I helgen impulsköpte jag en ny liten bebis vid namn Asus Eee 901 (den har verkligen samma effekt på folk som en bebis också; alla vill komma fram och gulla med pyttetangentbordet). Den är OMGJÄTTELITEN och har en batteritid på över 9000 år. I samband med detta tänkte jag att jag kanske skulle ge Linux en chans – det var trots allt senast nån gång på 90-talet jag brottades med det. Att jag dessutom fortfarande har en rätt huge mama till ThinkPad med Windows XP hemma gör liksom att det inte ens behöver vara en nosedive in i terminalfönstret utan möjlighet till internethjälp.
Så, enligt rekommendationer från mina fellow nurdz på Data blev det Ubuntu som installerades. Enligt mina fellow nurdz på Data behövde man även rensa lite bland alla auto-installerade program som hängde med installationen, så de satte sig ner och haxade bort ungefär 1 gigabyte seemingly onödiga program.
Oväntat att jag vid nästa inloggning skulle mötas endast av en beige bakgrund och en muspekare utan några som helst möjligheter att navigera vidare? Värt att ta bort fönsterhanteraren.
Sammanfattningsvis känner jag mig i alla fall lite som att jag är på ett Häftigt Äventyr™, mer än att jag ligger i krig med mitt OS (som med t.ex. Windows Vista). Jag satsar på att bli super1337!