En kvinna fastnade med sin sjal i min ryggsäck på väg upp för rulltrappan idag. Hennes omedelbara reaktion var att börja skratta hysteriskt nervöst på grov göteborgska; “Hahaha! Oh, hohoho, guuud vad knasigt det kan bli!” Eftersom vår intrasslade situation gjorde att jag var tvungen att stå med ryggen mot henne kände jag inte att det var nödvändigt att utbyta fler artigheter än nödvändigt för att försöka lösgöra mig från hennes trådiga grepp. Efter ett par “nej, alltså, du måste ner under blixtlåset” och minst lika många “hohoho!” utbrast Sjalkvinnan plötsligt: “Hahaha, synd att jag inte fastnade med en karl när något sånt här väl händer!”
När jag återhämtat mig från hennes heteronormativa diss i såg jag briljansen i hennes uttalande. Det ultimata raggningsknepet! Fuck social dynamik och internetraggning, att fastna i människor är ju the shit! Man håller kvar personen ifråga tillräckligt länge för att skapa en förbindelse utan att behöva tränga sig på onödigt mycket, och sen kommer man att ha en gemensam überanekdot att bjuda på när folk frågar hur man mötts! Jag kan tänka mig hur många utvecklingar som helst av den här tekniken. Typ att man står och fipplar med ett par handklovar på tunnelbanan precis då tåget kränger till, varpå man får det att se ut att man råkar ramla över måltavlans handled och sin egen samtidigt; “Hohoho! Näää, guuud vad knasigt! Du ser, de enda nycklarna till de här finns på en militärbas i östra Peru! Hahaha, vi måste nog på ett transatlantiskt äventyr du och jag!”
Vad säger du, Neil, ska jag börja ha workshops?
I övrigt har jag idag även dissekerat en fisk.