January 2009

När jag var i London hade jag inte bara väldigt roligt; jag hade också ganska…well, tråkigt. Okej – oändligt tråkigt. Detta inte på grund av stan i sig, utan på en pengamedvetenhet som några veckor tidigare fått mig att boka hemresebiljetter ett halvt dygn senare än mina resekamrater. Det är ju inte direkt en katastrof i sig att vara ensam i en stad man inte känner till, men när det handlar om ett så drygt antal timmar (för länge för att bara fika bort tiden, för kort för att verkligen hinna göra något vettigt) känns det svårt att komma på bra aktiviteter att förlusta sig med.

Jag hade säkerligen kunnat stanna kvar på vandrarhemmet och hängt med det lilla gänget stoners som höll i stället (de var för stenade för att ta emot vår betalning när vi kom dit, och låg mesta delen av tiden i ett gäng saccosäckar och kollade på South Park), men något inuti mig ville till Camden Town och vandra runt. Det värsta som finns, sett ur en plånboks synvinkel, är att “bara vandra runt” med en ospecifierad mängd pengar på kontot.

På fyra timmar hann jag köpa två sorters konstig choklad, en påse chips, tre tidningar, två “roliga underlägg” (wtf?), tre koppar kaffe, en pirog, en mjukdjursvariant av syfilis och ett par illrosa hörlurar från Skull Candy. (Jag höll på att köpa en skylt med texten “You say ‘chocaholic’ like it’s a bad thing!” men hejdade mig i sista sekunden.) Note to self: elektronik är nog bäst köpt efter mer eftertanke än “oooh, shiny!”. Jag har nu ett par hörlurar som fungerar som ett skruvstäd runt mitt huvud och som dessutom är för små för att kunna bäras runt halsen ens i dess största läge (ja, jag har testat – de blir till en neonrosa attacksnara runt halsen). De är i alla fall snygga, right?

Så, jag åkte till London för att gå på klubb. Det kanske låter lite som att åka till Skövde för att köpa mjölk, men tro mig; det var värt varenda krona. Det är inte varje dag man får dansa sönder nerverna i fötterna (ja, jag har tappat känseln i mina tår, what gives?) till högklassig dnb i en enorm klubb – speciellt inte i Stockholm. Faktum är att jag inte varit ute och dansat i Stockholm en enda gång sen jag började på KTH. Det kan för all del bero på att jag finner det lite mer roligt att nörda runt på internet these days, men följande skillnader mellan Fabric och your average Stockholmsklubb kan också ha spelat in:

• Man kan andas på Fabric, och inte bara vid dörren. Istället för att springa ut var femte minut för att ta luft (och således bli instaförkyld) kunde man stanna kvar på dansgolvet och njuta av något som jag tror kallas för vettig ventilation.
• Ljudet får en inte att vilja ta livet av sig med en pickaxe to the brain. I Stockholm känns det alltid som att folk drar upp basen till absurda nivåer som får flimmerhåren i halsen att vibrera så våldsamt att man till slut hostar ur sig en halv lunga innan låten ens är slut. På Fabric är ljudet högt, men behagligt! Som att ha sex i öronen, fast skönt.

• Vatten finns tillgängligt. FÖR FAN. Ska man dansa i mer än tjugo minuter till monoton musik behöver man, t.ex., inte dö av uttorkning för att det inte finns en enda vattenkran i hela byggnaden. Jag har gått hem från ett flertal rave (eh ja, jag har varit en sån där person som sprungit runt i skogen och viftat med glowsticks i händerna – more on that nån annan gång) för att det inte funnits ett enda handfat i närheten som fått plats med en vattenflaska under kranen. Vad gör man liksom, lapar upp sin egen svett? På Fabric hade de iaf awesome kranar och därtill oändligt många vattenflaskor till försäljning i baren.

Sen att vi stod i kö i en timme utanför klubben följt av en halvtimme garderobskö, och att ett hundratal personer med biljetter inte kom in för att de tryckte in för mycket folk, well…det känns så sekundärt för min upplevelse, ya know? Bara det att se en e:ad kille utan tröja ligga och hångla med sig själv i en soffa gjorde ungefär halva min kväll.

Jag har börjat med en sån där grej som folk typiskt gör efter nyår: jag har börjat träna! För er som inte umgåtts med mig det senaste halvåret kanske det är en nyhet att jag ens slutat träna, men eh… KTH äter tid. Liksom, hur förväntas man hinna röra på sig när man måste gå på så många pubar?

Jag har i alla fall klara mål den här gången; 100 armhävningar och 200 situps ska jag klara av då jag gått igenom de ovan länkade träningsprogrammen. Sex veckor säger siten – jag är lite skeptisk. Jag har liksom kunnat göra 20 armhävningar som max ever in my life, och även de var på knä. Men hey, drömmen är fortfarande att bli Sarah Connor, så varför inte prova?

KTH-bubblan gör även att jag hamnat i ett slags bloggvakuum de senaste månaderna där jag inte riktigt är medveten om all drama som kokar runt mig, och oftast är det skönt. Ibland är det dock synd att missa att en vän skrivit en formidabel krönika, och man blir hemskt glad över att man råkar halka in på den av en slump.

Jag kan väl inte säga annat än “amen!” åt Annikas betraktelse gällande denna fallna förebild. När jag var 13 läste jag Fittstim för första gången (och sedermera typ en gång i veckan därefter), och jag gör en klar skillnad mellan dåvarande Linda och nuvarande Linda. Linda Norrman Skugge och Linda Skugge. Bara namnändringen känns ganska beskrivande för hennes personliga utveckling. En stympad identitet.