Vi ses på andra sidan julbordet.

Aleks och jag i Göteborg i början av 2004. Ack, minnen…

Senare på kvällen satt vi och IRCade om Aleks stundande resa till London för att gå på dnb-spelning på awesomeklubben Fabric. Efter att ha beklagat mig över att Stockholm är tråkigt och grått sa Aleks till slut “men, häng med då?” Jag började kolla biljetter mest for the lols, men tänkte någostans ändå att…varför inte? Jag har ändå ingenting att göra den närmaste månaden bortsett från att sitta och bli tjock på julgodis; jag kan lika gärna avsätta 48 timmar till att hoppa runt i neon och fika i Camden. Sure, jag borde plugga, men två dygn är ju knappt fem sidor i matematiktid!

Så, jag köpte en flygbiljett. Ibland äger det att vara vuxen och kunna bestämma själv vad som är vettigt att göra – även om det mesta delen av tiden innebär något annat än att boka in spontanresor till London.

Jag vaknar trött, sliten och förbannad på vad det nu är för högre makt som hittat på att jag ska gå upp tidigt, och tillbringar resten av dagen i ett zombielikt tillstånd där varenda liten horisontell yta påminner mig om min ljuva säng. Allt detta med ett enda litet hopp om att åtminstone vara trött när kvällen till slut kommer – men icke! Samma cykel repeteras om och om igen kommande veckor, med vissa försök till damage control. Vara vaken ett dygn för att man har vaknat efter klockan sex på kvällen? Check. Sova två timmar före en morgonföreläsning? Check. Ta en “powernap” som varar i fem timmar? Check.

De senaste månaderna har min kropp dessutom dragit på sig en jobbig ovana att helt strunta i att mitt psyke har alla intentioner att gå upp på morgonen. Inte bara försätts jag i ett komaliknande tillstånd som gör att jag varken hör alarmklockor eller brandlarm; min kropp har dessutom tagit över en liten partition av min hjärna och satt den i arbete med att utföra illdåd på morgonen som gör att jag till slut sover till sent in på eftermiddagen!

Det fungerar såhär: jag ber en välvillig vän att ringa mig på morgonen för att försöka få upp mig (då jag sällan/aldrig hör mitt mesiga mobilalarm när jag ligger i sömnkoma). Vid sänggåendet har jag inga som helst planer på att försova mig eller hoppa över Det Där Viktiga Jag Måste Gå Upp För, men när samtalet kommer är det inte jag som svarar; det är den där lilla skärvan av mitt psyke som kräver MOAR SLEEP – det är Evil Meidi! Evil Meidi säger “ja, jag är vaken, jag ska bara gå och borsta tänderna” med en enorm övertygelse – för att sedan slänga på luren och sova i fem timmar till. Allt utan att jag har något att säga till om! Min kropp är för jävla smart!

Dock verkar det som att mina vänner är snäppet smartare. När jag fyllde år för ett par dagar sen fick jag nämligen den ultimata presenten av Alex: en Clocky. Detta är en klocka med hjul som hoppar ner från nattduksbordet och åker iväg i ilfart runt i lägenheten samtidigt som det ger ifrån sig helvetiskt irriterande ljud på något slags robotspråk. Man måste alltså släpa sig upp och FÅNGA dampklockan för att den ska sluta låta. Lägg till att den hotar en till livet med pistol, och det hade varit den perfekta fucking väckarklockan.

(Nu har jag faktiskt inte testat den än, men imorgon körs jungfruturen! Om detta inte funkar måste jag köpa ett Sonic Bomb Alarm och hoppas att mina grannar är förlåtande.)

Nu har jag både fyllt 22 år och failat min första KTH-tenta! Det känns ganska mysigt faktiskt, speciellt eftersom tentavakten fnissade åt mig när jag lämnade in efter en timme (efter att ha ätit min awesometårta, såklart). Jag är sjukt stolt över mina partners in fail som inte bangade partyhattarna, vi äger!

Är det här nya krograggningsprylen? Sitta på en barstol och lösa ett 3D-pussel om och om igen tills någon blir kär i en? Jag är fan på.

Tanken är att man ska vara en fattig student som vaknar i sitt äckliga studentrum och inser att hen är fuckin’ broke. Resten av spelet går sedan ut på att inte bli fattiglapp med 0 kr kvar (pengar funkar som health points); något som förhindras av två magnifika fiender – hyran och CSN-skulden. Vissa har ifrågasatt att CSN-skulden morrar åt en, eller att man ens kan bli attackerad av ett gäng papperslappar, men fuck you – det är mitt spel! Inom ramarna för det här spelet är det dessutom helt logiskt att man kan ta upp ett item som heter “phonecall” och lägga det i fickan för senare användning. Att “take phonecall” inte betyder att svara i telefonen är väl uppenbart, right?

Det enda jag inte riktigt förstår är hur jag kom fram till att man skulle vinna spelet genom att spela Guitar Hero i en föreläsningssal. Jag tror att jag blev lite foggy i huvudet någon av de nätter jag stannade uppe till mittinatten för att “bara göra klart den här delen…”

Hursomhelst, in retrospect är mitt spel rätt representativt för mig själv; det är förvirrat, ostrukturerat och tidvis ganska roligt. Jag bara ångrar att jag först nu, efter inlämningen, kommer på att det jag helt klart BORDE ha gjort är en en textbaserad version av Super Mario. Förstår ni hur win det skulle varit?

> use mushroom
You become very large.
> use star
Frantic music starts playing and you suddenly feel like you could take on the entire world. You are fucking INVINCIBLE. Go, Mario, go!

Nästa termin, kanske.