Jag är så jävla arg och ledsen just nu. Politiska frågor kan (och brukar ofta) göra mig fly förbannad, men de har aldrig gjort att jag känt för att gråta förrän nu. Jag skulle kunna dra hur många klyschor och liknelser med Orwell-böcker som helst, men jag känner mig helt matt ända in i själen. Bara uppgiven och ledsen, som att demokratin har gjort slut med mig. Jag hoppas att det sjunker in snabbt så att jag kan byta sorg mot konstruktiv ilska.
In the meantime, lite bilder:
Prioriteringar, de är rimliga.
Jag smygfotar Pagrotsky.
Riksdagen är täckt av penisar, det känns passande på något sätt.
