Var och såg The Wrestler idag. Bortsett från att filmen var sjukt bra så fick den även mig att betvivla att jag verkligen är så härdad och känslolös som jag trodde. Jag menar, herregud. Häftklamrar i armarna? Really? Under den sammanlagda kvarten av pro wrestler-slagsmål (som förvisso är ganska fake, och definitivt jättefake på film) som filmen innehöll tillbringade jag ungefär 80% med att sitta och säga “eeeeh, eh, AH! GAH!” så tyst som möjligt för mig själv, med handen framför munnen. Jag vet inte om det är att våldet kändes mycket mer realistiskt än i skräckfilmer där de flår varandra eller skär sig själva i ögonen, liksom?
Tja, jag ser ut som en Belgian Blue, hur är läget?
Det mest otroliga är väl egentligen att folk faktiskt går på pro wrestling och inte dör lite inombords varje gång någon får näsan bankad mot golvet. Kanaliserar de obehaget via testosteronet och får utlopp för det genom att stå och kasta stolar in i ringen?