Sarkasm-orgasm

Ibland funderar jag på att börja låtsas att jag inte förstår sarkasm och ta allt folk säger på allvar. Kanske mest för att jag inte fattar hur man klarade sig humormässigt innan man någon gång i fjärde klass fattade att man kunde säga saker utan att vara seriös (ni minns säkert när era klasskamrater brought down the house genom att säga saker som “smaaaartooooo!” när någon typ, tappade ett glas mjölk på golvet).

Jag minns lite svagt att jag försökte mig på en “hit-and-miss”-strategi när jag var liten och tittade på humorprogram med mina föräldrar och helt enkelt smög in ett skratt då och då där det verkade vara lämpligt, i hopp om att någon gång förstå vad som faktiskt var roligt. (En gång skrattade jag åt att Europeiska Gemenskapen skulle döpas om till Europeiska Unionen, för det lät så fånigt. Det var för övrigt på nyheterna.) Det verkar rätt drygt att vara barn, in retrospect.

En gång lyckades jag i vuxen ålder dricka bort förmågan att förstå sarkasm. Vi satt på någon klubb jag inte minns namnet på och någon person jag inte minns namnet på sa något i stil med att “fåglar är ju däggdjur, höhö.” Jag försökte sedan i ungefär tio minuter övertyga personen om att fåglar in fact lade ÄGG och därmed INTE var däggdjur. När han till slut tappade tålamodet och sa “alltså, jag skämtade bara” kände jag mig plötsligt ganska dum i huvudet och lovade mig själv att inte ta någonting på allvar ever again.