Jag träffade Aleks igår, och reminiscade lite (ok, mycket) över tiden då vi var Galna Tonåringar och sprang runt på fester och festivaler stup i kvarten. Vår gemensamma slutsats verkade bli något i stil med “gah, varför gör vi inte sånt längre?!” följt av räkningsbetyngda vuxensuckar och nostalgiglansiga blickar. Rutiner och plikter har blivit något lite mer motiverat när åren har gått (inte minst känns det ganska bra att kunna bestämma själv när man ska lägga sig, även om det leder till komplikationer à la förra blogginlägget), men en del av kroppen saknar ändå att flänga runt utan mål och mening och hälla i sig äcklig alkohol. Jag är väldigt bra på att romantisera det förflutna.
Aleks och jag i Göteborg i början av 2004. Ack, minnen…
Senare på kvällen satt vi och IRCade om Aleks stundande resa till London för att gå på dnb-spelning på awesomeklubben Fabric. Efter att ha beklagat mig över att Stockholm är tråkigt och grått sa Aleks till slut “men, häng med då?” Jag började kolla biljetter mest for the lols, men tänkte någostans ändå att…varför inte? Jag har ändå ingenting att göra den närmaste månaden bortsett från att sitta och bli tjock på julgodis; jag kan lika gärna avsätta 48 timmar till att hoppa runt i neon och fika i Camden. Sure, jag borde plugga, men två dygn är ju knappt fem sidor i matematiktid!
Så, jag köpte en flygbiljett. Ibland äger det att vara vuxen och kunna bestämma själv vad som är vettigt att göra – även om det mesta delen av tiden innebär något annat än att boka in spontanresor till London.