Jag har gjort en jätteful kth-hemsida i svart och cerise, haha. Den kan besökas här, for great pleasure. Hemsidan är ju egentligen till en HTML-labbuppgift, varvid jag inte direkt kan lägga upp nakenbilder och annat roligt, men…jag funderar på att göra den till ett riktigt 90-tals-mayhem. Blinkande graphix, marqueetaggar och omotiverade tabeller. Vad säger ni, internets? Ska jag radda upp mina favoritdjur i pedagogiska bullet point-listor också?

För övrigt kan en eventuellt uttråkad bloggbesökare notera att länken från hemsidan tillbaka till bloggen ger möjligheter till en jätterolig klickloop mellan hemsidan och bloggen, till dess att man öppnat 53 nya Firefox-tabbar och fnissar lite skamset över sin egen busighet.

Varje gång jag går förbi den handskrivna skylten om V64 utanför grannskapets lilla tobaksaffär läser jag det som √64 och tänker “yes, en jämn kvadrat, det blir åtta! JAG KLARADE DET!”

I övrigt känner jag mig inte sådär superhemma i de här östermalmskvarteren. Alla är liksom rika, och verkar (att döma av alla övervakningskameror och “grannsamverkan mot brott”-stickers) tro att alla andra är ute efter deras grejer. Jag vill bara säga “lugna dig killen, jag vill varken ha din antika farfarsklocka eller dina dammiga minkpälsar”, men jag är rädd att det skulle kunna feltolkas. Istället sitter jag i självvald husarrest (när jag väl inte är i skolan) med IRCen igång och nudlarna i en skål bredvid mig.

Att jag känner mig obekväm kan även ha något med det att göra att en tjej på sushistället i Fältöversten skrattade åt mig häromdagen när jag försökte köpa en overpriced vegosushi – med kontanter. Eller att alla sales clerks är sådär jobbigt påstridigt övertrevliga och använder svengelska begrepp i stil med “super mega deluxe facial cream de la France that will make din hud jättenice”.

Nåväl, om max två månader är jag tillbaka på blå linjen. Prisa ghettoguden!

Jag, Emilia och Veronica i min klass har idag anmält oss till SM i programmering som äger rum den 4:e oktober. Hahaha. Detta är EXTREMT roligt. För att inse riktigt hur roligt det är skulle man kunna säga att det är som att delta i OS i fjärilssim när man bara kan koka kaffe. Det är helt uppenbart att vi kommer misslyckas fatalt, men på något sätt känns det ändå som att vi kommer vinna oavsett hur det går.

Det kan ha något att göra med att man får en gratis t-shirt. Vad vet jag?

Jag kom hem klockan åtta imorse. Jag brukar verkligen inte vara den som går hem sist, men igår kändes det bara 100% rätt. Det kändes även 100% rätt att hoppa i en hoppborg med en trasig fot, så min magkänsla kanske inte går att lita på sådär…hundraprocentigt.

Hur lagar man en dygnsrytm som är jättejättetrasig? Med sömnpiller och gaffatejp?

Stod och spelade Double Dragon med Daniel i ESCapen tidigare idag, då följande utväxling skedde mellan mig och Nån Kille Som Stod Bakom Mig:

Nån Kille: Jag såg Iron Man igår, så jävla bra!
Meidi: Nä, jag vet inte, jag tyckte den sög faktiskt.
Nån Kille: Ameh, det är ju bara för att du är tjej.

Vad gjorde jag då, efter att ha funderat ett par sekunder på om han verkligen var seriös med sin fantastiska slutledning (om tjej => ogillar Iron Man)? Blev jag arg och ifrågasatte hans uttalande? Nej. Sa jag något trevande om att Iron Mans hjärta påminde mig om E.T., för att sedan bli arg EFTERÅT och prata i 100 km/h med Alex och Daniel om hur idiotiskt det är att säga något sånt? Oh yes.

Jag har en tendens att bli efterskottsarg rätt ofta, känns det som. En gång när en kille jag dejtat i några veckor avslöjade att han ljugit om sin ålder och i själva verket var 12 år äldre än vad han sagt (haha jag vet, det låter som jag är DUM I HUVUDET verkligen, men jag lovar att han såg ung ut) sa jag mest “eeeh, eeeh, eeeeh” i en timme för att bli svinförbannad ett par timmar senare. Wtf is up with that liksom?

För övrigt vet jag inte om det är kanske är lite töntigt att bli arg på att någon ifrågasätter min auktoritet inom fältet actionfilmer. Nån som vill bekräfta min ilska?

KTH är en egen planet på många sätt. Till exempel tror jag inte att jag har några vänner kvar utanför KTH-planetens eget gravitationsfält; jag har i alla fall inte sett något som helst spår av dem på ungefär en månad (måste jag börja schemalägga folk?). Plötsligt tillhör man en art vars habitatgränser knappast sträcker sig mer än någon meter förbi Valhallavägen, och som pratar ett språk som få utomstående tycks förstå (linalg och inda och Flottis, oh my!). Fritiden tillbringas i, believe it or not, årskursens egen IRC-kanal. Fritid är för övrigt något ganska exotiskt; eftersom man halkade efter i linjär algebra redan andra dagen i skolan tillbringas minst åtta timmar varje dag (utöver schemalagd undervisning) med panikplugg i KTHs lokaler.

Är assimileringen utförd till 100%? Stay tuned for another episode of Meidi och Vägen Till Examen.

P.S. Det är i alla fall roligt! D.S.

Det är något allra extra mysigt, det här att ligga i sängen med en varmt brummande laptop i knät. Som att ha någons huvud i knät och kärleksfullt stryka fingrarna över denne någons hår; bara det att håret är tangenter och kärleken är oändlig.

Är det creepy att sova bredvid sin laptop? Det känns som att jag borde ringa något slags hotline om jag vaknar imorgon tätt omslingrad min kära Thinkpad Z61p, eller vad säger ni?

Det är möjligt att jag kanske är lite för trött för att blogga vettigt just nu.

Min mamma hittade en gammal bild på mig anno 1990, som även kan fungera som ett ganska slagkraftigt “jag är mer data än du”-bevis:

Okej, jag skrev visserligen brev och haxade inte program, men…jag var tre och ett halvt år gammal! Haha. Dessutom minns jag relativt tydligt att jag kunde en del DOS-kommandon, i alla fall “cd ..” ! Otroligt avancerat.

Åh, 90-talet, var tog det vägen?

En (säkert inte alldeles unik) undran: varför förkortas Överskottsbolaget ÖoB? Överskotts-och-bolaget? Jag förstår inte.

Annars vill jag mest sova i tusen år. Jag somnade på bussen idag; något som verkligen aldrig händer mig vanligtvis. Jag vaknade först när vi skumpade in på någon ojämn jävel till väg och mitt huvud dunkades mot fönsterrutan upprepade gånger. Kanske har jag lärt mig att sova obekvämt under tågluffen? Har man sovit i ett sittsäte åtta timmar (och vaknat varje halvtimme av att ens rumpa har somnat) känns det som att man blivit en rätt epic överalltsovare.

Kan man jobba som det?

Jag gillar att DN understryker det viktigaste, verkligen. “Shit, störst i världen, då måste det vara seriöst!”

För övrigt vet jag inte hur ni känner, men imo är det fett värt att bli uppäten av ett litet svart hål om det innebär att vi hittat/diskvalificerat Higgspartikeln. En nanosekund av “YES, WE DID IT” och sen schlurp. Oh, science!

Jag lämnar er med denna något fantastiska rap om LHC:

Det är verkligen otroligt tacksamt att blogga om sökord. Dels är det ett uppenbart ämne som alltid ligger där och ber om att få bli återanvänt; dels genererar det i sin tur ännu fler sökordsträffar. That said; dagens skörd är något alldeles speciellt.

Utöver den uppenbara WTF-faktorn på “tanja suhinina abort” gillar jag även att mitt number one sökord (of all time, faktiskt) “fittan” denna gång är tätt följt av ett lite mer blygsamt organ – “öron”. Öron! Vem fan googlar öron? De sitter på huvudet. Man hör med dem. Vad kan man mer tänkas vilja veta om dem, sådär…generellt?

“Förälskad i serbisk man” får tala för sig självt.

Laddade ner Spore Creature Creator för att kolla om spelet verkade värt att lägga ner pengar motsvarande typ 40 Pressbyrån-kaffekoppar på, och insåg efter ett par minuter att evolution suger. Evolution innebär att livsodugliga men fantastiskt roliga djur som det på bilden nedan (ömt döpt till “Cp-lol” av yours truly) inte skulle ha en chans att få sprida sina gener på den här planeten. “Ameh, näbbdjuret då,” säger ni kanske, “eller djuphavsbläckfisken?” De kommer inte ens i närheten. Ett djur utan armar och med en enorm spikklubbepenis; där har vi en vinnare.

Johnny tipsade om ett vetenskapligt försök att göra den sämsta låten ever (återfinnes här). Och alltså…jag älskar den. Operarappen, den hysteriskt skrikande barnkören, banjon – allt! Vad säger det om min musiksmak?

För övrigt behöver jag sluta äta skräpmat varje dag. Ska bara ner till Alviksgrillen först.

Jag + vänner, inom kort.

Jag hatar verkligen mitt hår just nu. Det har blivit såpass långt att jag måste borsta det flera gånger om dagen för att inte få tovor stora som fotbollar, och let’s face it; något som kräver så mycket uppmärksamhet har jag varken ork eller tid till. Jag har liksom dödat alla plantor jag någonsin ägt, haha. Problemet är att jag är 1) för fattig för att gå till frisören, och 2) för dum i huvudet för att kunna klippa det själv. Och min resident hårtuktare Evelina (som brukar klippa mitt hår en gång i halvåret för ett paket mentolcigg) har flyttat till Skåne.

Jag har redan vant mig vid att se ut som Amy Winehouse varje morgon efter att jag tagit en kvällsdusch, ska jag bara släppa taget om alla pretentioner och skaffa Dreads Au Naturel också?

Igår under kvällens n0llepubrunda lyckades jag med något ganska fantastiskt. Något som verkligen sätter vardagen i perspektiv till vad som är bebloggningsvärt 4-real. På väg till kemisektionens klubblokal måste jag ha inhalerat osedvanligt kraftigt eller något, för jag kände plötsligt hur någonting liksom följde med andetaget och sögs ner långt ner i strupen. Sekunden efteråt hostade jag upp ungefär 95% av objektet i min hand. En fluga. Som fortfarande levde (och sprattlade), mind you.

Jag sköljde ner de amputerade flugben som fortfarande befann sig i min hals med kemisektionens sektionsdrink; organslask.

I övrigt kan kvällen beskrivas ungefär såhär:

Vi hade allmän kursinformation någon dag förra veckan, vilket mest innebar tragglande hit och dit om vilka matteböcker som skulle inhandlas och hur jobbigt allt snart skulle komma att bli. Hållningen blev mer och mer slokande och ögonlocken mer och mer tunga allt eftersom minuterna gick – fram tills dess att en liten glad man stegade fram till katedern och berättade att vi kommer få läsa den här kursen i höst. “Ja, alltså, det var från början inte meningen att kursen skulle ges, men sen blev det så, och alltså, vi har bara labbtillfällen mitt i natten i princip hohoho!” Artificiell muthafuckin intelligens och multiagentsystem. What! Klassens avmätta miner förbyttes genast i ett kollektivt :D med mungiporna någonstans över norra polcirkeln. Labba mitt i natten? Whatever – det här är framtiden! Det här är satans så 1337! Vi kommer få titta på små program som springer omkring och som har utvecklat en egen form av intelligens, ahhh! Oh my science!

Det känns som att jag har valt rätt linje.

Det är rätt spännande att komma hem och upptäcka att det smink man en gång i tiden hade ovanför ögat nu migrerat till något skönt ställe mellan nedre franskanten och kindbenen. Hur går det till egentligen? Är det små små svettdroppar som fungerar som något slags Klarälvsfors och för sminket längre och längre ner över ansiktet? God only knows.

Egentligen skulle man kunna föra något slags chart över hur långt sminket kommit i sin degraderingsprocess och på så sätt kalkylera hur länge kvällen fortskridit.

Stage 1: Din kajal har lämnat lustiga små avtryck i övre delen av ögonlocket som får dig att se ut som en lezen panda. Du rättar till problemet med ett fuktat finger; no biggie.

Stage 2: Din ögonskugga har bytt fas från fast till flytande och lagt sig tillrätta i ett mysigt streck rakt över ögonlocket. Du smetar ut strecket och hoppas att det funkar.

Stage 3: Upp har blivit ner och ner har blivit upp. Du minns inte att du gick hemifrån i corpsepaint och eyelinertårar – ej heller att du fått ett plötsligt utbrott av läppstiftsherpes. Tydligen är dock detta numera fallet, så du fräschar upp dig med lite vattenstänk i ansiktet och försöker dölja halva ansiktet med håret resten av kvällen.

Varför finns det förresten inte peel off-smink? Det skulle vara precis som det där nagellacket som kom nån gång på 90-talet sen fast liksom, på ansiktet. Och awesome. I och med att det troligtvis skulle behöva vara latexbaserat eller något skulle man säkert se ut lite som en cyborg, men hey; det behöver inte vara en nackdel. För det finns trots allt inget tråkigare än att tvätta bort smink.

PATRICK BATEMAN APPROVES OF THIS

Mottagningen har börjat sätta sina spår; inte bara i själ, men även i kropp. Från att ha haft en kille i klassen med kryckor är vi nu tre personer som haltar omkring på KTH-campuset. Själv stukade jag foten under ett intensivt laserkrig, då jag på något högeligen märkligt sätt lyckades fastna med sidan av mina vans på golvet på ett sånt sätt att jag kastade hela min tyngd på vristen. Jag har gått från “aj, det gör lite ont” till “fan vad ont det gör” till “herregud, har jag ett glödgat spett i foten?!” på under 24 timmar – ganska impressive.

Jag har även börjat känna mig som något slags patetisk zombie i Resident Evil då jag försökt springa till bussen med högerfoten släpandes bakom mig (i baktakt!). Man tror att såna här skador ska framkalla sympatier amongst the general public, men det känns snarare som att alla tror att jag är utvecklingsstörd och glömt min vårdare hemma. Typ som den här dooden i Silent Hill-filmen:

Den tredje kryck-killen hade förresten trampat på en spik under dagens lådbilsbyggande och fick åka in på akuten för att få stelkrampsspruta. Hahaha. Oh, KTH!

Jag känner att det är dags att bring back my roots i den här bloggen och köra på ett klassiskt overshareinlägg! Det är trots allt sånt jag lever för.

När jag var på tågluffen (närmare bestämt i Berlin) och fick oväntad mens hos den blyga tyska kommunisten lärde jag mig inte bara att ett par ihoprullade trosor kan fungera som tillfällig scoutlösning på problemet. Jag lärde mig även att det på Lidl finns två valmöjligheter vad gäller mensverktyg; ett enormt årsförbrukningspaket av de gamla vanliga Alwaysbindorna, samt ett litet nätt paket tyska bindor med doft av Aloe vera och avokado. Och att man inte under några som helst omständigheter ska välja det senare, hur praktiskt det än låter.

Doften av livmodersblod har man definitivt vant sig vid efter ungefär tio år, men ingenting hade kunnat bereda mig på den överväldigande kvalmiga stanken av avokadoblandat mensblod. Min första tanke var att jag hade dragit på mig något slags sjukdom i Fröken Fitta som hade resulterat i denna guacamoleinspirerade luktfest, men till min enorma lättnad insåg jag sekunden efteråt vad orsaken var. Detta gjorde dock inte att jag inte fick kväljningar varje gång jag sedan var tvungen att återigen konfrontera styggelsen i mina trosor.

Kommer detta bli en trend? Kanske finns det redan tzatzikidoftande kompresser och gasväv med lukt av sötsur sås? Time will tell.

Jag var och köpte Finkläder(tm) till n0llebanquetten med mina kära mor igår. För er som är trogna fanz av den här bloggen är det knappast något nytt att jag får grav ångest av att shoppa i mer än typ, en halvtimme. Efter det att denna tidsfrist gått ut är det bara mitt eventuella sällskap som kan hålla mig kvar vid galgarna, och igår var det alltså Mother Dear som fick höra mitt klagande; “Neeeeej, inte ett par skor till! JAG ORKAR INTE!”

För skor är alltid, alltid, alltid det värsta. Det är det som gör att SATC känns så brutalt långt bort från min egen verklighet. Jag fattar inte hur man kan tycka det är kul att köpa skor. Klämmer de, glappar de, är de för hårda, för mjuka, för fula? “Jag…jag vet inte!” tänker jag, och ber en stilla bön om att Gud ska komma ner från sin skolösa himmel och amputera mina fötter.

Det är också detta som är anledningen till att jag haft samma skor i snart ett och ett halvt år. De skor jag hade innan dess fick till slut femkronors-sizade hål i sulan som gav mig weirdly formade skavsår på hälen, men inte ens då gav jag efter för Skoköpet! (Jag stoppade hålen med toapapper och tejpade över med gaffa. Allt går med gaffa.)

Lägg till detta att jag känner mig som en transa i klänning, och förstå hur traumatisk gårdagens shoppingsession var för mig! DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

Ibland inser man vilken homogen liten skara vänner man har egentligen. Man kanske borde tvinga sig själv att bli vän med värsta kvinnoföraktande nazisten bara för att inte låsas vid en världsbild där man tror att alla tänker likadant? Typ flytta till Klippan och engagera sig stenhårt i SD för att ta reda på hur de tänker egentligen.

Jag undrar ibland hur det skulle vara att få ett barn som föll så långt från trädet att det typ hamnade i omloppsbana runt jorden. Att hen blev nazist, eller (gud förbjude!) tyckte att det var tråkigt att läsa. Alla föräldrar säger att man skulle älska barnet ändå, men…seriöst? Sluta wasta kärleken och köp en hamster istället om dina gener misslyckats så fatalt!

Tolerans är inte min grej, tror jag.

Det är helt sjukt vad lite jag bloggar just nu jämfört med min sedvanliga veckostandard! Förmodligen för att det händer en jävla massa precis hela tiden just nu. Min grej är ju liksom att ha relativt lite innehåll och relativt mycket putslustig utfyllnad, inte att skriva retroaktiva kärleksballader till eventz som skett under dagen.

Jag återkommer nog till 100% när vardagen återinträtt i atmosfären, med en nyttig dos bloggbitterhet! Nu ska jag duscha. (Jag är möjligtvis lite full.)

KTH-mottagningen är sjukt söt! Det känns lite som att börja på lågstadiet igen, med tanke på hur, liksom, gulligt allt är. Alla är som stora femåringar!

Det bästa jag lärt mig denna dag är dock ändå att det finns ett programmeringsspråk som heter Lolcode:

HAI
CAN HAS STDIO?
PLZ OPEN FILE “LOLCATS.TXT”?
AWSUM THX
VISIBLE FILE
O NOES
INVISIBLE “ERROR!”
KTHXBYE

Liksom. Seriöst.

Var på Cybertown och spelade laser tag med ett gäng koola kidz tidigare ikväll och insåg än en gång vilken dålig vinnare jag är (okej, inte för att jag direkt vann, men tvåa är tillräckligt in my book). Bra förlorare, men dålig vinnare. Sure, jag skriker också “AAAGHHHH NEEEEEEEEEJ” när någon äger mig i Tekken, men jag klagar i alla fall inte på glappande kontroller eller felkonstruerade spel (ni vet vilka ni är). Jag är egentligen heller ingen direkt tävlingsmänniska och brukar vara mer för att tävla med mig själv än att ställas mot andra, men när jag väl hamnar i en tävlingssituation och det går bra så blir jag helt egohög.

Om jag hade åkt till OS och vunnit någon medalj i något skulle jag typ sprungit runt och skrikit “HA-HA-HA, ni är sämst och jag är BÄST!” om och om igen istället för att göra ett ärofyllt segervarv. Är det ett tecken på dåligt självförtroende?

Ibland funderar jag på att börja låtsas att jag inte förstår sarkasm och ta allt folk säger på allvar. Kanske mest för att jag inte fattar hur man klarade sig humormässigt innan man någon gång i fjärde klass fattade att man kunde säga saker utan att vara seriös (ni minns säkert när era klasskamrater brought down the house genom att säga saker som “smaaaartooooo!” när någon typ, tappade ett glas mjölk på golvet).

Jag minns lite svagt att jag försökte mig på en “hit-and-miss”-strategi när jag var liten och tittade på humorprogram med mina föräldrar och helt enkelt smög in ett skratt då och då där det verkade vara lämpligt, i hopp om att någon gång förstå vad som faktiskt var roligt. (En gång skrattade jag åt att Europeiska Gemenskapen skulle döpas om till Europeiska Unionen, för det lät så fånigt. Det var för övrigt på nyheterna.) Det verkar rätt drygt att vara barn, in retrospect.

En gång lyckades jag i vuxen ålder dricka bort förmågan att förstå sarkasm. Vi satt på någon klubb jag inte minns namnet på och någon person jag inte minns namnet på sa något i stil med att “fåglar är ju däggdjur, höhö.” Jag försökte sedan i ungefär tio minuter övertyga personen om att fåglar in fact lade ÄGG och därmed INTE var däggdjur. När han till slut tappade tålamodet och sa “alltså, jag skämtade bara” kände jag mig plötsligt ganska dum i huvudet och lovade mig själv att inte ta någonting på allvar ever again.

Flunky har skrivit värsta fantastiska inlägget om hennes och min venzkapzhistoria! Mitt ego har nu svällt upp till storleken av en varmluftsballong och lider stor risk att explodera i milslånga monologer om hur fantastisk jag är, men jag ska försöka stävja denna drift genom att bygga ett altare i Flunkys ära där jag bränner rökelse och skriver slashfics om hela LOTR-castet. (Det känns för övrigt konstigt att kalla dig Flunky när jag vet ditt riktiga namn och faktiskt i ärlighetens namn inte brukar kalla dig “Flönki” när vi träffas in the IRL. MEN LÅT GÅ, INTERNETKVINNA.)

Så ska det se ut.

Ända sen jag läste She’s such a geek har jag känt mig så sjukt upplyft. Jag behöver mer peppfeministisk litteratur! Som Flunky sa till mig för ett par dagar sen så är ju bara rena fakta otroligt deprimerande, men det finns en gräns där den bittra verkligheten inte längre bidrar till lite nyttig riot grrl-ilska utan bara gör en apatisk. And that ain’t good.

Jag tänkte tillbringa de närmaste dagarna med ett försöka hitta awesome kvinnliga förebilder inom mitt eget blivande fält. I’d hate to become en kvinnoseparatist verkligen, men ibland behöver man lite pepp från personer som har haft samma kuklösa utgångsläge som en själv. Förslag på peppfeministisk litteratur tas emot med glädje!

Jag fick även för ett par dagar sen en mailinbjudan till datatjejfika på KTH, vilken jag accepterade med en fråga om hur många fellow klitorisbärare som faktiskt skulle gå på kursen. Det jag inte behöver just nu är mer deprimerande verklighet; typ att jag kommer till tjejfikat och är den enda personen där utöver organisatören själv.

Och jag typ; 13 tjejer?! Det är ju ungefär 13 gånger så många tjejer som jag trodde! Helt awesome.

Jag fick ett samtal från en tjej på Datasektionen som undrade om jag var överkänslig mot höga ljud, epileptiker eller allergisk mot några nämnvärda substanser. “Hallå, jag har varit på rave,” tänkte jag at the time, men seriöst – vad tänker de göra med oss? Rickrolla oss i 160 dB i ett rum fyllt med pollenutsöndrande stroboskop?

‘Cause that would suck.

Jag vet ärligt talat inte om det här är bra eller dåligt. Sure att jag får lediga måndagkvällar och ledig tid i huvudet åt saker som är svårare än att typ skriva små uppsatser om Edith Piaf, men let’s face it, jag pratar inte franska sådär jätteofta direkt. Jag fick en adresslista till nyintagna franska studenter på KTH som vill ha kontakt med svenska studenter, men vad skulle jag skriva i ett eventuellt mail? “SALUT MONSIEUR, PLZ DEVENEZ MON AMI?”

I-landsprobleeeeem.

Jag mailade aldrig Bytelove.com om deras förargande produktbeskrivning. Jag hade tänkt maila dem med en länk till inlägget, men jag har skickat så många klagomail på sistone (bl.a. till BankID om avsaknad av Firefoxstöd) att jag nästan (nästan!) blivit trött på mig själv, haha. DÖM OM MIN FÖRVÅNING då när jag fick följande kommentar av Mikael Palmstedt på mitt arga inlägg:

Hej

Tack för feedbacken på vår butik och på våra örhängen, vi har ändrat lite i produktbeskrivningen. Förslag tas gärna emot.

Faktum är att nästan hälften av våra kunder är kvinnor så vi vill såklart ha en butik som tilltalar alla.

Och sure enough, beskrivningen är ändrad till det bättre! Jag känner mig som världens bästa feminist just nu, seriöst. Efter att ha gnällt och bråkat i två timmar i en fokusgrupp inför Okejsex.nu-kampanjen utan resultat känns det sällan som att man kan skapa någon som helst förändring in da world. Och okej, en webshop kanske inte är extremt representativ för världsläget, men det känns ändå extremt bra. Next step: end world hunger!

Klickade mig in på webaffären Bytelove.com och tänkte att jag kunde hitta något grymt att represent:a (nej, det heter inte representera, det är inte gangsta) Datateknik med i IRL-världen. Omgwtfbbq-tröjan, t.ex., är rätt sweet. Efter en stunds runtklickande såg jag att det fanns en kategori vid namn “jewelry”, innehållande ett par kondensatorörhängen och ett diodhalsband. Okej, jag kanske inte är 100% all about the ellära, men det är ändå rätt fresh att gå runt och känna sig som ett modermodem dagarna i ända.

Beskrivningen nedan kastade mig genast ur den hallucinatoriska dagdröm jag befunnit mig i ett par minuter, en dagdröm där jag är en nörd som alla andra och inte bara FE-MALE.

Seriöst, vad är det här? (Inte nog med att tjejer inte kan vara nördar, för övrigt, de tillhör även sina pojkvänner?) Jag blir så sjukt ledsen och besviken på att det här händer i en subkultur som supposedly ska vara så jävla framåt och banbrytande och whatever. Varje gång jag ser den där reklamen för dokuserien om tjejlaget i CounterStrike vill jag bita av någons huvud. Varför har inte utvecklingen gått längre än att den klassiska comic reliefen “ful nörd möter snygg brud” inte bara är ett high school-filmsgag, utan en muthafucking påtvingad verklighet?

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om härskartekniker och om förminskning av kvinnor via sexualisering, men jag orkar fan inte. Det gör ont att bli kastad ur mysiga hallucinatoriska dagdrömmar i vilka jag inte är ett cirkusfreak (bara för att att mitt kön är inkompatibelt med mina intressen).

XKCD säger det så mycket bättre ändå.

Jag älskar personlighetstest. Egentligen vill jag inget hellre än att fylla den här bloggen med klämkäcka graphics som visar vilken Teletubby jag är eller hur mycket min kropp kommer vara värd efter min död. Det är en ständig inre kamp, som dock min mer rationella sida alltid vinner.

Man vill hemskt gärna tro att någon annan där ute på webternetsen är lika intresserad av ens Komplexa Personlighet som man själv är, men denna tro tycks tyvärr höra mer till Skunkdagboken 2001 än Wordpress 2008. Dock har jag alltid tyckt att mitt eget psyke är ungefär det mest intressanta jag under min (relativt korta) akademiska karriär förkovrat mig i. Seriöst, om jag kunde skulle jag doktorera i mig själv. Jag tror det är därför jag slutade gå till min psykolog en gång i tiden; jag vill bara prata om mig själv, inte faktiskt lösa några problem. Utan problem vore jag ju inte alls lika intressant, duh!

Tur att ett Facebooktest uttrycker det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra.

Jag drömde att jag hade sex med en i Justice samtidigt som han spelade “We are your friends” på hög volym i iTunes. Fast han såg liksom inte ut som någon av dudesen på bilden ovanför. Han var snygg! Haha.

Sen drömde jag att jag och Janna förföljdes av en gross blottare som såg ut som en gris. Jag ringde 112 men kopplades till George Carlin istället.

What.

Jag och Mats kör just nu en Six feet under-revisit mha de fem DVD-boxarna han köpte förra sommaren. Jag är helt kär i SFU. Om SFU var en människa skulle jag dregla och drabbas av eufori-inducerad afasi varje gång jag såg henom på stan. Det är för bra! FÖR BRA! Som en fantastisk film, fast utspridd i fem säsonger och snyggt förpackad i entimmesavsnitt.

Så bra att den lagts ner, såklart. Men det betyder inte att man inte kan gräva upp den då och då, som den där underbara släktingen som dog när man var liten och som man önskar att man hade hunnit lära känna lite bättre. Ungefär.

Det är så fantastiskt underbart när det blåser så mycket att man måste brottas med paraplyet. Och paraplyet vinner.

Jag har börjat jobba på Ordfront igen, vilket för oinvigda läsare innebär att jag ringer upp gamla medlemmar och ba TJABA TJENA VILL DU BLI VÅR KOMPIS IGEN. Förutom att jag inte alls låter sådär när jag ringer på riktigt. Faktum är att jag under mitt första pass på nästan ett år insåg att min småstockholmska dialekt inte alls går hem hos majoriteten av Ordfronts före detta medlemmar. Jag började lyssna på mig själv när jag sa saker som “ja heter Meeeidi” och “föreeeningen Ordfrååånt” och insåg att jag lät alldeles, liksom, otrevlig! Inte alls så smågullig, soft och trevlig som jag ville låta! Är det såhär jag pratar hela tiden, bara det att jag i vardagen inte har en röstspegel i form av vänsterpartist-dalmasar som gör det synligt? Skrämmande.

Lösningen blev i alla fall att fejka till mig något slags medelsvensk dialekt, med söta hyschande sj-ljud istället för mina sedvanligt aggressivt halsrensande dito. Det funkade rätt bra, in the end.

Det är rätt märkligt, egentligen, när man sitter bredvid ett par svarthåriga kids (hur vet man vilka av dem som är emos nuförtiden, jag fattar inte? På min tid var det lättare!) på tunnelbanan med klädsamma röda ränder över armarna och inser att man en gång i tiden säkert hade räknats till samma kategori som dem av eventuella betraktare. Mina egna röda ränder har bleknat till vitt och håret bär numera inga som helst spår av färger mörkare än rödbrunt, men det känns ändå som att jag fortfarande är medlem i klubben på något sätt. Bara det att medlemskortet kommit bort i flytten.

En gång i tiden såg jag det som en badge of honor att vara lite mentalt skadad; det gör jag verkligen inte längre. Snarare skäms jag djupt varje gång någon frågar om jag har katt och, utan någon som helst baktanke, pekar på underarmarna. Det är lite som att gå runt med en detaljerad läkarjournal tatuerad i pannan och försöka låtsas som ingenting. Är det det ultimata friskhetstecknet, att inte vilja kännas vid sjukdomen längre?

Oavsett hur mycket jag skämtar om det och hur lite inverkan det har på mitt liv i dag så är det ett faktum att jag en gång i tiden mådde jävla dåligt. Igår pratade jag med Flunky om hur det begav sig när jag fick Zoloft utskrivet, och när jag började berätta om hur jag inte kunde vara ensam en enda sekund i flera veckor, att min mamma fick stå i badrummet med mig när jag skulle duscha för att jag inte skulle flippa ur och att jag grät tills jag blev snurrig och kräktes, så insåg jag plötsligt att shit, det där är ju verkligen inte normalt. De fyra relativt normala åren efter den perioden tycks ha haft en så stor inverkan på mig att jag nästan har glömt hur det var att vara en liten 17-årig rädd Meidi. Jag vet inte om det är synd att förringa det eller om det är en fantastisk blessing att kunna distansera sig så mycket från något som en gång i tiden åt upp alldeles för mycket av mina tankar.

Det finns inget svar på det, kanske.

Jag drömde att jag vann ett pris för bästa gaffatejpare. Priset var en kastrull med ett stort hål i botten och jag blev väldigt glad och stolt över att få det. Allt detta skedde samtidigt som jag var Jokerns gisslan.

Någon som är hobbydrömtydare?

Roar mig (ja, jag har märkliga definitioner av FUN2DO) med att kolla mitt datatekniksschema för hösten, och förundras över ett par saker:

Det första jag tänkte var “what, har vi bara franska en gång i veckan?” Ja, det har vi. I fyra timmar. På kvällen. Det känns verkligen som att man kommer kunna koncentrera sig på språket när man vet att man måste gå och lägga sig sekunden man kommit hem för att kunna gå upp klockan sex följande morgon.

Sedan, tentaveckan. Vad jag vet är tentaveckor till för att stressplugga/angsta över att man inte stresspluggar/sova ut i en vecka före tentan, inte efter. Vad är det som kommer ske på denna mattetenta den 20:e oktober som är så hemskt att vi kommer behöva en veckas återhämtning efteråt? Tentainducerad masspsykos?

All this aside känns det som att skolan inte kan börja snart nog, och inte bara för att jag är helt pank och vill bli kompis med CSN igen.

Något annat man kan roa sig med som certifierad fattiglapp är s.k. kontrollerade cellskador mha UV-strålning (även kallat “att sola” i vissa kretsar). Min hudnyans brukar ligga någonstans mellan A4-pappersvit och totaltransparent, så jag kan med säkerhet säga att jag just nu är brunare än jag någonsin varit. Jag är beige! Man ser inte längre rakt igenom huden i mitt ansikte! Jag är mörkare än vissa delar av vissa människors underarmar!

Såhär glad blir jag av att känna mig som en Riktig Människa:

När man varken har jobb, skola eller pengar att förlusta sig med om dagarna, kan man unna sig själv nöjet att spela Half-Life 2: Deathmatch samt att göra Joker-versioner av alla ens poserbilder.

Eller så kan man kombinera sysslor.

Jag hade tänkt förse er med en HOTT TECHNICOLOR-VIDEO av mig när jag cyklar för första gången på tio år, men något i konverteringen har gjort att spektaklet snarare blivit en pixlig felvänd slideshow än en video. Hur som helst är ljudet ändå helt okej, så för den som vill höra paniken i min röst är nedanstående klipp ett måste (även Quicktime, sry2say):

HEJ JAG ÄR EN ROLIG LÄNK

Ni som hatar QT får en ännu sämre version, grattis!

Det här är en bild av den telefonmodell jag har för tillfället, en Nokia 5610. Likt försnyggat vinklade Myspacebilder av tjocka goter, är inte denna bild representativ för telefonen överhuvudtaget. Det här är den mest idiotiska jävla telefonen jag haft i hela mitt liv. Det är som att köpa en rysk fotomodell på postorder och istället få en överviktig medelålders man med herpes (som gått en kvällskurs i ryska för tjugo år sen). Jag hatar den! Jag vill kissa på alla dess utvecklare!

Någon som vill köpa den?

1. Oavsett hur mycket man planerar och hur mycket tid man tror att man har måste man alltid springa minst två kilometer med tiokilospackningen skumpande på axlarna. Till slut kan du inte göra annat än att skratta åt fenomenet, som efter tre veckor benämns endast som The Running.

2. Om man får mens två dagar för tidigt hos någon man inte känner (som dessutom är en uptight dude med mental ålder 45 och kroppslig ålder 25) kan man klara sig rätt bra med ett par ihoprullade trosor.

3. Det tyska ordet “pikant” betyder i ostsammanhang inte riktigt “pikant” utan snarare “med doft av ruttnande fötter”. Eventuella försök att äta en macka med nämnda ost på ett nattåg till Milano kommer att bemötas med demonstrativt parfymsprayande från dina fellow tågresenärer.

4. Att försöka prata den amerikanska engelskan du är van vid fungerar bara i Amsterdam. I Italien kommer du endast få oförstående leenden och nickningar till svar, vilket till slut resulterar i att du går över till interrail-engelskan: “I go there? Yes? It was so-funny!”

5. Myggbett med tio centimeter i diameter är inte normalt, utan snarare ett tecken på allvarliga allergier. 47 dylika myggbett leder dock inte till anafylaktisk chock, utan endast till rödfläckiga ben som får folk att undra om du har AIDS.

6. Dricksar man 60% för att det är SÅ BILLIGT!, blir det inte så billigt längre.

7. Dricksar man i ett ockuperat hus får man förvirrade blickar från bartender-punkaren.

8. Knarkhundar kan vara söta. Ibland är de till och med svartvitfluffiga cocker spaniels.

9. Ingen blir förvånad om man på en Amsterdamsk gata går förbi någon som glatt suger in limångor ur en enorm plastpåse.

10. Man kan ramla på en cykel även när den står stilla.

Fler spännande historier kommer när bilderna är framkallade. Ja, framkallade. LOL@analog kamera!

Nu blir det The Dark Knight, sedan födelsedagsfirande av massiva proportioner! Sedan tågluffsblogg, jag lovar.

Möttes i dörren av ett brev från KTH. “Grattis, du har kommit in!” stod det, och trots att jag redan visste det internetledes känns det ganska win att skriftligen få bekräftat att jag är SMRT. Nu återstår bara att försöka reparera ekonomin med lite extrajobb samtidigt som jag smälter resan. Denna dialog från i tisdags kan få beskriva det monetära läget:

Meidi tar ut pengar i en bankomat och betraktar kontoutdraget.
Meidi: OJ! Hahahaha!
Janna: Vadå?
Meidi: Jag har verkligen skitlite pengar kvar! Hur fan har tretusen spänn försvunnit på en vecka?
Janna: Men…du hade väl tänkt före resan att du skulle ha något kvar att leva på när du kommit hem?
Meidi: …nej! Hahaha!
Janna: Hahahaha!

Det känns som jag är översvämmad av anekdoter från Resan, och de kommer bebloggas tids nog. Nu ska jag sova i en säng som 1) inte är en luftmadrass, 2) inte är en soffa, 3) inte luktar konstigt. YAY!

Vem sager att man inte kan internetblogga bara for att man vykortsbloggar?

Ar i Amsterdam nu pa ett varmt internetcafe. Natten tillbringades pa ett kristet hostel med Glada Kristna Flickor i receptionen. Exotiskt! Besokte aven en awesome bluesklubb med liveakten The Terryman Show – youtuba “terryman show” for exempel pa hans greatness. Bra Terrymancitat om McCain: “He calls himself a war hero when all he did was to crash a fucking plane and get himself landed in a prisoner camp!”

Annars ar det basta hittills Jannas forfragan om hennes sparvagnsbiljett fortfarande var giltig. “Is it still guilty?” I syndernas stad drabbar Skulden saval manniskor som tram tickets.

Alltså. Jag vet att det är hemskt praktiskt och väldigt säkert och i princip det enda sättet man kan vara säker på att inte få passet stulet när man sover bland fulla backpackers…men…jag kan inte släppa det här. Jag har på mig en FANNYPACK. Det här är typ det ultimata beviset på att jag är en nörd to tha core.

Med detta säger vi adjö för denna gång, bros n hoes!

Imorgon klockan 22.30 påbörjar jag och Janna vår resa runt Europa. Jag skulle därför vilja ta tillfället i akt att presentera

(Märks det att jag inte direkt pluggar design? Hahaha.)

Vykortsbloggen är ett Nytt Koncept© som går ut på att jag stillar er Meidibloggsabstinens genom att vykorta in mina bloggar istället för att behöva leta upp något litet serbiskt internetcafé var och varannan dag. Jag adresserar helt enkelt mina vykort till hemmet, varpå min servermaster tillika sambo (även kallad “Mats”) scannar in och postar mina handskrivna inlägg. Det här är ett projekt som jag velat genomföra ända sen i mars någon gång och jag har verkligen behövt spänna mig för att inte avslöja det för tidigt, fatta hur excited jag blir av det här! Jag har alltid älskat att skicka vykort; man kan skriva kort och slagkraftigt, kuvert behövs inte, och man har möjligheten att göra alla ens vänner avundsjuka genom att välja lagom snygga bilder att skicka hem till dem. Haha. Likheterna med bloggande är slående.

Jag hoppas att ni kommer älska det här lika mycket som jag!

Det känns som att allt bara ler mot mig just nu! Började dagen med att akutboka en tandläkartid för att fixa min metallskena (nej, jag är ingen cyborg, men jag har haft tandställning) och fick tid inom 45 minuter på ett ställe som ligger fem minuter bort. Väl där möttes jag av ett asgulligt tandläkarteam som seriöst stod och dividerade i fem minuter om hur de skulle bokföra min behandling för att det skulle bli så billigt för mig som möjligt. (DAGENS ROS LIX) Sen var jag lite i min egen värld på väg från posten (där jag hämtat ut tre bra böcker och fått ett “ha en bra dag” från människan bakom disken) och råkade dansa iväg framför en bil som skulle till att parkera, och möttes varken av ilskna tut eller skrik, utan ett leende. Ett muthafuckin leende! Bor jag verkligen i Stockholm fortfarande? Det känns som att jag borde rädda femhundra hemlösa katter nu bara för att väga upp allt det här!

ME SO HEPI ^_^

Jag vet inte om det är hormoner eller något, men jag börjar på riktigt gråta av den här videon.

Jag skulle vilja skriva att jag “precis kom hem från New York” men det är verkligen inte sant. Jag kom hem klockan sju igår morse och har sedan dess gått runt i något slags jetlag-dvala. Jag vet inte riktigt vad klockan är i huvudet på mig just nu, men inte är den något vettigt.

För att komma in i mina internetrutiner igen tänkte jag dock försöka NYC-blogga så utförligt jag kan innan jag svimmar över tangentbordet. Detta kommer förmodligen innebära en enorm bildpost med en rad lite lustiga undertitlar. Precis så mycket text gemene man orkar med på en tisdagskväll, det vill säga!

Vi bodde precis söder om Harlem, i ett område som kallas Morningside Heights. Bilden till trots var det värsta söta lilla området med affärer fulla av grejer en svensk vegetarian som jag bara drömmer om. Typ fake-bacon! FAKEON!

Klicka nedan för fortsättningen, bitches.

Read the rest of this entry »

Imorgon åker jag till New York.

Be jealous, bitches.

Jag har hört rykten om att det finns internet även på andra sidan Atlanten, så om ni har tur (och jag är nördig) kanske ni får en jetlaggad blogg eller två av mig. Och så får ni gärna sända positiv energi till mig då jag egentligen är ganska flygrädd, haha. Lame!

En av de bästa människorna i hela fucking världen har dött. George Carlin, jag hade hoppats att få ligga med dig någon gång, men jag hann tydligen inte. Vi ses i helvetet bejb!

Såg Sex and the city-filmen nyss, med Flunky. 97 procent av filmen var som en riktigt dålig förolämpning; ni vet, en sån där tolvåriga kids drar om varandras mammor som får en att vilja skratta och gråta samtidigt (eller, som i Mr T:s fall, göra en låt om det). Och jag gillar ändå SATC. De kvarvarande tre procenten var, well…scener med Samantha. Hon var filmens enda redeeming quality (bortsett från en statist med rött hår och keps som VAR JAG, det VAR JAG I tell you!) – hela filmen borde ha hetat Samantha and the city och handlat om henne, hennes män och hennes kåta lilla terrier.

Trots allt detta gjorde de fantastiska kameraåkningarna över stan att jag drabbades av en New York-längtan jag aldrig känt förut. Jag ville också shoppa på Fifth Avenue och skrika “TAXI!” samtidigt som jag trippade runt i obekväma Manolos! “I couldn’t help but wonder, vad kostar flygbiljetter these days?”, tänkte jag för mig själv, och bokade en spontan tripp till NYC denna tisdag. Äpplet, här kommer en tjej som egentligen är allergisk mot dig men älskar dig ändå!

(Nu ljög jag. Denna resa har varit planerad i ett halvår, och jag har helt glömt att nämna den förrän nu. Haha. Lika glad för det är jag!)

Firade något slags midsommar igår (eller så var det bara en vanlig fredagkväll?) med Mats, Alex, Jon, Sara och Saras vänner.

Just ja, Frasse var med också. Frasse är en amstaff på åtta jordsnurrizar som Sara ska passa i två månader. Han gillade att ligga på rygg och sola genitalierna, att äta fimpar, samt att kissa på Saras vän Niklas Lacosteskor.

Mer bilder efter denna fantastiska länk.

Read the rest of this entry »

Johnny Scharonne har skrivit ett mer utförligt inlägg om FRA-demonstrationen. Med HOT PICZ! Tagna av mannen själv, såklart.

Miriam, jag och Victor kanaliserar vår ilska i momentan glädje över att bli fotade.

Scenario: Jag, Flunky och Johnny är på väg från FRA-demonstrationen för att köpa delicious foodz. En man försöker få oss att ta ett litet gult flygblad om Jesus. Vi börjar gå förbi, varpå han följer efter ett par meter.

Man: Jesus älskar dig!
Flunky: (argt) Nej, det gör han inte, för han FINNS inte! Han är DÖD!

Mannen ser något bestört ut. Vi går vidare.

Det var roligt ett tag. Men nu är det fan bara deprimerande:

Det roliga är att jag använt F-ordet (nej, jag är inte pryd, jag tänker bara inte bidra till statistiken haha) i tre inlägg av ungefär 130. TRE. Sen när är jag the go-to-guy vad gäller de kvinnliga genitalierna? Jag kanske borde starta en frågespalt?

Jag är så jävla arg och ledsen just nu. Politiska frågor kan (och brukar ofta) göra mig fly förbannad, men de har aldrig gjort att jag känt för att gråta förrän nu. Jag skulle kunna dra hur många klyschor och liknelser med Orwell-böcker som helst, men jag känner mig helt matt ända in i själen. Bara uppgiven och ledsen, som att demokratin har gjort slut med mig. Jag hoppas att det sjunker in snabbt så att jag kan byta sorg mot konstruktiv ilska.

In the meantime, lite bilder:

Prioriteringar, de är rimliga.

Jag smygfotar Pagrotsky.

Riksdagen är täckt av penisar, det känns passande på något sätt.

Jag ska nog skriva mer om FRA-demonstrationen ikväll när allt är över, men när jag nu är hemma en sekund för att trycka i mig mat och kaffe måste jag ändå säga att…

…fan vad Pagrotsky är söt.

Detta är ett långt och seriöst inlägg. Ni som bara gillar bloggen för dess Fina Bilder; sorry.

När jag var yngre var jag extremt PK och trodde att jag kunde förändra världen. Jag gick med i SUF, debatterade feminism på Lunarstorms forum (ja, alltså, jag var 13-ish) och gick på demonstrationer. Min omgivning var ungefär lika PK som jag, dock, vilket gjorde att min tonårsrevolution var ett enda konstant insparkande av vidöppna dörrar. Jag ville nästan ingenting hellre än att träffa en Medelålders Vit Man som tyckte att kvinnor borde stå vid spisen, men det hände aldrig.

Med åren blev jag mer och mer cynisk och demonstrationerna blev färre. Efter Göteborg 2001 (som jag inte deltog i då jag faktiskt är för EU, haha) kändes det som att hur högt man än skrek skulle ändå ingen bry sig. Det enda medierna pratade om var förstörelsen, inte anledningen till vårt missnöje. Att “visa regeringen var vi står” genom att demonstrera kändes så abstrakt och luddigt och ungefär lika meningsfullt som att gå med i en grupp på Facebook. Ofarligt och därmed obetydligt.

Jag tycker fortfarande det känns ofarligt och obetydligt att demonstrera i Sverige. Det finns något slags allmän uppfattning om att man inte ska lägga in själ och hjärta i politiska frågor eftersom “politikerna ändå inte bryr sig”, och det är sorgligt. Det är klart de inte bryr sig om vi inte är villiga att göra mer än att skriva på namninsamlingar! Vi förlorar ingenting på det, det kommer inga åsiktsregistrerare och torterar oss för att vi är “emot gatuvåldet”. Allt detta ger ett klimat där regeringen inte är rädda för folket, och det är skit. Utan en rädsla för folkets reaktion blir politiken bara en valkampanj var fjärde år och missnöjesgnäll däremellan. Jämför med t.ex Frankrike där en sak som en lag om ungdomsarbete framkallar såpass våldsamma reaktioner att Monsieur Chirac himself drar tillbaka förslaget. (Därmed inte sagt att jag är kär i den franska regeringen, obviously har de stora problem med segregation och annan skit.)

Imorgon ska jag gå på min första politiska manifestation på väldigt länge. Det handlar, som väntat, om ett stöttande av de ledamöter som kanske inte vågar rösta nej i morgondagens votering om FRA-lagen, i rädsla för en krossad politisk karriär. För första gången på länge känner jag att det faktiskt finns en möjlighet att påverka något, bara genom att finnas på en specifik plats vid en specifik tid. Ja-sidan vacklar, folkpartister vet inte om de är liberaler eller inte längre, och det känns som att ett öppet stöd för de potentiella nejröstarna kan ge dem den mentala puff de behöver för att rösta nej. Så, yes, jag kommer vara utanför Riksdagen klockan åtta imorgonbitti och inte riskera någonting alls för att försöka förändra hur mycket som helst. Även om jag inte har några vita kläder.

Alltså. Jag hatar egentligen blogginlägg vars enda poäng är “hallååå klicka på länken dårå!” men jag kan inte låta bli. Mats skickade mig nyss en länk till en video av den här killen, och…det går inte att beskriva. Han är SÅ JÄVLA ROLIG. Jag skrattar väldigt sällan högt åt något när jag är ensam då det får mig att känna mig lite som en psykopat, men det finns some major lulzyness up in this bitch.

Show me your genitals, your genitals (wut!)
Show me your genitals (your genitali-yuuuh)

Gud vilken bokjunkie jag är alltså. Jag köper fler böcker än jag rimligtvis skulle kunna hinna med att läsa. Beställde Tipping the velvet, On the road och The mammoth book of lesbian erotica igårkväll. Jag kan typ inte gå in på en bokhandel (eller dess hemsida) utan att köpa åtminstone två böcker. Gah!

Det gör mig i alla fall lycklig, that’s gotta count for something.

Haha, okej. Jag var tvungen att visa hur fantastisk jag ser ut som Officiell Kinesisk Cheerleader:

Världens mest corny ansiktsuttryck, jag vet. Och första klappet kom inte med så ni får helt enkelt fylla i det själva!

Förresten har jag alltid velat videoblogga, man “jag är ju ingen talare va” så jag har ingen aning om vad jag skulle orera om i mer än trettio sekunder. Man kan liksom inte vara kort och kärnfull i det formatet, då blir det bara “Hej! Idag såg jag en kul bild på internet! Eh, hejdå”. THAT ASIDE, om någon har en asbra idé på ett ämne jag kan behandla muntligen blir jag meget tacksam. Även om ni vill att jag ska framföra en Shakesperiansk monolog.

Det här är typ det bästa ever. Kina har infört en officiell OS-cheer. Hur söt får man vara? Om fotbollsfans var såhär koordinerade och inte bara lät “ÖÖÖÖÖHHHHH” hade det kanske varit roligt att kolla på EM.

And I don’t know ’bout you, men jag gjorde just den där klappramsan fem gånger i rad. Och jag är bland folk!

Man kan ju inte blogghylla sin pappa utan att göra detsamma med sin mamma; I don’t play favorites liksom. Jag skulle vilja fylla hela det här inlägget med din mamma-skämt in reverse (typ “min mamma är en sån superstar att alla andras mammor bara kan titta på henne med solglasögon”), men jag tror jag istället väljer att ägna detta utrymme åt något lite mer vettigt – en kontaktannons! Yay!

Min mamma heter Eva och är fett snygg. Hon behöver en karl (sorry ladies!) som är minst lika snygg att dricka vin och diskutera litteratur med. För ja, ni tror rätt, hon är en etablerad författare som inte hänger med bara vemsomhelst! Om du är intresserad är det viktigt att du åtminstone läst något annat än Bodströms deckare i år. Annars får ni inte min blessing.
Eva är dock inte bara mörk och mystisk poet, hon är även en jävligt rolig brud som uppskattar allt från Rammstein till Gwen Stefani (ja, alla 50-talister kan sätta sig ner igen, hon gillar Beatles också). Pretentionerna lyser med sin frånvaro i Evas hem vars väggar pryds med såväl Seriös Konst som kattbilder och diverse blinkande kitsch.

Du, eventuella man som vill få chans på min mamma, måste gilla katter. Du behöver inte redan ha typ femton katter och gå på utställningar och sånt skit, det räcker om du kan klia dem bakom öronen. Dessutom får du inte dricka för mycket eller vara otrogen (det funkade inte så bra senaste gången). Om du är fanboy som bara vill hänga med Sveriges författarelit är du också diskvalificerad.

Intresserad? Skicka bild och personligt brev till eva.ar.snygg@gmail.com så förmedlar jag kontakten!

Mitt liv som kattvakt de senaste dagarna har sett ut ungefär såhär: “Internet funkar! Internet funkar inte! Internet funkar! FAN, nu funkar det inte! YES, det funkar igen!….FAN VARFÖR FUNKAR DET INTE?!” Det tär på mina nerver. Det senaste dygnet verkar situationen ha fastnat i inte-funka-läget, och då blir man glad över att ens mamma bor tre meter från ett café med ett ypperligt fungerande trådlöst nät. Även om tio pers just nu kan se exakt vad jag skriver och mitt knappande ackompanjeras av babyskrik på 130 dB (seriöst, det är typ ungen från helvetet och den låter “NNGNGGGGÄÄÄHHHH”, inte trivsamt joller direkt. Om ni fick höra en inspelning skulle ni inte kunna sova i natt).

Dessutom har min telefon gett upp, verkar det som. Den stänger varje gång jag PRECIS har författat ett sms och ska till att skicka det. Det känns som den hånar mig :(

En sak som dock gör mig glad är att min fantastiska pappa har skaffat en fantastisk blogg! Den heter Carlomonte (nej, han är inte en strandraggare vid namn Carlo, oroa er inte) och är ungefär lika smart och rolig som han själv. Dessutom tror jag fortfarande stenhårt att min pappa kan allt, så varför skulle han inte kunna blogga? AWESOME.

Jag fattar inte hur man kan ha såhär mycket träningsvärk! Jag går runt som något slags sodomerad 90-åring med förtvinade lår och kastar mig fram från den ena foten till den andra samtidigt som jag ger ifrån mig små gnyenden av smärta. Quasimodo – jag känner mig som Quasimodo. Men jag gillart! Jag kollade passivt på Rocky 15 eller något igår när den gick på tv; jag vill också åka till Sovjet och slåss mot Dolph Lundgren!

Show lots of things happenin’ at once,
remind everyone of whats going on, (Whats going on!)
And with every shot, show a little improvement,
to show it all would take too long

That’s called a montage! (Montage!)
Do it with a montage! (Montage!)

“Ibland hör man också benämningen ”data”. I IT-sammanhang betyder data endast information. Personer som använder data (eller ännu värre: ”datan”) för att referera till själva datorn upplevs ofta som mindre kunniga (se t ex Maria Bloms film Masjävlar) av de som skiljer på datorer och informationen som datorerna behandlar.”

“Programmerare och andra nördar är kända för sin torra humor. Ett sätt att införa det i programmet är att införa en konstant.”

Hahahaha, vad i helvete har jag registrerat mig på?

Hahaha herregud. Jag anmälde mig just till en distans-sommarkurs i programmering. Vadå sommarlov liksom, det är för losers! Vill jag ha magsår och få en slang i magen igen måste jag fan jobba på det!

Jag ifrågasätter den könsneutrala personens “jag-har-uppnått-Nirvana”-liknande ansiktsuttryck. Vad jag minns var det inte 100% fun in the sun att ha en kamera i magen samtidigt som man försöker att inte kvävas på all saliv som produceras av de upprepade kväljningarna. Men det kanske bara var jag?

Köpte även Jenna Jamesons självbiografi idag, på tal om kvalitativ litteratur liksom. Boken är spökskriven av Neil Strauss, författaren till The Game. Hur funkar det egentligen att spökskriva NÅGON ANNANS biografi? Berättar hon vad som hänt för honom i muntlig form, typ “tja asså sen ba drog jag en lina och var på ferre hela natten LOL” varpå han förvandlar det till ett mästerverk? Kör han en legilimens på henne? Jag fattar inte!

Var och hämtade mitt pass idag, och alltså, hahahaha. Jag ser ungefär lika delar galen och skräckslagen ut:

What’s with the enorma kinder dessutom? Tur att jag inte är med i Top Model, jag hade fått en major utskällning av Tyra för den här bilden. INTE FIERCE!

Hahaha. Jag följde Camillas exempel och frågade 118100 vad som är bra med min blogg:

Det bra med http://meidi.gangsterville.org är att skrivaren har lagom mycket text, fina bilder och en personlig stil.

Lagom mycket text? Är det därför folk läser bloggen, för att jag skriver lagom mycket? “Shit, mellan 10 och 45 meningar per inlägg, vilken winner!”

Jag undrar om det är värt att lägga ner pengar på ett till sms där jag frågar vad som är dåligt med bloggen. Oh right, en fin bild också för att stärka mitt rykte:

—

UPDATE: “Det finns inget dåligt med http://meidi.gangsterville.org. Texterna är intressanta och bilderna är fina (HAHA, Reds. anm.). Sidan är snyggt komponerad.”

Jag blir så sjukt förvirrad av reklamer där modellernas roll i bilden inte är helt uppenbar, som i den här reklamen för snabblån. Liksom, vem är den här killen? Är han en nöjd låntagare? En nöjd långivare? Tyckte han bara att det var grymt att skjortan matchade deras layout? Om jag någonsin blir så desperat efter läsare att jag går ut med reklambilder ska jag bildgoogla “glada människor” och göra ett collage av de tio första bilderna. (Eller så ber jag Elin göra det, eftersom hon gick med på min förra request.)

P.S. Jag var för feg för att ställa mig upp i vagnen med kameran och fota så jag satt snällt i sätet och körde “nää vadå jag fotar inte jag bara fixar inställningar”-grejen, därav den dåliga vinkeln.

Uff. Mats kom hit nyss med sin pappas katt Randis som verkar vara on her last page. Hon låg på sidan hela tiden och ville bara bli klappad; hon tryckte tassarna mot mig och ba “moar plz” om jag råkade sluta klappa henne en stund. Capa och Vespertine (våra ettåriga katter, Reds. anm.) tyckte tydligen upplevelsen var sjukt obehaglig och går nu runt och väser och morrar åt varandra. De är liksom världsbästisar annars! Jag hoppas de kommer över det snart och inte behöver terapi eller något. :(

“Wtf?” tänkte jag nyss när jag ännu en gång kollade besöksstatistiken och noterade att “komodovaran” låg högst bland sökordsträffarna denna vecka. Inte “rakad fitta” eller “kåta tanter” eller något annat ganska rimligt, utan…komodovaran. Jag hann bli riktigt glad över internätets aldrig sinande utbud av zoologi-nördar, innan jag insåg att 90% av sökarna förmodligen aldrig hört talas om varaner innan de läste att de där dykarna hade fightats med dem.

Besviken.

Det finns så många häftiga djur som folk förmodligen aldrig hört talas om! T.ex. tror jag att det i princip bara är furries som vet om att det finns en sån här krabat:

Fennekräven! Den har skitstora öron för att bli av med värme och inte kollapsa in da heat. Om jag hade trott på intelligent design hade jag förklarat öronen med att Gud fick ett “aaawww, SUPER KAWAII!”-infall.

Jag var och tränade nyss och vågade mig för första gången bort från crosstrainern till de mer testosteronstinna maskinerna. När jag lyfte mina tjocka hantlar (tvåkilos, jag höll på att dö!) och pressade ner magmaskinsgrejen 90 grader om och om igen insåg jag något: jag vill bli FIT! Och inte bara fit, jag vill fan bli Sarah Connor.

Fatta hur mycket respekt det vore, jak doer. Hur gör man för att bli sådär elitsoldatstränad? Måste jag också bege mig ut i öknen och bli ihop med militärledare eller räcker det med att gymma?

För övrigt är det här den bästa sökordsskörden på länge:

Virka eller knulla liksom, denna tidlösa fråga! Otroligt svårt val, speciellt om man är down with the stolpar and shizzle.

Det är ändå rätt mycket RESTECP att uttrycka sig såhär om sig själv:

I’m a meathead, man. You’ve got smart people, and you’ve got dumb people. I just happen to be dumb.

That said, fyfan vad pinsamt dålig han är! Jag fattar inte hur han lyckats bli A-list, han måste ha legat med ungefär alla i branschen eller något (you go gurl, Lana Wachowski!). JAG skulle vara en bättre bitter-polis-utan-respekt-för-mänskligheten!

Varför får inte jag yttra tidlösa repliker som “Konnichiwa. Konnichiwa. It means what’s up. So what the fuck’s up?”, liksom? Orättvist!

Hade sista tentan igår och är därmed fri från plugg tills jag börjar på KTH i höst, amagad! Det känns helt sjukt att jag kan typ, läsa böcker utan att ha ångest över att det är något annat jag borde lära mig. Anyway. Satt i Frescati med klassen i sisådär åtta timmar efter tentan och åt potatissallad samt brände mig i solen. Jag hade fått låna någons solkräm (faktor 30, a.k.a. smör på flaska) och utvecklade därmed inte blåsor (Arvika 2005, hej hudcancer!), thank god. Dock insåg jag när jag kommit hem att jag hade utvecklat en röd patch på armen, formad som typ…ett städ?

Liksom wtf? Hur händer det här ens?, TÄNKTE JAG, innan jag insåg att det är typ outlinen på min HAND som gjort detta möjligt. Jag är alltså lika cool som han äckliga killen i Sällskapsresan. Jag kan dock säga med relativt stor säkerhet att jag inte hållit mig om armen konstant i åtta timmar, så jag måste ha typ smetat ut überkrämen jättedåligt med handen och därmed missat en bit längst upp som blev promptly stekt av solens smaskiga UV-strålar. Asnice.

Jag gillar verkligen att Jamba bara har en röstskådis till alla sina reklamer. Han tycker säkert det är asgrymt att sitta i tv-soffan och höra sig själv krysta ut slogans för blinkande skit trehundra gånger om dagen. “SEXY BLAWNDE!!!” är nog hans favorit. Eller så kanske han inte har någon tv och bor i skogen eller nåt, typ Gällivare? Det måste vara så.

Förresten hade jag fysiktenta idag. Helt berusad av hur bra det gick tyckte jag att det skulle passa sig väl att spexa lite i svaren och ge Mr Rätter-man lite saftigt lingvistisk fysikkuriosa à la “Visste du att “de Broglie” uttalas typ “de Bröj”, trots att han var fransk? Helt sjukt!” Hoppas han uppskattar det. de Broglie är ju trots allt något av en superhjälte inom fysiken, han är fan värd ett korrekt uttal! Sen att hans namn i sin helhet lyder Louis-Victor-Pierre-Raymond, 7ème duc de Broglie är väl något man kan ha överseende med. Vad är dealen med fransmän och deras milslånga förnamnskedjor anyway? “ETT namn? ETT?” “But…this is too much…this is madness!”

“THEEESS EEEESS FREEEENCE.”

Kul att man inser att man har höjdskräck när man står på en två meter lång stege för att koppla om sladdar till sin mammas router. Jag typ skakade i hela kroppen samtidigt som jag sa till mig själv “damnit Meidi, du måste klara det här! Du BEHÖVER INTERNET!” Men, nej. Efter en timmes sladdande och lika mycket supportande visade det sig att det INTE var mitt fel! I knew it, Comhem, you bitches! Så vad gör man? Lägger upp asmycket mat till katterna och flyr hem till Casa del Internet? Fuck yeah!

Mmmm, internet.

Biologitenta idag. En av frågorna löd “Vad finns det för skillnader mellan vår kroppstemperatur och en abborre?” Well…den ena mäts i antingen Kelvin, Celsius eller Fahrenheit och brukar ligga runt 37°C…och den andra…är en fisk?

Kanske, asså, jag är ju ingen biolog eller nåt va.

Rakade benen nyss, för första gången i år. Att raka benen är ungefär den jobbigaste skiten man kan utsätta sig för ever. För det första har vaderna tydligen en sammanlagd area motsvarande hela jävla Manchuriet. För det andra försvinner livsviljan totalt precis i den sekund man påbörjat rakningen av höger vad och inser att man måste vrida sig som något slags cirkuskines för att komma åt ordentligt. För det tredje hittar man alltid, ALLTID, oavsett hur många OS-medaljer man än råkar ha i rakning, åtminstone ETT litet arrogant fucking hårstrå mitt på vaden som man lyckats missa helt, trots dess centrala “In ya face!”-placering.

Sen att det känns som någon kletat in benen med sirap när man lagt sig tillrätta under täcket följande kväll är väl bara en bonus.

Idag drabbades jag förresten av vätskebrist. Det är nog bara jag som lyckas drabbas av vätskebrist i fucking Sverige. Jag fattar inte att mina usla gener inte selekterats bort under evolutionens gång, jag är verkligen världens vekling! Tur att jag inte har några ambitioner om att make it big inom ett fält som kräver kroppsarbete eller något.

Jag har tänkt på ett tag nu hur ypperligt Lost skulle lämpa sig för ett drinking game, med tanke på alla repliker och plot points som upprepas over, and over, and over again. Jag googlade lite för att se om någon redan hade konstruerat ett dylikt spel, och sure enough: The Lost Drinking Game.

Dock är det här spelet lite utdaterat med tanke på att en handfull av karaktärerna i spelet har dött, så jag föreslår följande tillägg:

• Någon säger “The Island” – 1 drink
• Någon säger “We have to get off this island!!!” – 3 drinks
• Ben pratar om The Island som om den vore hans mamma eller nåt – 1 drink
• Flashback – 1 drink
• …som visar sig vara flash forward – 2 drinks
• Hurley pratar med någon död dude – 1 drink
• Jin pratar engelska – 1 drink
• ThE nUmBeRs dyker upp någonstans (typ i telefonnummer, registreringsskyltar, whatevz) – 2 drinks
• Någon säger “The Hatch” (gäller främst säsong 1 och 2) – 1 drink
• Överlevande vi aldrig sett förut introduceras på ett halvkrystat sätt (se: det där weirda paret som var med i typ två avsnitt, vad hette de nu igen? Pablo och Paulita?) – 2 drinks
• Juliet ler sitt jag-är-förlamad-i-överläppen-leende – 1 drink
• Sawyer använder någons smeknamn – 1 drink
• Jack står med munnen öppen som något slags idiot – 2 drinks
• En irriterande karaktär dör – 5 drinks

Jag tror man dör av alkoholförgifting om man ser mer än två avsnitt i rad.

Är det bara jag som säger “eeewww” högt varje gång jag åker förbi den här reklamen på tunnelbanan?

Seriöst, vad tänkte de? Att kvinnor i Taras målgrupp skulle uppskatta symbolismen? Att de undermedvetet skulle få lust att stoppa in sminkgrejer i fittan för att sedan skriva till deras frågespalt och be om råd? JAG FATTAR INTE.

Vice gör det i alla fall på ett roligare sätt. Det är ju inte fittorna jag tycker är äckliga liksom, utan…innehållet. Ska man stoppa in saker i sig själv ska man fan klä dem i en kondom först, det vet väl alla! Gah!

Flunky tyckte att hennes fantastiska bildredigeringsskills kunde komma väl till pass i fråga om Blått Eller Inte Blått:

Frånsett det att det ser ut som jag har sperma i håret tycker jag det blev rätt hett!

Also in the land of Meidi: Jag vill ha blått hår! Nu! Jag tänker mig nyansen Kate Winslet (a.k.a min första lesbiska celebcrush) har i Eternal Sunshine:

Så jävla snyggt! Mitt enda problem är egentligen NÄR denna blåndering (höhö) ska äga rum. Jag vet inte om jag vill ha blått hår när jag är i Serbien och träffar hela Jannas släkt, liksom. Det blir nog tillräckligt jobbigt att vara vegetarian.

Men AH! BLÅTT HÅR!!!!!!!!!!1

Alltså. Folk med någon som helst bakterieskräck borde aldrig någonsin läsa någon som helst form av biologi. EVER. Efter femtiotalet sidor om immunförsvaret och allehanda typer av infektioner börjar man långsamt dra upp tröjan över munnen och svär tyst på att köpa en femlitersförpackning alkotvål på apoteket. Liksom, hur nice är det att det finns en parasitmask som blockerar lymfkärlen och resulterar i att man ser ut såhär? Inte nice alls, världen.

Dock kan jag lätt leva med vetskapen av att de här doodsen är en del av kroppens artilleri:

“Ooooh, delicious förbrukad blodkropp! Om nom nom nom nom”

Jag är för tillfället kattvakt hos min mamma, vilket innebär att jag får dras med hennes labila trådlösa nät som har en tendens att sparka ut mig lite då och då. Hade jag varit 15 hade jag typ varit i upplösningstillstånd över att inte kunna internetta närsomhelst, men nu verkar jag tycka att det är helt okej att byta ut ett tidsfördriv (bloggar!) mot ett annat (sitcoms!). Det verkar som att min kropp gör precis allt för att distrahera mig från att trycka in citronsyracykeln i huvudet, i alla fall.

Jag kanske säger emot mig själv lite nu i och med att jag tagit med mig datorn till skolan bara för att
surfa blogz, haha. Step one: admit you’re an addict :(

En kvinna fastnade med sin sjal i min ryggsäck på väg upp för rulltrappan idag. Hennes omedelbara reaktion var att börja skratta hysteriskt nervöst på grov göteborgska; “Hahaha! Oh, hohoho, guuud vad knasigt det kan bli!” Eftersom vår intrasslade situation gjorde att jag var tvungen att stå med ryggen mot henne kände jag inte att det var nödvändigt att utbyta fler artigheter än nödvändigt för att försöka lösgöra mig från hennes trådiga grepp. Efter ett par “nej, alltså, du måste ner under blixtlåset” och minst lika många “hohoho!” utbrast Sjalkvinnan plötsligt: “Hahaha, synd att jag inte fastnade med en karl när något sånt här väl händer!”

När jag återhämtat mig från hennes heteronormativa diss i såg jag briljansen i hennes uttalande. Det ultimata raggningsknepet! Fuck social dynamik och internetraggning, att fastna i människor är ju the shit! Man håller kvar personen ifråga tillräckligt länge för att skapa en förbindelse utan att behöva tränga sig på onödigt mycket, och sen kommer man att ha en gemensam überanekdot att bjuda på när folk frågar hur man mötts! Jag kan tänka mig hur många utvecklingar som helst av den här tekniken. Typ att man står och fipplar med ett par handklovar på tunnelbanan precis då tåget kränger till, varpå man får det att se ut att man råkar ramla över måltavlans handled och sin egen samtidigt; “Hohoho! Näää, guuud vad knasigt! Du ser, de enda nycklarna till de här finns på en militärbas i östra Peru! Hahaha, vi måste nog på ett transatlantiskt äventyr du och jag!”

Vad säger du, Neil, ska jag börja ha workshops?

I övrigt har jag idag även dissekerat en fisk.

Jag har tre tentor nästa vecka. Eller, well, “tentor”…det känns alltid fel att kalla något på gymnasienivå, och som inte ens innehåller orden diskurs eller paradigm eller dekonstruktion, för en tenta. Överhuvudtaget är jag väldigt besviken på mina naturbasårslärares bristfälliga språkkunskaper, det bidrar liksom till att jag inte kan ta allt det här på allvar till 100%, haha. Min biologilärare säger “hands-out” istället för “hand-outs” (jazz hands!), mina kemilärare stavar och uttalar alla franska namn fel (Descartes =/= “Deskart”), och i fredags genomled jag en hel föreläsning där “matris” konsekvent felstavades “matis”. Wtf liksom! Och särskrivningarna! Jag dör! DET ÄR BÄST FÖR ER ATT “LABB ROCKAR” ÄR EN DÅLIG ORDVITS!

Jag slutade dejta en person en gång för att hen uttalade chèvre “schevré”. Jag vet inte om jag är sinnessjuk eller om det är alla andra som är det. Eller så kanske jag bara är predestinerad att bli korrekturläsare.

Det här är mitt hundrade blogginlägg! Jag har hört att man ska göra något Extra Häftigt för att fira att det finns så vackra runda siffror här i världen, så jag tänkte bjuda på lite mer dirt om mig själv som barn. Således:

Top-three tecken på att jag var en psykopat som barn (dvs, störda saker jag sysslade med before the age of ten)

1. När jag var sisådär sju-åtta år gammal var jag dödligt kär i en mycket söt och snäll kille i min klass. Jag frågade chans på honom utan att ta hänsyn till att han redan hade en flickvän och därmed var out of reach. Han avvisade mig vänligt och vi fortsatte vår vänskap (det enda jag riktigt minns att vi gjorde tillsammans var att titta på Love Boat och leka med MS Paint). Jag tyckte att det kändes som ett naturligt nästa steg i vår relation att klippa ut ett femtiotal bilder på underklädesmodeller ur en katalog och posta dem anonymt till honom. Jag minns inte om jag FAKTISKT postade dem, bara att jag skrev adressen. Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde det.

2. Efter ett tag blev svartsjukan för mycket för min barnahjärna att klara av, jag behövde ta ut mina aggressioner! Vem skulle vara ett bättre mål för min svartsjukeilska än min kärleks blonda stycke till flickvän? En dag efter skolan stannade jag kvar en halvtimme extra på lekis för att sedan leta upp hennes låda innehållande alla hennes skrivböcker, vilka jag prompt förstörde med limstift och sax. Lustigt nog hörde jag aldrig mer något om det här igen och jag fick inte känna av några som helst konsekvenser. Slutsats: hämnd is the SHIT!

3. Från dess att jag var fem till det att jag var 14 bodde jag på femte våningen i ett hyreshus med balkong mot gården. Ett dagis höll till i samma hus vilket innebar att det varje lunch cyklade runt ett trettiotal små knattar på ondskefullt gnisslande trehjulingar. Och, well…när andra brände myror med förstoringsglas hällde jag litervis med vatten på intet ont anande dagisbarn. Andra dagar kände jag mig lite snällare och kastade istället bara jordnötter i mina grannars blomkrukor.

Man blir ju nästan rädd.

Alltså jag är KÄR i M.I.A. Inte friendcrush-kär utan KÄR-kär. Hon är så jävla bra! Och snygg! Och ah! Ah. Jag är ju inte direkt känd för att upptäcka musik direkt när den kommer ut så det är väl ingen överraskning att jag upptäckte låten Paper Planes typ förra veckan, haha, men den är så braaaaa. Sen Youtubar man lite och hittar en video från hennes uppträdande på Letterman i höstas, och liksom…wtf? Sen när är LJUDET av pistolskott tabu i landet där det ses som en mänsklig rättighet att bära vapen? Jag är förvirrad.

För övrigt försöker jag distrahera mig själv från skolarbete och har därmed gjort ett nytt Johari Window. Ni vill bidra.

Toalettklotter är väl oftast inte direkt en källa till insikt och eftertanke, men något med kombinationen universitetsstudent och spritpenna gör att resultatet blir alldeles särskilt speciellt. Något jag roat mig med under mina månader på naturbasåret är att jämföra den naturvetenskapliga toalettklotterdiskursen med den samhällsvetenskapliga.

Ett parafraserat utdrag ur en toalettväggsdialog på den humanistiska sidan kan lyda ungefär såhär:

- Jag hatar killar!!! :(

- Sådär kan man ju inte resonera. Förstår du inte att du bara förstärker samhällets könsuppdelning med ett sådant uttalande? Sluta cementera könsrollerna din jävla biologist!

- Men hallå, utan hatet underifrån kommer den feministiska revolutionen aldrig bli av. För att älska kvinnor måste du hata män! Klasskamp är kvinnokamp!

- Man kan inte välja sida sådär i kampen för jämställdhet, bägge könen drabbas lika mycket av könssegregeringen…

- Hallå KÖN FINNS INTE ERA IDIOTER!!!

En naturvetenskaplig klosettdebatt riktar dock in sig på lite andra ämnen:

- Jag vill ha sex!

- Går man upp klockan fem har man en timme till sex. Höhö.

- Jag hinner aldrig ha sex :(

- FEST HOS JOCKE PÅ FREDAG!!!

Jag vet inte riktigt vad slutsatsen av min empiriska studie är. Kanske att tentafrustration tar sig olika uttryck beroende på det sociala klimatet?

Jag var precis på en föreläsning i analytisk kemi hållen av två glada karlar med varsin version av Powerpoint. Powerpoint får vuxna människor att hålla föreläsningar för andra vuxna människor med hjälp av bilder på roliga gubbar. Min biologilärare har en alldeles särskild affinitet för att slänga in foton på fåniga djur och serierutor bredvid sina prydligt staplade bullet points; typ rävar med stora öron och björnar som dansar. Igår skulle han vara lite extra pedagogisk genom att konstatera att rabies (bild på arg hund) är lika med virus (bild på komodovaran…jag tror jag missade något där) som är lika med DÖDEN (bild på, well, döden i sin sedvanliga svarta outfit).

Powerpoint har fått människor att tycka att det är helt normalt att prata om tunnskiktskromatografi med en 1×1 m stor bild på en clipart-detektiv bakom sig. Är det faktumet att man tvingats vara så dödligt seriös under hela sin karriär som kemist/biolog/fysiker som gör att Fånighetscentrat i hjärnan plötsligt blir överaktivt när man inser att man faktiskt bara lär ut ämnen på gymnasienivå för tillfället?

Ja. Jag tänkte att det kan vara värt att nämna att det inte bara är mitt förnamn som ställer till problem för mig. Nedan ser vi en pizzaräkning:

Ja, det är på riktigt. Jag (och Johan, som var närvarande at the time) skrattade i ungefär fem år.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på hur konstigt mitt namn är egentligen. Jag är säkerligen inte den enda som har issues med sitt förnamn, men…Meidi, liksom. Meeeeidi. När jag var liten hatade jag den där diftongen. Den fick mig att tänka på senap och andra äckligt gula saker. Messmör. Meidi Messmör. Därför ville jag heta andra saker; jag minns att Therese var en favorit. Therese var varmt och kvinnligt och blommigt och Meidi var senap. Jag har fått berättat för mig att jag en tid ville heta Lisa, men eftersom jag inte kunde heta Lisa började jag kalla mig själv Asil. Barnalogik, osv. Unikt och Vanligt samtidigt.

Mejjjjjdi. När folk stavar mitt namn så kommer senaps- och messmörsassociationerna tillbaka all over again, även om jag faktiskt lärt mig gilla mitt namn de senaste tio-nånting åren av mitt liv. Okej att det osökt för tankarna till en viss HIV-man, men whattafuck. Det kan jag ta. Mayday Meidi, Iron Meidin, Meid in Sweden; det är helt okej. Projicera alla dina ouppfyllda drömmar om att ha ett Häftigt Smeknamn på mig, I can take it! Alla är inte lika lyckligt lottade som jag, med mitt UFO-namn.

Jag antar att folk blir förvirrade när de inte vet vilket fack de ska placera namnet i. No sweat, jag blir själv otroligt irriterad när jag hör ett ord eller ett namn som inte åtföljs av en uppenbar stavning. Så, without further ado:

Namnet kommer inte från någon speciellt land. Jag är halvest, dock, så jag antar att namnet då också per definition är halvestniskt. Min mamma kom på det när hon var barn och hade för vana att dricka te med sin tvillingbror. De brukade döpa sockerbitarna (herregud, nu inser jag att min egen mor faktiskt druckit te med SOCKER, är jag adopterad?!); flicksockerbiten hette Meidi och pojksockerbiten hette Plogi. Den obligatoriska frågan blir om jag har en bror som heter Plogi, och nej, det har jag inte. Han heter Raoul.

Namnet betyder även ett par saker på kinesiska varav en av betydelserna är Vacker Mark. Jag är alltså inte bara människa, jag är även attraktiv på bostadsmarknaden! Ett tag funderade jag på att tatuera in Mei Di i teckenform någonstans, men kom på att jag bara skulle bli ännu en sån där loser med sushimenyn permanent fastetsad på skuldran.

Jag heter inte Maidi, Heidi, Mady eller Melody. Ej heller Midi, Maydie eller Malin. Det är okej att be om att få titta på mitt ID-kort för att få stavningen rätt; tillsammans med mitt häftiga estniska efternamn och mina tre mellannamn är jag medveten om att det inte är en bit kaka att lista sig till. Och oavsett hur många gånger du frågar eller hur högt jag skriker kommer du aldrig fatta vad jag heter om du frågar mig på ett ställe med en ljudnivå över 70 decibel.

Är den här bloggen på riktigt? Att döpa sin blogg till Lycklig Kvinnas Dagbok känns som det mest osympatiska man kan göra utan att faktiskt trampa någon direkt på tårna. Hej och välkommen till min blogg, “How is my life better than yours? – Let me count the ways!” heter den. Herregud. Och innan nån kommer och påstår att jag är avundsjuk på Lycklig Kvinnas liv;

Vi hittade jättefina köksmöbler på EM-Möbler i Stenungsund. Precis det vi var ute efter. Jag tror det blir väldigt hemtrevligt med vitt i köket, och inslaget av ek passar perfekt till våra ekgolv.

Är det sånt man tänker på när man är Lycklig klarar jag mig nog väldigt bra med att vara Miserabel.

Alltså gud vad jag älskar Mythbusters. Jag orkar för det mesta inte följa TV-serier 4-real utan föredrar att slentriantitta för att distrahera mig från mina mortal toils, men jag kan helt ärligt säga att jag lyser upp av glädje varje kväll när jag inser att Mythbusters börjar snart. Haha. Jag skulle kunna ha Mythbusters-maraton i en hel vecka utan att tröttna. Undrar om de behöver groupies?

Personer jag skulle kunna bli groupie till utan att blinka:

Adam Savage
Kari Byron
Grant Imahara
Trey Parker och/eller Matt Stone
Killen som har den här youtubekanalen

Om jag hade varit Blondinbella hade jag säkert fått betalt för att skriva såna här inlägg. Tänk, bara, hur mycket av min gränslösa kärlek som jag slösar bort!

Okej. Jag erkänner. The Game är jävligt underhållande. Och även om jag översätter tillbaka allting till engelska i huvudet så känns det helt okej att läsa den på svenska. Räknas detta som Quick Lit, Flunky? Ger detta mig tillräckligt med prettopoängsavdrag eller måste jag lära mig älska Bridget Jones också?!

För övrigt är jag fortfarande sjuk, jag fattar ingenting. Mina bihålor är svullna vilket gör att jag går runt i något slags lockföröronen-bubbla och inte fattar någonting. Och igår när jag skulle sova blev jag så trött på att jag behövde åtgärda min rinnande näsa hela tiden att jag till slut bara körde in en näsduk i näsan och somnade av ren irritation. Kan ingen komma över och donera ett knippe vita blodkroppar?

Hm. Undrar om nästamponger vore ett vinnande koncept? Imma be rich!

Min dator har en saknad (eller dysfunktionell, det är lite svårt att veta just nu) .dll-fil. I mänsklig motsvarighet kan man säga att den har blivit lobotomerad och nu endast går att kommunicera med via djup hypnos (BIOS). Annars sitter den mest där och dreglar ur sig felmeddelanden. Eftersom jag är så sjukt häftig och inte gjort en backup får jag helt enkelt använda min fyra år gamla monsterdator ett tag tills jag ominstallerat XP. Jaja. Det finns sämre svepskäl för att inte skriva labbrapporter.

Jag undrar om det finns något underliggande psykologiskt skäl till att jag förmänskligar saker omkring mig (t.ex. vattenmolekyler, bakterier och nu datorer).

Biologilabbade idag, med cancerceller vars anfaderceller ursprungligen kom från en spontan prostatatumör! Indirectly from a man’s ass, dvs. Rätt spännande. Vi fick attackera dem med lite allt möjligt, bl.a. en detergent vid namn Triton X-100. Seriöst, vem namnger de här grejerna? Manusförfattarna till Star Trek?

I övrigt var kanske inte cellerna i sig särskilt intressanta, men det sötaste ever var när en bollformad bakterie (tänk de här grejerna från Spirited Away) vandrade tvärs över petriskålen. Den liksom vibrerade och klämde sig fram mellan cellerna som en tanig kille på en korridorsfest med två efterfrågade öl i handen; “Excuse me, coming through, sorry bout that…” Gullbakterie!

Tanja upplyser om Microsofts nya tjejsatsning (bara det ordet får min korrumperade hjärna att rysa och fnissa samtidigt); en kurs vid namn Digigirlz. Vid första anblicken verkar det som att det är något slags Futurekids för den nya generationen (as they say – Z i egennamn används bara 1) då man riktar sig till barn, 2) i post-post-ironiska internetnick, 3) i dansbandsvärlden), men sen gör man en googling och noterar att kursmedlemmarnas ålder ligger någonstans runt 15. Okej. Och de tyckte att det var en grym idé att peppa tjejers teknikintresse genom ett spexigt zäta, eller vad?

Notera förresten ordet teknikintresse, för problemet som formuleras är att “…gymnasieskolor och högskolor [har] i Sverige haft svårt att få fler tjejer att välja tekniska utbildningar och yrken.” Fine, så ligger landet. Då verkar det väl vettigt att, say, låta tyngdpunkten ligga främst på teknik i den här kursen? Åtminstone låta dem köra lite basic html för att få förhöjt haxing-självförtroende?

Vad var det bästa med kursen?

— Jag lärde mig mycket om Windows Live Messenger och om Live Spaces och hur jag skulle göra en egen MSN-sida, svarar Bella.

Alltså. Det här är som att starta en kurs i snickeri och låta eleverna sätta ihop IKEA-möbler. Var ligger värdet i att lära sig chatta om man ska förbereda sig för en teknisk utbildning?!

Hela grejen känns bara som en enda stor reklamkampanj baserad på indoktrinering. “Kolla på oss, vi ser grymt genusmedvetna ut samtidigt som vi låter tjejer världen över tro att Windows Vista är det enda operativsystemet som finns, WOO! Dubbelvinst!”

Jag går NÄSTAN över till Linux i ren ilska. Nästan.

Alltså my god vad jag älskar nostalgi! För mig kan nostalgi i och för sig i princip gälla saker som hände för typ en vecka sen, men ändå. Jag lever aldrig i nuet, man behöver lite perspektiv för att uppskatta sin situation I believe.

Anyhow! Jag hittade lite gamla bilder på min halvdöda dator (story of my life, jag är världens fotodokumentärsmongo och har typ en saftig terabyte bilder lite överallt) från tiden då jag var blott 18 år och jobbade i en diamantfabrik. Haha. Jag hade labbrock varje dag och på arbetsspecet stod det laseroperatör, fatta! Jag var knappt myndig och fick sköta en maskin för drygt en miljon kronor. Det är fortfarande det bästa jobbet jag haft, sådär härligt monotont och självstyrt att man kunde låta tankarna vandra iväg lite (och sedermera surfa webternets när jag blev tillräckligt skillad på lasern).

Notera: BLOND PAGE, skyddsglasögon, skyddshandskar, labbrock, faktumet att jag hade tid över att ta poserfoton på mig själv. Haha.

Notera: den stora röda knappen längst upp till höger som man bara vill trycka sjukt mycket på!

Synd att företaget gick i konkurs bara. Buhu.

Bara för att vara lite okonventionell i Staden No. 1 för horor och knark funderar jag på att boka rum åt mig och Janna på ett kristet hostel. Haha. Fördelar med detta är att de har könsuppdelade dorms (vilket, all min feminism åsidosatt, faktiskt känns skönt. Jag vet, det är otroligt hycklande av mig, men jag tänker att det minskar risken för SURPRISE PENIS lite), nackdelar är att de tydligen verkar vara rätt måna om att låta Jesusbudskapet gå fram till gästerna. Men whattafuck. Kan Flunky låtsas vara pingstvän för musikens skull kan väl jag göra detsamma för lite husrum? Jag menar, frukosten ÄR faktiskt inkluderad.

Jag försökte skicka en länk till reklamen HeadOn till ett par människor på MSN nyss, och möttes gång på gång av “Your message could not be delivered”. Mats fick samma problem, så även Axel och Elin;

Meidi says:
testa att skicka en youtubelänk till mig
elin says:
Mmm?
elin says:
Går icket!
Meidi says:
METHINKS THE ALLMIGHTY MSN HATH BLOCKED THE YOUTUBES

Vad är det här nu då? Vill Gates beskydda oss från videobloggar och filmer av söta katter? Jag LEVER ju för att skicka youtubelänkar! I en IRC-kanal jag hängde i förut kallades jag för PASTE-MEIDI!

(Ja, sånt här upprör mig verkligen när jag ligger i sängen och hostar alveolerna ur mig.)

Jag blir så fruktansvärt ynklig när jag är sjuk. Jag går runt i sunkkläder och säger “uuh, uuuuhhhh” gång på gång som om jag vore något slags odöd version av mig själv, samt skickar tycksyndommig-sms till alla jag känner. Om någon finns i närheten tycker jag att det är deras mänskliga plikt att ta hand om mig som om jag vore ett spädbarn; med nudelsoppa, te, halstabletter och allt annat som hör sjukdomen till. Så vad gör jag nu, när jag tvingats åka taxi till min mammas lägenhet för att sällskapa hennes två katter medan hon är i Västerås?

Kollar på dålig TV, såklart. Och säger “uuuhhhh”.

jag har alldeles för mycket att göra för att kunna skriva ett vettigt blogginlägg, så jag lämnar er med denna smått beskrivande MSN-utväxling istället:

impish says:
jävla vinhelvete. att det måste vara så hysteriskt dyrt
Meidi says:
Jävla kvasar. Måste jag bestämma hur långt borta du är genom att använda din rödförskjutningsberäknade radialhastighet?!

Ända sen jag fick reda på för någon vecka sen att världens äldsta nu levande träd hittats i Sverige (i Dalarna, no less) har jag varit sjukt pepp på att vallfärda dit för att tafsa lite på denna levande relik. När något så fantastiskt för en gångs skull finns bara ett par timmar bort känns det som ett slöseri att inte åka dit och uppleva det! Men så hittar man till slut en bild på urtidsträdet:

Och vad i helvete är det här liksom? Stort och ståtligt my ass! Det här var det fånigaste trädet jag någonsin sett! Som en övervuxen sparris som sträcker upp sig från tundran. Jag är otroligt besviken.

Jag har fortsatt läsa igenom min skoldagbok från mellanstadiet, och…jag kan inte hålla mig längre. Jag MÅSTE posta ett utdrag! Jag är seriöst helt kär i mig själv som barn.

Utöver mina artistic mishaps: Futurekids, alltså. För er som inte gick på hightech innerstadsskolor kan det vara värt att veta att Futurekids var (på 90-talet alltså, säkerligen får dagens framtidsungar haxa Perl eller något annat trevligt) en institution som samarbetade med skolan om att utbilda framtidens datornördar. Det låter väldigt fint, men i ärlighetens namn minns jag inte att vi gjorde särskilt mycket mer än att rita fula grejer i Creative Writer och spela Backpacker. Jag undrar vad det är för databas jag pratar om liksom? En…mapp, måhända? Jag blir i alla fall väldigt imponerad av hur internets jag var innan jag ens hunnit fylla nio:

Så. Jag ska försöka hålla mig ifrån att posta fler “I WAS A CHILD GENIUS!!!!”-inlägg nu, jag vet att det är ungefär lika kul att läsa om som det är att tvingas gå igenom en hel familjs semesteralbum. Men ändå!

Jag hade tänkt skriva om hur en promenad runt Götgatan idag gav mig ångest eftersom alla är så jävla stylish att man tror att man gått rakt in i ett fucking streetstylereportage, men bleh. Jag fick mina t-shirts från Threadless idag och tänkte fira med att visa hur snygg jag är i mina kläder istället. Internetshoppning är verkligen the shit; som Flunky sa idag så känns det ju helt avlägset att man betalat för något när kläderna väl kommer, så det är som att få en present från sig själv! En present man betalat 582 kr i tullavgifter för! WOOO!

Det ni ser här är alltså resultatet av min första bild tagen med self-timer, EVER. Jag har alltid varit all about att ta poserbilder i badrumsspegeln, men nån gång måste väl även jag ta steget in i världen post-2003 antar jag. Lite mer lyckade försök bakom länken!

Read the rest of this entry »

Publicerade just en arg recension av Chasing Amy på Gayfilmer, haha. Jag var tvungen att se om filmen för att kunna recensera den då min hjärna lyckligtvis verkade ha filtrerat ut det mesta av handlingen ur mitt minne, och alltså…uhhh. Jag mår fortfarande illa.

Nu ska jag äta sushi och låtsas som att jag aldrig sett denna styggelse till film.

Något jag roar mig med mycket just nu är FaceStat, sidan där man slänger upp en bild på sig själv utan någon ytterligare personlig information för att fem timmar senare få utförlig statistik om hur internetfrämlingar uppfattar ens utseende. Då jag både gillar bekräftelse och pie charts är det ju rätt givet att jag har blivit beroende av detta, haha. Fun Facts är att jag tydligen inte ser trustworthy ut på någon av mina tre bilder, samt att nördbilden på mig hållandes en TI-83 gav mig mitt högsta intelligenssnitt.

De som röstade på “dull” är såklart bara förvirrade över faktumet att jag inte bär glasögon.

Fikade med fantabulösa mångsysslar-Karin idag i sisådär fyra timmar, sjukt splendid. Hon angstade över att hon inte fattar när killar stöter på henne, jag angstade över att jag inte fattar när tjejer stöter på mig. Det är typ allmänt känt att jag har sämst lesbianradar och inte tar en hint förrän bruden i fråga kastar sig om halsen på mig. Liksom, de flesta tjejer är rätt kramiga av sig – hur märker man skillnaden mellan ett kompisbeteende involverade kramar och en raggningskampanj?! Helt obegripligt.

Karin med sitt lesbiska snus, fett hett!

Firade Mats födelsedag igår med lite OMG WTF BBQ på uteplatsen. Vi hällde säkert sammanlagt tre liter marinad i gräset, haha. Hoppas grannarna uppskattar att trädgården luktar mangobalsamico.

Det är så jävla grymt med sommar egentligen. Synd att den inte slagit på ordentligt än och att jag tvingas leva med vårallergier à l’extrème istället, LAME! Fler bildz och witty commentary bakom länken.

Read the rest of this entry »

Städade lite halvhjärtat igår och hittade diverse roliga saker jag skrivit under åren, bl.a. en skoldagbok från 1995. Jag vet att alla tycker att de var så sjukt speciella som barn, men seriöst, vem skriver “Idag fick vi skriva efter diktamen. Det var JÄTTEKUL!” som nioåring? Sen att jag bedyrar mitt hat för skolidrotten på ungefär varje sida (med fantastiska uttryck såsom “Gympan är dumidumdum!”) är väl mindre häpnadsväckande. Jag fattar egentligen inte hur jag orkade med idrotten i elva år utan att en enda gång försöka ta livet av mig! Det var verkligen den största ångestkällan för mig under hela min uppväxt.

Såhär söt var jag för övrigt på den tiden:

Jag kom just på att jag drömde en sexdröm i natt. Om datorer. Jag spelade Civ 1, tror jag, och någon kom och uppgraderade hela min dator. Jag blev helt otroligt upphetsad! Inget regelrätt sex utspelade sig ens, det bara låg i luften. Haha. Jag är verkligen inte frisk.

Spelade Monopol igår i alla fall, och avslutade min karriär thusly:

Dagens tre höjdpunkter:

1. På en promenad ner till Alviks Strand blir jag audiovisuellt upplyst om hur fiskmåsar ser ut (Och låter. Gud vad de låter) när de kopulerar.

2. På ICA har någon glömt en tia i växelgrejsskålen som sköljs ut tillsammans med min faktiska växel.

3. Anna messar mig för att säga att jag lyckats få alla rätt på min fysiktenta. A MASTER OF SCIENCE IS ME!

Fancy a shag, eh?

Såg just en repris av Debatt om den sexuella revolutionen. Rätt förutsägbart och inte särskilt mycket nya insikter, men ändå rätt skönt att se ett program om sex där inte alla fnissar hela tiden (Ja, Sex med Victor-Victor, I’m talking to you! Du hade potential, but you blew it!). Även om fnisslösheten också innebar en hel del Allvarliga Tankar om hur sex utan kärlek är skadligt (Eva Rusz, din knasboll…VeckoRevyns sexspalt really knows how to pick ‘em). Charlotta Levay sa också att aborter är en förutsättning för den fria sexualiteten. Wtf? Fritt sex betyder väl ändå inte oskyddat sex, Frk Abortmotståndare?

Slutligen ett citat från Janne Josefsson himself: “Men handlade det verkligen om kärlek? Handlade det inte bara om att knulla?” (Jag älskar ändå att jag bor i ett land där man kan säga KNULLA på tv utan att någon ens hajar till.)

Jo, säkerligen. Det var väl därför den kallades den sexuella revolutionen och inte den romantiska revolutionen? TAGGA NER, KILLEN.

Post Scriptum: Jag har nyligen insett att den årliga Eroticamässan hålls sjukt nära mitt eget hem! Jag vill nog gå dit men känner inte för att betala 300 kronor i inträde bara för att kolla på typ, ätbara trosor. Någon som kan komma med en kvalitativ recension av stället?

Jag känner mig helt sjukt nyttig just nu. Jag har tränat idag! TRÄNAT! Med en maskin! Nästan så man får hjärntumörer av ren förvåning. Varje gång jag lyckas träna mer än två gånger på en månad får jag romantiska vanföreställningar om att helt byta livsstil och typ dricka mörkgröna smoothies till frukost varje dag. Finns det något sätt att kombinera hälsosamhet med en viss förkärlek för att sitta i soffan åtta timmar om dagen i vegetativt tillstånd?

Ny recension uppe på Gayfilmer. You like it!

Aleks bjöd på trummorochbas-förfest i Tensta igår, och självklart gjorde jag ett appearance! Dock kändes det lite lame att betala 175 pengaroner för att komma in på ett ställe där jag äter sunklunch ett par gånger i veckan, så huvudakten skippades fullständigt. Att döma av Alexs mittinatten-sms tycks det ha blivit en trevlig tillställning, dock (I quote: “Ulf .Ace i:)åklag.g.bly abb .g:)le i…lad läckace jag.åka jjj abba eden .blad kön illow i.g.jakod ? ELLER?”).

Jag har uppenbarligen fantastiska händer. Fler bilder efter länkizen.

Read the rest of this entry »

Idag var en mer peppad dag. Idag var början på Meidi’s And Janna’s Awesome Super Kewl Mega-Tågluff Adventure 2008! Idag köptes de inledande biljetterna till Köpenhamn.

Under en Mojo-kaffe betraktade vi det sjuka regnvädret och drömde om sommaren.

Det syns inte, men det står “Mixad 6-bädd” på biljetten. Det tyckte jag var roligt. Förmodligen har jag sett för mycket internetporr?

Setting: Jag får en outburst av JAGÄRFULJAGÄRFULJAGÄRFUL och gnäller (okej, gnäller kanske är fel ord; trakasserar är nog mer passande) om det för Flunky på MSN. Ungefär en halvtimme in i samtalet (som för övrigt kan sammanfattas typ: “Jag är fuuul!” “Nej det är du inte…” “JO DET ÄR JAG!”) inser jag något:

Meidi says:
Oh fuck dude
Meidi says:
I just realized something
Flunky says:
what?
Meidi says:
PAY NO ATTENTION TO ANYTHING I’VE SAID
Meidi says:
I HAVE PMS
Flunky says:
hahaha
Meidi says:
Jag hatar att kroppen gör en så förutsägbar!!!!

Det är både bäst och sämst att sånt här är så lätt att förklara bort med lite basic hormonkunskaper egentligen. Bäst för att man inser att det förmodligen kommer gå över once the flood begins, och sämst för att man inser att man är at the mercy of sin egen kropp. På något sjukt sätt känner jag mig som mindre av en feminist när jag inser såna här saker, och samtidigt ÄNNU mindre av en feminist när jag förnekar mig själv rätten att leva ut mina hormonella behov!

Slutsats: FAN VA LIVET E JÅBBIT :(

Jag vet, jag vet, det är helt sjuuukt ute att driva med modebloggar, men jag kom inte på något annat vettigt sätt att peppa min nördtröja som kom med posten idag! Så, to cut to the chase:

Foto: iDCIK

Tröja, despair.com
Halsband, madewithmolecules.com
Jeans, min mamma
Miniräknare, Texas Instruments
Finurlig uppsyn (privat)

Vad är det på pizzan i den här SBAB-reklamen egentligen? Kattbajs? Det ser helt sjukt ut!

Hahaha, vad i helvete är det här egentligen? En heliumballongflygande präst försvunnen utanför Brasiliens kust? Helt fantastiskt!

Hoppas att de inte hittar honom spetsad på en klippa någonstans nu bara, då mår jag lite dåligt.

Idag luktar det damm och sol ute, precis som storstäder ska! Den doften (följd av ljudet från hundratals ilskna bilister och ett Stockholmsdimmigt solsken i ögonen) beskriver så väl anledningen till att jag vill flytta härifrån. Alldeles för få dagar är som denna! Jag vill känna att jag bor i en myrstack som aldrig sover, inte ett kackerlackshotell som går i ide nio månader om året.

STRESS. Det behövs mer.

Jag treatade mig själv två bokklassiker idag: 1984 (Jag har försökt läsa den förut, men då på svenska, och det gjorde ont i själen. Minisann liksom, uhhh!) och Catch 22. Sjukt pinsamt att jag inte läst dem tidigare! Jag skyller det på alla Ellisböcker jag plöjt igenom.

Elin är bra på att smeka mitt ego. Först intervjuar hon mig i sin blogg, sen gör hon mig en skitsnygg nördbanner som jag kommer kunna vara stolt över until the end of the internets! Notera gärna att jag 1) är en babe i tecknat format, 2) flankeras av bl. a. ledsna magsäckar, integraler och Tay Zonday. Luv!

Besök Elin genast och bada i hennes förträfflighet.

Men herregud. Vad är det här för århundrade? Sitter och slökollar på Oprah (jag vet, Samvetet, jag borde lära mig om magnetiska fält istället) och får lära mig att kvinnor bör fråga män om de kan öppna burkar åt dem även om de kan fixa det själva – för att de ska få känna sig som män. Ursäkta, men jag behöver inte känna att jag inte kan öppna en syltburk för att känna mig som kvinna? Det här med att kvinnor har något slags ansvar för män – för deras sexualitet, för deras välbefinnande, för deras självförtroende – är bara så sjukt OLD. Get over it, världen!

Idag tyckte Victor att det vore en grym idé att fira sin födelsedag med lite högstadiefeeling à la brännboll på Huvudstafältet, och vem var jag att misstycka liksom? Jag hade dock nystartade pollenallergier, som den nörd jag är, så jag satt vid sidelinen och var en awesome öldrickande domare istället. Jag hade seriöst aldrig fattat att man räknade poäng i brännboll, jag trodde det bara var en sport man hittade på för att ge mig ångest på gympan eller något. THE MORE YOU KNOW.

Det ser typ ut som att jag har påssjuka och därutöver reumatism. Jag tror att jag har förlorat alla mina posingskills.

Read the rest of this entry »

Igår tyckte Mats och Alex att det vore en god idé att bada i Mälaren eftersom det var så sjukt varmt ute (två grader Celsius, man riktigt dröp av svett!). Herrarna Gammeldansk och Kilkenny befäste karlakarlarnas mod i frågan och badbyxor packades ner i diverse plastpåsar. På väg till bryggan blev dock gånghastigheten långsammare och långsammare och Alex upprepade fraser i stil med “herregud, tänk om jag får en hjärtattack och DÖR?!” Jag fnissade åt hans ångest; inte för att jag är så sjukt köldresistant och cool utan snarare för att jag inte hade några som helst intentioner att hoppa i. Och för att jag hade en kamera.

Varken Mats eller Alex tyckte att deras kroppar såg 100% fördelaktiga ut på bilderna där de kommer skjutande upp ur vattnet likt pistolkulor av adrenalin, så jag gjorde det enda vettiga och croppade bilderna lite. Här syns Mats med en stark längtan efter en varm handduk.

Jag tror dock att Alex vinner en eventuell grimasduell. Det ser ut som han FÖDS! Notera även att vattnet ger honom ett stiligt örhänge; så snabbt dök han upp från avgrunden.

Lättnaden. Den är stor.

Okej, internets; vem har inte velat bli intervjuad fo real någon gång? Alla som förnekar att någon gång ha OKEJ-tidningsintervjuat sig själv i huvudet är en damn liar, I say. Därför är det så sjukt pepp att ha blivit intervjuad i egenskap av internörd over at Orchidpussy! Jag vet, jag vet, bilden är sjukt gammal (anno 2004 tror jag?) men det var den nördigaste jag hade. You like it.

I natt drömde jag att mastodontbloggaren Perez Hilton hypade mig i sin blogg. Jag hann tänka “shit, nu kommer statistiken peaka” innan jag läste vidare och noterade att han även hade bjudit in alla på fest hemma hos mig! Alltså alla på hela internet som läser Hiltonfarbrorns blogg, vilket är…ett par miljoner? Sekunder efteråt stormades lägenheten av amerikaner med röda pappersmuggar i händerna. Jag tror att någon körde in en Chevrolet genom fönstret också. Haha. Det sägs att hus representerar Jaget i drömmar, wtf betyder då detta? Våldtäkt på g? I hope not!

Jag har ett sjukt oflyt med kroppsdelarna just nu alltså, jag känner mig som en spratteldocka som smäller in i allting så fort jag rör på mig. Härom dagen drämde jag in högerfoten i dörrkarmen för fjärde gången den här månaden och jag blev så sjukt arg på Universum att jag slogs med väggen ett tag, haha. Och sen upptäcker jag ett enormt blåmärke på höftrumpan (ni vet, den där biten av kroppen där höften och rumpan samarbetar om att sticka ut så mycket som möjligt). Var kom det ifrån? Har jag så dålig kroppskontroll att jag inte ens märker när jag gör illa mig? Wtf.

Nåväl, på vägen hem från dansen gjorde kylan sig påmind och jag upptäckte ännu en vardagsblessure – skavsår! On my NIPPLE! Det kanske bör sägas att jag inte tror på behåar om man inte verkligen behöver stödet och well, för mig att ha behå är typ som om jag skulle köpa stöd för mina kinder eller något. Nackdelen med min frigjorda livsstil är att friktionen som uppstår efter en timmes runthoppande à la africaine inte direkt är försumbar. Det har faktiskt hänt att jag har gått ut med plåster på bröstvårtorna för att förebygga skador, men det blir i allmänhet mer obehagligt än det man försöker undvika.

Är detta Universums sätt att få mig att designa pasties för oss vanliga människor, dvs utan gardintofsarna och med ett större mått av…diskretion? Något virkat kanske skulle funka, haha.

Jag har gått runt hela dagen idag med mina trosor all up in my ass. Jag hatar att det inte är socialt acceptabelt att gräva ut textilier från sin röv (eller analis canalis som Alex skulle säga) in public! Är det inte lite förmildrande omständigheter om man sätter på sig skyddshandskar innan eller något? Fast det blir nog lite för utstuderat perverst. Lite Dekadance. Och det vill vi inte. Jag borde nog helt enkelt inse att jag inte länge är en size small i trosor, haha.

Jag såg i alla fall en dokumentär på YouTube igår om en tjej som skulle gå ner till size zero på åtta veckor med ett start-BMI på 22. Jag brukar alltid vara kluven till anorexidokumentärer, för jag tror verkligen inte att en enda liten sjuttonårig jävel tänker “Va, är det DÅLIGT att äta 500 kalorier om dagen? Shiznit!” när de ser dem. Snarare blir det inspirerande, för det understryker ju verkligen ännu mer hur mycket uppmärksamhet man får som anorektiker. Jag tror verkligen inte att det här behöver mer uppmärksamhet! Om man for real vill fÖrÄnDrA iDeAlEn borde istället man förlöjliga hela bantnings- och anorexiashiten något enormt, typ karikera bulimiker i Parlamentet eller något. Tips från coachen: Du har precis spytt upp ett Burger King-mål!

Men ja, eh, min slutsats var att den där dokumentären var rätt kul ändå. Mest för att tjejen var grym. Bästa citatet: “I’m not going to go to personal training because I don’t want to poo all over him… he’s too sexy for that kind of carry-on.”

Hon fick till och med spretigare händer av dieten, a rare side effect!

Friendcrushar, alltså. De är något av det finaste som finns. För er som är ovana vid min kroniska svengelska är en friendcrush alltså en platonisk förälskelse i någon som inte tillhör ens bekantskapskrets – en kändis, en person man bara träffat ett fåtal gånger – what have you. En sjukt bra människa vars vardag man vill smälta samman med sin egen, helt enkelt. Jag tänkte lista några av mina nuvarande crushar!

Matt Stone och Trey Parker, männen bakom South Park. Jag vill gnida mig hårt mot dem och be en bön om att deras briljans på något sätt smittar av sig. Sen vill jag röka gräs med dem samtidigt som vi ser en dålig stonerfilm och drar politiskt inkorrekta skämt.

George Carlin, standupkomiker. Hans bitterhet känns så jävla chic på något sätt. Betnér bara drömmer om att bli såhär bra.

Tracie-nånting, på One D At A Time. Mina tjejkompisar kan i princip räknas på lobstermannens ena hand, men det känns som att vi skulle vara så jääääävla bra ihop!

Bret Easton Ellis, författare. Jag vet i och för sig inte om det här är en friendcrush eller ren och skär idoldyrkan. Bra är han dock, haha.

Sarah Silverman, komiker. HELT FANTASTISK MÄNNISKA. Ett sure-fire test på om någon skulle passa bra ihop med mig är att visa dem den här videon och se om de skrattar. Om de inte skrattar, och/eller säger något i stil med “fan vad korkat” har vi uppenbarligen ingen framtid tillsammans.

Det finns fler, men ett par av dem läser den här bloggen och jag känner inte för att rodna framför datorn, haha. Låtsas att det är du så blir det win/win!

Nu låter jag verkligen som Anna Skipper (SE ILLUSTRATION), men dagens random irritationsobjekt är folk som inte respekterar Frukosten. Jag tyckte det var weird redan när jag var liten och var hemma hos vänner att folk faktiskt äter typ, Frosties till frukost. Wtf! Eller ännu värre, folk som sockrar vanliga flingor. Det är som att kissa på julgranen! Eller att föra högljudda konversationer under ett biobesök! Jag är 100% för att äta sega nappar till middag eller chokladpudding till lunch men frukost är fan heligt. (Det säger sig självt att bakismorgnar följer sina egna regler; typ MEST FETT VINNER.)

Nåväl. Jag funderar på att starta en ny följetong här i Blågen; Meidi Läser Dålig Litteratur. Jag har insett att jag är världens bokelitist som tycker det är sjukligt pinsamt att läsa chick lit eller annan litteratur av ett folkligare värde, speciellt in public (jag vet, jag vet, image minded och allt det där), så att tvinga mig själv att läsa The Game eller vadsomhelst av Dan Brown på tunnelbanan känns som ett sätt att befria mig från mina uppnästa fasoner. Dessutom får jag något att spy galla över! Sweet!

Gud vilket aggressivt inlägg det här blev. Jag är ju snäll egentligen? Jag skyller på fysikångest.

Jaaa, jag vet, hennes horn ser mer ut som dildos. Jag fick inte direkt MVG i bild, haha.

Träffade Janna igår for some master planning hos Pierre och sedan öldrickande på Sjätte Tunnan. Jag hade aldrig varit där, bara hört stället nämnas tidigare i meningar såsom “jag var så sjukt full igår, vi var på Sjätte Tunnan” eller “jag minns inte vad jag gjorde igår, men jag tror vi var på Sjätte Tunnan”. Needless to say tänkte jag mig en enorm ölorgie, typ Carmen fast utökat i alla dimensioner. Verkligheten innebar dock en stor källare fylld med lajvare och konstig öl.

Pierres syndabock. Mer BILDZ after the cut.

Read the rest of this entry »

Jag shoppade loss som en galning på Threadless igår. Internetshopping is the best! Man slipper köra en moshpit med trettio modebloggare bara för att komma fram till provrummet liksom. Jag försökte i alla fall tänka på stylingnyckelorden Flunky gav mig häromveckan; “knarkigt, färgglatt och weird”. HAR JAG LYCKATS, MODEMAMMA?

Powered by awesome liksom, jag kände att det var jag.

Nu blir det lite väl mycket nörderier här, men jag gjorde ett “vilken sorts ingenjör är du”-test på kth.se. Klart som fan att jag ska låta ett internettest bestämma åt mig! Det är ju Framtiden om något! Först “personlighetsanalysen” (ooooh):

Alltså ursäkta, men sista stycket får mig att framstå lite som en psykopat. Jag har faktiskt vänner! Och inte bara i mitt huvud! Och jag har extremt lågt tålamod med blyga människor! Jag är inte en wallflower! Guh. Nåväl, onto the real stuff:

Rätt klockrent ändå. Men Öppen ingång? Misstänker att alla får den rekommendationen. Det är typ KTH:s mellanmjölkslinje.

Anledning 1 att läsa Datateknik med fransk inriktning:

Flunky says:
jag träffade en fransman en gång vars mamma hette michelle, och pappa jean
Flunky says:
och han hette jean-michel
Flunky says:
hahaha
Flunky says:
påhittigt!

Anledning 2:

Jag beställde just den här tröjan:

Alla som fattar kan ju skratta genom-näsan-style med mig. “It’s funny because it’s TRUE!”

Satt och pratade med Janna på MSN om tågluffplaneringen nyss. Tanken är att vi ska ses nästa vecka och fixa väsentliga saker, typ packlistor. Jag ÄLSKAR packlistor. Jag, den mest oorganiserade människan i hela världen, älskar packlistor. Ja. Kanske för att det är enklare att låtsaspacka än att faktiskt packa. Haha. Men allt känns så verkligt när man skriver listor! “Okej, sju par trosor…ihihihi jag ska ha med mig sju par trosor! För jag ska åka utomlands! PÅ RIKTIGT! OCH DÅ SKA JAG HA PÅ MIG TROSOR!!! VARJE DAG!!!” tänker jag medan mungiporna åker minst en decimeter i höjdled.

Jag tycker överhuvudtaget om att planera lite halvluddigt sådär. Som innan man ska flytta, och man tänker på alla fantastiska saker med lägenheten och inte på alla lådor man måste fylla och sedan tömma. Eller inför en ny utbildning när man är all like “oh shiznit, grymt att lära sig!” utan att betänka de ändlösa studietimmarna man behöver genomlida.

Reality sux, helt enkelt. Min hjärna är mycket mysigare att leva i.

Diskussioner om Einstein under fysiklektionen idag gav denna bild:

För att vara en total idiot på Photoshop tycker jag ändå den blev rätt fin. Glädjen i hans ögon, liksom. Den ger allt. Sen att handen tillhör någon random ladyboy är liksom sekundärt?

Var och firade min mammas födelsedag igår och hann avhandla både knark, skidåkning och World of Warcraft. På något sätt kom vi in på Det andra könet (okej, kanske för att den tar upp typ 45% av min hjärnkapacitet just nu):

Gunilla: Det är ju Åsa Moberg som översatt den! Henne har du träffat när du var liten. Du blev kär i henne direkt!
Jag: Hahaha, va?
Gunilla: Ja, du blev helt förälskad. Det var så fint att se; det var som att ni fann varandra med en gång.

Det känns fint att jag även som femåring gjorde skäl för min frigjorda uppväxt med en åldersgränsöverskridande blixtromans, alltså. Gullemeidi! Jag var verkligen en liten lesbian som barn, i lågstadiet blev jag helt besatt av min kompis Sussi och la lappar i hennes låda där jag bedyrade min vänskapliga (ha!) kärlek till henne. Hon hade så blont hår att det var vitt och var otroligt överklass, vilket jag insåg först senare. Undrar vad hon gör nu? Jag gissar på 1) juridikstudent eller 2) au pair.

På detta tema kan ni även läsa min recension av But I’m A Cheerleader på gayfilmsbloggen nu, rejoice!

En natt som kattvakt har fått mig att inse fördelarna med att bo ensam. As follows:

Man kan dricka öl och läsa sexbloggar halva natten utan att väcka någon, man kan äta choklad till middag och låtsas att det är helt normalt, man kan lämna disken i diskhon och låtsas att den försvinner av sig själv (utan att någon påminner en om att verkligheten saknar vanishing spells), man kan onanera framför datorn och slippa påbörja en massa efterföljande sex (cause really, ibland vill man bara make love to sig själv)…vad har jag glömt? Oh right, man kan somna i soffan till dålig mittinatten-teve och vakna i exakt samma ställning man somnade i. Till exakt samma program.

Mmm, Judge Judy.

Det är ändå med viss glädje jag inser att det största problemet jag har just nu är att lista ut om man kan gå på KTH i fem år utan att bli ful och tråkig. Jag kollade på den där “studenter berättar om utbildningen”-länken under Internationell Datateknik, och en våg av töntigt ytlig ångest sköljde över mig samtidigt som jag erinrade mig ett barndomsminne:

Min syster Toiko läser en “fråga personer på stan”-spalt i VeckoRevyn. En kille som intervjuats lider av manligt håravfall som om det vore hans jobb; typ hej-jag-har-hårfästet-i-nacken. Han är 21-ish, ser ut mer som 35 i sin corporate aura, och pluggar Något Viktigt på KTH. Toiko utbrister “Haha, det är sånt som händer om man går på KTH! Då åldras man tre gånger så snabbt som vi andra!”

On a lighter note misslyckades jag just med att koka ris för ungefär googolde gången i mitt liv. Om det är någon som förtjänar hushållsnära tjänster så är det fan jag.

Jag har i allmänhet sjukligt torr hud, så när min superhudkräm Atrix (det är billig skit, men det är även The Shit) tog slut härom veckan fick jag Mats att köpa ny på vägen hem. Atrix fanns dock inte på affären han gick till, så jag fick HTH. Jag har tappert försökt att gilla den, men den lämnar efter sig ett klistrigt lager på huden som bara kan jämföras med känslan man har efter att någon kommit en i ansiktet. Dessutom har den oooh aaah “lågt pH”, och eftersom jag tydligen smörjer in mig med obehindrat enorma flaxande armrörelser kunde jag inte undvika att få lite i ögat. Jag trodde seriöst att det skulle spricka inifrån. Aj. Detta ger även en sur smak på läpparna som är allt annat än angenäm. Till sist ser den ut som färsk sperma!

Problemet är att jag får ångest om jag slänger något som knappt är öppnat, det är i princip den värsta i-landssynden man kan begå. Någon som vill ha lite hudkräm som förmodligen är helt okej om man inte är en människa som tydligen behöver skyddsutrustning för att tvätta håret?! Såhär glad blir jag om någon vill befria mig från min slösångest:

Könsroller alltså, haha. Jag har nästan, NÄSTAN slutat bli upprörd över dem – nuförtiden tycker jag mest de är knasiga. Knaaaasiga, som Crab People eller Linda Skugge. Haha. Jag kollar på Extreme Home Makeover, och utöver faktumet att tjejernas rum såklart blev roooosa så fick den tvååriga killen ett Häftigt Sportrum. Med basketbollar, slagträn och hockeyklubbor. What? Det känns som att killen kanske borde få chans att, say, LÄRA SIG GÅ innan han satsar på en karriär som elitidrottare. Just sayin’.

Förresten funderar jag på att gå det här programmet. Aaahhh. Jag kan inte bestämma mig!

Oh yes bitches.

Alltså, Facebook. De här invite-grejerna. Jag fick just “Find out which Belle and Sebastian song you are! It’s SCARILY accurate.” Liksom vadå SCAAAARILY accurate? “Herregud, det är ju faktiskt jag som ÄR If you’re feeling sinister!” eller vad? Haha.

Förresten är jag sjukt besviken på den här dagen. Jag brukar alltid vara idioten som luras av allt och alla för att jag av någon anledning glömmer bort att det är första april om och om igen under dagen, men idag? Nada! Alla skämt jag googlar upp nu är dessutom rätt ovärda, utom YouTubes.

LURA MIG!

Igår vaknade jag av att Vespertine nafsade på mina vingar. Mina Always Ultra Plus©-vingar, dvs. Det var bara ett sånt där underbart hoppsan-perverst ögonblick som gör livet värt att leva. Räknas det som zoofili om katten tar initiativet? Uhh.

Förresten fångade jag ett fint ögonblick i lördags som jag glömde slänga med i förra uppdatten. I give you HEPI FEET:

Axel och Alex stod för Gunget, såklart.

Då gårdagens Singstarfest blev inställd pga Johnnys sjuka à la vinterkräk byttes karaokeplanerna till technoplaner. Robert Hood på Clustret. Det var trevligt, men den överdrivet höga basen gjorde all form av kommunikation omöjlig. As below:

Jag: Hej, en Burn!
Bartender: Va?
Jag: En BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRN!
Bartender: Vaaaa?
Jag: Alltså, Burn! Energidrycken Burn! Energidryck!
Bartender: Nej, nej, inte fri dricka, det kostar!

Jag tar upp mobilen och skriver “Energidrycken burn”. Bartendern skakar på huvudet. Jag ser smått förvirrad ut, eftersom hela klubbkvällen verkar vara sponsrad av Burn – mitt i de Coola TechnoProjektionerna kommer det upp reklam för nämnda dryck ungefär var femte sekund. Alex pekar ut det 20-talet burnflaskor som står en decimeter från bartendern. Et voilà! Wtf.

Anyway, basfrekvenserna och de tjackade idioterna som stod närmast dj-båset gjorde att min självbevarelsedrift förpassade mig till utkanten av dansgolvsklungan; ni vet, där den där konstiga killen som flaxar för mycket med armarna alltid befinner sig. Denna kväll var inkarnationen en svettig 45-åring i kostym och militärkeps.

BILDER NEDAN! Dock ej på Konstiga Killen, jag ville verkligen inte uppmuntra hans sälliknande parningsrop.

Read the rest of this entry »

Är det ett dåligt tecken om man fnissar lite för sig själv då man läser frasen “Han ville äga, men blev själv ägd” i feministbibeln? Internets, du har förstört mig.

För övrigt är dagens bedrift att jag har lyckats trycka ner mig i mina för hårt tvättade stretchjeans. Jag har nu påbörjat assimileringen och hoppas att jeansen snart inser att det är jag som har överhanden! Vik er för min kroppsvolym, denimfibrer!

Alltså ååh vad jag hatar kläder! Redan när jag vaknade idag förbannade jag textiliernas existens, trots de TRE TON KLÄDER jag äger så var allting antingen 1) för varmt, 2) för kallt, 3) för hippiefult (sommaren 2006, vad kan jag säga) eller 4) för litet. Jag skulle kunna bränna upp allt och start anew, om jag inte hatade att shoppa. Min shoppingtaktik är att vara in and out på under en kvart, man liksom känner hur hudlager efter hudlager nöts bort efter allt detta provande och provande och provande, aaargh! Min shoppingfobi har fått mig att bli världens hobo; när jag hade nött ut mina vans så att innersulan fått ett par snygga femkronors-sizade hål fyllde jag dem med toapapper och tejpade över med gaffa. Haha. Och slitaget i skrevet på mina “all day, every day”-jeans gör att de är mer assless chaps än Cheap Monday.

Jag köpte i alla fall en byrå för att försöka bli av med problemet (alltså ja, jag har en garderob också), men det räckte inte! Jag måste frammana bicepskraften från Helvetet för att kunna trycka ner allt i lådorna! Herregud! Kan inte skiten bara spontant självantändas?

Bluääääärgh, jag kräks kläder över dig och din livsvilja, Meidi!!!

Wtf. Ett tåg har spårat ur här utanför! I värsta krigsjournalistanda sprang jag ut i vårskorna och fotade. Man ser verkligen inte att det har spårat ur, men ni får take my word for it. Och sl.se.

De senaste dagarna jag har haft Les Sucettes med France Gall spelandes på repeat i huvudet. Den har haft en så stor inverkan på mig att jag har återupptäckt Calippo! För er som inte har en aning om vad jag pratar om:

Les Sucettes är alltså en låt skriven av Serge Gainsbourg för France Gall när hon var 18 år gammal. Den handlar om en tjej som älskar lollipops (loli, haha!). France fattade inte undertonen av OMG FELLATIO när hon spelade in den och blev tydligen mycket upprörd av det hela när hon fick reda på vad resten av världen redan fnissat åt i flera veckor. Säga vad man vill om Gainsbourgs gubbsjuka; det är en otroligt catchy låt. Och seriöst, de enorma mänskliga slickepinnarna? Hahaha. Genius.

Alltså ååååh. Det är i princip omöjligt att undvika frekventa nostalgi-orgier om man levt åtminstone 10 år av sitt liv på internet. Jag satt och letade gamla gotbilder på mig själv nyss och reminiscade över tiden då man tyckte att en asbra dag var en dag tillbringad på Pierrot, i sällskap av andra svarthåriga 14-åringar man inte ens kände by name (Lava-namnet bara, såklart). Finns den här kulturen fortfarande kvar? Var hänger de nu liksom, Pierrot har ju blivit ett dött barnvagnscafé? Har de lika roligt som vi hade eller står de ständigt i skuggan av Berny Pålssons svällande skärsår?!

Är det sånt här man funderar på när man börjar bli…gammal?

Katter, alltså. När man inte har dem som husdjur själv har man något slags uppfattning om att alla katter är sjukt smarta och graciösa. Och sen skaffar man ett par själv, och, well…

Fr. V: Vespertine och Capa (sjukt nöjda katter)

Vespertine satte sig på en ugnsplåt idag, en Mats hade använt till att göra pommes frites i förrgår. Jag kan uppskatta att hon satte sig i ungefär tre deciliter matolja. Det intensiva tvättarbete som därefter inleddes gjorde inte sitt j