Alltså. Jag vet att det är hemskt praktiskt och väldigt säkert och i princip det enda sättet man kan vara säker på att inte få passet stulet när man sover bland fulla backpackers…men…jag kan inte släppa det här. Jag har på mig en FANNYPACK. Det här är typ det ultimata beviset på att jag är en nörd to tha core.
Med detta säger vi adjö för denna gång, bros n hoes!
Imorgon klockan 22.30 påbörjar jag och Janna vår resa runt Europa. Jag skulle därför vilja ta tillfället i akt att presentera
(Märks det att jag inte direkt pluggar design? Hahaha.)
Vykortsbloggen är ett Nytt Koncept© som går ut på att jag stillar er Meidibloggsabstinens genom att vykorta in mina bloggar istället för att behöva leta upp något litet serbiskt internetcafé var och varannan dag. Jag adresserar helt enkelt mina vykort till hemmet, varpå min servermaster tillika sambo (även kallad “Mats”) scannar in och postar mina handskrivna inlägg. Det här är ett projekt som jag velat genomföra ända sen i mars någon gång och jag har verkligen behövt spänna mig för att inte avslöja det för tidigt, fatta hur excited jag blir av det här! Jag har alltid älskat att skicka vykort; man kan skriva kort och slagkraftigt, kuvert behövs inte, och man har möjligheten att göra alla ens vänner avundsjuka genom att välja lagom snygga bilder att skicka hem till dem. Haha. Likheterna med bloggande är slående.
Jag hoppas att ni kommer älska det här lika mycket som jag!
Det känns som att allt bara ler mot mig just nu! Började dagen med att akutboka en tandläkartid för att fixa min metallskena (nej, jag är ingen cyborg, men jag har haft tandställning) och fick tid inom 45 minuter på ett ställe som ligger fem minuter bort. Väl där möttes jag av ett asgulligt tandläkarteam som seriöst stod och dividerade i fem minuter om hur de skulle bokföra min behandling för att det skulle bli så billigt för mig som möjligt. (DAGENS ROS LIX) Sen var jag lite i min egen värld på väg från posten (där jag hämtat ut tre bra böcker och fått ett “ha en bra dag” från människan bakom disken) och råkade dansa iväg framför en bil som skulle till att parkera, och möttes varken av ilskna tut eller skrik, utan ett leende. Ett muthafuckin leende! Bor jag verkligen i Stockholm fortfarande? Det känns som att jag borde rädda femhundra hemlösa katter nu bara för att väga upp allt det här!
ME SO HEPI ^_^
Jag vet inte om det är hormoner eller något, men jag börjar på riktigt gråta av den här videon.
Jag skulle vilja skriva att jag “precis kom hem från New York” men det är verkligen inte sant. Jag kom hem klockan sju igår morse och har sedan dess gått runt i något slags jetlag-dvala. Jag vet inte riktigt vad klockan är i huvudet på mig just nu, men inte är den något vettigt.
För att komma in i mina internetrutiner igen tänkte jag dock försöka NYC-blogga så utförligt jag kan innan jag svimmar över tangentbordet. Detta kommer förmodligen innebära en enorm bildpost med en rad lite lustiga undertitlar. Precis så mycket text gemene man orkar med på en tisdagskväll, det vill säga!
Vi bodde precis söder om Harlem, i ett område som kallas Morningside Heights. Bilden till trots var det värsta söta lilla området med affärer fulla av grejer en svensk vegetarian som jag bara drömmer om. Typ fake-bacon! FAKEON!
Klicka nedan för fortsättningen, bitches.
Imorgon åker jag till New York.
Be jealous, bitches.
Jag har hört rykten om att det finns internet även på andra sidan Atlanten, så om ni har tur (och jag är nördig) kanske ni får en jetlaggad blogg eller två av mig. Och så får ni gärna sända positiv energi till mig då jag egentligen är ganska flygrädd, haha. Lame!
En av de bästa människorna i hela fucking världen har dött. George Carlin, jag hade hoppats att få ligga med dig någon gång, men jag hann tydligen inte. Vi ses i helvetet bejb!
Såg Sex and the city-filmen nyss, med Flunky. 97 procent av filmen var som en riktigt dålig förolämpning; ni vet, en sån där tolvåriga kids drar om varandras mammor som får en att vilja skratta och gråta samtidigt (eller, som i Mr T:s fall, göra en låt om det). Och jag gillar ändå SATC. De kvarvarande tre procenten var, well…scener med Samantha. Hon var filmens enda redeeming quality (bortsett från en statist med rött hår och keps som VAR JAG, det VAR JAG I tell you!) - hela filmen borde ha hetat Samantha and the city och handlat om henne, hennes män och hennes kåta lilla terrier.
Trots allt detta gjorde de fantastiska kameraåkningarna över stan att jag drabbades av en New York-längtan jag aldrig känt förut. Jag ville också shoppa på Fifth Avenue och skrika “TAXI!” samtidigt som jag trippade runt i obekväma Manolos! “I couldn’t help but wonder, vad kostar flygbiljetter these days?”, tänkte jag för mig själv, och bokade en spontan tripp till NYC denna tisdag. Äpplet, här kommer en tjej som egentligen är allergisk mot dig men älskar dig ändå!
(Nu ljög jag. Denna resa har varit planerad i ett halvår, och jag har helt glömt att nämna den förrän nu. Haha. Lika glad för det är jag!)
Firade något slags midsommar igår (eller så var det bara en vanlig fredagkväll?) med Mats, Alex, Jon, Sara och Saras vänner.
Just ja, Frasse var med också. Frasse är en amstaff på åtta jordsnurrizar som Sara ska passa i två månader. Han gillade att ligga på rygg och sola genitalierna, att äta fimpar, samt att kissa på Saras vän Niklas Lacosteskor.
Mer bilder efter denna fantastiska länk.
Johnny Scharonne har skrivit ett mer utförligt inlägg om FRA-demonstrationen. Med HOT PICZ! Tagna av mannen själv, såklart.
Miriam, jag och Victor kanaliserar vår ilska i momentan glädje över att bli fotade.
Scenario: Jag, Flunky och Johnny är på väg från FRA-demonstrationen för att köpa delicious foodz. En man försöker få oss att ta ett litet gult flygblad om Jesus. Vi börjar gå förbi, varpå han följer efter ett par meter.
Man: Jesus älskar dig!
Flunky: (argt) Nej, det gör han inte, för han FINNS inte! Han är DÖD!
Mannen ser något bestört ut. Vi går vidare.
Det var roligt ett tag. Men nu är det fan bara deprimerande:
Det roliga är att jag använt F-ordet (nej, jag är inte pryd, jag tänker bara inte bidra till statistiken haha) i tre inlägg av ungefär 130. TRE. Sen när är jag the go-to-guy vad gäller de kvinnliga genitalierna? Jag kanske borde starta en frågespalt?
Jag är så jävla arg och ledsen just nu. Politiska frågor kan (och brukar ofta) göra mig fly förbannad, men de har aldrig gjort att jag känt för att gråta förrän nu. Jag skulle kunna dra hur många klyschor och liknelser med Orwell-böcker som helst, men jag känner mig helt matt ända in i själen. Bara uppgiven och ledsen, som att demokratin har gjort slut med mig. Jag hoppas att det sjunker in snabbt så att jag kan byta sorg mot konstruktiv ilska.
In the meantime, lite bilder:
Prioriteringar, de är rimliga.
Jag smygfotar Pagrotsky.
Riksdagen är täckt av penisar, det känns passande på något sätt.
Jag ska nog skriva mer om FRA-demonstrationen ikväll när allt är över, men när jag nu är hemma en sekund för att trycka i mig mat och kaffe måste jag ändå säga att…
…fan vad Pagrotsky är söt.
Detta är ett långt och seriöst inlägg. Ni som bara gillar bloggen för dess Fina Bilder; sorry.
När jag var yngre var jag extremt PK och trodde att jag kunde förändra världen. Jag gick med i SUF, debatterade feminism på Lunarstorms forum (ja, alltså, jag var 13-ish) och gick på demonstrationer. Min omgivning var ungefär lika PK som jag, dock, vilket gjorde att min tonårsrevolution var ett enda konstant insparkande av vidöppna dörrar. Jag ville nästan ingenting hellre än att träffa en Medelålders Vit Man som tyckte att kvinnor borde stå vid spisen, men det hände aldrig.
Med åren blev jag mer och mer cynisk och demonstrationerna blev färre. Efter Göteborg 2001 (som jag inte deltog i då jag faktiskt är för EU, haha) kändes det som att hur högt man än skrek skulle ändå ingen bry sig. Det enda medierna pratade om var förstörelsen, inte anledningen till vårt missnöje. Att “visa regeringen var vi står” genom att demonstrera kändes så abstrakt och luddigt och ungefär lika meningsfullt som att gå med i en grupp på Facebook. Ofarligt och därmed obetydligt.
Jag tycker fortfarande det känns ofarligt och obetydligt att demonstrera i Sverige. Det finns något slags allmän uppfattning om att man inte ska lägga in själ och hjärta i politiska frågor eftersom “politikerna ändå inte bryr sig”, och det är sorgligt. Det är klart de inte bryr sig om vi inte är villiga att göra mer än att skriva på namninsamlingar! Vi förlorar ingenting på det, det kommer inga åsiktsregistrerare och torterar oss för att vi är “emot gatuvåldet”. Allt detta ger ett klimat där regeringen inte är rädda för folket, och det är skit. Utan en rädsla för folkets reaktion blir politiken bara en valkampanj var fjärde år och missnöjesgnäll däremellan. Jämför med t.ex Frankrike där en sak som en lag om ungdomsarbete framkallar såpass våldsamma reaktioner att Monsieur Chirac himself drar tillbaka förslaget. (Därmed inte sagt att jag är kär i den franska regeringen, obviously har de stora problem med segregation och annan skit.)
Imorgon ska jag gå på min första politiska manifestation på väldigt länge. Det handlar, som väntat, om ett stöttande av de ledamöter som kanske inte vågar rösta nej i morgondagens votering om FRA-lagen, i rädsla för en krossad politisk karriär. För första gången på länge känner jag att det faktiskt finns en möjlighet att påverka något, bara genom att finnas på en specifik plats vid en specifik tid. Ja-sidan vacklar, folkpartister vet inte om de är liberaler eller inte längre, och det känns som att ett öppet stöd för de potentiella nejröstarna kan ge dem den mentala puff de behöver för att rösta nej. Så, yes, jag kommer vara utanför Riksdagen klockan åtta imorgonbitti och inte riskera någonting alls för att försöka förändra hur mycket som helst. Även om jag inte har några vita kläder.
Alltså. Jag hatar egentligen blogginlägg vars enda poäng är “hallååå klicka på länken dårå!” men jag kan inte låta bli. Mats skickade mig nyss en länk till en video av den här killen, och…det går inte att beskriva. Han är SÅ JÄVLA ROLIG. Jag skrattar väldigt sällan högt åt något när jag är ensam då det får mig att känna mig lite som en psykopat, men det finns some major lulzyness up in this bitch.
Show me your genitals, your genitals (wut!)
Show me your genitals (your genitali-yuuuh)
Gud vilken bokjunkie jag är alltså. Jag köper fler böcker än jag rimligtvis skulle kunna hinna med att läsa. Beställde Tipping the velvet, On the road och The mammoth book of lesbian erotica igårkväll. Jag kan typ inte gå in på en bokhandel (eller dess hemsida) utan att köpa åtminstone två böcker. Gah!
Det gör mig i alla fall lycklig, that’s gotta count for something.
Haha, okej. Jag var tvungen att visa hur fantastisk jag ser ut som Officiell Kinesisk Cheerleader:
Världens mest corny ansiktsuttryck, jag vet. Och första klappet kom inte med så ni får helt enkelt fylla i det själva!
Förresten har jag alltid velat videoblogga, man “jag är ju ingen talare va” så jag har ingen aning om vad jag skulle orera om i mer än trettio sekunder. Man kan liksom inte vara kort och kärnfull i det formatet, då blir det bara “Hej! Idag såg jag en kul bild på internet! Eh, hejdå”. THAT ASIDE, om någon har en asbra idé på ett ämne jag kan behandla muntligen blir jag meget tacksam. Även om ni vill att jag ska framföra en Shakesperiansk monolog.
Det här är typ det bästa ever. Kina har infört en officiell OS-cheer. Hur söt får man vara? Om fotbollsfans var såhär koordinerade och inte bara lät “ÖÖÖÖÖHHHHH” hade det kanske varit roligt att kolla på EM.
And I don’t know ’bout you, men jag gjorde just den där klappramsan fem gånger i rad. Och jag är bland folk!
Man kan ju inte blogghylla sin pappa utan att göra detsamma med sin mamma; I don’t play favorites liksom. Jag skulle vilja fylla hela det här inlägget med din mamma-skämt in reverse (typ “min mamma är en sån superstar att alla andras mammor bara kan titta på henne med solglasögon”), men jag tror jag istället väljer att ägna detta utrymme åt något lite mer vettigt - en kontaktannons! Yay!
Min mamma heter Eva och är fett snygg. Hon behöver en karl (sorry ladies!) som är minst lika snygg att dricka vin och diskutera litteratur med. För ja, ni tror rätt, hon är en etablerad författare som inte hänger med bara vemsomhelst! Om du är intresserad är det viktigt att du åtminstone läst något annat än Bodströms deckare i år. Annars får ni inte min blessing.
Eva är dock inte bara mörk och mystisk poet, hon är även en jävligt rolig brud som uppskattar allt från Rammstein till Gwen Stefani (ja, alla 50-talister kan sätta sig ner igen, hon gillar Beatles också). Pretentionerna lyser med sin frånvaro i Evas hem vars väggar pryds med såväl Seriös Konst som kattbilder och diverse blinkande kitsch.
Du, eventuella man som vill få chans på min mamma, måste gilla katter. Du behöver inte redan ha typ femton katter och gå på utställningar och sånt skit, det räcker om du kan klia dem bakom öronen. Dessutom får du inte dricka för mycket eller vara otrogen (det funkade inte så bra senaste gången). Om du är fanboy som bara vill hänga med Sveriges författarelit är du också diskvalificerad.
Intresserad? Skicka bild och personligt brev till eva.ar.snygg@gmail.com så förmedlar jag kontakten!