February 2009

Jag har ingen nyckel till tvättstugan. Detta är ett relativt gammalt problem; jag tror att det härstammar från den gången mitt ex Johan fylletappade min ena nyckelknippa någonstans i Norrköping. Det har egentligen alltid varit ett ganska irrelevant problem för mig i vardagen, i och med att jag haft nyckel till själva tvättstugedörren och bara inte kunnat boka någon tid med min bokningsnyckel, men… Nu har de tydligen bytt bokningssystem här nere. Och jag kommer inte in.

Det mest uppenbara här vore kanske att gå till fastighetsskötaren och få en ny nyckel. Och ja, det hade jag också tyckt, om det inte vore så att hans enda mottagningstid sammanfaller med den enda lektionen jag har i veckan som är sådär absolut 100% obligatorisk. Tvätta eller få A i en kurs, liksom? Inte ett svårt val för en nrrd som jag.

Detta medför dock att jag börjar, well, få slut på saker att ha på mig. Jag har börjat krångla mig in i tröjor som slutat passa för flera år sen, bara för att allt annat luktar Unken Meidi. Jag ser lite ut som en stoppad korv med djupt missanpassat fashion sense.

Det är tur att man han en mamma man kan snylta på.

Något av det konstigaste man kan göra här i världen är att referera könsbestämt till sina vänner. Jag hajar alltid till varje gång någon säger att de ska “ut och träffa en tjejkompis” eller att de “såg en bra film med en killkompis i helgen”. Vad fyller det för syfte, egentligen? Varför finner vissa människor det nödvändigt att dela in folk i kategorierna Vänner och Vänner-Av-Det-Andra-Könet? Är det för att man som åhörare snabbt ska kunna bilda en fördomsbaserad uppfattning om vad för slags umgänge det gäller? “Ah, hon hängde med en KILLkompis, det förklarar att de gick och såg en actionfilm istället för att gå och fika…”

En något förenklad bild av verkligheten.

Jag vet inte om det bara är jag, men i min värld har de flesta kommit över uppfattningen om att folk med annorlunda genitalier är oooh, aah, “exotiska”; i alla fall inte såpass exotiska att man måste uppmärksamma hur coolt det är att man vågar prata med dem varje vaken sekund. Och när man tänker efter mer än fem sekunder är det verkligen inte någon skillnad mellan att säga att man ska gå och träffa en tjejkompis, och att säga att man ska “hänga med en svart vän”. “Ah, tja, jag kan inte hänga med ut ikväll, en mulattpolare till mig är hemma från semestern. Jag och min turkvän ska fixa filmkväll.”

“Happens to be.” “He happens to be black.” Like it’s a fucking accident, you know. He happens to be black? Yes, he happens to be black. Ah, yes, yes, yes. He had two black parents? Oh, yes, that’s right, two black parents. And they fucked? Oh, indeed they did. So where does the surprise part come in? I would think it would be more unusual if he just “happened” to be Scandinavian!

George Carlin

Rätt ofta drabbas jag av wonder och amazement över hur pinsamt kategoriserande vi människor kan vara.

Var och såg The Wrestler idag. Bortsett från att filmen var sjukt bra så fick den även mig att betvivla att jag verkligen är så härdad och känslolös som jag trodde. Jag menar, herregud. Häftklamrar i armarna? Really? Under den sammanlagda kvarten av pro wrestler-slagsmål (som förvisso är ganska fake, och definitivt jättefake på film) som filmen innehöll tillbringade jag ungefär 80% med att sitta och säga “eeeeh, eh, AH! GAH!” så tyst som möjligt för mig själv, med handen framför munnen. Jag vet inte om det är att våldet kändes mycket mer realistiskt än i skräckfilmer där de flår varandra eller skär sig själva i ögonen, liksom?

Tja, jag ser ut som en Belgian Blue, hur är läget?

Det mest otroliga är väl egentligen att folk faktiskt går på pro wrestling och inte dör lite inombords varje gång någon får näsan bankad mot golvet. Kanaliserar de obehaget via testosteronet och får utlopp för det genom att stå och kasta stolar in i ringen?

Definitionen av en hjärtattack: gå till en kontrollskrivning i differential- och integralkalkyl utan några som helst pretentioner att klara den, få förvånansvärt lätta frågor och inse att man har en god chans att lyckas om man spikat de frågor man kunde tekniken till, springa hem i vild panik för att kolla facit, inse att det står 15pi/4 och inte 11pi/4 som man själv skrivit, vara deprimerad i en hel kvart, sedan få reda på att det är FEL I FACIT och att man själv skrivit rätt.

[15:52:27] <@Meidi> VAD SVARADE HAN
[15:52:29] <@Meidi> AHHHHHHHHH
[15:52:30] <@Meidi> :D
[15:52:42] <@slemming> Meidi:   “Tack för uppmärksamheten!”
[15:52:42] <@slemming> “Jag skall korrigera felet.”
[15:52:47] <@Meidi> JAG ÄLSKAR SERGUEI

Om jag inte redan satt ner skulle jag behöva sätta mig ner.