Var och hälsade på Victor (min andrahandsohyra) i Solna idag, och insåg hur enormt mycket SKIT jag måste ha haft när jag själv bodde där. Jag menar, han måste ha frigjort ungefär en miljard kvadratmeter. Det som förut var en sunkig “jag-pluggar-filosofi-och-är-för-upptagen-med-mina-egna-tankar-för-att-diska”-lya (okej, nej, jag har aldrig pluggat filosofi, men det är en mysig klyscha) är nu en regelrätt boudoir. Where there were nystan av sladdar, there are now skivspelare och snygga 50-talsfåtöljer.
Alltså nej, nej, NEJ, jag kan inte inreda. Jag förstår det inte alls. Att koordinera sina möbler känns ungefär lika vettigt som att försöka matcha sina ögonglober med sin favoritbok. Mats försökte få mig intresserad av Stringhyllor för någon månad sen och visade allehanda färger och former och kombinationer jämsides med ett komplicerat teoretiserande kring möblemangmatchning, färgharmoni och hyllbreddsmått; till slut ville jag bara skrika. Kläder kan jag fatta, de har man liksom…på sig? Det känns något mer konkret att faktiskt drapera sig själv i saker man gillar än att försöka få boet att representera sin amagad-stilmedvetna sida. Eller så fattar jag det bara för att det är typ tre saker att matcha istället för fem miljoner. Hahaha.
I övrigt hittade jag världens finaste lilla Helgontjej häromdagen som tyckte att “jävla emo” borde räknas som hets mot folkgrupp. GULL!