You just lost the surrealist game

Jag har tillbringat den senaste veckan med att koda ett textbaserat spel i Java, som slutuppgift för höstterminsdelen av programmeringskursen. Tydligen är det rätt standard på den här uppgiften att göra ett spel som går ut på att döda sina övningsassistenter, men då jag är pacifist (lol) körde jag istället på en lite mer innovativ idé.

Tanken är att man ska vara en fattig student som vaknar i sitt äckliga studentrum och inser att hen är fuckin’ broke. Resten av spelet går sedan ut på att inte bli fattiglapp med 0 kr kvar (pengar funkar som health points); något som förhindras av två magnifika fiender – hyran och CSN-skulden. Vissa har ifrågasatt att CSN-skulden morrar åt en, eller att man ens kan bli attackerad av ett gäng papperslappar, men fuck you – det är mitt spel! Inom ramarna för det här spelet är det dessutom helt logiskt att man kan ta upp ett item som heter “phonecall” och lägga det i fickan för senare användning. Att “take phonecall” inte betyder att svara i telefonen är väl uppenbart, right?

Det enda jag inte riktigt förstår är hur jag kom fram till att man skulle vinna spelet genom att spela Guitar Hero i en föreläsningssal. Jag tror att jag blev lite foggy i huvudet någon av de nätter jag stannade uppe till mittinatten för att “bara göra klart den här delen…”

Hursomhelst, in retrospect är mitt spel rätt representativt för mig själv; det är förvirrat, ostrukturerat och tidvis ganska roligt. Jag bara ångrar att jag först nu, efter inlämningen, kommer på att det jag helt klart BORDE ha gjort är en en textbaserad version av Super Mario. Förstår ni hur win det skulle varit?

> use mushroom
You become very large.
> use star
Frantic music starts playing and you suddenly feel like you could take on the entire world. You are fucking INVINCIBLE. Go, Mario, go!

Nästa termin, kanske.