Den fula sorgen

Kändisar som dör, alltså. Det är något som klyver allmänheten itu. Å ena sidan vill vi gråta vid våra HIStory-posters och kolla på Thriller tills våra ögon blöder, men å andra sidan känns det lite fånigt att bli så hemskt förkrossad av ett dödsbud gällande någon som man aldrig ens träffat. Resultatet blir att hälften av oss Twittrar lite försynt med ett “Michael :(” eller en notis om fällda tårar, och att den andra hälften besvarar sorgen med kritik på formen hur-kan-ni-vara-ledsna-över-någon-ni-inte-kände/det-finns-så-mycket-mer-i-världen-att-vara-ledsen-för. Som att sorg är något rationellt. Något man kan sätta i en prioritetsordning.

För det verkar vara det som gör folk mest upprörda; att vi nu plötsligt ägnar dyrbara tankar och känslor åt Michael Jackson när vi istället hade kunnat må dåligt över BarnenIAfrika. Tror folk verkligen att det fungerar så? Att vi har en bestämd mängd må-dåligt i hjärtat och måste ransonera den sparsamt över alla hemskheter som händer i världen? Självklart är det sjukt dåligt att media slutar ägna sin uppmärksamhet åt läget i Iran, men det betyder inte att alla som är ledsna över Michael är hjärtlösa svin som bara bryr sig om kändisar.

Kan vi inte bara vara kollektivt nöjda för att folk ännu inte blivit såpass härdade av internet att de helt saknar känslor?