Den dåliga förolämpningen - en recension

Såg Sex and the city-filmen nyss, med Flunky. 97 procent av filmen var som en riktigt dålig förolämpning; ni vet, en sån där tolvåriga kids drar om varandras mammor som får en att vilja skratta och gråta samtidigt (eller, som i Mr T:s fall, göra en låt om det). Och jag gillar ändå SATC. De kvarvarande tre procenten var, well…scener med Samantha. Hon var filmens enda redeeming quality (bortsett från en statist med rött hår och keps som VAR JAG, det VAR JAG I tell you!) - hela filmen borde ha hetat Samantha and the city och handlat om henne, hennes män och hennes kåta lilla terrier.

Trots allt detta gjorde de fantastiska kameraåkningarna över stan att jag drabbades av en New York-längtan jag aldrig känt förut. Jag ville också shoppa på Fifth Avenue och skrika “TAXI!” samtidigt som jag trippade runt i obekväma Manolos! “I couldn’t help but wonder, vad kostar flygbiljetter these days?”, tänkte jag för mig själv, och bokade en spontan tripp till NYC denna tisdag. Äpplet, här kommer en tjej som egentligen är allergisk mot dig men älskar dig ändå!

(Nu ljög jag. Denna resa har varit planerad i ett halvår, och jag har helt glömt att nämna den förrän nu. Haha. Lika glad för det är jag!)