När jag var i London hade jag inte bara väldigt roligt; jag hade också ganska…well, tråkigt. Okej – oändligt tråkigt. Detta inte på grund av stan i sig, utan på en pengamedvetenhet som några veckor tidigare fått mig att boka hemresebiljetter ett halvt dygn senare än mina resekamrater. Det är ju inte direkt en katastrof i sig att vara ensam i en stad man inte känner till, men när det handlar om ett så drygt antal timmar (för länge för att bara fika bort tiden, för kort för att verkligen hinna göra något vettigt) känns det svårt att komma på bra aktiviteter att förlusta sig med.
Jag hade säkerligen kunnat stanna kvar på vandrarhemmet och hängt med det lilla gänget stoners som höll i stället (de var för stenade för att ta emot vår betalning när vi kom dit, och låg mesta delen av tiden i ett gäng saccosäckar och kollade på South Park), men något inuti mig ville till Camden Town och vandra runt. Det värsta som finns, sett ur en plånboks synvinkel, är att “bara vandra runt” med en ospecifierad mängd pengar på kontot.
På fyra timmar hann jag köpa två sorters konstig choklad, en påse chips, tre tidningar, två “roliga underlägg” (wtf?), tre koppar kaffe, en pirog, en mjukdjursvariant av syfilis och ett par illrosa hörlurar från Skull Candy. (Jag höll på att köpa en skylt med texten “You say ‘chocaholic’ like it’s a bad thing!” men hejdade mig i sista sekunden.) Note to self: elektronik är nog bäst köpt efter mer eftertanke än “oooh, shiny!”. Jag har nu ett par hörlurar som fungerar som ett skruvstäd runt mitt huvud och som dessutom är för små för att kunna bäras runt halsen ens i dess största läge (ja, jag har testat – de blir till en neonrosa attacksnara runt halsen). De är i alla fall snygga, right?
