Det är rätt märkligt, egentligen, när man sitter bredvid ett par svarthåriga kids (hur vet man vilka av dem som är emos nuförtiden, jag fattar inte? På min tid var det lättare!) på tunnelbanan med klädsamma röda ränder över armarna och inser att man en gång i tiden säkert hade räknats till samma kategori som dem av eventuella betraktare. Mina egna röda ränder har bleknat till vitt och håret bär numera inga som helst spår av färger mörkare än rödbrunt, men det känns ändå som att jag fortfarande är medlem i klubben på något sätt. Bara det att medlemskortet kommit bort i flytten.
En gång i tiden såg jag det som en badge of honor att vara lite mentalt skadad; det gör jag verkligen inte längre. Snarare skäms jag djupt varje gång någon frågar om jag har katt och, utan någon som helst baktanke, pekar på underarmarna. Det är lite som att gå runt med en detaljerad läkarjournal tatuerad i pannan och försöka låtsas som ingenting. Är det det ultimata friskhetstecknet, att inte vilja kännas vid sjukdomen längre?
Oavsett hur mycket jag skämtar om det och hur lite inverkan det har på mitt liv i dag så är det ett faktum att jag en gång i tiden mådde jävla dåligt. Igår pratade jag med Flunky om hur det begav sig när jag fick Zoloft utskrivet, och när jag började berätta om hur jag inte kunde vara ensam en enda sekund i flera veckor, att min mamma fick stå i badrummet med mig när jag skulle duscha för att jag inte skulle flippa ur och att jag grät tills jag blev snurrig och kräktes, så insåg jag plötsligt att shit, det där är ju verkligen inte normalt. De fyra relativt normala åren efter den perioden tycks ha haft en så stor inverkan på mig att jag nästan har glömt hur det var att vara en liten 17-årig rädd Meidi. Jag vet inte om det är synd att förringa det eller om det är en fantastisk blessing att kunna distansera sig så mycket från något som en gång i tiden åt upp alldeles för mycket av mina tankar.
Det finns inget svar på det, kanske.
Tags: ångest, dagbok, depression, helgon, mental hälsa, xanor, zoloft
5 comments
Comments feed for this article
Trackback link
http://meidi.gangsterville.org/2008/08/03/meidi-och-den-mentala-halsan/trackback/
August 3, 2008 at 4:50 pm
suzieQ
Det är ju så; man glömmer, och jag tror egentligen att det är lika bra. Man mådde liksom tillräckligt dåligt då, skönt ju mindre man behöver tänka på det idag, typ.
Samtidigt har jag ju kvar alla mina gamla texter, och jag kan bli nästan chockad av att gå tillbaka och läsa just gamla helgondagböcker, eller annan skit jag skrev när jag var sexton, och inse hur fucked up jag var. Ändå var det en viktig period i mitt liv, och jag vill ha kvar dedär pubertala ångesttexterna som någonslags personligt samtidsdokument. Att läsa och minnas lite då och då när jag orkar.
August 4, 2008 at 12:55 am
shazza
wow never pegged u 4 emo whodve thought lol sux 2 b young
wen i woz 14 i neerly killd myself den agen i woz high thought i woz a orange lol peeld till i passed out :/ druggs lol!!!!!!!!!!1111111111
August 5, 2008 at 11:55 pm
jessica
Oj, så jag känder igen mig. Jag skulle kunna skrivit det där, faktiskt både blogginlägget och de gamla skunkdagböckerna. Jag var precis likadan. Eller är, även jag får de där jävliga “har du katt”-kommentarerna och om jag då tanklöst svarar nej så blir personen lite generad och pekar mot min arm där tröjan åkt upp och så skäms jag ännu mer och försöker skämta bort det men det är ju fan tragiskt, det går ju inte att skämta bort och inte vill man ge sig in i värsta seriösa snacket om ens psykiska hälsa då vs. nu. Det är verkligen som att gå runt med sin medecinska journal i pannan, eller på armarna (benen, axlarna, låren…) då.
Önskar att jag kunde säga till alla rakblandsförtjusta kids att det inte är värt det. Att de med största sannolikhet kommer må bättre och att de där ärren inte är kul att ha när man är 23 och inte vågar ha kortärmat på jobbet.
jag skriver visst en mindre roman här… Har aldrig läst din blogg förr och jag brukar inte vräka ur mig min gamla ärrhistoria bara sådär. Men det här inlägget var så bra. Nu ska jag fortsätta läsa!
August 6, 2008 at 1:17 am
Meidi
jessica: Vad glad jag blir! Inte av din psykhistoria haha, men av kommentaren. Jag bloggar ganska sällan om jobbiga saker (Cyniska Skämtarn, du vet, det är också en form av ärrvävnad) så det är skönt att veta att någon läst och fått något ut av det. You made my kväll!
August 14, 2008 at 11:11 pm
S
åh jag kunde ju precis ha skrivit det där inlägget själv också.
men jag tror inte att skämmas för det sjuka är det ultimata friskhetstecknet eller att det är så enkelt att man kan säga till sextonåringarna på stan att det faktiskt inte är värt det för det vet dom ju. även om romantiseringen av eländet såklart fanns så gör det det inte mindre verkligt. att vara emotjej med sönderskurna armar är redan så jävla klisché och okej att skoja om så det är klart man inte tar sig själv på allvar, den man faktiskt var. ååh vad pretto det här låter nu men om man vägrar att skoja bort det varenda gång folk skojar om dom där jävla ärren kanske man har ett sätt att få idioter att avslöja sig? nej jag tycker nog inte att man ska skämmas för att det är svårtsvårt att vara tjej och att man fick för sig att kanske psykiatrin hade svar.
din blogg är jättebra förresten!