Jag har börjat träna, igen. På riktigt. Inte tio hopplösa armhävningar på mitt dammiga trägolv varannan dag, utan gammal hederlig Friskisträning ungefär tre gånger i veckan. Aerobics är min nya grej, och jag har lärt mig älska svetten som allt som oftast droppar från mitt hår ner på golvet i små pölar som jag försöker att inte halka i. Att se att jag faktiskt har antydan till biceps gör mig helt hög! Jag har dessutom börjat tycka det är roligt att äta nyttigt och sova regelbundet. Vad i helvete?
Jag måste erkänna att Friskis ibland känns lite som ett väckelsemöte när man står i en ring runt någon och viftar med armarna i en timme..
Jag har ganska svårt att inte överdriva när jag hittar en ny syssla jag gillar. Jag nördar ofta in mig på småämnen och ältar dem intensivt under en viss tidsperiod för att sedan hitta en ny obsession. Detta gäller inte bara intresseområden, för övrigt; jag har hittat många älsklingar i fruktdisken som jag dejtat with a fiery passion i mågra månader, för att sedan dumpa dem för något Nytt och Fräscht. En tid var jag helt besatt av röda paprikor och åt dem som äpplen ett par tre gånger om dagen. En månad senare kunde jag inte överleva utan minst femton mandariner om dagen (på riktigt, mina händer blev nikotingula av allt skalande!).
Jag hoppas att jag på något sätt lyckas hålla fast vid min nya fästmö Sunt Liv ™ och att jag inte typ, blir beroende av maränger och ligger på soffan till fyra på eftermiddagen. Samtidigt vill jag verkligen inte vara den där jävla hurtbullen som tackar nej till en öl för att det har för högt GI (whatever that means). Är det möjligt att hitta en gyllene medelväg och förvandla besatthet till livsstil?
Jag kanske borde bli buddhist.