Än en gång förvånar folk mig med sina reaktioner på något som Händer Just Nu. Läste i Aftonbladet igår om en kvinna som fått sitt ansikte förstört av svavelsyra, och den iranska rättens dom att låta henne droppa samma typ av syra i ögonen på sin förövare. Min första tanke var att det skulle bli överflödigt om jag bloggade om det eftersom “alla lär ju tänka som jag”, men…nej. Efter att ha läst trackbacks till en del bloggar om det (och kommentarer därtill) är min samlade uppfattning att folk stödjer domen, och kvinnans rätt till brutal hämnd.
Det känns ibland som att människor i allmänhet har en rätt luddig uppfattning om vad en princip är. Ungefär alla jag känner hävdar att de är emot dödsstraffet, men jublar ändå när Saddam Hussein blir hängd inför publik, eller önskar livet ur män som Anders Eklund och Josef Fritzl. Att vara emot dödsstraff innebär att man tycker att det är principiellt fel av staten att döda, inte bara att det är fel “ibland”. På samma sätt kan man inte neka någon den mänskliga rättigheten att slippa tortyr för att personen själv har torterat andra. Mänskliga rättigheter är eviga och skrivna i fucking sten – det är inget vi kan ta ifrån någon, någonsin. Annars skulle det inte vara en rättighet, utan en bonus för gott beteende!
En mysig enbäddssäng med tillhörande apbur. Don’t feed the condemned!
Hämndbegär är något väldigt mänskligt; lika mänskligt som avundsjuka och raseri. Det innebär för fan inte att någon av de känslorna ska vara en del av rättssystemet! Rätten ska vara objektiv och känslokall, inte hämndlysten.
En av de sakerna som egentligen gör mig mest upprörd i såna här fall är att möjligheten att känna ilska inför våldsmannen (eller pedofilen, mördaren; whoever) tas ifrån mig. Det känns vidrigare för mig att en domstol kallt och beräknande ger order att injicera någon med gift, än att en psykopat ballar ur och skjuter ihjäl en hel familj. Jag vill inte tycka synd om massmördare, men den här världen ger mig inget jävla val.
