November 2008

Jag var på filmfestivalen ikväll, och såg Gonzo – filmen om Hunter S. Thompsons liv. Något jag verkligen älskar med filmfestivalen är publiken; det kan vara den mest fantastiskt civiliserade publiken in the EVER. Folk håller käft, prasslar inte, pratar inte, skrattar när det är lämpligt och applåderar när regissören är närvarande. Biohyfs är så underskattat! Jag har verkligen väldigt låg tolerans för ljud på bio överhuvudtaget. Om någon i mitt sällskap frågar mig något under visningen svarar jag inte; vid upprepade överträdelser hyschar jag argt och gör en mental note to self att inte ta med vederbörande på bio i framtiden.

Allt detta kanske kan fungera som en förklaring till varför jag ikväll höll på att kvävas av min egen saliv. Jag hade köpt lite mouthwatering awesomecandy i form av Mentos och Lakrisal att suga på under bion (för att inte drabbas av kariesbrist eller något annat otrevligt) och jag hade en av ovan nämnda Mentosar i munnen då jag insåg att min mun plötsligt bestämt sig för att svälja samtidigt som mina lungor bestämt sig för att andas in.

Jag vill för övrigt verkligen se den här filmen, för boken äger. Nån som vet om den är bra?

Saliven hade inte riktigt täppt till luftröret helt – det hade varit lite weird med tanke på att det är, liksom, vätska – men THE ALL-CONSUMING FORCE från mina lungor gjorde att det var snudd på omöjligt att inte börja hosta. Biohyfsad som jag är tänkte jag dock ändå att det säkert gick att lösa på något sätt som inte innebar att störa publiken mer än nödvändigt. Att försöka andas in normalt och sedan liksom andas ut med kraft (jag vet, jag är cp) gick knappt; när jag drog in luft i lungorna kändes det som att jag hade astma och/eller andades genom ett litet litet sugrör från botten av ett träsk. Att harkla sig gjorde bara hostreflexen starkare. Allt jag kunde tänka var “shitshitshit, varför kunde inte detta ha hänt under en film med mer action, då hade mitt fatala snedsteg åtminstone dränkts i ljudet av explosioner!” När jag väl gav efter (och började hosta som Joelbitar-Joel efter ett McDonaldsbesök) hade mina desperata försök att vara tyst resulterat i hostkvävningstårar över hela ansiktet.

Jag var inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det här. Skeva prioriteter eller bara dåligt godisval?

Gick och såg Martyrs på filmfestivalen ikväll, trots alla förmaningar. Tydligen skulle den vara psykologiskt fruktansvärd och så OMG GORE att folk hade sprungit ut ur biosalongen för att kräkas. Jag förberedde mig mentalt på något slags hybrid av Saw och Funny Games, men… Det hade jag inte behövt. Visst var den stundtals ganska creepy och jobbig att titta på, men jag har verkligen sett mycket värre.

Varför händer det här alltid när jag ska se någon milt horribel skräckfilm? Folk avråder mig från den å det starkaste med motiveringen att “IT CAN’T BE UNSEEN!” och så visar den sig vara ganska average på hemskhetsskalan. Kanske är folk inte belönade med samma groteska mardrömmar som jag, där folk blir lemlästade och torterade på en daglig (eh, nattlig) basis? Eller har de inte surfat avrättningsvideos i samma utsträckning?

Jag kanske behöver en psykolog. (Förresten var filmen bättre än väntat, men jag skulle hellre rekommendera Irréversible eller Funny Games om man vill se en riktigt mindfuckande film utan att ens behöva utstå våldsnärbilder.)

Jag tog en mellanfilmsfika (dvs en sån fika man tar mellan två filmfestivalsfilmer) med Karin idag på Café 60, och insåg än en gång varför jag inte är stammis där (eller ens går dit mer än en gång per kalenderhalvår). Det borde liksom vara ett rätt givet café att gå till med tanke på att det är det enda (mig veterligen) som har öppet till senare-än-midnatt? Detta, i samband med att min fuckade dygnsrytm allt som oftast får konsekvensen att jag går och lägger mig klockan sex på morgonen, borde bädda för en veritabel Romeo & Julia-historia as far as café-kund-relationer go.

But no.

För det första ligger ljudnivån konstant någonstans mellan “jetplan” och “missilavfyrning”, och detta utan att folk verkar prata särskilt högt sinsemellan. Denna paradox förbryllar mig! Är det något slags magisk egenskap hos väggarna som gör att ljudvågornas intensitet fördubblas när de studsar emot dem? Jag förstår inte. Att personalen vrålar ut “NUMMER TRETTI-FYRAAARRGHHH!!!” varannan minut gör det inte direkt bättre.

Vidare ser ovan nämnda personal alltid ut som att det brinner någonstans. De liksom hetsar en till att äta upp det man beställt så man kan köpa MOAR FOODZ. Varför inte bara fråga om man vill ha något mer istället för att säga “du måste förnya din beställning!!1″ som att man vore Hitler? Mitt enda brott är att sitta med en kopp te i mer än fyrtiofem minuter, magawd.

Sen verkar det som att hela Café 60 är något slags no-internet-zone, för det finns NOLL OCH INGA öppna nätverk i närheten att leecha från. Det är mitt i stan! Mitt i stan! Om inte annat borde de öppna ett eget, för, cmon. Jag har faktiskt bloggskyldigheter att ta hänsyn tilll, och 4chans att surfa.

Till sist en betraktelse: På en femtedel av borden står det skyltar med texten RESERVERAT. Vem fan reserverar bord på Café 60? Det är ungefär som att reservera bord på McDonalds. Herregud.

Om man poströstar och sen dör innan rösten hinner räknas i det faktiska valet, räknas rösten trots att man är död? How about om man har fyllt i alla valsedlar, slickat igen kuvertet, och dör under tvåmeterspromenaden till valurnan? Kort sagt: har man rösträtt som död?

Att vara sjuk på vintern kan vara det sämsta i världen. Allt det här sovandet gör att man missar alla möjliga chanser att se solen (även om det skulle ha varit genom ett kilometertjockt regntäcke). Det känns lite som jag är fången i min egen lägenhet, vilket också förklarar att jag just nu sagt FUCKYOU till lymfkörtlarna och begett mig ut till mitt gamla stammiscafé Bönor & Bakat för att trycka i mig lite paj. Sängliggande får mig att ḱänna mig så värdelös.

Jag vill mest bara stirra in i en lysrörslampa just nu och låtsas att det är ljuv och underbar sommar, och att jag ligger ute på en gräsmatta och läser böcker.

Ibland undrar man över folks grannar (dvs, nej; jag är inte hemma). Jag undrar även om SpeedTouch har något med Fuckdoll att göra? Haha.

För ungefär två veckor sen deltog jag (och fyra faktiskt riktigt kompetenta programmerare, som tillsammans med mig utgjorde laget Inte Din Mamma) i en programmeringstävling med temat handboll. Målet var att programmera ett awesome handbollslag bestående av små blobbar som skulle vinna över alla andra små blobb-lag.

Vi sparkade rumpa i gruppspelet och ägde alla andra lag. Sen åkte vi ut i kvartsfinalen mot det sämsta laget i andra gruppen. Go figure.

Nedan ser ni gruppspelsmatchen mot h4ndb0ll, en Otroligt Spännande match där vi satte 5-4 i 1.59.9 (yes, tvåminutersmatcher)! Jag har aldrig sett ett gäng dataloger vara så pepp inför något sportrelaterat, haha.

Vi är de cerisa blobbarna!

Trots min sistaminuten-taktik som beskrevs i gårdagens blogg så blev jag faktiskt till slut klar med programmeringsläxan. En av uppgifterna som skulle redovisas idag gick ut på att koda en låda (okej, en rektangel – whatever) innehållande en massa bollar cirklar med slumpmässiga färger och hastigheter som studsade runt i ovan nämnda låda.

Nej, mina bollar är inte halva, Java håller på att rita ut dem. Skyll på Java!

Det är smått otroligt att se hur många olika sätt man kan lyckas göra fel på en uppgift. Bara det att bollarna ibland klumpar ihop sig i rader och liknar bouncingSticks mer än bouncingBalls är rätt exotiskt. Att sedan en testkörning lyckas få till Schrödinger’s Balls – bollarna flimrade in-ut-in-ut-in-ut ur lådan i ljusets hastighet – gör att man inte kan göra annat än att förundras över Java och dess allsmäktiga kraft att få en att bli galen.

Sen att överdrivna repetitioner av ordet BALLS under 5+ timmar framkallar en alldeles speciell typ av humor är väl inte direkt någon överraskning. Kanske.

Det finns få saker som är så mysiga som att sitta i en nästan övergiven KTH-korridor klockan ett på natten och plugga programmering. Munnen tuggar godis och sväljer cola, ögonen hoppar frenetiskt fram och tillbaka över skärmen. Någon ensam stackare i en av terminalsalarna sisådär tjugo meter längre bort visslar för sig själv, och ger då och då ifrån sig en djup suck riktad till ett buggande JavaScript.

Den senaste tiden har jag gjort det till mitt personliga livsmål att bli bäst i världen på Frozen Bubble; detta tidlösa spel! Det sista jag ser innan jag somnar är bubblor, och jag har fått en märklig tendens att se bubbelliknande mönster i allt omkring mig. Typ grafer och annat matterelaterat.

Vagina or bubbles?

Jag började sedermera undra vad det är som gör Frozen Bubble till ett så enormt beroendeframkallande spel. Det är inte så att gameplayen förändras något enormt från omgång till omgång; det är liksom…skjuta bubblor. Om och om igen. Ändå klockar jag nog in på ungefär en timme speltid om dagen den här veckan.

Är det något slags underliggande ordningsbehov? En oöverkomlig vilja att sortera saker efter färg och sedan städa upp dem? Vad säger du, Tanja?

Jag saknar ord.

I helgen impulsköpte jag en ny liten bebis vid namn Asus Eee 901 (den har verkligen samma effekt på folk som en bebis också; alla vill komma fram och gulla med pyttetangentbordet). Den är OMGJÄTTELITEN och har en batteritid på över 9000 år. I samband med detta tänkte jag att jag kanske skulle ge Linux en chans – det var trots allt senast nån gång på 90-talet jag brottades med det. Att jag dessutom fortfarande har en rätt huge mama till ThinkPad med Windows XP hemma gör liksom att det inte ens behöver vara en nosedive in i terminalfönstret utan möjlighet till internethjälp.

Så, enligt rekommendationer från mina fellow nurdz på Data blev det Ubuntu som installerades. Enligt mina fellow nurdz på Data behövde man även rensa lite bland alla auto-installerade program som hängde med installationen, så de satte sig ner och haxade bort ungefär 1 gigabyte seemingly onödiga program.

Oväntat att jag vid nästa inloggning skulle mötas endast av en beige bakgrund och en muspekare utan några som helst möjligheter att navigera vidare? Värt att ta bort fönsterhanteraren.

Sammanfattningsvis känner jag mig i alla fall lite som att jag är på ett Häftigt Äventyr™, mer än att jag ligger i krig med mitt OS (som med t.ex. Windows Vista). Jag satsar på att bli super1337!