Be jealous, bitches.

Jag har hört rykten om att det finns internet även på andra sidan Atlanten, så om ni har tur (och jag är nördig) kanske ni får en jetlaggad blogg eller två av mig. Och så får ni gärna sända positiv energi till mig då jag egentligen är ganska flygrädd, haha. Lame!

Trots allt detta gjorde de fantastiska kameraåkningarna över stan att jag drabbades av en New York-längtan jag aldrig känt förut. Jag ville också shoppa på Fifth Avenue och skrika “TAXI!” samtidigt som jag trippade runt i obekväma Manolos! “I couldn’t help but wonder, vad kostar flygbiljetter these days?”, tänkte jag för mig själv, och bokade en spontan tripp till NYC denna tisdag. Äpplet, här kommer en tjej som egentligen är allergisk mot dig men älskar dig ändå!

(Nu ljög jag. Denna resa har varit planerad i ett halvår, och jag har helt glömt att nämna den förrän nu. Haha. Lika glad för det är jag!)

Just ja, Frasse var med också. Frasse är en amstaff på åtta jordsnurrizar som Sara ska passa i två månader. Han gillade att ligga på rygg och sola genitalierna, att äta fimpar, samt att kissa på Saras vän Niklas Lacosteskor.

Mer bilder efter denna fantastiska länk.

Alex verkar inte hysa särskilt stor respekt för tekniska prylar. Först slänger han sin iPod i Mälaren, och nu använder han mobilen som tuggleksak. Fy!

Jon, Sara, yours truly och Alex. En adekvat grupp människor.

Ominous clouds are ominous, dock, och vi beger oss till Saras lägenhet för regnskydd.

På Saras bakgård tyckte Alex att det skulle vara en bra idé att leka parkour och svinga sig runt i ett träd. Hans supertajta jeans höll inte med.

Simon, Mats, Sara. Sara bor som en äkta bohem. Om ni tittar asasupermegajättenoga kan ni se vad hon pluggar. (HINT: KOLLA STORA BLÅ BOKEN I BOKHYLLAN, VID KEPSEN) Den som gissar rätt vinner en glass!

You say gult, I say off-white.

Alex får en stroke. Mats bekymrade ansikte i bakgrunden.

Miriam, jag och Victor kanaliserar vår ilska i momentan glädje över att bli fotade.

Scenario: Jag, Flunky och Johnny är på väg från FRA-demonstrationen för att köpa delicious foodz. En man försöker få oss att ta ett litet gult flygblad om Jesus. Vi börjar gå förbi, varpå han följer efter ett par meter.

Man: Jesus älskar dig!
Flunky: (argt) Nej, det gör han inte, för han FINNS inte! Han är DÖD!

Mannen ser något bestört ut. Vi går vidare.

Det roliga är att jag använt F-ordet (nej, jag är inte pryd, jag tänker bara inte bidra till statistiken haha) i tre inlägg av ungefär 130. TRE. Sen när är jag the go-to-guy vad gäller de kvinnliga genitalierna? Jag kanske borde starta en frågespalt?

In the meantime, lite bilder:

Prioriteringar, de är rimliga.

Jag smygfotar Pagrotsky.

Riksdagen är täckt av penisar, det känns passande på något sätt.

…fan vad Pagrotsky är söt.

När jag var yngre var jag extremt PK och trodde att jag kunde förändra världen. Jag gick med i SUF, debatterade feminism på Lunarstorms forum (ja, alltså, jag var 13-ish) och gick på demonstrationer. Min omgivning var ungefär lika PK som jag, dock, vilket gjorde att min tonårsrevolution var ett enda konstant insparkande av vidöppna dörrar. Jag ville nästan ingenting hellre än att träffa en Medelålders Vit Man som tyckte att kvinnor borde stå vid spisen, men det hände aldrig.

Med åren blev jag mer och mer cynisk och demonstrationerna blev färre. Efter Göteborg 2001 (som jag inte deltog i då jag faktiskt är för EU, haha) kändes det som att hur högt man än skrek skulle ändå ingen bry sig. Det enda medierna pratade om var förstörelsen, inte anledningen till vårt missnöje. Att “visa regeringen var vi står” genom att demonstrera kändes så abstrakt och luddigt och ungefär lika meningsfullt som att gå med i en grupp på Facebook. Ofarligt och därmed obetydligt.

Jag tycker fortfarande det känns ofarligt och obetydligt att demonstrera i Sverige. Det finns något slags allmän uppfattning om att man inte ska lägga in själ och hjärta i politiska frågor eftersom “politikerna ändå inte bryr sig”, och det är sorgligt. Det är klart de inte bryr sig om vi inte är villiga att göra mer än att skriva på namninsamlingar! Vi förlorar ingenting på det, det kommer inga åsiktsregistrerare och torterar oss för att vi är “emot gatuvåldet”. Allt detta ger ett klimat där regeringen inte är rädda för folket, och det är skit. Utan en rädsla för folkets reaktion blir politiken bara en valkampanj var fjärde år och missnöjesgnäll däremellan. Jämför med t.ex Frankrike där en sak som en lag om ungdomsarbete framkallar såpass våldsamma reaktioner att Monsieur Chirac himself drar tillbaka förslaget. (Därmed inte sagt att jag är kär i den franska regeringen, obviously har de stora problem med segregation och annan skit.)

Imorgon ska jag gå på min första politiska manifestation på väldigt länge. Det handlar, som väntat, om ett stöttande av de ledamöter som kanske inte vågar rösta nej i morgondagens votering om FRA-lagen, i rädsla för en krossad politisk karriär. För första gången på länge känner jag att det faktiskt finns en möjlighet att påverka något, bara genom att finnas på en specifik plats vid en specifik tid. Ja-sidan vacklar, folkpartister vet inte om de är liberaler eller inte längre, och det känns som att ett öppet stöd för de potentiella nejröstarna kan ge dem den mentala puff de behöver för att rösta nej. Så, yes, jag kommer vara utanför Riksdagen klockan åtta imorgonbitti och inte riskera någonting alls för att försöka förändra hur mycket som helst. Även om jag inte har några vita kläder.