Jag har börjat med en sån där grej som folk typiskt gör efter nyår: jag har börjat träna! För er som inte umgåtts med mig det senaste halvåret kanske det är en nyhet att jag ens slutat träna, men eh… KTH äter tid. Liksom, hur förväntas man hinna röra på sig när man måste gå på så många pubar?
Jag har i alla fall klara mål den här gången; 100 armhävningar och 200 situps ska jag klara av då jag gått igenom de ovan länkade träningsprogrammen. Sex veckor säger siten – jag är lite skeptisk. Jag har liksom kunnat göra 20 armhävningar som max ever in my life, och även de var på knä. Men hey, drömmen är fortfarande att bli Sarah Connor, så varför inte prova?
KTH-bubblan gör även att jag hamnat i ett slags bloggvakuum de senaste månaderna där jag inte riktigt är medveten om all drama som kokar runt mig, och oftast är det skönt. Ibland är det dock synd att missa att en vän skrivit en formidabel krönika, och man blir hemskt glad över att man råkar halka in på den av en slump.
Jag kan väl inte säga annat än “amen!” åt Annikas betraktelse gällande denna fallna förebild. När jag var 13 läste jag Fittstim för första gången (och sedermera typ en gång i veckan därefter), och jag gör en klar skillnad mellan dåvarande Linda och nuvarande Linda. Linda Norrman Skugge och Linda Skugge. Bara namnändringen känns ganska beskrivande för hennes personliga utveckling. En stympad identitet.
