August 2008

Det är rätt spännande att komma hem och upptäcka att det smink man en gång i tiden hade ovanför ögat nu migrerat till något skönt ställe mellan nedre franskanten och kindbenen. Hur går det till egentligen? Är det små små svettdroppar som fungerar som något slags Klarälvsfors och för sminket längre och längre ner över ansiktet? God only knows.

Egentligen skulle man kunna föra något slags chart över hur långt sminket kommit i sin degraderingsprocess och på så sätt kalkylera hur länge kvällen fortskridit.

Stage 1: Din kajal har lämnat lustiga små avtryck i övre delen av ögonlocket som får dig att se ut som en lezen panda. Du rättar till problemet med ett fuktat finger; no biggie.

Stage 2: Din ögonskugga har bytt fas från fast till flytande och lagt sig tillrätta i ett mysigt streck rakt över ögonlocket. Du smetar ut strecket och hoppas att det funkar.

Stage 3: Upp har blivit ner och ner har blivit upp. Du minns inte att du gick hemifrån i corpsepaint och eyelinertårar – ej heller att du fått ett plötsligt utbrott av läppstiftsherpes. Tydligen är dock detta numera fallet, så du fräschar upp dig med lite vattenstänk i ansiktet och försöker dölja halva ansiktet med håret resten av kvällen.

Varför finns det förresten inte peel off-smink? Det skulle vara precis som det där nagellacket som kom nån gång på 90-talet sen fast liksom, på ansiktet. Och awesome. I och med att det troligtvis skulle behöva vara latexbaserat eller något skulle man säkert se ut lite som en cyborg, men hey; det behöver inte vara en nackdel. För det finns trots allt inget tråkigare än att tvätta bort smink.

PATRICK BATEMAN APPROVES OF THIS

Mottagningen har börjat sätta sina spår; inte bara i själ, men även i kropp. Från att ha haft en kille i klassen med kryckor är vi nu tre personer som haltar omkring på KTH-campuset. Själv stukade jag foten under ett intensivt laserkrig, då jag på något högeligen märkligt sätt lyckades fastna med sidan av mina vans på golvet på ett sånt sätt att jag kastade hela min tyngd på vristen. Jag har gått från “aj, det gör lite ont” till “fan vad ont det gör” till “herregud, har jag ett glödgat spett i foten?!” på under 24 timmar – ganska impressive.

Jag har även börjat känna mig som något slags patetisk zombie i Resident Evil då jag försökt springa till bussen med högerfoten släpandes bakom mig (i baktakt!). Man tror att såna här skador ska framkalla sympatier amongst the general public, men det känns snarare som att alla tror att jag är utvecklingsstörd och glömt min vårdare hemma. Typ som den här dooden i Silent Hill-filmen:

Den tredje kryck-killen hade förresten trampat på en spik under dagens lådbilsbyggande och fick åka in på akuten för att få stelkrampsspruta. Hahaha. Oh, KTH!

Jag känner att det är dags att bring back my roots i den här bloggen och köra på ett klassiskt overshareinlägg! Det är trots allt sånt jag lever för.

När jag var på tågluffen (närmare bestämt i Berlin) och fick oväntad mens hos den blyga tyska kommunisten lärde jag mig inte bara att ett par ihoprullade trosor kan fungera som tillfällig scoutlösning på problemet. Jag lärde mig även att det på Lidl finns två valmöjligheter vad gäller mensverktyg; ett enormt årsförbrukningspaket av de gamla vanliga Alwaysbindorna, samt ett litet nätt paket tyska bindor med doft av Aloe vera och avokado. Och att man inte under några som helst omständigheter ska välja det senare, hur praktiskt det än låter.

Doften av livmodersblod har man definitivt vant sig vid efter ungefär tio år, men ingenting hade kunnat bereda mig på den överväldigande kvalmiga stanken av avokadoblandat mensblod. Min första tanke var att jag hade dragit på mig något slags sjukdom i Fröken Fitta som hade resulterat i denna guacamoleinspirerade luktfest, men till min enorma lättnad insåg jag sekunden efteråt vad orsaken var. Detta gjorde dock inte att jag inte fick kväljningar varje gång jag sedan var tvungen att återigen konfrontera styggelsen i mina trosor.

Kommer detta bli en trend? Kanske finns det redan tzatzikidoftande kompresser och gasväv med lukt av sötsur sås? Time will tell.

Jag var och köpte Finkläder(tm) till n0llebanquetten med mina kära mor igår. För er som är trogna fanz av den här bloggen är det knappast något nytt att jag får grav ångest av att shoppa i mer än typ, en halvtimme. Efter det att denna tidsfrist gått ut är det bara mitt eventuella sällskap som kan hålla mig kvar vid galgarna, och igår var det alltså Mother Dear som fick höra mitt klagande; “Neeeeej, inte ett par skor till! JAG ORKAR INTE!”

För skor är alltid, alltid, alltid det värsta. Det är det som gör att SATC känns så brutalt långt bort från min egen verklighet. Jag fattar inte hur man kan tycka det är kul att köpa skor. Klämmer de, glappar de, är de för hårda, för mjuka, för fula? “Jag…jag vet inte!” tänker jag, och ber en stilla bön om att Gud ska komma ner från sin skolösa himmel och amputera mina fötter.

Det är också detta som är anledningen till att jag haft samma skor i snart ett och ett halvt år. De skor jag hade innan dess fick till slut femkronors-sizade hål i sulan som gav mig weirdly formade skavsår på hälen, men inte ens då gav jag efter för Skoköpet! (Jag stoppade hålen med toapapper och tejpade över med gaffa. Allt går med gaffa.)

Lägg till detta att jag känner mig som en transa i klänning, och förstå hur traumatisk gårdagens shoppingsession var för mig! DET ÄR SYND OM MÄNNISKAN!

Ibland inser man vilken homogen liten skara vänner man har egentligen. Man kanske borde tvinga sig själv att bli vän med värsta kvinnoföraktande nazisten bara för att inte låsas vid en världsbild där man tror att alla tänker likadant? Typ flytta till Klippan och engagera sig stenhårt i SD för att ta reda på hur de tänker egentligen.

Jag undrar ibland hur det skulle vara att få ett barn som föll så långt från trädet att det typ hamnade i omloppsbana runt jorden. Att hen blev nazist, eller (gud förbjude!) tyckte att det var tråkigt att läsa. Alla föräldrar säger att man skulle älska barnet ändå, men…seriöst? Sluta wasta kärleken och köp en hamster istället om dina gener misslyckats så fatalt!

Tolerans är inte min grej, tror jag.

Det är helt sjukt vad lite jag bloggar just nu jämfört med min sedvanliga veckostandard! Förmodligen för att det händer en jävla massa precis hela tiden just nu. Min grej är ju liksom att ha relativt lite innehåll och relativt mycket putslustig utfyllnad, inte att skriva retroaktiva kärleksballader till eventz som skett under dagen.

Jag återkommer nog till 100% när vardagen återinträtt i atmosfären, med en nyttig dos bloggbitterhet! Nu ska jag duscha. (Jag är möjligtvis lite full.)

KTH-mottagningen är sjukt söt! Det känns lite som att börja på lågstadiet igen, med tanke på hur, liksom, gulligt allt är. Alla är som stora femåringar!

Det bästa jag lärt mig denna dag är dock ändå att det finns ett programmeringsspråk som heter Lolcode:

HAI
CAN HAS STDIO?
PLZ OPEN FILE “LOLCATS.TXT”?
AWSUM THX
VISIBLE FILE
O NOES
INVISIBLE “ERROR!”
KTHXBYE

Liksom. Seriöst.

Var på Cybertown och spelade laser tag med ett gäng koola kidz tidigare ikväll och insåg än en gång vilken dålig vinnare jag är (okej, inte för att jag direkt vann, men tvåa är tillräckligt in my book). Bra förlorare, men dålig vinnare. Sure, jag skriker också “AAAGHHHH NEEEEEEEEEJ” när någon äger mig i Tekken, men jag klagar i alla fall inte på glappande kontroller eller felkonstruerade spel (ni vet vilka ni är). Jag är egentligen heller ingen direkt tävlingsmänniska och brukar vara mer för att tävla med mig själv än att ställas mot andra, men när jag väl hamnar i en tävlingssituation och det går bra så blir jag helt egohög.

Om jag hade åkt till OS och vunnit någon medalj i något skulle jag typ sprungit runt och skrikit “HA-HA-HA, ni är sämst och jag är BÄST!” om och om igen istället för att göra ett ärofyllt segervarv. Är det ett tecken på dåligt självförtroende?

Ibland funderar jag på att börja låtsas att jag inte förstår sarkasm och ta allt folk säger på allvar. Kanske mest för att jag inte fattar hur man klarade sig humormässigt innan man någon gång i fjärde klass fattade att man kunde säga saker utan att vara seriös (ni minns säkert när era klasskamrater brought down the house genom att säga saker som “smaaaartooooo!” när någon typ, tappade ett glas mjölk på golvet).

Jag minns lite svagt att jag försökte mig på en “hit-and-miss”-strategi när jag var liten och tittade på humorprogram med mina föräldrar och helt enkelt smög in ett skratt då och då där det verkade vara lämpligt, i hopp om att någon gång förstå vad som faktiskt var roligt. (En gång skrattade jag åt att Europeiska Gemenskapen skulle döpas om till Europeiska Unionen, för det lät så fånigt. Det var för övrigt på nyheterna.) Det verkar rätt drygt att vara barn, in retrospect.

En gång lyckades jag i vuxen ålder dricka bort förmågan att förstå sarkasm. Vi satt på någon klubb jag inte minns namnet på och någon person jag inte minns namnet på sa något i stil med att “fåglar är ju däggdjur, höhö.” Jag försökte sedan i ungefär tio minuter övertyga personen om att fåglar in fact lade ÄGG och därmed INTE var däggdjur. När han till slut tappade tålamodet och sa “alltså, jag skämtade bara” kände jag mig plötsligt ganska dum i huvudet och lovade mig själv att inte ta någonting på allvar ever again.

Flunky har skrivit värsta fantastiska inlägget om hennes och min venzkapzhistoria! Mitt ego har nu svällt upp till storleken av en varmluftsballong och lider stor risk att explodera i milslånga monologer om hur fantastisk jag är, men jag ska försöka stävja denna drift genom att bygga ett altare i Flunkys ära där jag bränner rökelse och skriver slashfics om hela LOTR-castet. (Det känns för övrigt konstigt att kalla dig Flunky när jag vet ditt riktiga namn och faktiskt i ärlighetens namn inte brukar kalla dig “Flönki” när vi träffas in the IRL. MEN LÅT GÅ, INTERNETKVINNA.)

Så ska det se ut.

Ända sen jag läste She’s such a geek har jag känt mig så sjukt upplyft. Jag behöver mer peppfeministisk litteratur! Som Flunky sa till mig för ett par dagar sen så är ju bara rena fakta otroligt deprimerande, men det finns en gräns där den bittra verkligheten inte längre bidrar till lite nyttig riot grrl-ilska utan bara gör en apatisk. And that ain’t good.

Jag tänkte tillbringa de närmaste dagarna med ett försöka hitta awesome kvinnliga förebilder inom mitt eget blivande fält. I’d hate to become en kvinnoseparatist verkligen, men ibland behöver man lite pepp från personer som har haft samma kuklösa utgångsläge som en själv. Förslag på peppfeministisk litteratur tas emot med glädje!

Jag fick även för ett par dagar sen en mailinbjudan till datatjejfika på KTH, vilken jag accepterade med en fråga om hur många fellow klitorisbärare som faktiskt skulle gå på kursen. Det jag inte behöver just nu är mer deprimerande verklighet; typ att jag kommer till tjejfikat och är den enda personen där utöver organisatören själv.

Och jag typ; 13 tjejer?! Det är ju ungefär 13 gånger så många tjejer som jag trodde! Helt awesome.

Jag fick ett samtal från en tjej på Datasektionen som undrade om jag var överkänslig mot höga ljud, epileptiker eller allergisk mot några nämnvärda substanser. “Hallå, jag har varit på rave,” tänkte jag at the time, men seriöst – vad tänker de göra med oss? Rickrolla oss i 160 dB i ett rum fyllt med pollenutsöndrande stroboskop?

‘Cause that would suck.

Jag vet ärligt talat inte om det här är bra eller dåligt. Sure att jag får lediga måndagkvällar och ledig tid i huvudet åt saker som är svårare än att typ skriva små uppsatser om Edith Piaf, men let’s face it, jag pratar inte franska sådär jätteofta direkt. Jag fick en adresslista till nyintagna franska studenter på KTH som vill ha kontakt med svenska studenter, men vad skulle jag skriva i ett eventuellt mail? “SALUT MONSIEUR, PLZ DEVENEZ MON AMI?”

I-landsprobleeeeem.

Jag mailade aldrig Bytelove.com om deras förargande produktbeskrivning. Jag hade tänkt maila dem med en länk till inlägget, men jag har skickat så många klagomail på sistone (bl.a. till BankID om avsaknad av Firefoxstöd) att jag nästan (nästan!) blivit trött på mig själv, haha. DÖM OM MIN FÖRVÅNING då när jag fick följande kommentar av Mikael Palmstedt på mitt arga inlägg:

Hej

Tack för feedbacken på vår butik och på våra örhängen, vi har ändrat lite i produktbeskrivningen. Förslag tas gärna emot.

Faktum är att nästan hälften av våra kunder är kvinnor så vi vill såklart ha en butik som tilltalar alla.

Och sure enough, beskrivningen är ändrad till det bättre! Jag känner mig som världens bästa feminist just nu, seriöst. Efter att ha gnällt och bråkat i två timmar i en fokusgrupp inför Okejsex.nu-kampanjen utan resultat känns det sällan som att man kan skapa någon som helst förändring in da world. Och okej, en webshop kanske inte är extremt representativ för världsläget, men det känns ändå extremt bra. Next step: end world hunger!

Klickade mig in på webaffären Bytelove.com och tänkte att jag kunde hitta något grymt att represent:a (nej, det heter inte representera, det är inte gangsta) Datateknik med i IRL-världen. Omgwtfbbq-tröjan, t.ex., är rätt sweet. Efter en stunds runtklickande såg jag att det fanns en kategori vid namn “jewelry”, innehållande ett par kondensatorörhängen och ett diodhalsband. Okej, jag kanske inte är 100% all about the ellära, men det är ändå rätt fresh att gå runt och känna sig som ett modermodem dagarna i ända.

Beskrivningen nedan kastade mig genast ur den hallucinatoriska dagdröm jag befunnit mig i ett par minuter, en dagdröm där jag är en nörd som alla andra och inte bara FE-MALE.

Seriöst, vad är det här? (Inte nog med att tjejer inte kan vara nördar, för övrigt, de tillhör även sina pojkvänner?) Jag blir så sjukt ledsen och besviken på att det här händer i en subkultur som supposedly ska vara så jävla framåt och banbrytande och whatever. Varje gång jag ser den där reklamen för dokuserien om tjejlaget i CounterStrike vill jag bita av någons huvud. Varför har inte utvecklingen gått längre än att den klassiska comic reliefen “ful nörd möter snygg brud” inte bara är ett high school-filmsgag, utan en muthafucking påtvingad verklighet?

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om härskartekniker och om förminskning av kvinnor via sexualisering, men jag orkar fan inte. Det gör ont att bli kastad ur mysiga hallucinatoriska dagdrömmar i vilka jag inte är ett cirkusfreak (bara för att att mitt kön är inkompatibelt med mina intressen).

XKCD säger det så mycket bättre ändå.

Jag älskar personlighetstest. Egentligen vill jag inget hellre än att fylla den här bloggen med klämkäcka graphics som visar vilken Teletubby jag är eller hur mycket min kropp kommer vara värd efter min död. Det är en ständig inre kamp, som dock min mer rationella sida alltid vinner.

Man vill hemskt gärna tro att någon annan där ute på webternetsen är lika intresserad av ens Komplexa Personlighet som man själv är, men denna tro tycks tyvärr höra mer till Skunkdagboken 2001 än Wordpress 2008. Dock har jag alltid tyckt att mitt eget psyke är ungefär det mest intressanta jag under min (relativt korta) akademiska karriär förkovrat mig i. Seriöst, om jag kunde skulle jag doktorera i mig själv. Jag tror det är därför jag slutade gå till min psykolog en gång i tiden; jag vill bara prata om mig själv, inte faktiskt lösa några problem. Utan problem vore jag ju inte alls lika intressant, duh!

Tur att ett Facebooktest uttrycker det så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra.

Jag drömde att jag hade sex med en i Justice samtidigt som han spelade “We are your friends” på hög volym i iTunes. Fast han såg liksom inte ut som någon av dudesen på bilden ovanför. Han var snygg! Haha.

Sen drömde jag att jag och Janna förföljdes av en gross blottare som såg ut som en gris. Jag ringde 112 men kopplades till George Carlin istället.

What.

Jag och Mats kör just nu en Six feet under-revisit mha de fem DVD-boxarna han köpte förra sommaren. Jag är helt kär i SFU. Om SFU var en människa skulle jag dregla och drabbas av eufori-inducerad afasi varje gång jag såg henom på stan. Det är för bra! FÖR BRA! Som en fantastisk film, fast utspridd i fem säsonger och snyggt förpackad i entimmesavsnitt.

Så bra att den lagts ner, såklart. Men det betyder inte att man inte kan gräva upp den då och då, som den där underbara släktingen som dog när man var liten och som man önskar att man hade hunnit lära känna lite bättre. Ungefär.

Det är så fantastiskt underbart när det blåser så mycket att man måste brottas med paraplyet. Och paraplyet vinner.

Jag har börjat jobba på Ordfront igen, vilket för oinvigda läsare innebär att jag ringer upp gamla medlemmar och ba TJABA TJENA VILL DU BLI VÅR KOMPIS IGEN. Förutom att jag inte alls låter sådär när jag ringer på riktigt. Faktum är att jag under mitt första pass på nästan ett år insåg att min småstockholmska dialekt inte alls går hem hos majoriteten av Ordfronts före detta medlemmar. Jag började lyssna på mig själv när jag sa saker som “ja heter Meeeidi” och “föreeeningen Ordfrååånt” och insåg att jag lät alldeles, liksom, otrevlig! Inte alls så smågullig, soft och trevlig som jag ville låta! Är det såhär jag pratar hela tiden, bara det att jag i vardagen inte har en röstspegel i form av vänsterpartist-dalmasar som gör det synligt? Skrämmande.

Lösningen blev i alla fall att fejka till mig något slags medelsvensk dialekt, med söta hyschande sj-ljud istället för mina sedvanligt aggressivt halsrensande dito. Det funkade rätt bra, in the end.

Det är rätt märkligt, egentligen, när man sitter bredvid ett par svarthåriga kids (hur vet man vilka av dem som är emos nuförtiden, jag fattar inte? På min tid var det lättare!) på tunnelbanan med klädsamma röda ränder över armarna och inser att man en gång i tiden säkert hade räknats till samma kategori som dem av eventuella betraktare. Mina egna röda ränder har bleknat till vitt och håret bär numera inga som helst spår av färger mörkare än rödbrunt, men det känns ändå som att jag fortfarande är medlem i klubben på något sätt. Bara det att medlemskortet kommit bort i flytten.

En gång i tiden såg jag det som en badge of honor att vara lite mentalt skadad; det gör jag verkligen inte längre. Snarare skäms jag djupt varje gång någon frågar om jag har katt och, utan någon som helst baktanke, pekar på underarmarna. Det är lite som att gå runt med en detaljerad läkarjournal tatuerad i pannan och försöka låtsas som ingenting. Är det det ultimata friskhetstecknet, att inte vilja kännas vid sjukdomen längre?

Oavsett hur mycket jag skämtar om det och hur lite inverkan det har på mitt liv i dag så är det ett faktum att jag en gång i tiden mådde jävla dåligt. Igår pratade jag med Flunky om hur det begav sig när jag fick Zoloft utskrivet, och när jag började berätta om hur jag inte kunde vara ensam en enda sekund i flera veckor, att min mamma fick stå i badrummet med mig när jag skulle duscha för att jag inte skulle flippa ur och att jag grät tills jag blev snurrig och kräktes, så insåg jag plötsligt att shit, det där är ju verkligen inte normalt. De fyra relativt normala åren efter den perioden tycks ha haft en så stor inverkan på mig att jag nästan har glömt hur det var att vara en liten 17-årig rädd Meidi. Jag vet inte om det är synd att förringa det eller om det är en fantastisk blessing att kunna distansera sig så mycket från något som en gång i tiden åt upp alldeles för mycket av mina tankar.

Det finns inget svar på det, kanske.

Jag drömde att jag vann ett pris för bästa gaffatejpare. Priset var en kastrull med ett stort hål i botten och jag blev väldigt glad och stolt över att få det. Allt detta skedde samtidigt som jag var Jokerns gisslan.

Någon som är hobbydrömtydare?

Roar mig (ja, jag har märkliga definitioner av FUN2DO) med att kolla mitt datatekniksschema för hösten, och förundras över ett par saker:

Det första jag tänkte var “what, har vi bara franska en gång i veckan?” Ja, det har vi. I fyra timmar. På kvällen. Det känns verkligen som att man kommer kunna koncentrera sig på språket när man vet att man måste gå och lägga sig sekunden man kommit hem för att kunna gå upp klockan sex följande morgon.

Sedan, tentaveckan. Vad jag vet är tentaveckor till för att stressplugga/angsta över att man inte stresspluggar/sova ut i en vecka före tentan, inte efter. Vad är det som kommer ske på denna mattetenta den 20:e oktober som är så hemskt att vi kommer behöva en veckas återhämtning efteråt? Tentainducerad masspsykos?

All this aside känns det som att skolan inte kan börja snart nog, och inte bara för att jag är helt pank och vill bli kompis med CSN igen.